Lite kort men alldeles perfekt ändå

Idag var det dags för 1,5års kontrollen på rådis. Läkarkontroll och sedan mätas och vägas, det där vanliga alltså. Gick väl sådär om jag ska vara ärlig, Vidar blev kränkt redan när vi gick från väntrummet och efter det var det inga glada miner före besöket var slut.

Vaccinpick fick han och sedan konstaterade dom att han är lite för mycket på minus på längdkurvan. Nu ska vi då iväg på blodprov för att försäkra oss om att det inte finns några dolda orsaker till att längdkurvan börjat dala. Konstigt ändå, tredje barnet också ändå känns det jobbigt, har jag missat något? Har jag gett honom för lite mat? Ja ni andra föräldrar där ute känner kanske igen er. Försöker tänka att det kan bero på så många faktorer, ny person som mätte, en liten svacka i tillväxten som sedan kommer i kapp igen, kanske han bara blir en kortis? Eller så finns det andra orsaker och då behöver vi väl bli medvetna om dem också.

Vi pratade också om Vidars låga motivation till att gå. Känns ju lagom rättvist av honom att efter besöket så gott som endast gå, till och med vägra vagnen för att få gå själv. Jaja det är inte första gången något av våra barn totalvägrar något hos rådis och sedan sekunden efter att dörren stängs bakom göra det som inget alls.

Idag gick vi alltså på vår första lilla promenad tillsammans bara Vidar och jag. Lillisen ändå, min lilla bebis tultar på där som att han aldrig gjort annat. Äntligen går han också och jag har en sak mindre att fundera över. Det var ju passligt att börja tänka på hans minuskurva gällande längden istället då.

Han är perfekt precis så som han är, vår glada lilla fis. Pigg och nyfiken och börjar mer och mer visa en härligt busig sida. Ni vet när småbarn är busiga och det lyser bus i deras ögon. När dom kiknar av skratt för att dom själva tycker dom är så roliga. 1,5 är en härlig ålder ändå, utveckling i raketfart och ändå så gosig och liten ännu.

Vidar 1,5 år

Dagen före nyårsafton blev Vidar redan ett och ett halvt år. Visst är det konstigt att det på ett sätt känns som att han föddes nu i somras, samtidigt som han ju varit så självklar och alltid funnits.

Han har inte bråttom om vi säger som så, han har kunnat ställa sig upp mitt på golvet och stå utan stöd i två månader, han har tagit kontrollerade steg i en månad men ändå inte börjat gå. Dagen innan julafton började han äntligen gå lite längre sträckor och nu skulle jag säga att det är ca 50/50 krypa och gå. Känns som att en del av hans frustration försvunnit nu när han kan börja gå, också utomhus är han nöjdare när han går och inte kryper

Annars fortsätter han i samma banor som tidigare. Mer och mer ord kommer, men fortfarande är de viktigaste orden tattoo (traktor) Tatte (patte, alltså han vill ammas.. inte helt okej kanske men ändå gulligt) toto (tomat) Feffe (kaffe, säger något om mängden som dricks i detta hus) dadde (Adde) sacha (Saga) meee (vill med) mamma, pappa, mommo, bobbe (Robbe) faffa, kaka (pepparkaka och andra kex) ja ni fattar.

Maten går i vågor, ena dagen äten han riktigt bra för att nästa dag leva på, ja man undrar ibland på vad. Han ammar fortfarande och också det går i perioder. Till natten och på morgonen innan vi går upp ammar han alltid men vissa dagar skulle han gärna ta sig en slurk typ varannan minut och andra dagar frågar han inte efter det en enda gång. Har inga planer på att aktivt sluta, vi kör på så länge det känns bra för oss båda.

För tillfället sover han bra, en till två gånger på dagen och så gott som alltid hela natten. Somnar vid 20-21 och sover till 8-9 nu när det är jullov. Njuter av att få sova på natten, är så mycket gladare på dagen om jag också fått sova flera timmar utan avbrott i alla fall ibland.

Mer och mer blir han ett litet barn och inte en bebis. Han vill vara med, han vill göra själv, han blir sin egna person och vi andra njuter av honom. Visst kan han testa och gnälla som alla andra barn men familjens lilla ögonsten kommer undan med det mesta. Ni vet yngsta barnet är för evigt en bebis 😉

Kanske bäst att passa på?

IMG_9934

Alla tre barn har använt napp när de var små, både Adam och Saga var väldigt mycket mer fästa i sina nappar än Vidde någonsin varit. Adam slutade med nappen när han var 2 år gammal och Saga slutade också när hon var kring 2 år. Hade liksom tänkt att Vidde antagligen också slutar med nappen till nästa sommar eller så. Eller ja, senast då tar jag bort nappen. Men alltså han bryr sig inte om nappen speciellt mycket för tillfället, behöver den inte för att somna, den tröstar honom inte när han är ledsen ja han har liksom inget behov av en napp. Den fyller ingen funktion.

Är det kanske bäst att helt ta bort alla nappar nu då? Att liksom slänga bort dem och gå vidare i livet. Han verkar mogen för det, tror det är hans mamma som inte helt kan släppa taget. Kommer vi undan såhär smärtfritt med att sluta med nappen så är det ju väldigt skönt, därför är det nog ingen dum idé. Om nappen inte är viktig nu när han är 1 år och 3 månader så är det dumt att riskera att den blir viktigt för att sedan ta bort den igen om ett halt år.

Jag är bara så van med att ett barn ”SKA HA” nappen i munnen när de somnar, av gammal vana går jag och hämtar en napp när han skall sova men han vill inte ha den. Och varför skulle han vilja ha den när han fortfarande ammar, endast morgon och kväll idag (high five till mig själv för den) men han får tryggheten från mig och inte från nappen.

De andra två har ju slutat amma utan dramatik, kan tänka mig att ett amningsavslut för Vidar inte kommer gå lika smidigt som att slänga napparna. Vi får se, jag lever fortfarande på hoppet om att han en vacker dag ska vara klar med amningen också. Nu har jag i alla fall plockat undan alla napparna, avvaktar någon dag och ser om det faktiskt är så att den perioden är förbi nu.

När har era barn slutat med napp? Eller har dom inte tagit napp alls? 

Tankar kring både träning och amning

Det är fullt upp i min kalender just nu, hem och skola möte igår och föräldraföreningensstyrelsemöte idag ( Aktiv mamma här hej! ) och jag är så nöjd över att jag trotts ett proppfullt schema lyckat klämma in 2 promenader på en timme var, ett styrketräningspass på gymmet och en zumbatimme och det är bara tisdag ännu. Känner att jag hittat ett nytt flow gällande träningen just nu och jag har bestämt mig för att njuta så länge det varar. Idag känner jag av gårdagenspass, har sådan träningsvärk och på något perverst sätt njuter jag lite. Jag vet att träningsvärk inte är ett kvitto på bra träning, men för MIG är det ändå just det. Det peppar mig att fortsätta.

Det är inte optimalt att ha Vidde med på gymmet, men det är inte heller realistiskt att tro att jag skall ha tid att träna ensam. Vi får helt enkelt kompromissa lite, jag får göra det bästa av situationen och unna mig ensamträning ibland. Jag vill vara en tränande människa och jag vill styrketräna. Jag kan inte låsa min träning till en viss tid och dag tyvärr, för det fungerar inte i min vardag.

E51786A7-E954-4481-B3D3-D59B0D96136C

Vidar äter mat igen, vilket är så skönt. Då han var sjuk ville han endast amma och jag som hittills inte haft något som helst problem med amning kände mig lite matt där mellan varven. Att amma något gång per dag är okej, men när det blev varje måltid, mellan måltider, som tröst, för att somna, ja det blev helt enkelt lite för mycket. Mina bröstvårtor gjorde SÅ ONT till slut. Så som i början av amningen och brösten började till och med läcka. DÄR någonstans kände jag att det inte var så skoj längre. Samtidigt som det ju var toppen med både näring, tröst och trygghet i ett för en sjuk och krasslig Vidde. Småningom börjar jag kanske ändå känna mig redo att försöka bli av med nattamnignen, att få sova en natt ostört hade verkligen varit guld. Men jag vet inte, kanske vi behöver sluta amma helt för att få bort nattätandet? Kanske jag bara är lite trött ännu efter förra veckan? Han ammar i alla fall mindre nu igen vilket både jag och mina boobs uppskattar. Vill inte sluta amma helt, vill låta Vidar bestämma när han är redo att sluta. Precis som de två äldre fått göra. Men jag känner kanske ändå att vi kunde ha lite mer struktur i när det erbjuds. Eller så gör jag mig bara en björntjänst och skapar mer problem genom att börja försöka reglera. Jag tror ju egentligen på att låta barnet styra och inte ta någon stress. Ska ha is i hatten ett tag och se jag tror nog vi båda vet när det är läge att sluta.

IMG_2054

 

Ännu en gång räddade amningen oss

Jag är glad över att Vidar är mitt tredje barn och att jag inte (försöker i alla fall hårt att inte) tar åt mig när någon påpekar att det nog är dags att sluta nu. Detta har påpekats till mig(oss?) sedan Vidar var 8 månader och nu är han ju 1 år och 2 månader och tja som ni märker har vi inte anpassat oss ännu i alla fall. Amningen är inget som stör mig, tvärt om är det vår lilla gemensamma tid bara Vidar och jag. Lite mys, närhet och så några klunkar dunderdryck på samma gång.

3039E19B-D56E-49A6-A7E0-CCECA50496AE

Nåja idag hade vi tid till frissan för att för första gången klippa Viddes hår. Inte för att det var sådär super långt men ville snygga upp lite kring öronen och i nacken. Han har (precis som sina syskon) inte en endast en lock i håret vilket gör klippningen rätt enkel och odramatiskt. Vi klipper ju inte bort några små söta lockar direkt.

Nåja i alla fall var inte Vidar speciellt övertygad om att få sitt hår klippt idag och efter att ha försökt avleda med babblarna tog jag fram det hemliga vapnet. När patten kom fram skiftade fokus och han satt nöjd i min famn under tiden Petra klippte honom. Vips var han klar och ingen av oss var varken ledsna eller svettiga. HURRA och TACK till amningen säger jag bara, så många kniviga situationer som den löst.

ÄNTLIGEN får vi sova på natten

Familjen Helenius by Rebecka Hagert Photography-250 (kopia)foto : Rebecka Hägert Photography

Denna lilla kille har ÄNTLIGEN börjat sova hela nätter. Efter ett år av nattamning varje natt känns det skönt att få sova. Vi har alltså inte haft några jobbiga nätter på det sättet, Vidar har vaknat till och velat amma och sedan somnat om. Men eftersom jag ändå gärna sover på natten och det började kännas som att Vidar laddade mjölk på natten och inte var så hungrig på speciellt förmiddagen så blev det aktuellt att ta tag i saken.

Jag tror inte på sömnskola, antagligen för att vi aldrig behövt eller använt oss av det. Både Adam och Saga har slutat äta på natten helt självmant så jag har liksom tänkt att samma sak kommer ske för Vidar. Hade mina misstankar om att vi stör varandra när han sover i vår säng så steg ett blev då att han fick flytta till egen säng i vårt sovrum. När han började sova tryggt där i början av natten tänkte jag att han (och mest jag) var redo för eget rum. Liksom det får bära eller brista, att flytta en spjälsäng mellan två rum är inte så jobbigt. Så vi testade och 5 av 7 nätter sover han nu från kvällen tills morgonen. *nöjd* det är högre statistik för honom än för vissa andra barn i denna familj.

Nåja de nätter han vaknar då? Ja då får han komma till vår säng och amma sig till söms. Ibland ammar han 3 sekunder och somnar sedan om, ibland ammar han som en hel måltid. Vissa nätter behöver han mycket närhet och ammar flera gånger för att sedan igen sova hela nätter. Känns som ett bra steg för oss, i något skede kanske han slutar amma på natten helt, eller också kommer han fortsätta att göra det ibland. Tänker att han har mer behov av närhet vissa nätter, precis som hans syskon, så då är det självklart att han får sova mellan oss. Kan medge att 5 pers i en 160cm bred säng inte är optimalt, men jag trängs hellre än att skicka iväg någon av barnen tillbaka till sin egna säng där mitt i natten. Ibland skickar vi iväg Anton till vinden, kan inte påstå att han har hemskt mycket invändningar till det.

Vi kom alltså hit, till att sova hela nätter utan skrik, utan gråt, utan ledsna miner, utan metoder eller någon egentlig plan. Känns skönt, känner mig lyckligt lottad som gång på gång kommit så lätt undan med detta. Och nu ligger han där i rummet bredvid och sover så skönt. Han har ammat sig riktigt mätt först och sedan somnat genom att hålla min hand. Det trodde jag inte i början på sommaren..

High five!

Att Vidar blev 1 år i söndags betyder också att jag ammat honom lika länge. Redan nu vill jag flagga för att jag inte dömmer någons sätt att mata sitt barn, helamma, delamma, mysamma, flaskmata, koppmata, skedmata ja YOU NAME IT. Jag vet att alla gör på det sätt som känns och fungerar bäst. Jag vill inte att någon skall tro att jag ser ner på mammor som av orsak eller annat inte vill eller kan amma sina barn, denna text handlar endast och enbart om min och Vidars amningsresa. Tack för att ni förstår <3

Jag har ammat 3 barn, 2/3 barn har jag också gett ersättning till. Med första barnet var det en trygghet, att veta att jag KAN mata honom med flaska om jag av orsak eller annat inte kan amma. Det var slitigt att komma igång med amningen första gången, men efter några månader fungerade det ändå riktigt bra. Sen fick vi lära honom att ta flaska igen, vilket också var rätt utmanande. Men vi fick till det, han ammades mest och fick någon flaska ibland. Ju äldre Adam blev desto mindre intresserad blev han av amningen, han ville gärna ligga i famnen och mysa men hellre med en flaska ersättning. Vid 10-11 månader övergick vi helt till flaskan, aminen rann ut i sanden och avslutet var inget jag ens funderade på speciellt mycket.

Med Saga orkade jag inte pumpa, så hon fick ersättning de gånger jag inte var hemma. Hon var inte lika intresserad av amningen heller och började snabbt favorisera flaskan. Jag kan i ärlighetens namn också säga att jag inte var speciellt sugen på amma själv heller. Så när hon inte visade intresse var jag inte sen på att sluta erbjuda och gå över till flaskan helt. Vid 9 månader hade jag helt slutat amma och vi var alla nöjda och glada.

Sen kom vår lilla Vidar och amningen kändes SÅ viktig. Det var VÅR tid, vår gemensamma tid som ingen kunde ta ifrån oss. Det var några bökiga veckor där han inte fick grepp om bröstet på ett bra sätt och tappade vakumet ofta. Efter att tung-senan klipptes blev det bättre och vi fortsatte jobba med amningen. Jag stod på mig att jag INTE ville ge ersättning till honom, jag litade på att han mår bra eftersom han var nöjd, sov bra på nätterna och följde samma kurva som Saga.

Familjen Helenius by Rebecka Hagert Photography-492

Denna gång ville jag inte erbjuda ersättning eftersom jag inte ville ge Vidar en chans att välja, jag ville inte att han skulle börja gilla ersättning bättre än bröstmjölken och fick därför se till att det alltid fanns mjölk i frysen om jag skulle vara borta längre än 1 timme typ. Jag lärde mig pumpa och fick in en fin liten rutin på det också, pumpandet hjälpte också till att öka produktionen vilket var bra det också.

Och nu sitter jag här och kan konstatera att jag klarade det stora målet, att amma i 1 år. Vad händer nu då? Får fler och flera kommentarer om att det börjar vara dags att sluta, jag trodde aldrig jag skulle bli en som känner att jag inte vill sluta amma senast efter 1 årsdagen men här är jag nu. Jag känner noll behov av att sluta just nu, amningen känns inte jobbig eller störande på något sätt. Jag vill intre stressa fram ett avslut, Vidar är ändå vårt tredje barn och det kan gott och väl hända att han är vårt sista. Varför skall jag stressa fram ett avslut bara för att majoriteten av mammorna väljer att sluta amma vid 1?

Familjen Helenius by Rebecka Hagert Photography-484

Just nu kör vi alltså lite mindre fritt än tidigare, vill ändå att Vidar skall äta mat också och hade Vidar helt fått välja hade han nog ammat konstant. Lite begränsningar blir det alltså, för att amningen inte skall störa matlusten, men som mellis och efter måltider erbjuds bröstet. Och hittills har han inte tackat nej om vi säger som så. Lyx att ha melliset med, en slarvet som jag behöver en backup för de där gångerna som jag glömt att packa mellis.

Jag tänker låta Vidar styra lite en tid framåt, tappar han intresset är det så och vill han fortsätta amma ännu så kör vi så. Har ingen tydlig plan. Är bara så glad och stolt över att vi ammat i 1 år. Det kom inte gratis men det var värt all frustration och alla timmar med pumpen. Tredje gången gillt fick jag till den där underbara mysamningen som jag hade drömt om. Hade gärna fått till en amningsfotografering i kvällssol denna sommar också, som ett fint minne på vår amningsresa. Det hade väl varit fint eller hur?

Familjen Helenius by Rebecka Hagert Photography-485

bilderna har Rebecka Hägert fotat

Vidars första födelsedag

I söndags var det dags att fira födelsedagsbarn 3/3. Vi firade Vidar 1 år och på något konstigt vänster känns det så otroligt galet att han REDAN är 1 år. När Adam blev 1 år tyckte jag att han var så stor, också Saga kändes ganska stor när hon var 1 men lilla plutten Vidde känns bara som våran lilla bebis. Visst han börjar prata, drar sig upp och stå, klättrar i trappor och delar med sig av sitt glada fina humör. Men han KAN väl inte vara 1 år redan?

IMG_7528

IMG_7525

Vi firade vår lillis med sång och paket på sängen. Han fick några nya figurer från babblarna och en lära-gå-vagn. Han lekte glatt med sina saker och verkade allmänt nöjd med sin födelsedag. Lite för mycket stohej när gästerna kom, eftersom alla kom genast till honom. Men visst mjuknade han där också och käkade lite jordgubbar med grädde dagen till ära.

IMG_7555

Första födelsedagen är något speciellt, att stå där och sjunga för han som ju just var bebis. HURRA och storasyskonen hjälpte honom att blåsa ut det lilla ljuset. På kvällen grillade vi hamburgare och knäppte några snabba bilder på den nyblivna 1 åringen.

Och visst är det ju en viss skillnad på denna glada lilla filur och det lilla knyttet vi kom hem med förra sommaren. Han är en så självklar del av vår familj, syskonens lilla störande ögonsten. MAMMAAAAAAAA Vidde förstööööööööööör! Ropar en viss fröken med jämna mellanrum, där emellan är han den finaste lilla sötisen i världen. Precis så som syskonkärleken skall vara.

img_2980

 

Fem före sommarlov

Igår hade Adam avslutning på förskolan, imorgon har Saga sin sista dag på dagis och på fredag har Adam sin sista förskoledag. Sedan är vi lediga och har sommarlov tillsammans tills skolan börjar. Det ska bli skönt med friare dagar, mindre tider att passa och mer tid tillsammans. Lär få påminna mig själv om detta vissa dagar, att vi faktiskt längtade efter lediga dagar, de dagar som alla bara bråkar. Visst är det med skräckblandadförtjusning vi kliver in i sommarlovet. Märker att förra sommarens känslor spökar i hjärnan, försöker övertala mig själv att vi inte har samma utgångsläge i år. I år har vi 3 barn, vi har hittat våra platser i familjen och vi behöver inte anpassa precis allt enligt en nyfödd bebis. Det blir nog bra med sommarlov ändå, tungt kanske men BRA.

IMG_8904

foto: Fia fotograf 

För att livet inte skall bli så tråkigt (haha eller hur?!?) så kör vi på i 110 tills sommarlovet börjar. Både Adam och Saga har sina kompiskalas denna vecka och på söndag firar vi alla tre barnen tillsammans med släkt och vänner. Fullt ös ända in i mål.

IMG_5660

Det äter såklart lite tid just nu att förbereda och fixa inför kalasen men samtidigt är det ju väldigt roligt. Vi kör på tre olika teman i år, fotboll, unicorns och babblarna. Tror det kommer bli riktigt bra, sista paketet med saker kom till posten idag. Har försökt vara ute i god tid och förbereda mycket så att det inte skall vara PANIK dagen innan. Hoppas på fina kalas och härliga minnen för barnen. Nu ska jag fortsätta med förberedelserna innan Vidde vaknar. Vi hörs!

Vidar the stenätare

IMG_4910

Av våra tre barn är Vidde helt klart den som lägger ALLT i munnen. Och stenar tycks vara en riktig delikatess för honom. Så fort han ser en sten, stor som liten, kryper han i ILFART dit och trycker den i munnen som att det vore det godaste han någonsin smakat.

Jag är inget fan av att ge Vidar nappen annat än när den behövs, alltså typ då han skall sova. Men tänkte ändå att nappen kanske kunde göra våra utestunder lite lugnare. Det såg lovande ut där han satt i sandlådan med nappen i munnen. Tills hans fick syn på en sten och ja ni ser ju själva på bilden. Han behövde helt enkelt ta ut nappen för att försöka sätta stenen i munnen istället. Man kan notera att han ibland kan försöka äta mat med nappen i munnen, fick i alla fall bekräftat att han förstår att han har en napp där.

IMG_4911

Och som vanligt blir han så otroligt sårad då han inte får äta sten, behöver i och för sig inte vara sten heller, löv, ekollon och koppar fungerar också. Som trebarnsmamma är det mesta liksom vant, någon eller båda av de två äldre har liksom också gjort lika. Men detta stenätande är något som gör vår Vidde unik i syskonskaran. Någon annan med en stenätare där hemma? Hur löser ni det? Jag vågar inte lita på att han spottar ut stenen, hade han gjort det hade det inte varit lika läskigt. Nu måste jag ju in och jobba i hans mun för att få ut den, just det som vi jobbat så hårt med att INTE behöva göra med maten. SUCK! Är detta månne en negativ sak med fingermat? Eller är bara vissa barn GALNA i sten? Någon som sitter på ett bra tips? Vantar fungerar ju annars okej, men med sommarvärmen vi hade igår t.ex. blir det bara svettigt med vantar på händerna. Hojta till om ni har tips, TACK på förhand!