Mamman jag inte vill vara, men ändå blir ibland

Usch idag blev det ingen bra morgon och den med mest ansvar över det är ju mamman som nu sitter här. Kokade morgongröt till barnen och redan där meddelande den ena att hen minsann inte tänkte äta. Efter tjat och tjat och lite mera tjat ”stäng av TVn NU gröten är klar” *10 i alla fall, satt vi alla vid bordet. Men fortfarande var gröten för KOKHET för att ens kunna smaka på.

Klockan tickade och vi skulle ju iväg till Adams talterapi, det blev bråttom och tillslut var mitt tålamod slut. Blev den där mamman som jag inte alls vill vara, hon som ARGT säger till på skarpen att nu MÅSTE DU ÄTA om vi skall hinna. Barnet blir såklart ledsen och har ännu svårare att få i sig gröten. Jag försöker lugna ner mig men det är svårt, jag är både stressad och irriterad och stämningen kring frukostbordet blir dålig. Till slut fick jag i alla fall mata i barnet de sista skedarna med gröt och vi rusade ut till bilen.

Bråttom bråttom bråttom”, konstaterade jag och vi försökte skynda oss. DÅ kommer ena på att hen skulle ha med sig någon leksak. Jag konstaterar kort att VI INTE HINNER med det nu och föser in båda två i bilen. Med gråtande barn längst bak i bilen gasar vi sedan iväg mot talterapin och jag bara känner mig så TOTALT värdelös.

  1. Det är inte barnens fel att vi blev sena, det är ju jag som vuxen som måste planera tiden på morgonen bättre så att vi i lugn och ro hinner äta frukost
  2. Jag skall inte ryta till barnen, inget blir bättre av det, måste försöka att inte bli stressad eftersom det blir hundra gånger värre då
  3. Vi var faktiskt inte så sena i alla fall, svängde in på regnbågens gård 6 minuter innan talterapin ens skulle börja

Som TUR är det alltså en bit till talterapin och vi han faktiskt lugna ner oss alla och prata igenom morgonen. Vi pratade om att det är mamma som måste hålla koll på klockan för att vi inte skall bli sena, vi pratade också om att vi inte alls kan ha på TVn om man inte sen kan stänga av den då det är dags för frukost. Ja det kändes bättre där i bilen och då vi kom fram kramade vi om varandra alla 3. Jag sa förlåt, för att jag hade planerat så tokigt och för att jag hade blivit arg.

Inne på regnbågen fick jag sedan höra då barnet berättade om morgonen för talterapeuten. ” mamma blev arg och vi hade jättebråttom ” och jag fick bara sitta där och konstatera att mamma hade planerat tiden tokigt och att JAG måste bli bättre på den delen så att vi inte får så bråttom.

Nu är alla vänner igen vilket ändå är det viktigaste. Jag tror inte att det är själva bråket som är värst utan mer hur man väljer att lösa konflikten efter åt. För mig som mamma är det viktig att säga förlåt och ta ansvar då felet ligger hos mig.

N7K_6543

foto: Tiina Moilanen

Tuffa tider

IMG_1939

Mitt blad glada ballonger och andra roligheter denna helg smyger sig en känsla av tyngd i hjärtat, spciellt om kvällarna då barnen somnat. Det är tuffa tider för vår familj just nu, en mamma som är/varit utmattad och är höggravid och en pappa med handen i paket är inte direkt ingredienser för harmoniska veckor. Plussa då till att vi fortfarande är mitt i en renovering, att Anton är jordbrukare och borde så på åkrarna, att maj är fullt av program (även om det till 95% handlar om positiva saker). Projekten hopar sig och mitt i allt känns det nästan övermäktigt att tänka att vi skall stå redo att ta emot en till liten bebis om bara en månad, det var jämt en månad igår till beräknat datum faktiskt. Måtte han inte få för sig att komma tidigare. Måtte vi hunnit ikapp ens lite tills dess. Måtte det har blivit lite mer balans i vardagen igen.

Jag vet att det finns de som har det kämpigare, de som har det säkert 1000 gånger värre än vi har det, men ändå tynger känslan i hjärtat. Jag försöker verkligen att tänka positivt, för det finns så mycket att vara glad över, men oj så svårt det är.

Ni vet den sköna känslan då det redan känns som att man börjar nosa på mållinjen. Vi var redan där och nosade och började känna att vi ror iland alla vinterns evighetslånga projekt. Efter månader av tvivel, då det äntligen började kännas som att vi kommer ro iland detta trots allt, nej då får livet för sig att slänga ut några lösa stenar på vägen och *PANG* så blir det en ordentlig vurpa. Frustrationen över allt man så gärna hade gjort, frustrationen över allt det som MÅSTE göras och frustrationen över stubiner kortare än vad de vanligtvis är. Vi är knappast de enda föräldrarna i världen som vänder frustrationen mot varandra, man vet liksom hur dåligt det är att göra så och ändå står man där och gnabbas om totalt onödiga saker. Och känslan av tyngd blir ännu lite tyngre.

IMG_1950

Mitt i allt detta finns det folk som räcker ut handen och hjälper och det är jag evigt tacksam över. Det gör att man orkar försöka lite till. Vi är i alla fall inte ensamma i detta, vilket gör det hanterligt även om jag gärna hade lagt mig ner och skrikgråtit några omgångar den senaste veckan. Frustationsgråt är också en tung gråt, en gråt som inte gör att det känns lite ”bättre” efteråt. Vi gör alla så gott vi kan just nu och mer än det går det inte att göra. Det vet jag och det påminner vi varandra om hela tiden. Men det är tuffa tider hos oss just nu, harmonin jag kände för någon vecka sedan är bortblåst. Vi kämpar vidare, fokuserar på det fina vi har och försöker att inte bli för frustrerade för projekten som stampar på ett ställe.

Nu är det i alla fall måndag, en ny vecka som ger möjlighet att ta nya tag. Allt känns i alla fall lite ljusare idag. Och äppelträden blommar vackert på gården.

IMG_1965

Några centimetrar av dåligt mående

Igår hade jag ÄNTLIGEN tid till bästa frissan, Petra på hiustähti här i Pargas. Oj så härligt att äntligen vara sommarfin i håret igen. När jag satte mig i stolen konstaterade jag själv att min hår nog aldrig varit i såhär dåligt skick som det var nu, torrt och tråkigt. Frissan höll med och konstaterade att det syntes väldigt tydligt på mitt hår att jag inte mått speciellt bra den senaste tiden och så en graviditet på det ännu. Visst kunde man försöka rädda det med oljor och liknande men jag konstaterade att hon får KLIPPA BORT DET SOM VAR SLITET. Och klipp klipp så var mitt hår rejält kortare. Alltså det är långt fortfarande, men ni vet känslan då man klippt av håret rejält och sedan ska borsta de och det liksom försvinner för snabbt? Så skönt att ha ett välmående hår igen.

IMG_2538

Där ligger nu några centimetrar av dålig mående, centimetrar som jag gärna klipper bort eftersom de mest bara påminner mig om hur jobbiga månader jag haft bakom mig. Det låter kanske knäppt att några centimeter hår gör att jag känner mig mycket lättare, men så känns det. När jag gick ut från frissan igen kände jag mig liksom SNYGG. Jag vet ju att håret är en viktig del i hur jag känner mig . Så skönt att ha håret i skick nu i alla fall och jag hoppas verkligen att det inte skall bli såhär slitet igen.

På bilden ser man i alla fall att håret är kortare och ljusare. Trivs så mycket bättre med ljust hår och trivs SÅ mycket bättre utan mina slitna toppar. Nu är jag lite mer redo för helgens dop och kommande gravidfotografering. Inför fotograferingen har jag dessutom bokat in en tid till frissan för att ha EXTRA fint hår då. Det kan man liksom unna sig tycker jag. Ett steg i att må bättre i sig själv är att ta hand om sig själv, kännas skönt! Säger inte att man löser något genom att unna sig ett frissabesök, men det ger en i alla fall en liiiite extra boost. Den boosten skall jag njuta av idag.

De bästa förutsättningarna gav den jobbigaste graviditeten men den värdefullaste erfarenheten

Har konstaterat detta nu säkert 1000 gånger att VARJE GRAVIDITET ÄR UNIK och till slut har jag börjat tro på det och helt på riktigt förstå att det är så det är. Det handlar inte alls alltid om att ta hand om sig själv och den vägen liksom garantera en bättre/lättare graviditet, det är inte så enkelt. TYVÄRR! Det finns inga garantier för något och även om det är superjobbigt att behöva lära sig det den hårda vägen så är det säkert bra och viktigt också. Förr tänkte jag  att det är klart man mår bättre som gravid om man tagit hand om kroppen också innan. Att de som hade jobbiga graviditeter kanske inte hade förberett kroppen tillräckligt. Liksom det är klart man får ont i ryggen som gravid om man inte är vältränad. Har fått inse att mina tankar varit väldigt fel, för denna gång blev det ju inte alls så. Jag rörde på mig massor innan jag blev gravid, jag åt hälsosamt och tränade hårt. Var väl typ i vecka 6 då jag redan började må riktigt illa och därifrån har det fortsatt. Naivt hade jag liksom ”räknat” med att må minst lika bra som tidigare graviditeter. Tips till alla, TA INGET FÖR GIVET!

I början var jag så oändligt besviken på att jag mådde så illa, jag var så besviken på att jag inte orkade och att allt bara var jobbigt. Jag kunde börja dagen med att spy och klarade inte av att äta något ”hälsosamt” alls. Micropizza var typ det som sjönk, jag hade en dimma i min hjärna dag som natt och jag sov så fort jag inte jobbade. Jag hade ångest inför att åka på jobb eftersom det ofta innebar fysisk ansträngning och all den glädje som jag känt inför jobbet som instruktör var som bortblåst. Jag kämpade verkligen på, jobbade på morgonen, sov mitt på dagen, jobbade på kvällen och grät i bilen på vägen hem för att det kändes så hopplöst. Hade konstant dåligt samvete för att jag inte räckte till på något plan alls. Ja med facit på hand behöver man inte vara speciellt begåvad för att inse att det inte var hållbart. Och så slutade det med sjukskrivning för utmattning också.

Då plusset uppenbarade sig på stickan var jag övertygad om att jag denna gång skulle vara den där förebilden som tränar och är aktiv tills jag åker in och föda. Ni vet den där STARKA gravida mamman som bara lyser av lycka. Trodde att det handlade om ett val. Jag skulle inte börja äta onyttigt, jag skulle inte bli ”lat” jag skulle visa att det visst går att vara gravid och aktiv. Jag fick äta upp precis allt detta. Och det är en kamp att inte känna mig dålig över det. Något jag jobbar med varje dag.

Det är väl som med allt annat i livet, det finns inga garantier. Det är superhärligt att det finns människor som får må bra genom sin graviditet, som orkar både träna och jobba och vara aktiva. Och som med allt annat har man ingen aning om hur det andra alternativet är om man inte varit där. Jag har liksom inte förstått hur jobbig en graviditet också kan vara, liksom långtråkig ja och lite stånkig på slutet med allt där emellan har jag varit lyckligt ovetande om.

Jag hade verkligen försökt göra allt rätt inför denna graviditet, ändå blev det den jobbigaste hittills. Jag har lärt mig så mycket under dessa månader och jag hoppas att jag aldrig mera skall ha så svart-vita åsikter som jag tidigare haft. Mår man bra så är det ju super och mår man sämre så får man hoppas att det snart blir bättre igen. Man kan inte alltid påverka sitt mående. Trots allt detta är jag så evigt tacksam över denna resa, att jag ens kunde bli gravid är ju faktiskt helt fantastiskt. Och lilla bebisen där i magen är värd allt detta jobbiga 1000 gånger om.

preggo

”Jag vågar skicka iväg dig mot livet som trebarnsmamma”

Idag var det dags för tredje och för denna period sista träffen med psykologen. Om jag nu känner behov av att gå och prata med någon så skall jag vända mig till en ”vanlig” psykolog utanför rådgivningen. Känns tryggt att veta att det finns mer hjälp att få om det börjar finnas behov av det. För tillfället handlar det mest om att vila och bearbeta. Nu har jag fått redskap och hjälpen finns alltid tillgänglig igen sen om det känns som att jag fastnar i mina tankar.

Tiden går alltid så snabbt hos psykologen, mitt i allt har timmen gått. Vi pratade och funderade mycket på framtiden idag men pratade också om de senaste riktigt jobbiga månaderna. Pratade om mina känslor inför förlossningen, om mina tankar kring att vi faktiskt skall få en till liten människa i vår familj. Önskar att alla gravida skulle få gå och prata med en psykolog, så skönt att få reda ut tankar och känslor. Behöver jag säga att det känns bra då psykologen gång på gång ger mig beröm för hur mycket jag tänkt och kommit fram till under de senaste veckorna? Det känns bra, även om mycket fortfarande är både skört och svajigt ännu så finns det en stark tro att jag är påväg mot rätt håll. Med 7 veckor kvar till beräknat datum känner jag mig trygg. Och det är just känslan av trygghet som jag skall ta fasta på.

IMG_1161

Jag fick höra att jag är en klok kvinna med många smarta och välformulerade tankar, känns som något som gärna får stå med i mitt CV. Det som nästan fick mig att gråta av lättnad och av stolthet var då hon sade att hon nu litar på att jag är redo för att åka och föda fram vårt tredje barn. Jag är redo och min familj är redo, VI är redo för dig nu bumlingen. (eller om 7 veckor, kom inte ännu badrummet är inte klart ännu) Jag är inte svag, jag är inte överkänslig jag har bara behövt lite hjälp för att få tag i alla tankar som snurrat i mitt huvud. Dessa veckor av sjukledighet har gett mig chansen att hinna ikapp mig själv och det är något jag är väldigt tacksam över. Jag har kämpat massor med skuldkänslor kring att vara sjukskriven, men kan ändå konstatera att det var precis vad som behövdes för att få mig på fötter igen innan bumlingen anländer. Hade aldrig gjort detta enorma jobb med mig själv om jag varit på jobb också och då hade jag inte suttit här med denna sköna känsla av lugn och trygghet i hjärtat nu heller.

IMG_1169

Jag har hunnit tänka och känna så mycket, hunnit prioritera om de saker som varit tokiga och sett problem som jag inte tidigare ens orkar tänka på. Säger inte på något vis att vi är en mer perfekt familj idag än för någon månad sedan MEN vi som familj är väldigt mycket mer medvetna och det gynnar oss alla. Minnena från vintern gör mig ledsen, men det var vägen vi (jag) behövde gå för att hitta hit till det stället vi är på nu.

Konstaterade idag att jag trots allt känner mig starkare och mer redo för en bebis än jag tidigare gjort. Jag känner mig trygg, trygg i mig själv, i min roll som mamma, i min familj, i min släkt och i min vänskapskrets. Jag har idag verktyg för att lättare kunna märka då jag inte orkar och också verktyg för hur jag tar mig tillbaka uppåt. Är väldigt medveten om att det inte finns några garantier för något, att måendet igen kan vara något helt annat om en tid eller efter en förlossning eller efter något annat. MEN jag känner mig trygg ändå, för det kan inte gå så mycket åt helvete tack vare det starka skyddsnätet omkring oss.

Nu är jag alltså redo att börja axla rollen som trebarnsmamma, så redo man nu sen kan vara. Jag är i alla fall redo att anta utmaningen, att bli förälder en tredje gång känns stort och ju mer jag tänker på det desto mer längtar jag efter att få ligga där men en nyfödd liten skrutt på bröstet. Målbilden som ger mig tårar i ögonen <3

 

 

Sluta inte höra av dig, det betyder mycket för mig att du bryr dig!

IMG_1245

Jag vill tro att mitt mående är påväg mot rätt håll igen, men jag märker också att jag måste ta det lugnt. Några bättre dagar gör att jag tror jag är tillbaka igen och varje gång kommer kraschen ganska hårt sen då jag igen inser att NOPE inte ännu. Det blir lätt för mycket då jag tror att jag orkar mer än jag sedan ändå orkar. Blir besviken på mig själv, för jag VILL ju. Det är höga berg och djupa dalar, det är så varierande att bara dessa känslor lätt gör en frustrerad och förvirrad. Jag VILL så mycket men orkar inte med allt jag vill. Inte ännu i alla fall och även om det är frustrerande har jag vågat börja lite på att det är okej ändå.

Att gå igenom detta mörker har verkligen satt relationerna i mitt liv på prov, något som förstås är läskigt men samtidigt på något sätt ändå bra också. Att verkligen få se vilka människor som inte försvinner bara för att livet blir jobbigt, att höra telefonen ringa också fast jag vet att jag inte var speciellt positiv senast vi pratade. Det känns så otroligt tryggt att veta att det inte blir tyst fast jag inte mår bra. Alla fina älskade människor som ringer, skickar meddelanden eller bara ett litet hjärta, det betyder så oändligt mycket. Det där lilla meddelandet om att ni finns där, att ni tänker på mig och att jag är viktig för er också. Jag har skrivit om det förr, om de fina människorna som finns runt om kring mig, men det kan inte påpekas för många gånger. Lämna inte människor som inte mår bra ensamma. Ge dem utrymme, ställ inga krav men lämna dem inte ”ifred”. Fast det säkert ofta känns som att jag inte vill ses, inte orkar eller inte är intresserad så är det inte alls så. Det att du hör av dig förgyller ändå min dag och gör att jag känner mig värdefull. Du behöver inte ”veta” vad du skall säga, du behöver inte komma med ”tips” eller konkret kunna ”hjälpa”. Det kan egentligen ingen, eller ja psykologer och andra professionella kanske men det behöver inte du känna att du skall göra, du behöver bara visa att du finns där och att vänskapen håller också denna prövning.

Som sagt har jag många som verkligen visat att de finns här för mig, igår, idag, imorgon och nästa år oberoende om jag är glad, ledsen, orkar ses eller bara svarar kort på ett meddelande. Det är fint, det är verkligen en stor vinst att få ha dessa vänner omkring mig. Och jag hoppas att deras agerande också gör att jag själv finns där för mina vänner då de behöver mig. Det finns inga krav, det gäller bara att finnas där. Tänk på det om du känner dig osäker kring någon som inte mår bra. 

Samlar dessa känslor av kärlek i ett litet ställe i mitt hjärta, skall plocka fram dem under mörka stunder och låta kärleken lysa.. okej nu blir detta mest löjligt så avslutar här, älskar er alla fina människor, tack för att ni lyfter och bär när jag själv inte orkar.

Allt händer av en orsak?

A-084 (kopia)

Det är så lätt att vara efterklok, så som det alltid är. Varför kunde jag inte förstå saker då jag var mitt i en situation? Antagligen för att man hela tiden lär sig nya saker, får nya erfarenheter och man lär sig av sina misstag. Någon klok människa sa till och med att vi borde vara tacksamma över våra misslyckanden eftersom vi lär oss så mycket av det. Tack vare misslyckanden växer vi som människor. Det går inte att gå tillbaka i tiden och ändra på saker som redan hänt, hur mycket jag än skulle vilja. Eller skulle jag vilja? Tidigare tänkte jag att jag nog skulle vilja ändra på vissa saker och ting, men ju mer tid som går desto lugnare blir jag i hela situationen. Att jag kanske ändå är på rätt plats precis just nu.

B-185 (kopia)

Så istället för att sitta här och överanalysera mig själv, försöker jag nu se vad jag lärt mig. Jag inser att jag lärt mig en hel massa, erfarenheter jag helt säkert kommer ha nytta av i resten av mitt liv. Och på något sätt kan jag till och med känna mig tacksam över de senaste riktigt jobbiga månaderna. Känns som att hela denna erfarenhet gett mig en ny chans, en chans att prioritera rätt och en chans att landa. Jag vet inte om jag kan säga att jag tror på ödet sådär i alla lägen, MEN just i detta fall tror jag faktiskt att jag blev gravid helt av en orsak.

A-356 (kopia)

Känner redan nu ett så starkt band till bumlingen i magen, att han liksom kommer till vår familj men en uppgift. Haha låter som ett litet Jesus barn alltså, ingen press alls på lillebror här inte. Många säger att familjen känns komplett vid andra barnet och visst håller jag med, den känslan hade jag också då Saga föddes. MEN på något sätt känner jag ändå att lillebror nu kommer och limmar ihop oss som familj igen. Inte för att vår familj inte var helt underbar tidigare också, men vi var inte ett team på samma sätt som jag känner att vi är nu. Tror vi alla (speciellt vi vuxna) behövde stanna upp och fundera lite. Kanske man känner såhär inför varje barn man får? Mycket möjligt, sällan känner man väl att ett barn bara blir en del i mängden. Och det är klart att varje litet nytt mirakel gör familjen lite mer komplett. Vet inte helt hur jag skall förklara känslan nu heller, annat än att jag under graviditetens lopp gått från att tvivla på om ett tredje barn var så ”smart” till att ett tredje barn är precis vad vår familj behöver.

B-028 (kopia)

bilderna i detta inlägg är från en familjefotografering tillsammans med Creatella i juni 2015. Känner att vi är påväg tillbaka på den teamkänslan som vi upplevde då och det ger mig en varm känsla i hjärtat och några tårar i ögonen. Livet går upp och livet går ner, just nu är vi påväg uppåt igen <3

Sista dagen sjukledig

 

IMG_0727

Här sitter jag och dricker kaffe, käkar pätkis och funderar. Bilden är dock gammal (vilket betyder att jag äter pätkis rätt ofta)

I morgon börjar faktiskt min mammaledighet och det känns skönt. Imorgon är det 2 månader tills bumlingen är beräknad, och snart är det faktiskt 2 månader sedan jag senast var på jobb. DET känns galet, för tiden har gått så otroligt snabbt och det känns som att de kommande vekorna tills bumlingen föds kommer gå minst lika snabbt. Ni kan vänligen påminna mej i juni då jag gnäller om hur långsamt tiden går. Ha ha ha!

Jag har alltså varit sjukskriven sedan 26.2. Och det känns ju rätt så konstigt. Aldrig hade jag trott att jag skulle vara ”den” som ens blev sjukskriven. Aldrig hade jag heller trott att jag skulle vara ”den” som blev utmattad. Jag hade ju så roligt, jag ville ju så mycket. Men det är ju just det som är grejen, att jag precis som vem som helst annan kan vara just ”den”. Livet händer och man kan sällan styra över livet.

Ju mer tid som går, desto mer börjar jag förstå mitt mående och varför jag reagerat som jag gjort. Ännu finns det mycket kvar att jobba med, men det känns samtidigt som att jag kommer kunna se tillbaka på vintern/våren 2018 blev en tid då jag lärde mej mycket. Det börjar bli dags att ta tjuren vid hornen och jobba på måendet där på insidan också. Det finns ingen enkel lösning, det finns ingen färdig mall. Men jag vill inte vara rädd för mina känslor längre, jag vill inte behöva hitta sätt att fly. Jag vill bli trygg, jag vill bli stark och jag vill lita på mej själv.

 

Det starka skyddsnätet omkring oss

Vi är aldrig ensamma i vår familj och tänk vilken lycka det är! Det finns alltid folk att räkna med, alltid! Vänner och familj, vänner som är som familj och alla finns dom där. Efter den senaste tidens kaos har jag än en gång insett vilken otroligt TUR vi har. Jag vet att jag har människor jag kan ringa, fast mitt i natten om det behövs och dom finns där. Dom finns där för mej, för min familj. Att ha EN sådan människa i sitt liv är en gåva, vad är då inte vårt skyddsnät för jackpot? Jag hoppas att alla dessa människor också känner att dom är älskade och uppskattade. Att dom förstår hur mycket dom betyder för oss, i alla olika lägen i livet. Även om kontakten inte är vad den brukar vara, även om måendet inte är vad det brukar vara.

_MG_5644

foto Anna Riska

Att ha vänner som ringer och frågar hur det är, att ha vänner som kommer på helt kravlösa besök, att ha vänner som orkar lyssna, att ha vänner som förstår, det är mer än guld värt. Jag ser mig inte som en svag person som vågar lita på vårt skyddsnät, jag ser mig inte som en svag person för att jag ibland ber om hjälp. Jag ser mig bara som en mycket lyckligt lottad människa som får ha så många fina människor omkring mej och min familj. Vetskapen om att vi aldrig är ensamma gör mej trygg, också i dom riktigt mörka stunderna.

När knoppen inte mår bra, mår inte heller kroppen det

Det blev tyst här och det har sin förklaring, mådde inte alls bra igår. Låg i sängen hela dagen, alltså seriöst HELA dagen. Mådde illa och kände mej svag, inte magsjuke illa utan bara illa. Bumlingen bökade på som en tok i magen och ALLT kändes bara obekvämt och dåligt. Försökte stiga upp i flera etapper men kände bara att NEJ det går inte. Idag vaknade jag av att Anton säger att Adam skall till tandläkaren igen, stackars lilla gullet vårt har ont i tanden som har en tillfällig lapp. Saga iväg till dagis, Anton och Adam iväg till tandläkaren. Det visade sig att det var samma tand som bråkade igen, så nu får vi försöka vara ännu noggrannare med att undvika socker för Adams del tills juni då han skall sövas ner och få tanden fixad.

Kände mej bättre idag igen, steg upp tog en dusch och kokade morgongröt. På dagen kom mamma hit med lunch och efter att vi pratat en stund kom vi fram till vad mitt konstiga mående antagligen berodde på S.T.R.E.S.S igen en gång. Min hjärna klarar liksom inte av stress, det är inte ens stora saker att fundera på men ÄNDÅ kraschar systemet totalt. Bägaren är hela tiden full och rinner liksom över för minsta lilla sak. Skrämmande vad stressen kan göra med kroppen. Märker igen hur viktigt det är att knoppen mår bra, för utan det kan inte heller kroppen må bra.

Ännu en erfarenhet rikare och ännu en påminnelse om att jag inte tål stress. Att bli medveten om dessa saker gör ju förhoppningsvis att det blir lättare att hantera dem också. Så EVIGT tacksam över Anton, som ror i land hela vardagen medans frun ligger och stirrar i taket. Fredagen avslutades med flera timmars fredagsmys utomhus hos grannarna. Härligt vårväder. Vi ser framemot en helg med många timmar utomhus.

IMG_5636