En hälsning från en otrevlig och gnällig övertidsgravid

Jodå här sitter jag ännu bara, lika gravid som förr 40+4 idag. Och nu kan jag faktiskt konstatera att det inte alls är roligt mera, inte för mig och verkligen inte för min stackars familj. Jag är fan inte kul att umgås med just nu, jag är bara så trött på detta. Och JO jag vet att det snart är över, att han kommer komma och att ingen förblir gravid för evigheternas evighet. Men alltså förlåt nu men F A N vad det S U G E R!!

Har man inte gått över beräknad tid så kan man inte förstå hur jävla jobbigt det blir när BF datumet kommer och passeras. Att vakna varje morgon och igen en gång vara besviken över att inget hänt inatt HELLER. Att gå omkring hemma och vara så trött i kroppen men ändå ha så tråkigt att man inte ens klarar av att slappa i soffan. Att inte orkar vara mamman man vill vara, för att inte tala om frun, vännen eller bara människan. Att vara smärtsamt medveten om att varje dag som går är en dag närmare en igångsättning. Det är liksom inte en dag närmare förlossningen nu längre utan en dag närmare igångsättningen. Det är DET jag mest tänker på just nu, jag vill inte behöva bli igångsatt. Det värsta är ju att det känns som att JAG misslyckats om det blir så, liksom att JAG inte kan få min kropp att sammarbeta så mycket att en förlossning kommer igång naturligt. Ja men ni märker ju hur tankarna snurrar just nu.

Är kanske den enda i världen som går och tänker såhär, jag kanske verkar supergnällig som ”bara” är 4 dagar över tiden och redan håller på att tappa förståndet. Tycker själv också att jag kunde skärpa till mig lite, men det är svårt. Idag är det då 10 dagar kvar tills 42+0, 10 evighetsdagar.

Så att JA nu har ni en lägesrapport från mig idag, inga tecken på att förlossningen skulle närma sig, I N G A känningar, ingen slempropp som gått, inga sjuka sammandragningar, NADA NOLL.

IMG_2883

Långsamma dagar

Jahap ingen bebis i siktet idag heller, vaknade inatt och kände av en molande mensvärksliknande känsla och hann redan tänka ”att det kanske skulle vara dags nu då”? Men nej, det blev ingen mera action där, somnade om och vaknade ”som vanligt” imorse. Försökte locka Bumlingen med att 18.06.18 hade varit en riktigt najs födelsedag, lite liknande som Adams 12.06.12 men han verkar inte vara speciellt intresserad av det. Anton har också heltiden sagt att Bumlingen kommer födas den 18.6. Hmm känns inte speciellt troligt. Klämde i mig en färsk ananas igår också, ni vet anans skall ju ”sätta igång” förlossningen. Men det enda resultatet det gav var ont i munnen. Och nej jag vet, man KAN INTE få igång förlossningen och man SKA inte göra det heller. Men ananas är ju inte farligt att äta heller, så där känner jag mig ändå helt lugn. Skulle aldrig börja mixa med saker som kunde vara skadligt.

Med det sagt får man ju gärna tipsa om saker som ”kan hjälpa” om inte för annat så har jag ju lite sysselsättning här hemma. 

Nåja 2 veckor max kvar, det skall väl gå eller ja det måste ju gå. Har inte direkt några andra val heller. Senaste veckorna har mitt instagramflöde fyllts av små nyfödda bebisar, alla bebisar som var beräknade kring samma veckor som Bumlingen. Kanske det är därför jag börjar känna mig klar med detta nu, vill ju liksom också mysa med en liten nyfödd och inte vanka omkring här hemma. Och bara vänta, jag är inte så bra på att vänta.

Blivande storasyskonen börjar också vara otåliga nu, men NÄR kommer bebisen då? Kommer den idag eller imorgon? Och det enda jag kan svara är att jag inte vet, att ingen vet men att lillebror kommer då han är redo (eller senast om typ 2 veckor då när någon läkare bestämt att han måste vräkas). Att gå omkring och inte veta är det jobbigaste, liksom hade någon bara sagt nu att det kommer ta 2 veckor ännu så kunde jag liksom slappna av i det och fokusera på annat tills dess. Försöker intala mig själv att jag kan ställa in mig på 4.7, att jag liksom från början kunde göra det. Men ju närmare beräknat vi kommit desto mer inser ja ju ändå att varit inställd på 20.6. Och ja jag vet, vi är ju inte ens där ännu och ändå är jag otålig. Nu känns det bara som att livet är på paus för att jag, vi, bara väntar. Men snart så, snart är han här.

N7K_6532

 

Sista maj

Sista maj idag, vilket känns riktigt konstigt. För maj har minsann gått snabbare än snabbt, tycker det just var första maj och nu är det då redan sista. Vi har hunnit med en massa roligt i maj, en del tråkigheter också typ Antons hand, men maj lämnar ändå en positiv känsla i kroppen. Mest beror det nog på det galet fina vädret som vi haft. En riktig sommarmånad har det varit, och det känns ändå bra att vi faktiskt tagit vara på de soliga dagarna och redan i maj prickat in flera stranddagar än vi lyckades med på hela förra sommaren.

IMG_2127

IMG_2187

Vi har haft många timmar familjetid, vilket är det finaste jag kommer bära med mig från hela maj. Vi har verkligen tankat närhet och tid med varandra och det har verkligen behövts. Är så glad att jag kunnat ge barnen all denna tid nu innan Bumlingen kommer. Speciellt maj blev en fin månad, den första månaden som blev sådär ljus och glad igen. Inte alla dagar, men någon liten stund varje dag. Maj 2018 går till historian som månaden då energin började hitta tillbaka. Ja alltså visst är jag trött och höggravid och allt det andra men ändå finns det en glädje

N7K_6443

foto Tiina Moilanen

Och i morgon går vi in i Juni, månaden då vår förstfödde fyller 6 år, (förhoppningsvis)  månaden då vi blir en till i familjen, månaden då vi skall fira sommarlov, midsommar och förhoppningsvis fortsätta njuta av gemensam familjetid och chill på stranden. Det kommer bli en bra sommar, det är jag helt säker på.

Då det mesta börjar kretsa kring förlossningen

Idag meddelade gravidappen i telefonen att vi går in i vecka 38, vilket betyder 3 veckor kvar till beräknat datum och max 5 veckor kvar tills Bumlingen är här. Från och med nu är bebisen ”klar” och kan i princip födas när som helst. * S P Ä N N A N D E * tror ju fortfarande inte att han kommer behaga kika ut innan beräknat men så småningom börjar det bli dags ändå. Drömmer mycket om förlossningen just nu, oftast att jag är i situationen att jag inte är helt säker på om det verkligen är på G eller inte. Minns att jag tänkte mycket på det innan Saga föddes också, liksom HUR VET MAN? Men sen minns jag också att man VET nog sen då det gäller. Drömmer också alltid att jag föder en flicka, vad nu sen det skall betyda.

Malin-Anton-web-11

Nytt för denna graviditet är kraftigare förvärkar, som jag ju hoppas gör någon nytta i att förbereda kroppen. Minns inte att jag tidigare skulle känt av sammandragningar som gjort lite ont såhär långt innan förlossningen, eller egentligen inte alls innan förlossningen var igång. Nåja kroppen lär väl sig något också, och förstår kanske börja förbereda sig lite?!? hahaha ändå kommer jag säkert gå 2 veckor över tiden denna gång också.

Hittills har jag känt mig väldigt lugn inför förlossningen, känner mig nog lugn fortfarande men kanske lite mer nervös nu då det närmar sig. Hittills har jag liksom mest tänkt på första tiden med bebisen, men alltid emellanåt slår det mig sen att vi ju faktiskt skall igenom en förlossning först. Jag litar på att jag och bebisen är i trygga händer, jag litar på att min kropp kommer leverera och att Anton kommer ge mig vattenflaskan lika duktigt som förr. Haha nej förlåt, det är klart han är ett stort stöd! Men faktum är att jag sluter mig i mig själv under förlossningen, blir rätt så tråkigt enligt Anton och sedan är jag tillbaka igen då bebisen är född.

Ännu har jag inte något behov av att graviditeten skulle vara förbi, vi har ju nämligen MASSOR ogjort ännu som jag gärna skulle hinna fixa med, med Bumlingen i magen. Tiden går snabbt ännu, så jag gissar nog att vi har en bra bit kvar till själva förlossningen ännu. Gissar jag kommer hinna bli trött på detta sådär på riktigt innan det är klart. Tänkte ändå försöka fixa ihop BB-väskan så småningom så att den nu i alla fall är redo sen då det gäller.

Malin-Anton-web-5

Imorgon är det igen dags för rådisbesök, faktiskt både för mig och för Saga. Så vi kör en tjejdag imorgon, vilket skall bli mysigt. En förmiddag på tumis med Saga hör inte till vanligheterna, så vi skall försöka njuta. Kanske till och med sova lite längre än vanligt, eftersom fröken varit rätt så trögväckt senaste tiden.

bilderna i inlägget är fotade av Ellen Kivistö, läs mer om gravidfotograferingen HÄR

Gravidfotografering med Ellen Kivistö

Redan i vintras bokade jag in en gravidfotografering tillsammans med Ellen Kivistö. Ellen är en fotograf vars bilder jag beundrat MÅNGA gånger, både på Facebook Ellen Kivistö Production och via Instagram, ellen.kivisto heter hon där. Ellen fotar helt otroliga både bröllopsbilder och gravidbilder och jag var helt säker på att det var just HON som skulle kunna föreviga denna graviditet. Om ni inte redan kollat in hennes magiska bilder så skall ni ABSOLUT ta och göra det nu GENAST.

Malin-Anton-web-3

Vi bokade som sagt in fotograferingen redan i vintras och nu PANG var det då alltså dags. Vi möttes i Åbo och gick in på en naturstig, miljön var verkligen fin kring den stigen. Vi hade några olika stop på vägen och tog bilder, både på mig och Anton tillsammans och på mig och magen. Det var så skön och avslappnad stämning från första början, vilket gjorde att det kändes lätt att ställa sig där framför kameran. Före första mötet är man ju alltid lite nervös, men det var totalt onödigt att vara nervös inför detta. Ellen fick oss genast att slappna av och fokusera på varandra. Är ju inte annars någon som är sådär super bekväm framför kameran, men med rätt fotograf känns det ändå riktigt bra.

Malin-Anton-web-1

Jag vill gärna att en fotograf ger lite direktiv på hur vi skall göra för att bilderna skall bli bra, och därför gillade jag Ellen eftersom hon gav tydliga och enkla direktiv. Inga konstiga idéer utan just sådär avslappnat och naturligt som jag önskade. Vi skrattade och skojade och försökte att inte distraheras av alla 1000 myggor som också fanns där i skolgen.

Malin-Anton-web-7

Antons gips blev också dokumenterat på några av bilderna, men enligt mig gör det inget. Det får liksom symbolisera dessa sista veckor innan Bumlingen kommer.

Malin-Anton-web-9

Vi är väldigt nöjda med både fotograferingen och bilderna, SÅ glad att jag valde att satsa på att föreviga denna graviditet med riktigt fina bilder. Känner att jag är värd det, eftersom det på alla sätt och vis varit den absolut tyngsta. Vem vet, kanske är det sista gången jag går omkring med gravidmagen i vädret?

Malin-Anton-web-12

Mot slutet av sommaren har vi ännu en fotografering inbokad med Ellen, då skall syskonskaran förevigas, alla tre tillsammans. Ser redan nu framemot det, att få bilder på dem allihopa och på oss som familj. Men tills dess skall jag njuta av alla fina gravidbilder. Några veckor kvar nu och sedan är magen ett minne blott.

De bästa förutsättningarna gav den jobbigaste graviditeten men den värdefullaste erfarenheten

Har konstaterat detta nu säkert 1000 gånger att VARJE GRAVIDITET ÄR UNIK och till slut har jag börjat tro på det och helt på riktigt förstå att det är så det är. Det handlar inte alls alltid om att ta hand om sig själv och den vägen liksom garantera en bättre/lättare graviditet, det är inte så enkelt. TYVÄRR! Det finns inga garantier för något och även om det är superjobbigt att behöva lära sig det den hårda vägen så är det säkert bra och viktigt också. Förr tänkte jag  att det är klart man mår bättre som gravid om man tagit hand om kroppen också innan. Att de som hade jobbiga graviditeter kanske inte hade förberett kroppen tillräckligt. Liksom det är klart man får ont i ryggen som gravid om man inte är vältränad. Har fått inse att mina tankar varit väldigt fel, för denna gång blev det ju inte alls så. Jag rörde på mig massor innan jag blev gravid, jag åt hälsosamt och tränade hårt. Var väl typ i vecka 6 då jag redan började må riktigt illa och därifrån har det fortsatt. Naivt hade jag liksom ”räknat” med att må minst lika bra som tidigare graviditeter. Tips till alla, TA INGET FÖR GIVET!

I början var jag så oändligt besviken på att jag mådde så illa, jag var så besviken på att jag inte orkade och att allt bara var jobbigt. Jag kunde börja dagen med att spy och klarade inte av att äta något ”hälsosamt” alls. Micropizza var typ det som sjönk, jag hade en dimma i min hjärna dag som natt och jag sov så fort jag inte jobbade. Jag hade ångest inför att åka på jobb eftersom det ofta innebar fysisk ansträngning och all den glädje som jag känt inför jobbet som instruktör var som bortblåst. Jag kämpade verkligen på, jobbade på morgonen, sov mitt på dagen, jobbade på kvällen och grät i bilen på vägen hem för att det kändes så hopplöst. Hade konstant dåligt samvete för att jag inte räckte till på något plan alls. Ja med facit på hand behöver man inte vara speciellt begåvad för att inse att det inte var hållbart. Och så slutade det med sjukskrivning för utmattning också.

Då plusset uppenbarade sig på stickan var jag övertygad om att jag denna gång skulle vara den där förebilden som tränar och är aktiv tills jag åker in och föda. Ni vet den där STARKA gravida mamman som bara lyser av lycka. Trodde att det handlade om ett val. Jag skulle inte börja äta onyttigt, jag skulle inte bli ”lat” jag skulle visa att det visst går att vara gravid och aktiv. Jag fick äta upp precis allt detta. Och det är en kamp att inte känna mig dålig över det. Något jag jobbar med varje dag.

Det är väl som med allt annat i livet, det finns inga garantier. Det är superhärligt att det finns människor som får må bra genom sin graviditet, som orkar både träna och jobba och vara aktiva. Och som med allt annat har man ingen aning om hur det andra alternativet är om man inte varit där. Jag har liksom inte förstått hur jobbig en graviditet också kan vara, liksom långtråkig ja och lite stånkig på slutet med allt där emellan har jag varit lyckligt ovetande om.

Jag hade verkligen försökt göra allt rätt inför denna graviditet, ändå blev det den jobbigaste hittills. Jag har lärt mig så mycket under dessa månader och jag hoppas att jag aldrig mera skall ha så svart-vita åsikter som jag tidigare haft. Mår man bra så är det ju super och mår man sämre så får man hoppas att det snart blir bättre igen. Man kan inte alltid påverka sitt mående. Trots allt detta är jag så evigt tacksam över denna resa, att jag ens kunde bli gravid är ju faktiskt helt fantastiskt. Och lilla bebisen där i magen är värd allt detta jobbiga 1000 gånger om.

preggo

Börjar bli trångt i magen

Idag är det 50 dagar kvar till beräknad födsel och visst börjar det kännas att det närmar sig. Har svårt att hitta bekväma positioner, har konstant ont i ryggen och fogarna värker. Anton skulle iväg och kolla på en lastbil idag så vi hängde med som sällskap med det var något jag bittert fick ångra. Lite på en timme i bil var allt annat än bekvämt. Superglad över att kommande Österbottenresa görs med tåg och inte bil. Känns så konstigt att bumlingen trycker på både neråt och på revbenen. Tycker att de andra slutat klämma på revbenen sen så de sjunkit ner i bäckenet. Kanske han inte sjunkit ner så mycket ännu, även om det stundvis känns som att huvudet är påväg ut redan.

Tänk så olika alla graviditet kan vara. Visst har de sista veckorna varit tunga tidigare också, men kan inte minnas att det varit såhär. Nåja denna graviditet har ju varit väldigt mycket jobbigare rakt igenom så det är inte direkt konstigt att det också är tyngre nu mot slutet. Ca 7 veckor +/- 2 kvar. Under 10 veckor kvar är det i alla fall. *tänker positivt*

Känns ändå bra att det nu redan är maj, vi har en hel del program inbokat denna månad så jag gissar att det kommer gå snabbt. Inte oss emot. Adam väckte Saga idag genom att säga –grattis Saga nu är det maj! Vi har ju pratat om att hon fyller år i maj och NU är det ju maj. Vi har nog också pratat om att det först är den 18 maj som Saga fyller år, men sådana små detaljer är inte speciellt intressanta då man väntat på födelsedagen sedan i julas. Så nu har vi ritat in både kommande födelsedagar och andra roligheter i häftet. 17 långa dagar kvar ännu vi har en 4 åring i detta hus.

Fortsätter lida här i bilen nu, vi ska ju hem också. Anton lovade oss mat i alla fall och preggot är inte jobbigare än att mat alltid piggar upp. Trevlig fortsättning på denna gråa första maj!

Jag och min FINA mage

80dagarkvar

Idag har jag varit gravid i 200 dagar. 200 dagar av illamående, trötthet, utmattning och ren och skär lycka. Att det kan vara så dubbelt, så jobbigt och underbart på samma gång. Att man kastas mellan att vara så TOTALT slut och samtidigt IVRIG på det som komma skall. Magen växer och sparkarna där inne blir starkare för varje dag som går, en påminnelse om att det kommer vara värt det i slutändan.

Det har tagit tid för mig att acceptera att kroppen förändras igen, tänker inte sticka under stolen med att det varit väldigt jobbigt mellan varven. Har inte känt mej fin speciellt ofta under dessa 200 dagar, jag har känt mej ful och trött och svälld. Jag har inte ens orkat ta hand om min kropp, jag har inte orkat ta mig ut i solen eller unnat mej en lång varm dusch. Trött och sunkig har jag traskat omkring här hemma. Jag har inte mått bra. Jag har känt att jag borde göra saker, borde träna men det har bara inte gått. Det är inte något fel med att känna att det är jobbigt, känslor kan ju aldrig vara fel. Däremot är det inte speciellt bra att gå omkring och känna så, det tar en massa energi. Energi som inte finns. Jag kan inte ändra på de senaste 200 dagarna, jag tittar tillbaka på den tiden och vet själv att jag gjort mitt yttersta för att fixa det så bra som möjligt.

Men nu vill jag ändå verkligen försöka vända detta. Jag vill inte gå omkring och känna mej ful, jag vill inte gå omkring och fundera på hur jag ser ut. Jag har inte energi för det! Jag behöver inte fundera över det, för det spelar ingen roll. Jag har på riktigt gått omkring och tänkt att folk säkert tycker att jag misslyckats totalt eftersom jag igen gått upp i vikt, helt som att någon ens skulle bry sig?!? Det låter säkert hur sjukt som helst, men ändå har tankarna snurrat i mitt huvud. Skrev ju för ett tag sedan om att jag rensat bland konton jag följer på instagram (HÄR kan du läsa det), bort med konton som får mig att känna att jag inte duger och in med konton som visar att ALLA KROPPAR är fina. Och redan nu hjälper det, redan nu känner jag att jag och min kropp också ska vara med. Jag känner mig inte lika ”dålig” längre för att jag gått upp i vikt, jag känner inte längre att jag behöver gömma mej och det är så skönt. Jag är inte sämre än någon annan. Det är en känsla som jag önskar att jag hade hittat tidigare.

Så idag ställer jag mig framför kameran igen, för att föreviga några bilder på den växande magen. För att föreviga det fantastiska faktumet att det växer en älskad liten bebis där inne. För att min kropp är så jävla grym som klarar av att bära ännu en bebis. För att en dag kunna visa för lillebror att DÄR inne i den där fina magen låg han och växte. För att jag också stolt vill visa upp min växande mage. För att alla kroppar är olika och alla kroppar duger. Här är jag och min fina mage <3

80dagarkvar1