Att vara pojkmamma

IMG_5573

Det pratas en del om hur man skall fostra sina döttrar för att dom skall klara sig i den patriarkala världen vi lever i idag. Vi pratar om hur vi kan förbereda tjejerna, skin på näsan, försvara sig och så vidare. Det är viktigt, SUPERVIKTIGT! Jag känner att Saga har en stark personlighet och hon är inte någon som kompisarna på dagis sätter sig på. Hon är stark och snäll, precis så som jag önskar att hon skall vara. Precis så som jag vill att hon skall fortsätta vara under hela sin uppväxt.

Det är ett stort ansvar att vara mamma till en flicka i dagens samhälle, men det är ett ännu större ansvar att vara mamma till en pojke. Något jag funderar på mer och mer nu när Adam blir äldre är hur jag skall fostra honom att bli en BRA pojke. I slutändan en bra MAN en fin MÄNNISKA. Länge var han ett väldigt lugnt barn och höll inte på med ”bråkiga” lekar men ju äldre han blir desto mera ”våldsamma” lekar kommer med. Jag är den där tråkiga mamman som inte låter honom rulla runt på golvet med de andra kompisarna och lek ”brottas”. Det är inte okej att leka att man slår, att man bråkar osv med kompisar man egentligen tycker om. (Såklart inte med någon annan heller!) Om inte flickor naturligt har det behovet så tror jag faktiskt inte att pojkar heller behöver ha det. Barnen får springa, busa, leka aktiva lekar, hoppa i soffor, klättra i träd osv, men att leka att man slåss är ändå inte något som känns bra för mej. I vilket skede ska pojkarna annars lära sig att det är okej att leka att man slåss men sen får man inte göra det på riktigt? Jag har inga svar här och det är därför jag funderar på detta så gott som varje dag. Försöker styra in barnen att se mer lugna och snälla barnprogram, mindre transformers alltså. Här har jag mycket att jobba på, eftersom Adam gillar transformers.

Jag vill fostra en mjuk kille, en snäll och omtänksam kille som INTE växer upp med totalt förvriden kvinnosyn. DET ÄR ETT PROBLEM IDAG hur män behandlar kvinnor, det är ett problem idag hur pojkar behandlar flickor. Och det är ett problem idag att pojkar och flickor behandlas så olika. Ibland kan jag bara gråta för båda mina barns skull. Vill inte att Saga skall behöva möta allt det hemska som väntar henne och vill inte att Adam skall bli en del av det hemska. Någon annan pojkmamma som känner igen sig i mina tankar?

Jag tror att så mycket handlar om hur vi är som föräldrar, vi visar modeller för våra barn och det är inte konstigt att barnen ofta gör på samma sätt som sina föräldrar. På gott och på ont. Det handlar om hur vi pratar, vem vi umgås med och framförallt hur vi behandlar andra människor. Att barnen får se vuxna människor behandla varandra med respekt är grunden för deras egna människosyn. Att vara medveten om detta som förälder är så OÄNDLIGT viktigt. Igen en gång kan jag konstatera att jag är så otroligt glad över att Anton tänker i samma banor som mej, vi pratar ofta om dessa saker och är båda överens om att vi har ett stort ansvar.

Är det bara jag som tycker att det känns skrämmande att vara pojkmamma? Alltså det är ju det mest underbara i världen att få vara mamma till en snart två pojkar, men det ÄR ett stort ansvar. Jag vill tro på en ljusare framtid för mina barn men jag tror inte framtiden blir ljusare om inte vi som fostrar barnen blir mer medvetna. Vi ser ju liksom hur samhället och pratriarkatet ser ut idag. Gör vi inget kommer inte hända. Skall skriva mer om detta, är super intresserad av hur ni andra tänker. Så skriv en kommentar här under och berätta.

Hur tänker ni andra pojkmammor? 

En klänning åt lillebror

IMG_0557

Jag har ett dilemma just nu, en sak som stör mej men som jag inte helt vet hur jag skall fundera kring. Saga är rätt så ivrig med att köpa kläder till sin lillebror, hittills har vi bara köpt en pyjamas men så småningom börjar det ju bli dags att köpa en liten garderob till honom. Här för ett tag sedan kom hon springande med en klänning,

TITTA MAMMA VILKEN FIN KLÄNNING TILL LILLEBROR.

Ja absolut, den skulle vara superfin på lillebror men idag ska vi inte köpa några kläder.

Saga hängde tillbaka klänningen och vi traskade vidare. Är nöjd med mitt svar, att jag inte slarvsvarade att hon ju skulle på en lillebror och pojkar har inte klänning bla bla bla.. Hade jag inte medvetet börjat tänka på genusfrågor osv, hade jag säkert svarat just så. Inte för att vara elak utan för att det var så jag också tänkte förr.

Jag är alltså nöjd med svaret, men inte nöjd med min egna tanke. För jag skulle inte köpa en klänning i storlek 56 till min nyfödda son. Varför är det så? Jag kan inte skylla på att jag inte klär klänningar på nyfödda bebisar eftersom Saga nog hade klänningar redan som nyfödd. Dock tror jag att jag inte skulle klä en nyfödd dotter i klänning heller speciellt, helt enkelt för att det är så sjukt opraktiskt med klänning tills barnet kan GÅ. Men i alla fall, varför känner jag sådant motstånd till att köpa en klänning till lillebror?

Vi pratade om detta med Anton och konstaterade att vi ändå kommit rätt långt i hur vi tänker kring genusfrågor osv. Förr var inte genus något vi funderade speciellt mycket på. Genus handlar ju om så mycket mer än kläder, men visst är ju kläder av stor betydelse i hur vi bemöts redan som nyfödda. Vad kom vi då fram till? Vi tänker såhär, att vi skulle inte köpa en klänning till lillebror så länge han inte själv påverkar sina klädval, det kan låta konstigt men samtidigt är det ändå så det känns för oss. Kläder i alla färger är något helt annat, där har vi inte några större begränsningar egentligen. Visar det sig sedan att lillebror är intresserad av Sagas gamla klänningar, kjolar och så vidare så är det fritt fram. Om Adam idag skulle vilja ha en klänning skulle jag nog köpa den till honom och den känslan känns ändå rätt så bra.

Jag tror att det viktigaste är att bli medveten om hur mycket man gör av gammal vana. Att man liksom utgår ifrån att den rosa är för flickan och den blå för pojken. Jag vill bli bättre på att inte låta någon annan bestämma. Jag skall aktivt jobba vidare på att låta barnen vara just barn och inte sina kön. Genusmedvetenhet är lite lika som feminism, livet var ju väldigt mycket lättare då man inte var så medveten. Säger inte att jag är super medveten nu heller, men mer än jag varit förr. Jag börjar se mönster och märka hur jag själv också gör saker utan att tänka. I slutändan är det ändå bättre för alla att man är medveten. Jag säger inte att mina egna barn behöver gå varken med eller mot normen, jag vill att dom skall känna att dom får vara precis den dom vill vara. Viktigt för mej är också att jag vill fostra öppna människor som låter alla människor vara den dom själva vill vara. Och dit kommer vi inte om inte vi som föräldrar är medvetna.

Hur tänker ni andra? Hur mycket tänker och funderar ni kring t.ex. barnens kläder? 

 

 

Bland transformers och dockor

IMG_0234

Här är Saga med sin docka Molly och Adam med sin docka Olle. Ju mer vi pratar och förbereder oss för lillebror, desto oftare leker dom med sina dockor. Själv var jag dockmammornas dockmamma som liten så jag är ju överlycklig då dom vill leka med sina dockor. Dockorna nattas varje kväll, dockorna är med ute och leker, dockorna matas vid matbordet och så vidare. Det är så fint att se dem leka med sina dockor, som faktiskt är kära leksaker för dem båda och jag är glad över att min mamma förstod att ge Adam en docka redan då han var riktigt liten. Olle har varit med länge nu och han är viktig för Adam.

Jag säger på inga vis att vi är perfekta då det kommer till leksaker till barnen. Våra barn är rätt så stereotypiska för sina kön. MEN dom har i alla fall möjligheter till att leka med allt, en vinst med att ha ett syskon med andra intressen än man själv har är ju att det finns MASSOR av olika leksaker i hemmet. Kan tänka mej att utbudet leksaker minskar om ett syskonpar har samma intressen? Visst har dom sina egna leksaker men samtidigt leker dom mycket tillsammans och är oftast duktiga på att samsas. Ibland leker dom med transformers, ibland leker dom med sina dockor, ibland bygger dom lego och ibland ritar och pysslar dom. Dom kommer båda få en cykelstol till sina dockor nu till födelsedagen så att båda kan cykla med sina dockor. Jag försöker också se till att dom erbjuds samma saker, Adam är med och jobbar med Anton lika ofta som Saga. Adam hänger med på kaffeträffar med vänner lika ofta som Saga. Dom skall båda hjälpa till enligt åldersnivå, båda skall städa, hänga upp sina kläder osv. Det får inte vara en självklarhet att Anton tar Adam med till traktorbutiken och jag Saga till klädbutiken, Adam och Saga är ju faktiskt lika intresserade av traktorer. Ändå blir det så lätt så, om man inte är observant. Om Adam har fått en bil från något ställe så ska Saga också få en bil och inte något prinsessigt. Om Adam fått en reklamlippis från en traktorbutik så skall Saga också få en osv. Sen väljer barnen ibland olika och då får dom göra det, men det får inte bli rutin att Adam skall vara med Anton och Saga med mej.

Försöker bli mer och mer medveten. Men som sagt inser jag ändå att vi tyvärr är rätt så köns-stereotypiska. Se bara på bilden nedan, Adam har dom gröna hörselskydden och Saga dom rosa, Adam har blåa skor och Saga har rosa, Adam har den blå pulkan och Saga den röda. Oftast får dom välja själva då det kommer till t.ex. färger på saker, vilka kläder dom vill gå med osv. Helt klart väljer Adam oftast andra färger än rosa, han har heller aldrig varit intresserad av glitter, klänningar eller liknande. Men det tror jag mest beror på att jag själv inte gillar glittriga kläder på barn. Varken Adam eller Saga har glittriga kläder, om man bortser från utklädningskläder.

Saga däremot experimenterar mycket mera än Adam, ibland väljer hon något rosa men lika ofta väljer hon något blått eller grönt eller orange. Det är lättare för en flicka att få välja själv, eftersom ingen ifrågasätter att hon har olika färger på sina kläder. Jag kan se tillbaka på Adams uppväxt och fundera om vi mer eller mindre omedvetet styrt honom för mycket, men samtidigt känner jag att han nog fått välja. Klädde honom i färgglada kläder för barn då han var liten. Sen tröttnade jag själv på skrikiga färger och övergick till mer neutrala färger. Köpte inte några kläder med tryck på innan han själv uttryckligen visste vilken figur det är och han själv kunde säga att han ville ha sådana (tycker själv kläder med tryck är rätt fula faktiskt och ännu styr jag nog vilka tryck som är okej) frågade honom om han också ville ha nagellack då jag någon gång lackade mina naglar, men han har alltid hatat att man måste klippa naglarna så att någon dessutom skulle pilla något extra med naglarna går fetbort. Saga har inte heller nagellack speciellt ofta, någon gång har hon provat men helt ärligt så orkar inte jag hålla på att lacka naglarna på ett barn. Känns onödigt, jag menar orkar ju inte ens lacka mina egna naglar så varför skulle jag då lacka hennes?

IMG_4163

Jag skulle aldrig neka någondera av barnen att välja något ”pojkigt” eller ”flickigt”. Vill Adam ha en legofriends förpackning en prinsessa tidning eller liknande köper vi det. Som jag redan konstaterade har nog Saga fått mer möjligheter än Adam. Det är inte något medvetet val, det har bara blivit så. Lillebror växer förhoppningsvis upp med flest möjligheter eftersom allt nu finns hemma. Jag vill låta barnen välja själva men måste ju inse att dom är påverkade av könsnormerna i samhället, vi är alla mer eller mindre påverkade av de. Det viktigaste är väl först att bli medveten om hur påverkade vi är. Sedan kan man aktivt börja jobba mot mer genusmedvetenhet. Jag vill lära mig mera om detta, även om det känns jobbigt att inse hur påverkad JAG är.