Vad äter ni till middag idag?

Alltså jag har NOLL inspiration till matlagning just nu, kommer inte på något vettigt att äta förutom typ SPAGETTI med köttfärssås eftersom det är det barnen önskar om dom får välja. Kan ni tipsa mej om era 3 bästa middagar? Ni vet det där som barnen äter med god aptit. Det som går snabbt att laga och kanske till och med ”lurar” i barnen något hälsosamt. Tar gärna emot tips på vegetariska rätter, mat som går att värma dagen efter och mat som inte kräver 3års kockutbildning innan det blir gott.

IMG_0141

 

Att vara pojkmamma

IMG_5573

Det pratas en del om hur man skall fostra sina döttrar för att dom skall klara sig i den patriarkala världen vi lever i idag. Vi pratar om hur vi kan förbereda tjejerna, skin på näsan, försvara sig och så vidare. Det är viktigt, SUPERVIKTIGT! Jag känner att Saga har en stark personlighet och hon är inte någon som kompisarna på dagis sätter sig på. Hon är stark och snäll, precis så som jag önskar att hon skall vara. Precis så som jag vill att hon skall fortsätta vara under hela sin uppväxt.

Det är ett stort ansvar att vara mamma till en flicka i dagens samhälle, men det är ett ännu större ansvar att vara mamma till en pojke. Något jag funderar på mer och mer nu när Adam blir äldre är hur jag skall fostra honom att bli en BRA pojke. I slutändan en bra MAN en fin MÄNNISKA. Länge var han ett väldigt lugnt barn och höll inte på med ”bråkiga” lekar men ju äldre han blir desto mera ”våldsamma” lekar kommer med. Jag är den där tråkiga mamman som inte låter honom rulla runt på golvet med de andra kompisarna och lek ”brottas”. Det är inte okej att leka att man slår, att man bråkar osv med kompisar man egentligen tycker om. (Såklart inte med någon annan heller!) Om inte flickor naturligt har det behovet så tror jag faktiskt inte att pojkar heller behöver ha det. Barnen får springa, busa, leka aktiva lekar, hoppa i soffor, klättra i träd osv, men att leka att man slåss är ändå inte något som känns bra för mej. I vilket skede ska pojkarna annars lära sig att det är okej att leka att man slåss men sen får man inte göra det på riktigt? Jag har inga svar här och det är därför jag funderar på detta så gott som varje dag. Försöker styra in barnen att se mer lugna och snälla barnprogram, mindre transformers alltså. Här har jag mycket att jobba på, eftersom Adam gillar transformers.

Jag vill fostra en mjuk kille, en snäll och omtänksam kille som INTE växer upp med totalt förvriden kvinnosyn. DET ÄR ETT PROBLEM IDAG hur män behandlar kvinnor, det är ett problem idag hur pojkar behandlar flickor. Och det är ett problem idag att pojkar och flickor behandlas så olika. Ibland kan jag bara gråta för båda mina barns skull. Vill inte att Saga skall behöva möta allt det hemska som väntar henne och vill inte att Adam skall bli en del av det hemska. Någon annan pojkmamma som känner igen sig i mina tankar?

Jag tror att så mycket handlar om hur vi är som föräldrar, vi visar modeller för våra barn och det är inte konstigt att barnen ofta gör på samma sätt som sina föräldrar. På gott och på ont. Det handlar om hur vi pratar, vem vi umgås med och framförallt hur vi behandlar andra människor. Att barnen får se vuxna människor behandla varandra med respekt är grunden för deras egna människosyn. Att vara medveten om detta som förälder är så OÄNDLIGT viktigt. Igen en gång kan jag konstatera att jag är så otroligt glad över att Anton tänker i samma banor som mej, vi pratar ofta om dessa saker och är båda överens om att vi har ett stort ansvar.

Är det bara jag som tycker att det känns skrämmande att vara pojkmamma? Alltså det är ju det mest underbara i världen att få vara mamma till en snart två pojkar, men det ÄR ett stort ansvar. Jag vill tro på en ljusare framtid för mina barn men jag tror inte framtiden blir ljusare om inte vi som fostrar barnen blir mer medvetna. Vi ser ju liksom hur samhället och pratriarkatet ser ut idag. Gör vi inget kommer inte hända. Skall skriva mer om detta, är super intresserad av hur ni andra tänker. Så skriv en kommentar här under och berätta.

Hur tänker ni andra pojkmammor? 

Att sova i egna rum

Den senaste tiden har det verkligen varit lite upp och ner med tanke på hur vi sover. Efter veckor med olika sjuka barn och flunssor flyttade båda kidsen permanent in i vårt sovrum. Sådär att dom somnar i vår säng och sedan bara lyfts ner på en madrass, eller sover på madrassen med ena föräldern bredvid sig. Och det är kanske ändå inte tanken sådär i det långa loppet. Har inget emot att dom kommer tassande till vår säng mitt i natten om dom vaknar, men dom får helst somna i egna rum i egna sängar, så att jag och Anton kan kolla något avsnitt Modern family, HIMYM, Friends eller någon annan serie innan vi somnar.

Igår åkte våra österbottniska gäster hem igen och jag tänkte att NU kör vi en drive på att få dem att somna i egna rum igen. Vill verkligen försöka få in detta nu i god tid innan lillebror kommer. För även om jag själv vet att vi inte kommer kunna ha 2 barn + bebis + oss själva i vår 160cm breda säng så behöver jag ju inte säga det som orsak till kidsen nu. Känns dumt att den förändringen skall komma sen då lillebror är född. Men innan han föds vill jag verkligen att det blir lite mer rutin på nätterna här igen. Faktum är ändå att jag alltid nattammat liggandes i sängen. Saga flyttades över till sin egen säng igen efter amning medans Adam sedan nyfödd så gott som varje natt sovit mellan oss. Jag vet alltså att dom kan vara så olika, och förbereder mig därför på att lillebror kan vara en bebis som VILL sova med oss. Om vi inte ror i land detta nu på 4 månader, får vi väl köpa en säng som är 4 meter bred.

IMG_2773

en liten lillasyster som sov själv i sin egen säng riktigt bra till hon blev typ 2 år 

Nåja men så igår pratade vi igenom detta med barnen, att nu skulle vi vilja att dom började somna i sina egna sängar igen. Dom somnar så mycket bättre om inte den andra är där och stör, vissa kvällar tar nattningen verkligen en hel EVIGHET och när dom äntligen sover somnar vi vuxna också. Kidsen var inte direkt taggade, dom vill ju helst somna i vår säng. Men jag tänker bara på HUR man ensam skall kunna natta 3 kids i höst? Tänker det ändå vore helt bra att då kidsen att somna i egna rum så att jag kan sitta och amma lillebror utan att dom andra två löper amok då dom egentligen borde sova. Tänker också på att Adam faktiskt skall börja förskolan i höst och vi inte kan flexa med tiderna på samma sätt som nu, t.ex. kan kidsen få sovmorgon nu om dom sovit korta nätter.

I min drömvärld skulle ju 6 och 4 åringen somna själva i egna rum, men de känns som att vägen dit är rätt så lång ännu. Så första målet just nu blir då alltså att dom i alla fall skall somna i egna sängar. Nattsaga och sedan godnatt, ena föräldern sitter med den ena och den andra sitter med den andra. Så gjorde vi igår och båda somnade i alla fall, rätt så snabbt faktiskt i egna sängar. Tillsammans med barnen kom vi fram till att om dom somnar duktigt i egna sängar 10 nätter så åker vi till simhallen sen. Säga vad man vill om mutor, men nu är det ju faktiskt JAG som vill att dom skall somna i egna sängar.

IMG_7646

Hur gör ni andra med barn i samma åldrar? Nattar ni ännu barn som skall fylla 6 år? Nattar ni barn som skall fylla 4? Berätta och tipsa gärna hur ni gjorde för att kidsen skall börja somna själva i sina egna rum. Super tacksam för tips och hjälp!

”men det är ju inte något fel på Adam! varför behöver han terapier?”

Vi hade ett möte på dagis här om veckan, ett möte som gällde våran blivande förskolepojke och hans kommande förskolestart nu till hösten. Ett möte där både barnträdgårdsläraren och specialbarnträdgårdsläraren deltog, tillsammans med barnpsykologen, talterapeuten och ergoterapeuten. Vi föräldrar var också med och tillsammans gick vi helt enkelt igenom det senaste året, hur terapierna gått och går och hur vi alla på olika håll och gemensamt kan stöda Adam i hans utveckling. Vi pratade också om den kommande förskolan och skolan (hallå GALENSKAP att killen är så stor att sådant är aktuellt?!?) eftersom vi valt, i samrådan med dessa tidigare nämnda personer, att ansöka om en förskoleplats i ett annat dagis än det Adam ”hör” till geografiskt. Helt enkelt för att han skall lära känna de barn som kommer börja i samma skola som honom sen, då han börjar ettan.

Jag satt där under mötet och kände mig så RÖRD över att alla människor som samlades i rummet var där endast för Adams skull. Tänkt ändå vilken LYX han har och vilken lyx vi har, som får all denna service och hjälp så gott som gratis. Dagisavgiften är ju inte gratis såklart, men allt det andra FÅR Adam. Det är minsann något att vara tacksam över!

IMG_0725

Vid 4-års kollen på rådis konstaterades att Adam skulle kunna ha nytta av att gå till både talterapeut och ergoterapeut för bedömmningsträffar. Efter dessa träffar visade det sig, vilket vi också själva hade trott, att Adam behöver lite extra hjälp och stöd. Och OJ vilket stöd vi fått, jag är verkligen så glad över att rådis lotsade in oss mot rätt riktning redan då han var 4. Vi fick själva också ha en åsikt, om vi trodde att Adam kunde ha nytta av detta redan nu eller om vi ville vänta till 5 års kollen. Min spontana åsikt var och är att vi GÄRNA tar emot all extra hjälp och allt extra stöd som vi bara kan få, för att våra barn skall få en så bra och problemfri vardag som möjligt. Är så glad över att vi tog emot hjälpen, att vi kom igång med hela denna rumba redan vid 4 år istället för att missa ett helt år och komma igång med allt först nu året innan förskolan. För Adams skull har det extra året verkligen inte gett annat än positiva saker!

IMG_9806

”men det är ju inget fel på Adam? varför behöver han terapier?” Nej precis, det är ju inte något fel på honom, eller på något annat barn som har nytta av terapier av olika slag. Adam är som vilken vanlig blivande 6 åring som helst på så många sätt, han leker med sina kompisar på dagis, han är aktiv och glad mest hela tiden, men vid vissa situationer behöver han extra hjälp och stöd. Mer dramatiskt än så är det inte, mer annorlunda är så är han inte. Adam älskar att åka till regnbågen (terapistället i Åbo dit vi får gå till) han är så stolt och nöjd då han berättar vad dom jobbat med och lekt tillsammans med tal- eller ergoterapeuten. Och han gör så stora framsteg hela tiden. Så skönt att få vägledning också, så att vi som föräldrar på bästa sätt skall kunna hjälpa Adam.

Tänk ändå vilket fint system vi har, att det erbjuds hjälp och stöd till de barn som behöver det. Saga väntar ivrigt på sin 4års kontroll eftersom hon också vill börja gå till regnbågen, och jag ÄLSKAR att det är den vägen barnen ser på det. Att åka till regnbågen är något man VILL göra och inte något man måste. Det är aldrig Adam som är sur då det är terapidag, det är Saga. Adam får gå till ett magiskt rum med massa skojiga saker och leka. Vilket barn hade inte älskat det? Jag förstår att Saga är avis. Hon kommer knappast att behöva samma stöd som sin storebror, inte i nuläget i alla fall. Dessa 1,5 år med olika former av terapier har gjort att jag ALLTID kommer ställa mig positivt till att få möjlighet att ge mina barn det lilla extra stödet om det behövs.

 

Nya tider NYA tankar

Läste ett inlägg här om dagen, som handlade om att man inte borde använda dagis som barnvakt, om man är hemma med yngre syskon eller om man t.ex. skall gå till frissan, ja det där gamla vanliga halvprovocerande / helprovocerande åsikterna. Suckade och tänkte bara JAJA provocera du bara. Men sen insåg jag ju att jag också har varit där och haft liknande åsikter..

TÄNK VAD TUR ATT MAN KAN OCH FÅR ÄNDRA ÅSIKTER!

Då jag var gravid med Saga predikade jag också om att Adam SÅKLART skulle var hemma med mig, då var han alltså under 2 år. Det var en STOR grej som jag absolut ville få fram så att ALLA skulle veta att han minsann inte behöver lämnas bort på dagen. Jag ansåg att man såklart skall ha sina barn hemma om man själv är hemma och bla bla bla. Idag skäms jag, PÅ RIKTIGT skäms jag, för att jag trodde att allas vardag var lika som min egna. Jag skäms över att jag ville höja upp mej själv och ”visa” att jag är en så duktig mamma som inte har min 2 åring på dagis. Kände på något konstigt sätt att jag blev en bättre mamma för att Adam var hemma med mig om jag pratade om det med andra. Och jag försökte inte ens förstå varför någon annan mamma valde att göra på ett annat sätt, jag tyckte bara att dom mammorna var lite lata.

Visst kan man diskutera dessa frågor, men diskussionen skall handla om annat än vilken mamma som är bra och vilken som är ”dålig”. Så länge vi i Finland har subjektiv rätt till dagvård har INGEN annan med att göra varför man väljer att ha barnen i dagvård. P U N K T!

(edit: tydligen väljer kommunerna nu själva om man har subjektiv rätt till dagvård eller inte, tack till Alexandra som upplyste mej om detta! Som tur har Pargas inte tagit bort den rätten. Poängen är ändå den att det inte är andra mammors som bestämmer om man har rätt att ha barnen i dagvård eller inte!)

IMG_4256

Jag har som tur växt till mej och mognat, både som människa och i min mammaroll och idag känner jag att jag väldigt sällan bryr mig i hur andra människor väljer att göra med sina liv, i sin vardag och med sina barn. Jag känner att jag och min familj börjat hitta vår väg och ju säkrare vi är på den vägen desto mindre intressant blir andras val. För faktum är ju att jag KAN om jag VILL välja, och andras val påverkar ju inte den möjligheten. I höst får jag fritt välja hur vi skall göra med Saga, vill vi ha henne hemma eller vill vi ha henne på dagis. Det valet är vårt och den valmöjligheten är jag faktiskt glad över att vi har. En valmöjlighet som vi alla borde vara tacksamma över att finns, ingen tvingar dej att ha barnen varken hemma eller på dagis vilket gör att alla familjer själva kan välja vad som passar bäst för dem. Hur BRA är inte det?

Att öppna upp för diskussion är ju något helt annat än att klanka ner på någon, man kan ju faktiskt diskutera och komma fram till att man tycker olika. Dessa diskussioner kan man ha om det mesta, vaccin, socker, skärmtid osv osv osv. Jag diskuterar gärna frågor kring barn, men jag har inte något behov av att få andra mammor att tänka lika som jag. Det finns frågor som jag brinner extra mycket för då det kommer till MINA barn, men varför skulle de sakerna behöva vara det viktigaste för ANDRAS barn?

Nej vet ni vad, jag säger lite som Kaspar i Nudådahlens morfar (annars en riktigt bra julkalender)

”Tro på Gud och ärligt vandra, sköt dej själv och skit i andra!”

 

Ultratiden är bokad

Nåja ÄNTLIGEN kom jag ihåg att ringa och boka tid till strukturultrat, min hjärna är verkligen så virrig just nu och jag kommer inte ihåg något som jag inte skrivit upp i min kalender. MEN idag stod det med stora bokstäver att jag skulle ringa medisonar, stället där man gör ultraljud om man hör till pargas rådgivning, och nu är det gjort. Har också hunnit vara till labben idag och kolla mina sköldkörtelvärden. Har fått justera mina mediciner, som jag alltid äter, rätt mycket under graviditeten så vi ska se hur det ser ut nu. Känner mig lite piggare i alla fall så jag hoppas att jag inte skulle behöva öka dosen. MEN tillbaka till ultraljudet. Har några saker som jag nu ännu funderar på.

  1. Ska vi ta reda på könet?

Mer och mer lutar jag mot att vi inte kommer ta reda på könet. Tyvärr nu för alla mina nyfikna vänner som ABSOLUT vill veta. Men denna gång skall bumlingen i magen få hålla sin hemlighet för sig själv tills hen kommer ut. Om de nu sen råkar synas en snopp på ultrat så är det ju inte någon panik det heller, då vill ju bebisen helt klart att vi skall få reda på det. Med Adam såg både jag och Anton snoppen innan läkaren ens hann säga något. Men förhoppningsvis blir hemligheten avslöjad först då bumlingen föds

2.  Ska vi ta med Adam och Saga?

Vet att vissa tar med syskonen på ultraljudet, för att dom skall få se vem som är där inne i mammas mage. Men jag vet inte hur vi skall göra? Har någon av er läsare erfarenheter av att ha med äldre syskon på ultrat? Då jag var gravid med Saga var ju Adam så liten så det kändes totalt meningslöst att ha honom med. Han förstod ändå inte vad det handlade om. Men nu är dom ju som sagt så stora så det kan ju hända att det skulle vara spännande. Vi får se.

Vi får helt enkelt se, onsdagen efter resan har vi tiden inbokad. Då går jag in i vecka 22, så då borde allt synas som behöver undersökas. Blev mitt i allt lite nervös igen, sådär pirrigt och ivrig på att vi faktiskt skall få en bebis. Känner mig som den dummaste människan på jorden men det har ännu inte helt sjunkigt in att vi ju faktiskt skall få en bebis. Detta är inget tillstånd som kommer vara för evigt. Som sagt, min hjärna har semester just nu.

IMG_5224IMG_6513IMG_8312

Tänk att dessa två pluttar skall få ett syskon <3 just var dom ju så små så små, nej vet ni man hinner inte med tiden.

Små buffar i magen

Någon vecka nu har jag redan känt lite fladder i magen, men de senaste dagarna har jag ändå känt de första riktiga sparkarna från lilla bumlingen där inne i magen. Igår och idag då jag mest bara legat i sängen kände jag flera gånger små buffar i magen. Det enda mysiga med graviditeten är ju alla små buffar från magen. Nästa vecka är vi halvvägs in i detta och även om det är jobbigt mellan varven så är det ändå hanterbart just nu.

Nog ska vi väl fixa dom resterande veckorna också. Tiden går rätt så snabbt just nu, vilket jag inte har något emot. I morgon skall jag på riktigt ringa och boka tid till strukturultran, måste komma ihåg det!

1016523_10151959949804843_1951182424_n26815008_10155630985894843_1346997242363271227_n.jpg

4 år mellan bilderna <3

2018 blir ett riktigt BABYboom år!

Såklart reagerar jag ju extra på att folk är pregnanta nu då jag själv också är det, men alltså JESSUS så många som skall få bebis i sommar. Verkligen superskoj, mot hösten kan man säkert boka in en och annan kaffeträff med andra mamas och bebisar. Ni hör alltså att jag redan letar sällskap till hösten. Jag är rätt så trevlig, dricker gärna kaffe och äter gärna lunch 😉 haha värsta kontaktannonsen.

IMG_6898

Jag och bumlingen kommer ju att ha några timmar ”egentid” då de äldre två är borta. Adam börjar ju FÖRSKOLAN i höst (hur nu de sen kan stämma?!?) och Saga kommer fortsätta på samma dagis som hon är på nu. Har inte funderat desto mer på hennes timmar ännu, men några dagar i veckan kommer hon nog vara där i alla fall. Lite beroende på vad vi har för program sådär annars. Vill ändå att hon skall få fortsätta vara på dagis, få leka med sina kompisar och få lite ”egen tid” utan bebisar. Första bebistiden har dom ändå sommarlov, så vi hinner alla bekanta oss med bebis innan varadgen skall rulla igång.

Man vet ju aldrig hur hösten kommer se ut, men om allt går bra så ser jag verkligen framemot att ta långa sköna vagnpromenader. Att boka in träningsdates med andra mamas och vänner och att luncha på stan. Har alltid trivats bra under mina mammaledigheter och gissar att denna gång inte kommer vara något undantag. Större kontrast till vardagen blir det ju också då man går på mammaledighet från ett jobb och inte från studier.

img_6449.jpg

Tänker mej att man kanske kunde samla ihop ett gäng ivriga mammor och tillsammans jobba upp en stark och hållbar kropp igen. Inga tunga träningar såklart och inte med fokus på något annat än en stark grund för mammavardagen. Vi ska se, om någon tycker att det låter som en bra idé är det fritt fram att höra av sig. mhvv.mail@gmail.com

IMG_0212

Försöker läsa på en massa nu om träning både som gravid och efter graviditet. I brist på riktig motivation kan man ju i alla fall lära sig lite mer. Såklart är jag ju svintaggad på träning nu då jag är sjuk, men gissar att det motivationen är som bortblåst igen då jag blir frisk.

Ser verkligen framemot att chilla med andra mamas igen, att sen en av mina bästa vänner får bebis några månader innan oss är ju liksom grädden på moset. Kommer bli en bra höst 2018, och förhoppningsvis bättre mående än hösten 2017.

Ett pissdåligt samvete

Adam är ett känsligt barn, på många sätt, helt underbar och världens goaste men vissa saker är lite jobbigare för honom helt enkelt. Det blev ett långt jullov för kidsen eftersom dom var sjuka 2 veckor innan julen och sen hade dom jullov 2 veckor till. Förra veckan, då vardagen igen var igång, blev jobbig för Adam. Det blev långa dagar på dagis, varvat med barnvakter på kvällarna och kaos hemma mitt i all renovering. Det blev för mycket och igen en gång blev vi påminda om hur känslig vår älskling är. Ikväll var det en mycket olycklig liten kille som somnade, han ville inte till dagis i morgon. Hittills har dagis bara varit roligt för honom, men han hade långa dagar förra veckan och det blev för mycket för honom. Det skär i mammahjärtat då ens lilla duktiga kille ligger gråtande i sängen och vill bli sjuk, ”jag vill bli sjuk mamma, för om jag är sjuk måste du var hemma med mig mamma”.

Det är inte ofta jag känner mig totalt skit som mamma, men just ikväll känner jag mig som den ruttnaste av de ruttna. Just ikväll sitter jag här med en riktigt dålig känsla i magen. Just ikväll känns det så pissigt att ha ett jobb som gör att jag är borta 3 kvällar i veckan. Just ikväll hade jag gärna bara sagt upp hans dagisplats och gosat sönder honom.

MEN jag vet samtidigt att detta är en fas, det är något som går om och snart är han lika glad som vanligt på dagis igen. Snart är det igen vardag med dagisdagar och han tänker inte ens på det. Jag vet också att båda kidsen har en pappa som är lika kapabel som jag att vara med kidsen på eftermiddagen/kvällen. Jag vet att det säkert redan i morgon känns bättre igen, att jag med glatt humör kan vara på jobb samtidigt som barnen har det hur bra som helst här hemma. Jag vet ju till och med att ja i höst inte kommer göra annat än vara hemma. JAG VET! Ändå rinner tårarna, ändå känns det så ruttet.

En fin söndag slutade på ett jobbigt sätt. Även om han var lugn innan han somnade och fick somna riktigt riktigt nära, känner jag att jag borde gjort något mer. Nej vet ni va, att vara mamma är minsann inte så lätt alla dagar. Preggohormoner gör minsann inte detta bättre, är så blödig gällande allt som rör barnen just nu (alltså värre än vanligt).

799A6591.jpg