Lite lägre nivåer på tillväxthormon

Under denna sommar har vi sprungit med Vidar till ÅUCS ett flertal gånger på olika undersökningar. Vidar har aldrig varit speciellt stor, ja utom då han föddes då (53cm lång och 4160g tung). Men nu kring 2 år släpade längden efter lite onödigt mycket vilket ledde till vidareundersökningar.

Vi började med blodprov för att utesluta allergier, celiaki, problem med sköldkörteln (vilket jag själv har) och så vidare. Men blodproven såg bra ut, vilket såklart var skönt. När blodprovet inte gav något skickades vi då vidare till Åbo. Vi fick först träffa en barnläkare som undersökte Vidar, inte heller han hittade något avvikande. Urinprov togs utan något resultat och efter det blev det dags att göra ett sorts belastningstest för tillväxthormon. För er som varit med om sockerbelastning så kan jag säga att denna undersökning görs på motsvarande sätt. Vidar skall fasta i 10h, och sedan läggs en kanyl. Ett ämne ges och sedan mäts hormonnivåerna i blodet med 30 minuters intervall i 2 h.

Nu har han gjort hormontestet två gånger och igår ringde en sjukskötare från ÅUCS. Han värden är lite under ”normala” men inte heller alarmerande låga. Vidars läkare skulle nu ta ställning till hans resultat och sedan höra av sig om hur vi skall gå vidare. Vad jag förstod på sjuksköterskan görs inget ännu på några år, men en eventuell hormonbehandling kan bli aktuell. Detta är frivilligt och något som jag just nu känner att vi inte kommer vilja, men OM läkaren tycker att det kunde vara aktuellt för Vidar så får vi kallelse till sjukhuset för ett möte.

– Det är inte farligt att vara kort, han är inte sjuk på något sätt heller. Han är bara lite kortare än medeltalet. Så just nu väntar vi på svar från läkaren för att sedan kunna ta ställning till följande steg. Det viktigaste för mig är ändå att Vidar är frisk och mår bra, hur lång eller kort han blir som vuxen är bara en lite detalj.

Råkar någon av er läsare ha erfarenhet av detta? Har ni gått igenom hormontestet och fått liknande resultat som Vidar? Hur har ni tänkt? Och hur har ni gjort? Berätta gärna här eller ta kontakt via mail, malinheleniusblogg@gmail.com

En farlig mopofärd

Torsdag 30.4.2020

Jag ska just lägga ut Vidar och sova i vagnen, han är på vinden tillsammans med Adam och leker. Jag ropar att de ska börja komma ner för trappan och går och hämta vantar till Vidar. Jag hör Adam ropa ”Vidde NEEEEEEEEEEJ” och sedan hör jag en smäll för varje trappsteg. Hjärtat stannar, måtte han skrika nu, måtte han ha klarat sig. Jag hinner tänka 1000 tankar när jag rusar de 15 stegen jag har kvar till trappan.

Jag möts av att Adam fångat upp både Vidde och hans trämopo som han suttit på. Adam var som tur halvvägs i trappan och gick tag i Vidde när han ramlade ner. Mopon har varit i förrådet och såklart är det INTE meningen att någon ska köra med den på vinden. Tydligen hade Vidde hittat den, tydligen skulle han stiga av den vid trappans början och sen halkade han och åkte iväg med moppe och allt ner för trappan istället. Jag tackar alla skyddsänglar vi har för att Adam var i trappan, att han fick tag i honom och att inget värre hände.

Jag tog Vidar i min famn och gjorde en första snabb check på tänder, tunga, läppar. Allt var okej. Sen ser jag bulan i pannan, det känns som att den växer framför ögonen på mig. Rusar med Vidde till köket för att lägga kallt på. I samma stund ringer jag Anton, vill att han ska komma hem IFALL vi måste till sjukhuset.

Ringer jouren, samtidigt som jag undersöker resten av huvudet. Det är som tur bara EN bula. Vidar är helt med, blir arg när jag lägger kallt på bulan men annars är han sig själv. Han äter ett kex och kollar på Daniel Tiger. Jag hör meddelande efter meddelande på jourens telefonsvarare om Corona, misstankar om coronasmitta. Lämnar ringbud och väntar på att de ska ringa tillbaka.

Försöker lugna mig, kollar att han kan gå och stå och är med i pratet. Efter många om och men och lite mer köande kommer jag fram till barnjouren. Beskriver vad som hänt och läget med Vidde just nu. Vi får lov att avvakta hemma, ge värkmedicin och följa med. Det jag mest funderade över vad ju det faktum att han ännu inte sovit sin dagssömn. Sjukskötaren jag pratade tycker nog att jag efter en stund kunde sätta honom och sova i vagnen och följa med att han inte sov längre än vanligt. Som tur hände inget mer, ett blåmärke och en bula i pannan fick han, men med tanke på hur det hade kunnat gå så slutade det verkligen bra.

Inledningen på vårt vappufirande blev inte helt toppen, men ändå 1000 gånger bättre än de tankar jag hade hunnit tänka när jag hörde smällarna.

03e441fa-8209-46c5-a970-b242bf875d0c

Älskade lilla buse, som han skrämde oss alla!

En läsarfråga om pukymodeller

Jag fick en fråga om pukycyklarna och vid vilken ålder barnen börjat använda de olika modellerna, från en läsare. I detta inlägg skriver jag om det. Jag nämner och länkar till polkuped.fi eftersom det är de som levererat alla våra cyklar. Detta är inte ett sponsrat inlägg utan bara mitt genuina tips på ett BRA och pålitligt finlandssvenskt företag.

läsarfråga

Saga och Vidar är de av våra barn som vi haft pukylino åt. De har varit mellan 8 och 10 månader när vi plockat fram den cykeln och vi har börjat med att ha den inne. De har fått bekanta sig med cykeln inomhus och på sommaren lite ute. Men första året är nog majoriteten av cykelstunderna inomhus. Vidar speciellt ÄLSKAR sin pukylino och far nu omkring med den ute på gården som om man aldrig gjort annat. Han började inte gå så länge han hade tillgång till pukylinon här inne, han kom ju snabbt fram med den så varför skulle han behöva gå. Lade undan den en vecka och mitt i allt började han gå istället. Haha ja den är verkligen KÄR för honom.

Puky kom ut med en mellan modell mellan pukylinon och balanscykeln 2019, pukyMOTO heter den. Vidar fick en sådan i julklapp, då var han 1,5 år och hade just lärt sig gå. Den är poppis bland alla barnen och speciellt Saga gillar att glida omkring på den här inne. Vidar är försiktigare av sig och har föredragit pukylinon så länge den fanns här inne. Men när den flyttade ut så har han nog börjat använda moton också. Han verkar ändå klara av puky LR M riktigt bra där ute så jag tror vi håller moton här inne.

img_4090

De har varit kring 2 när vi bytt från pukylino till puky LR M. Våra barn har alla varit över året innan de börjat gå vilket såklart påverkat att de inte kunnat använda balanscykeln innan  de lärt sig att gå ordentligt. Alla 3 har börjat bekanta sig med balancykeln våren när de ska fylla 2 och alla har under då varit mogna att börja öva.

Det är ganska så jämt 6 år sedan vi köpte denna puky till en då knappa 2 årig Adam, fortfarande funderar den felfritt och nu är det då Vidde snart 2 år som övar med den. För våra barn har 2 års åldern varit passlig för en puky LR M och innan dess har pukylinon varit perfekt. Adam hade en motsvarande mopo som han åkte omkring med inne när han var 1 år. Barnens lilla kusin Adrian som fyller 1 snart får också en pukylino av oss till 1årsgåva. Så till en 1 åring hade jag nog satsat på en pukylino eller den lite större modellen av fyrhjulingen WUTSCH. Funderar man mellan olika cykelmodeller rekommenderar jag varmt att fråga råd av polkuped. Både Eva och Thomas är snabba att svara och har en massa goda råd och lång erfarenhet av balanscyklar.

Jag kan inte nog rekommendera balanscyklarna, våra barn har alla lärt sig cykla tidigt och helt utan stödhjul. De har från början utvecklat en bra balans på cyklarna och det har såklart gjort cyklandet med ”riktigt” cykel lättare. Har ni flera frågor får ni gärna ställa dem här. Vi börjar ha en gedigen erfarenhet av just PUKYcyklar i denna familj. Helt klart en investering för barnens cykelglädje!

Annorlunda men ändå bra Axel-dag

Igår bakade vi VÄLRDENS GODASTE KLADDKAKA! Inte bara för att det är så gott utan också för att vi idag skulle ha gofika och fira Axel-dagen. Alla pojkar i familjen Helenius heter Axel i andra namn, så när Axel har namnsdag brukar det nalkas fest. Vi snackar kakor, paket och hela köret. I år blev det inte så, men det blev bra ändå.

_MG_5083

Såhär satt vi sedan, med resten av partygänget på bild. Kusinerna i en ruta och Fammo och Faffa i en annan ruta. En stund hade de Anton med i en tredje ruta också. Vi fick fika tillsammans och för barnen var det viktigt att fikat ändå blev av. Det var både spännande och  roligt enligt barnen, ett nytt sätt att umgås och fika tillsammans.

_MG_5090

Knäckigt kladdig kladdkaka var inte fel det heller. Igår var den varm vilket var snäppet bättre men visst sjönk en bit idag också. Vispgrädde till kladdkakan var också lite lyxigt, men är det Axel-dag så är det. Och ja Saga och hennes kusin som är flicka firas också, även om de då inte råkar heta Axel. Axelia eller Axelina hade kanske varit en ide, men tjejkusinerna delar också mellannamn så den firar vi också.

IMG_5199

Yngsta Axeln som varit utomhus typ hela dagen idag, sov över 3 timmars dagssömn och har varit allmänt nöjd med livet idag.

Tack för en bra måndag, en lovande start på veckan och glada miner så gott som hela dagen. Denna måndag gav mer energi än den tog, det är inte dåligt det. Imorgon kör vi igen då. Får se vad som händer då.

Lugnande besked, känslostorm och en ny vecka igen

Idag ringde läkaren om provsvaren från Vidars blodprov. Jag har inte tänkt så mycket på det de senaste dagarna, bestämde mig för att verkligen försöka att inte stressa innan jag vet VAD jag ska stressa över i så fall. Alla värden var bra, vilket är skönt. Nu följer vi med tillväxten och hoppas den ska börja stiga lite snabbare igen. Gör den inte det får vi remiss till barnpoli. Men just nu är det inte aktuellt och just nu är allt bra med Vidar.

img_4811

Vi har varit i parken idag på förmiddagen. Vädret var inte det bästa men sällskapet däremot gjorde att två timmar ändå fick i ett huj. Vidar och Molly har börjat hitta varandra nu och leker bredvid-lekar nu. Så gosigt när de två blivande tvååringarna tultar omkring i sina halare i parken.

Middagen lagade jag redan igår så att det skulle finnas något enkelt och snabbt att värma. 3 av 3 barn åt spagetti och köttfärssås med god aptit. Mätta och glada åkte vi iväg och vi tog oss igenom kvällens hobbyn och vänta på varandra-tider utan större katastrofer.

Just ikväll har också alla 3/3 barn somnat själva i egna rum redan innan klockan 21. Jag satt och funderade vad jag ska hitta på nu då, när de små liven nattar sig själva och min närvaro inte behövs. Alltså jag vet att dom knappast kommer natta sig själva alla kvällar från och med nu. Men ändå, en liten liten sorg gör sig påmind. Bebistiden börjar vara över nu, och det är både skönt och ledsamt på samma gång. Ikväll kan jag inte helt ta in alla de känslorna som väcks, en blandning av bebisfeberdeluxe och party. Ja ni märker det är minsann blandat.

Hela familjens lilla bebis, vart har tiden försvunnit? Tror en del av min separationsångest nu också kommer från att amningen nog sjunger på sista versen. Vi får se hur länge till han vill, en vecka eller någon månad. Vi får helt enkelt se.

Dag 1 av 4 fixad, Anton åkte iväg imorse och nu kommer han hem igen på torsdagkväll. Jag kan konstatera att det är ungefär 100 gånger lättare att fixa detta ensam när jag inte är sjuk också. Nu ska jag ladda kaffekokaren så det bara är att knäppa på den imorgon när vi vaknar. De små sakerna som ger en liten liten guldkant i vardagen.

Alla sätt är bra, ibland också de ”dåliga”

Oj så allt gällande Vidars ätande kändes både hopplöst och jobbigt för några veckor sedan. Vi var verkligen inne i en period av negativa spiraler som oftast slutade med att han inte åt. Ni andra med barn som vägrar äta ibland vet precis hur otroligt frustrerande det kan vara. Hade det inte varit för hans långsamma tillväxt hade jag haft mer is i hatten, ” inget friskt barn svälter sig själv” har jag alltid tänkt. Men tänk om han inte är frisk då? Tänk om han blir sjuk av att äta sådär lite? Ja tankarna och stressen eskalerade hastigt och jag blev alldeles för fokuserad på Vidars ätande, vilket såklart ledde till att han åt ännu sämre.

_MG_4300

Jag började känna att läget inte var hållbart och bestämde i samma skede att NU är alla medel tillåtna tills Vidar hittar sin aptit igen. Och vi provade allt, att låta honom äta själv, mata, endast favoritmat eller nya smaker, leksaker, muta och lirka och han åt ändå inte. Det enda som fungerade var babblarna eller Bolibompa i en iPad framför honom. Han fick i lugn och ro sitta och titta på filmen, äta och ibland lät han oss mata lite också. Han blev mätt igen och var också på bättre humör. Men jag skämdes, jag var mamman som lät mitt barn se på iPad vid varje måltid.

_MG_4283

Vi hade hittat något som fungerade, det tog bort fokus från själva ätande och det lugnade ner mig. Jag visste att han äter om han får se på film och han åt snällt bara han fick se på film. I ett skede var vi så djupt nere i iPad-träsket att han vägrade sätta sig i sin matstol innan han hade paddan framför sig. Det kändes också ganska hopplöst, jag kände mig som en riktig värdelös mamma som tillät detta ske, samtidigt som jag ju inte ville annat än att han skulle äta. Jag tillät maten att bli ett maktmedel och det var Vidar som hade makten. Det är nästan alltid barnen som har makten när det kommer till mat och sömn, vi föräldrar vill bara inte erkänna det. I början skämdes jag och kände jag mig svag och lat, som trebarnsmamma borde jag veta bättre än att låta barnet se på iPad vid maten. Men något inom mig gjorde ändå att jag tystade ner det dåliga samvetet lite och lät det fortgå. Min strategi var alltså i början att det inte skulle bli konflikt vid matbordet, ville han ha babblarna fick han det. Inga diskussioner, inget gnäll och matsituationerna blev lugnare igen. Ja babblarna skrålade på såklart men han ÅT.

_MG_4290

Sakta men säkert började maten smaka för honom igen, han började begära MAAAAAAA när han var hungrig. Vi kunde inleda måltider utan att paddan var framme och ibland hade han ätit all mat innan han ens kom ihåg paddan. Vi gick från alla måltider framför paddan till att det blev lättare och lättare att äta också utan. Det var någon spärr som släppte för Vidar och han började till och med äta med god aptit. Det gav mig ork och en tro på att vi kommer komma ur detta. Denna vecka har paddan inte varit i matbordet alls, två måltider har han sett på babblarna när han ätit och det har varit när vi inte varit hemma. För mig är det okej, det är långt mycket bättre än jag hade vågat drömma om i början på februari.

_MG_4291

This too shall pass! Och så är det oftast med barnen, de kommer in i någon fas och ju mer man jobbar emot desto längre tar det innan fasen är förbi. För att inte tala om hur jobbigt det blir för alla inblandade. Alla jobbiga faser går över! Det kändes som en EVIGHET när vi var mitt i det men nu ser jag ju i kalendern att det endast handlade om några veckor. Idag är jag glad att jag vågade gå emot allt jag själv trodde på gällande iPad vid maten, jag vågade släppa på just den regeln ett tag och idag äter Vidar 100 gånger bättre än han någonsin gjort. Men jag är inte proffs på att få barn att sluta matvägra, inte ens proffs för att få mitt egna barn att börja äta igen. Det är så lätt att få hybris, att tro att NU vet jag svaret på gåtan gällande barn och matvägran. Men jag vet inte mer än jag visste tidigare, jag vågade bara testa också de ”dåliga” (enligt mig) sättet. Finns det något bättre än att se sitt barn äta med got aptit, att sked efter sked med soppa sjunker och följs av ett mmmm. Det känns inte ens som samma barn, så skönt att vi får ha det lite lättare med maten igen nu.

_MG_4293

Så visst vi begränsar skärmtiden för barnen, vi har ganska strikta regler och system för när man får spela och ändå gav vi vika när paddan räddade matsituationerna. Det kan kännas dubbelt av mig att dela ett inlägg med hur vi förhåller oss till spel och skärm på samma dag som jag bloggar om hur skärmen fick tillbaka Vidars aptit. Men det är ju så det är, dubbelt. Livet är allt annat än svart/vitt. Jag hade aldrig trott att jag skulle tillåta skärmen vid matbordet men med facit i hand är jag glad att jag gjorde det. Denna hat/kärlek till skärmen, ibland är den roten till allt ont och ibland är den lösningen.

Ibland är alla sätt bra till och med de (som kan anses vara) dåliga.

Har ni erfarenhet av matvägrande barn? Hur har ni kommit igenom dom där riktigt jobbiga perioderna? Dela gärna med er av tips, kan vara bra att ha vid nästa fas!

Varför testade vi inte detta tidigare?

För ett tag sedan berättade jag om planen att sluta nattamma, det blev valomerkki i mjölkbaren.. Förutom en natt, när Vidar somnade innan kvällsamningen och inte hade ammat på över 24h och vaknade kl 4 på morgonen, så har han inte ammat på natten alls. Anton tar Vidde på natten och lyckas natta om honom med bravur.  Nu sover han dessutom ofta utan att ens vakna alls om nätterna. Otroligt skönt, att få sova hela nätter är något man inte uppskattar före man inte gjort det på läääääänge. Också skönt att nätterna funderar nu med tanke på att jag kommer vara ensam med barnen under veckorna nu några veckor framöver. Hoppas också att Vidar somnar om lika lätt även om det sen är jag och inte Anton som kommer in i hans rum på natten. 

Varför gjorde vi inte detta tidigare? Det var ju inte alls så svårt som jag hade trott. Eller så var han helt enkelt redo nu och därför gick det smidigt. I samma veva som vi plockade bort nattamningen så tog vi också bort morgonamningen, så på bara några veckor nu så har vi gått från amning flera gånger per dag till att vi har ett amningstillfälle på kvällen innan han ska somna. Enligt mig den mysigaste amningsstunden så jag är glad att vi kan hålla kvar den ännu. Känns passligt för oss just nu, som jag tidigare skrivit så tar vi det i Vidars takt även om jag nu styrt tidpunkt och gånger. Kan inte påstå att aptiten på vanlig mat blivit nämnvärt bättre ännu, men så har han ju varit förkyld och fått nya tänder igen också. 

_MG_3894

Det känns faktist också skönt att Anton har en uppgift som nu är bara hans. Det är liksom han som ska se till att han vaknar på natten och det är han som får vara vaken om Vidar har en stökig natt. Inte för att jag njuter av att han är trött när han ska iväg på jobb, men det känns lite mer rättvist efter 1,5 års konstant uppvakning och nattamning. Just nu är vi inne i en period som gör det väldigt svårt att dela på hem,- och familjeansvaret. Jag vet att det inte kommer vara såhär för alltid, jag försöker påminna mig själv om det ofta för att inte bli bitter. Det är inte alltid så lätt, men det hjälper lite att veta att jag i alla fall får sova på natten. Tills nästa vecka, för då åker Anton till Nyland och jobbar och jag är ensam hemma med barnen också på nätterna. *andas djupt och försöker att inte bli bitter*  

Valomerkki i mjölkbaren

Vi kämpar på med att försöka få Vidar att äta mer mat, just nu är jag kluven kring att kolla på babblarna när man äter. Han äter så mycket bättre när han fåt koncentrera sig på annat under tiden, men är det klokt? Jag vet ju att det inte är det egentligen, men han äter en helt burk mat om han får kolla film, medans han äter kanske 5 skedar om han inte får. Sen säger han tack och ska bort från bordet. Just nu kör vi lite blandat, men har han ätit dåligt under dagen får han ett mål framför babblarna. Suck, önskar att han snart ska hitta aptit och vilja äta.

Känner att jag, trots att jag vet att jag inte borde, stressar lite över att han inte växer i den takt han ”borde”. Jag vet ju att han äter bättre än Saga gjorde i motsvarande ålder, hon har alltid varit kräsen med maten och ätit lite, men hon växte ändå mer är han gjort. Vi har blodprov inbokat till slutet av månaden *ångest* och jag hoppas skålart på att han bara är liten och att det inte hittas några andra orsaker till att han är kort.

_MG_3782

Nu när Vidar är över 1,5 år och vi har kommit hem från resan så har vi tänkt att han ska sluta amma på natten. Han ammar inte varje natt nu heller, men om han råkar vakna så har han fått komma till vår säng, amma och somna om med oss. Att han sover med oss stör inte mig, men han hittar alltid bröstet då och jag har NOLL disciplin på natten. I natt testade vi ett nytt koncept, om han vaknar får Anton natta om honom i hans egna säng. Jag hoppas att han ska inse att det är bättre att sova på natten om han inte får amma då? Ingen aning, både Adam och Saga slutade självmant att äta på natten mycket tidigare. Jag känner inte att jag vill sluta amma helt, men just nattamningen är jag färdig med nu.

_MG_3774

Jag hoppas också att detta skall ge Vidar ökad aptit på dagen, att han inte fyller magen med mjölk på natten och sen inte är sugen på frukost på morgonen. Inatt har han vaknat en gång och somnade snabbt om med Anton. Följande gång han vaknade var det morgon och Anton steg upp med honom. Kan inte påstå att frukosten sjönk bättre idag, men det måste kanske gå några dagar till innan jag kan utvärdera. Vi fortsätter kämpa.

Söndag utan söndagsångest

img_4090

När jag ser på vår lilla Vidde som tultar omkring här hemma (finns det något sötare än små vingliga 1åringar som just lärt sig gå?) slår det mig att både Adam och Saga varit på dagis i samma ålder om han är nu. Typ i alla fall, Saga var väl 1 år och 8 månader när hon började. Det slår mig hur liten han känns i jämförelse med de andra två i samma ålder. Det känns så galet avlägset att han skulle gå i dagis, min lilla bebis. Ja det känns lika galet som det känts givet de två tidigare gångerna. Mycket har säkert att göra med att han började gå så ”sent”, han var alltså vår lilla krypande bebis i 1,5 år. Barn är ju också så olika, det märks så tydligt när man har flera barn. Vidar är en känslig liten kille, han är blyg, försiktig och behöver mycket tid på sig för att våga något nytt. Det känns fint att ha möjligheten att vara hemma med honom, att låta honom vara liten och trygg tillsammans med mig.

Jag har varit lite fundersam på hur jag skulle trivas hemma denna gång, tidigare gånger har jag börjat längta efter något annat än ”hemmamammalivet” senast när barnen blivit 1 år. Men alltså nu, jag trivs verkligen hemma. Det är så skönt att göra det, att inte känna någon söndagsångest utan känna att vi är redo för en ny vecka. De två äldre trivs i dagis och skolan och Vidar och jag trivs med varandra här hemma. Extra tacksam såklart med tanke på mitt svajiga mående att inte behöva stressa med jobb också i detta kaos som är vår vardag.

Hoppas du också trivs med din vardag och att du inte känner söndagsångest ikväll.

Mitt tips för att komma sig iväg till parken.

Glad fredag till er alla fina läsare. Först vill jag bara säga TACK, om ni visste hur mycket det värmer i mitt hjärta att ni läser, hör av er, gillar och peppar. Min blogg är min trygga plats och jag känner verkligen att jag kan skriva och öppna upp mig kring ämnen som inte är så lätta att prata om face to face. För mig känns det skönt att människor i min omgivning vet hur jag tänker och känner, men jag tycker också att det är jobbigt att prata och berätta om det sådär från ingen stans. Man kan tycka vad man vill om att skriva öppet om psykisk ohälsa men för mig, just nu, känns det som att det hjälper mig.

Idag är det alltså fredag och vi har varit en sväng till parken nu på förmiddagen. Mitt egna tips på hur man kommer sig iväg till parken är att lura sig själv lite. När vi ska föra Saga till dagis på morgonen så klär jag på Vidde alla kläder, ni vet yllehalare och vantar och sockor så att han är redo för utelek. Drar också på mig själv utekläder (eftersom jag helt tydligt blivit gammal nu och HATAR att frysa, seriöst går jag sällan ut utan utebyxor längre) och sedan åker vi iväg. När jag lämnat Saga känns det onödigt att åka hem och klä av oss alla kläder utan att vi varit ute en stund först. Då känns det inte alls så motigt att komma sig iväg till parken t.ex. Idag råkade det dessutom vara bekanta i parken vilket såklart alltid är roligt, mammorna hinner prata av sig och barnen får leka.

Nu ska jag inte glorifiera parkhäng allt för mycket ändå, vill inte vara den där superhurtiga mamman som ALLTID ÄLSKAR att vara ute. För det är inte alltid bara glada miner i parken heller. Jag menar det finns dagar då det verkligen inte är varken roligt eller härligt med parklek. Dagar då det regnar, när vi står där ensamma i parken och humöret är katastrof. En sådan dag hade vi igår, då gav jag upp efter en stund när mitt sällskap såg ut såhär.

IMG_4083

Så ja vi har också parkdagar som inte alls får oss på bättre humör, vi har också dagar då vi åker hem igen efter 15 minuter. Men också då fick vi i alla fall 15 minuter friskluft, vilket är mer än noll. För mig är det lättare att komma iväg ut när alla barn är hemma, de två äldre trivs bra ute och då har också Vidde sällskap. Därför behöver jag lura mig själv för att komma iväg på förmiddagarna.

Tycker ni om att vara ute i parken och leka med barnen?
Vad gör ni annat utomhus tillsammans med barnen?