När Vidar föddes, förlossningsberättelse

Idag ligger han här i min famn och är redan nästan 2 veckor gammal. Tänk ändå så snabbt tiden går, även om det redan känns som att han ju ALLTID funnits i vårt liv. Tänkte att det kunde vara skoj med en liten förlossningsberättelse så länge som jag ännu minns den.

Allt började redan på kvällen på fredagen den 29.6. Jag hade tidigare under dagen varit i kontakt med mödrapoli på ÅUCS och fått en tid för överburenhetskontroll till måndagen. –Ta med BB-väskan då du kommer, det kan vara att dom sätter igång förlossningen redan på måndag, sade hon som jag pratade med. Där och då gav jag faktiskt lite upp och tänkte att jag helt enkelt får försöka ändra mitt tankesätt under helgen. Bebisen kommer att komma med igångsättning och det är nu liksom så det är.

Nåja på kvällen i alla fall var Anton och Adam iväg och fixade olika jobb medans jag och Saga bänkade oss i soffan framför filmen TRASSEL. Saga smaskade i sig lite fredagsgodis och jag själv satt och tänkte att det är lite skumt att jag inte alls var sugen på godis. Brukar liksom alltid vara sugen på det. Började känna små känningar i magen, men efter flera kvällar av just sådant var det inte ens något jag tänkte på speciellt mycket. Vi kollade vidare på filmen.

Anton kom hem med Adam och tog Saga med på nästa äventyr. Här började jag inse att jag nog hade sammandragningar, men ändå inget som jag tyckte att jag behövde klocka eller liknande. Dom kom och gick, kändes men gjorde inte speciellt ont. Började ändå packa det sista till BB-väskan så att det skulle vara redo IFALL ATT det skulle bli aktuellt med förlossning ändå. Gick på toa och insåg till min stora glädje att slemproppen nu hade börjat släppa. Något var i alla fall på G! Vi nattade barnen och dom somnade inte före vid 23. Då bestämde jag mig också för att kolla hur ofta sammandragningarna kom. Började klocka dem och kollade samtidigt på film.

Sammandragnigarna kom med 5-9 minuters mellanrum, började göra lite mer ont men fortfarande kändes det som att det kan klinga av när som helst. Vid halv 1 gick jag i duschen, och efter det lugnade det ner sig lite. Satte mig i soffan igen och fortsatte klocka, nu kom sammandragningarna med 8 minuters mellanrum och jag somnade till och med lite mellan varje. Vilade alltså lite men sammandragningarna fortsatte i alla fall. Vid 2 steg jag upp, åt lite müsli och då började också sammandragningarna komma tätare. Det var nu bara 2 – 3 minuter mellan värkarna, jag ringde till förlossningen och hon sa att vi är välkomna in när vi vill. Vi ringde Antons pappa, som kom till oss för att vara med Adam och Saga och sedan åkte vi iväg mot Åbo. Jag ville helt enkelt inte att det skulle bli panik och åkte hellre in lite ”för tidigt”

img_2930

Framme vid förlossningen var vi kvart över 3 på natten. Vi togs emot av en barnmorska och fick gå in i ett undersökningsrum. Det gjordes en indre undersökning och jag var inte öppen mer än 2 cm. Suck tänkte jag, detta kommer ta lääääääääänge. Det tog också ett streptokockprov, som sedan visade sig vara positivt. Ingen fara med det men dom behövde sätta kanyl för att ge antibiotika. Låg i CTG-kurva i nästan två timmar. Kroppen jobbade på bra, kändes som att saker och ting gick framåt i lagom takt. Då jag låg där på britsen kände jag bara hur det KNÄPPTE till och då gick vattnet. Pladask. Fick byta om till sjukhuskläder. Efter att vattnet hade gått började sammandragningarna göra mer ont.

Lite före 6 fick vi fara till ett förlossningsrum, kanylen sattes i min hand (igen kan jag konstatera att det var det värsta under hela förlossningen) och sammandragningarna blev successivt hårdare. Andades mig igenom dem ännu, kände att jag hade bra kontroll över situationen. Efter ett tag var det dags att ta en ny kurva för att kolla att bebisen hade det bra. I samma veva bad jag om lustgas, GUDAGÅVAN alltså. Började på låg nivå och andades på bra. Ungefär här går jag in i en dimma. Jag andades och låg och tänkte på riktigt märkliga saker först, men efter ett tag började jag liksom visualisera vad som hände i kroppen. Det var verkligen häftigt, jag sjönk ner i mig själv, fokuserade på att slappna av i en härlig dimma av lustgas.

IMG_2497

En ny barnmorska kom in i rummet och presenterade sig, hon undrade också om jag varit på WC på länge. Det hade jag då inte varit på ett tag så hon tyckte jag kunde gå. Var själv inte supersugen på att lämna lustgasen, men gick ändå med på att försöka. Anton fick komma med, för något inom mig sa att jag inte skulle vara själv där på WCn. Efter några sammandragningar kom jag mig ända fram till WCn och satte mig ner. Hann redan tänka att detta ju faktiskt gick riktigt bra, nu skulle jag bara snabbt kissa så att jag sedan skulle få återgå till min lustgas. MEN DÅ kom den första krystvärken. Och jag bara sa åt Anton att NU måste han hjälpa mig för jag KAN INTE HÅLLA EMOT. Anton ropade på barnmorskan som kom in och undersökte. Jodå huvudet var så gott som ute redan. Då var det dags att ta sig tillbaka till sängen. Har inget minne av att jag kommit tillbaka till sängen, men då jag väl låg där ute var huvudet redan ute. Bad lite snällt om lustgasen och fick den. Men den behövdes nog egentligen inte. En krystvärk till och så var lilla Vidar född. Klockan 7.45, 4160g tung och 52cm lång

IMG_2505

En riktig drömförlossning alltså, lagom takt och jag kände kontroll hela tiden. Lite rolig twist det där med att han nästan föddes på WC. Hahaha. Ett litet stygn fick jag, men det är ju inget man ens funderar på med en nyfödd liten bebis på bröstet. Kände mig pigg och riktigt fräsch genast vilket var helt underbart.

Efter en stund kom moderkakan också ut, allt såg bra ut. Jag och Anton bara beundrade vår lilla Vidar, efter en stund provade jag amma honom och killen fattade galoppen genast. Efter ytterligare en stund kom barnläkaren och undersökte Vidar, medans de mätte och vägde honom gick jag i duschen.

IMG_2517

Efter duschen smakade frukostbrickan väldigt bra, Anton satt med Vidar under blusen och jag käkade och drack kaffe. Då vi var klara var det dags att åka upp till BB. Så härligt att det var morgon och Anton fick följa med till avdelningen genast. Ett perfekt slut på en helt perfekt förlossning var ju att tillsammans få njuta av våran lilla kille på BB. En hel dag ifred bara vi 3.

IMG_2537 2

På kvällen kom de nyblivna storasyskonen på besök. Så härligt att för fösta gången se våran trio tillsammans. Efter en natt på BB var vi mer än redo att åka hem. Så på söndag efter läkarkontroll klädde vi på oss vanliga kläder, packade Vidar i babydkyddet och tackade för oss.

 

Varför har vi ens köpt bebiskläder?

IMG_2311– Mamma varför har vi ens köpt bebiskläder? Det kommer ju aldrig någon bebis? Vi har ju BARA en mage!

Konstaterade Saga uppgivet för någon dag sedan då hon stod och tittade på alla bebisen kläder. Och jag kan inte annat än hålla med henne nu. Det känns så jävla orättvist att varje graviditet behöva vanka här över tiden med hur många dagar som helst, jag har ju provat på detta nu. Hade verkligen hoppats att jag i alla fall inte skulle ha behövt gå såhär mycket över tiden denna gång, men tanke på att denna graviditet varit apatung sedan plusset dök upp tycker jag liksom att jag kunde ha fått slippa detta denna gång. Varför förstår inte min kropp att det är dags nu? Varför är min kropp så trög? V A R F Ö R händer det inget? Varför får ”alla andra” föda i normala veckor men jag ska släpa mig över tiden V A R J E jävla G Å N G. (okej okej jag vet att vi är flera som alltid hamnar gå över tiden, att jag inte är enda människan på jorden som gjort/gör det och att folk gått över tiden / blivit igångsatta med säkert femte barnet också. Jag ÄR bara så trött på detta just nu)

Igår hade jag sista tiden till rådis, allt såg bra ut vilket ju är det viktigaste men jag fick också remissen för igångsättning. Ringde mödrapoli igår men då hade inte läkaren ännu hunnit kolla på min remiss så dom skulle återkomma, vilket dom sen aldrig gjorde. Dom ringer säkert idag, annars ringer jag igen på eftermiddagen. På rådis pratade hon om att dom helst inte släpper en graviditet över 41+5 nu för tiden vilket då betyder måndag för min del. Om man får önska hade jag gärna åkt in på en kontroll nu typ idag eller under helgen för att se vad läget är. Om jag alls mognat och börjat öppnas eller om det är stängt som en mussla där nere ännu. Jag skulle liksom bara vilja veta vartåt det lutar. Hoppas hoppas H O P P A S att det är möjligt att göra så. Det känns så onödigt att gå såhär mycket över tiden om det sen ändå blir igångsättning, då hade dom ju lika bra kunnat sätta igång det vid beräknat och Bumlingen hade varit här redan (i snart TVÅ veckor)

Nej förlåt jag vet att jag är supergnällig just nu, igår var det en bättre dag och då kändes allt igen lite hoppfullt men idag är det grått och jävligt igen. Jag vet att man borde vara tacksam över att ens kunna bli gravid och att det viktigaste i allt detta ändå är att det slutar med en välmående bebis och mamma. Men just idag, just denna fredag 9 dagar över beräknat datum känns det mest bara surt och orättvist och besviket, jag är både illamående och helt totalt slut.

 

En vecka över tiden

NEJ jag har inte fött ännu och JA hade jag själv fått välja hade jag minsann gjort det ren.

Jahapp så var vi en vecka över beräknat datum igen då, S U C K. Nu ska jag dessutom berätta vad som gör mig liiiiiiite extra irriterad just idag. Igår på kvällen hade jag sammandragningar, alltså sjuka sammandragningar. Dom var oregelbundna nog, men kändes så mycket att jag ändå behövde andas mig igenom vissa av dem. Nattade barnen och tänkte, Ä N T L I G E N är vi på G. Nåja som ni märker var vi inte helt på G ännu heller, här sitter jag hemma nu UTAN sammandragningar och känner mig snuvad på konfekten. Bestämde mig alltså för att försöka sova en stund igår, eftersom jag ju liksom trodde jag skulle leverera ett barn idag. Men där sov jag skönt många timmar och vaknade med bara lätt mensvärk igen. VAFAN alltså?!? Visst kan jag ta att man har lite förvärkar sådär någon vecka innan förlossningen men om man får sjuka sammandragningar i vecka 40+6 så kunde man väl ändå få börja föda????

41+0 idag då, en vecka kvar tills det sätts igång då gissar jag. I morgon skall vi med Saga på ultraljudsundersökning av hennes hjärta. Inget allvarligt hoppas jag, läkaren hittade ett litet biljud på hennes hjärta under 4 årskontrollen och det skall nu då alltså undersökas noggrannare. Hade hoppats på att vi skulle iväg på den undersökningen tillsammans med lillebror på utsidan, men tja de ser inte speciellt ljust ut. OM, jag säger OM lillebror kikar ut innan dess så kommer jag ju inte kunna vara med.

Nej alltså skit ändå, är verkligen besviken nu. Vill bara lägga mig under ett täcke och sura tills detta är över. Slut på energi, slut på positiva tankar.

IMG_2893blivande storasyskonen var i alla fall söta igår då vi gick ut på en vagnspromenad

Målbilder

För att orka sig igenom dessa 9 månader + en helhalv evighet + lite till har jag heltiden försökt fokusera på några olika målbilder. Under alla graviditeter har jag haft olika målbilder och denna gång är inget undantag. För varje gång blir också målbilderna mer tydliga eftersom man ändå på ett annat sätt vet och lite kan föreställa sig hur tiden med en nyfödd liten bebis kommer bli.

Min största målbild denna graviditet är när Adam och Saga får träffa lillebror för första gången. När dom försiktigt kommer smygande in i rummet på BB och första gången skall få bekanta sig med den allra nyaste lilla knodden i familjen. Förhoppningsvis kommer dom då och hämtar hem oss samtidigt och vi kan traska ut från BB som en nybliven trebarnsfamilj.

Målbild nummer två är nämligen lillebror i sitt babyskydd, vi traskar ut från TYKS och in i parkeringshuset. Känslan av att nästan vara lite kriminell, liksom märker ingen nu att vi åker iväg med denna bebis? Skall ingen kommer och stoppa oss? Är det faktiskt så att vi skall få ta hem honom. Att sätta sig i bilen och bara känna att NU åker vi hem och börjar livet.

Den sista målbilden är nog att Ä N T L I G E N få meddela alla nära och kära att bumlingen är här. Att få skriva ut att han äntligen kommit nu och presentera honom för världen. Vi har ju valt att hålla namnet hemligt för alla och det skall bli så härligt att äntligen börja kalla honom för hans riktigt namn. Viss risk finns det dock att Bumlingen kommer sitta kvar, det är nämligen rätt många som redan kallar honom det.

IMG_3067här har vi en nybliven storebror 2014, vilka små pluttisar dom var ändå de blivande storasyskonen

 

En hälsning från en otrevlig och gnällig övertidsgravid

Jodå här sitter jag ännu bara, lika gravid som förr 40+4 idag. Och nu kan jag faktiskt konstatera att det inte alls är roligt mera, inte för mig och verkligen inte för min stackars familj. Jag är fan inte kul att umgås med just nu, jag är bara så trött på detta. Och JO jag vet att det snart är över, att han kommer komma och att ingen förblir gravid för evigheternas evighet. Men alltså förlåt nu men F A N vad det S U G E R!!

Har man inte gått över beräknad tid så kan man inte förstå hur jävla jobbigt det blir när BF datumet kommer och passeras. Att vakna varje morgon och igen en gång vara besviken över att inget hänt inatt HELLER. Att gå omkring hemma och vara så trött i kroppen men ändå ha så tråkigt att man inte ens klarar av att slappa i soffan. Att inte orkar vara mamman man vill vara, för att inte tala om frun, vännen eller bara människan. Att vara smärtsamt medveten om att varje dag som går är en dag närmare en igångsättning. Det är liksom inte en dag närmare förlossningen nu längre utan en dag närmare igångsättningen. Det är DET jag mest tänker på just nu, jag vill inte behöva bli igångsatt. Det värsta är ju att det känns som att JAG misslyckats om det blir så, liksom att JAG inte kan få min kropp att sammarbeta så mycket att en förlossning kommer igång naturligt. Ja men ni märker ju hur tankarna snurrar just nu.

Är kanske den enda i världen som går och tänker såhär, jag kanske verkar supergnällig som ”bara” är 4 dagar över tiden och redan håller på att tappa förståndet. Tycker själv också att jag kunde skärpa till mig lite, men det är svårt. Idag är det då 10 dagar kvar tills 42+0, 10 evighetsdagar.

Så att JA nu har ni en lägesrapport från mig idag, inga tecken på att förlossningen skulle närma sig, I N G A känningar, ingen slempropp som gått, inga sjuka sammandragningar, NADA NOLL.

IMG_2883

Beräknat förlossningsdatum + 1 dag

Igår var det då dagen som vi fokuserat på de senaste 9 månaderna, dagen som det mesta kretsat kring. Och NADA, inget, Bumlingen busar på där inne i magen och visar inga tecken på att han skulle vara påväg ut. Så vi väntar vidare.

IMG_2858

Är så otroligt trött hela tiden, känns som att gravidillamåendet hittat tillbaka också. Överlag är kroppen slut nu och det känns som att jag helst av allt bara hade lagt mig ner och sovit några dygn. Nu finns inte den möjligheten eftersom barnen hade sin sista dagisdag igår. Vi kör alltså sommarlov nu, övertidsgravid mamma och två barn. Som TUR är dom mest sams och leker fint med varandra största delen av tiden, så vi klarar oss nog bra här hemma.

Det händer inte speciellt mycket just nu, ser på Facebook att många förbereder sig för midsommar och tycker i smyg att det är O T R O L I G T skönt att inte behöva stressa ut till någon stuga idag. Ännu skönare att inte behöva planera och handla och packa ja allt som nu hör till. Inte för att det inte är najs att vara ute på stugan, men hela projektet att ta sig ända dit känns som att det skulle vara övermäktigt denna gång. Vi kommer vara hemma imorgon, grilla något gott och bada i vår nya bastu.

 

 

Rådiskontroll v 39+6

Nåja hörni, imorgon är vi liksom inne i v 41 redan (40+0) och man kunde gärna tycka att det kunde vara klart nu. Men Bumlingen gav mera tecken på förlossning förra veckan än nu, så han trivs hur bra som helst där inne i magen. Får se om han tänker fira midsommar på insidan eller utsidan?!? Han har någon dag på sig att fundera ännu. På något vis känns det lite lättare igen nu också, har liksom accepterat att det kommer gå över tiden och ska försöka att bara ta en dag i taget nu. Just idag känns det alltså lättare, imorgon är en ny dag igen och man vet ju liksom aldrig hur tankarna går då.

Hos rådis var allt bra, vi var faktiskt dit hela familjen idag vilket ju var lite skoj. Anton har inte varit med en endaste en gång denna graviditet men nu lyckades han ju faktiskt pricka in en av träffarna ändå. Barnen tyckte det var spännande att kika in på Bumlingen via ultraljud och få lyssna på hjärtljuden. Allt såg bra ut, vilket ju ändå är det viktigaste av allt. SF måttet var inte lika mycket på minus längre, vilket ju är skönt. Inte för att jag varit speciellt orolig heller i och med att de två andra varit kring 4kg som nyfödda. Så det är bara att snällt vänta nu. Ut kommer han att komma, ingen har ju varit gravid för evigt. Ja ni märker försöker liksom vara lite mindre neggo igen nu. Får väl se hur länge det håller i sig.

IMG_2379

Långsamma dagar

Jahap ingen bebis i siktet idag heller, vaknade inatt och kände av en molande mensvärksliknande känsla och hann redan tänka ”att det kanske skulle vara dags nu då”? Men nej, det blev ingen mera action där, somnade om och vaknade ”som vanligt” imorse. Försökte locka Bumlingen med att 18.06.18 hade varit en riktigt najs födelsedag, lite liknande som Adams 12.06.12 men han verkar inte vara speciellt intresserad av det. Anton har också heltiden sagt att Bumlingen kommer födas den 18.6. Hmm känns inte speciellt troligt. Klämde i mig en färsk ananas igår också, ni vet anans skall ju ”sätta igång” förlossningen. Men det enda resultatet det gav var ont i munnen. Och nej jag vet, man KAN INTE få igång förlossningen och man SKA inte göra det heller. Men ananas är ju inte farligt att äta heller, så där känner jag mig ändå helt lugn. Skulle aldrig börja mixa med saker som kunde vara skadligt.

Med det sagt får man ju gärna tipsa om saker som ”kan hjälpa” om inte för annat så har jag ju lite sysselsättning här hemma. 

Nåja 2 veckor max kvar, det skall väl gå eller ja det måste ju gå. Har inte direkt några andra val heller. Senaste veckorna har mitt instagramflöde fyllts av små nyfödda bebisar, alla bebisar som var beräknade kring samma veckor som Bumlingen. Kanske det är därför jag börjar känna mig klar med detta nu, vill ju liksom också mysa med en liten nyfödd och inte vanka omkring här hemma. Och bara vänta, jag är inte så bra på att vänta.

Blivande storasyskonen börjar också vara otåliga nu, men NÄR kommer bebisen då? Kommer den idag eller imorgon? Och det enda jag kan svara är att jag inte vet, att ingen vet men att lillebror kommer då han är redo (eller senast om typ 2 veckor då när någon läkare bestämt att han måste vräkas). Att gå omkring och inte veta är det jobbigaste, liksom hade någon bara sagt nu att det kommer ta 2 veckor ännu så kunde jag liksom slappna av i det och fokusera på annat tills dess. Försöker intala mig själv att jag kan ställa in mig på 4.7, att jag liksom från början kunde göra det. Men ju närmare beräknat vi kommit desto mer inser ja ju ändå att varit inställd på 20.6. Och ja jag vet, vi är ju inte ens där ännu och ändå är jag otålig. Nu känns det bara som att livet är på paus för att jag, vi, bara väntar. Men snart så, snart är han här.

N7K_6532

 

Midsommaren med NOLL planer

SONY DSCAdams första midsommar ute på stugan i Korpo, typ 10 dagar gammal.

Om en vecka är det midsommarafton. En högtid som jag alltid brukar se framemot, eller alltid och alltid men de senaste åren har vi firat midsommar på så bra sätt så det har alltid blivit bra. Vi har åkt iväg till Antons föräldrars sommarstuga ute i Korpo och där firat tillsammans med Adams gudföräldrar. Fokuset har varit MAT, samvaro, MAT, MAT och lite mera MAT. Ett perfekt upplägg om ni frågar mig, speciellt om man skall fira tillsammans med barn, vilket vi gör. Midsommar för mig är en familjehögtid.

IMG_3119
Sagas första midsommar firades faktiskt här hemma hos oss, vi åkte ut till stugan på midsommardagen istället.

I år känner jag att vi inte kommer åka ut till Korpo. 2 färjor mellan oss och förlossningen känns inte speciellt lockande, inte heller en bilfärd på 2 timmar. Alltså jag förstår att folk har så långt till sjukhusen runt om i landet, att det till och med är NÄRA om man jämför med andra. Men det känns både dumt och onödigt att stressa iväg längre bort från sjukhuset. Så ja i år åker vi alltså inte ut till stugan.

B502CAAA-6412-4AF4-8E68-717ED9F2C33D
Några bilder från midsommaren 2017

Vad skall vi göra i år då? I N G E N T I N G, inte vad jag vet om ännu i alla fall. Och med tanke på att det är midsommar om en vecka så gissar jag att vi inte kommer planera in något heller.  Känns onödigt att styra upp några planer för något som sen kanske ändå inte blir av. Vill inte sätta mig i situationen att jag ”borde” orka med något. Endera lär jag vara totalt jävla trött på att vara gravid, eller också har vi en bebis som inte ens är en vecka gammal ännu. Tänker mig att vi hålls hemma, badar bastu och njuter av familjetid (med eller utan bebis då).

Dagar som aldrig riktigt kommer igång

Okej vi kan börja med att konstatera att jag fortfarande är gravid, inga speciella tecken på att förlossningen skulle vara på G just idag heller. Jag vet att det är såhär de sista veckorna, att folk bara vill väl när dom frågar om tecken eller hör av sig och undrar om bebisen kommit redan. Men samtidigt blir jag så T R Ö T T, det ÄR det enda som snurrar skallen på mig. När skall det komma igång? När kommer bebisen. Känns det inte lite annorlunda i magen nu? Liiite lite mensvärk kanske?

Men det är ju ändå inte något som jag delar med vem som helst, inte med någon alls egentligen. Överväger att börja prata om mina ökade flytningar / delar av slemproppen? nästa gång någon frågar. Nej alltså jag vet ju att folk menar väl, och inte blir jag ju arg eller så heller MEN i och med att humöret är som det är i slutet så blir det lite småjobbigt i alla fall. Igår t.ex. valde jag att gå i butiken med hörlurar, för att sådär snyggt kunna ignorera bekanta. Haha nå nej nu låter det som att jag går omkring och är sur, det förstår ju alla (hoppas jag) att jag inte är. Börjar bara vara trött på att vara gravid nu.

Försöker ställa in mig på 4.7 (BF+14) nu istället för 20.6 (BF), helt enkelt för att besvikelsen inte skall bli så stor när nästa onsdag kommer och går utan att bebisen föds. Jag blir GÄRNA positivt överraskad men det blir svinjobbigt att gå över tiden om jag liksom har all fokus på det beräknade datumet.

IMG_0985

Väntar på att få klä min lilla trio i matchande kläder nu.

Nu gäller det alltså att försöka fylla dagarna med program, så att väntan inte skall bli så lång. Hade varit lättare om energin inte hade lyst med sin frånvaro. Vad skall man hitta på sen då, då man liksom inte orkar göra något alls men ändå vill ha program för att tiden skall gå? Okej slut på gnälligt inlägg, trevlig fredag till er!