För 6 år sedan

För 6 år sedan var jag VÄLDIG gravid just nu, jag var redan någon dag över beräknat (7.5.2014 var mitt BF om jag inte minns fel) och jag gick bara omkring och väntade. Letade efter symtom och var lika besviken varje morgon när jag vaknade och NADA hade hänt. Ännu skulle det dröja en vecka innan jag blev tvåbarnsmamma, men till min stora lycka krävdes i alla fall inte någon igångsättning. Jag har minnen av svidande gom efter allt för mycket färsk ananas, desperata vräkningsförsök (att ha sex i vecka 42 är intressant om vi säger som så hahahaha) och iver inför vad som komma skall.

Sen kom hon, med buller och bång och gjorde vår familj så mycket rikare. Tänk att det alltså är en vecka kvar tills vi igen har en 6 åring i huset, just var det ju Adam som fyllde 6 år och började förskolan? Tur vi har en liten ännu, även om han ju också fyller 2 snart. Alltså denna bebisfeber vet inga gränser just nu, tills vi har en kaos dag och jag tittar mig själv i ögonen och säger till på skarpen ” seriöst en till ännu i detta kaos ”. Nåja men nu var det ju inte bebisfebern vi skulle prata om utan den blivande 6 åringen.

IMG_6958

Idag lossnade ÄNTLIGEN den ena framtanden, som hon väntat och vickat på den. Målet var att det skulle lossna innan 6-årsdagen och ja det klarade hon ju med en veckar marginal. Hon är helt fantastisk vår blivande 6 åring, så klok och så stark.

Har frågat vad den blivande 6 åringen önskar sig och helst hade hon velat ha en egen telefon, men det blir det inte i år ännu. En annan sak hon önskar sig är ett syskon, gärna en lillasyster men en lillebror hade också varit helt okej. ( livmodern dansar och jag stirrar ännu lite strängare in i mina ögon!) Örhängen och lego önskar hon sig också, det mest rimliga och antagligen det hon kommer få.

Tänk att det gått snart 6 år sedan den där åskiga dagen vi träffade henne för första gången. 6 år sedan vi, mitt i ett flyttkaos kom hem med en liten lillasyster till Adam. 6 år sedan jag äntligen fick inviga vår syskonvagn. 6 år sedan drömmen om fler barn slog in. 6 år känns ändå futtigt på ett sätt, hon har ju alltid funnit här med oss, har svårt att minnas tiden innan Saga. Snart 6 år sedan jag vaknade och trodde jag hade fått magsjuka i vecka 42 för att jag hade ont i magen, haha.

IMG_2033

Om gårdagen i skogen

Hej på er och glad lördag! Hoppas ni har det bra, det har vi. Igår bestämde vi oss för att gå ut i skogen igen. Förra fredagen var ju succé när vi gick Lingonstigen ( en naturstig på 1,4km här i pargas ) och redan då såg vi att det också fanns en blåbärsstig i närheten som var lite längre, 2,7 km om jag inte minns fel. Så igår testade vi den. Jag är ingen van naturstigsvandrare och jag blir gång på gång förvånad över hur långt 1km redan är i skogen. Denna gång hade vi bärselen med för säkehetsskull, om vi säger som så att Vidde hade en dag med ålderstypiskt humör så förstår ni säkert.

Innan vi ens var på själva stigen låg våran blivande 2-åring i ett dike och skrek och jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte övervägde att packa ihop alla i bilen igen och köra hem. MEN vi gav det en chans och det var verkligen det rätta för oss, humöret vände för alla.

IMG_1198

Ibland slås jag ännu av att Vidde verkligen GÅR själv nu. Det har han ju gjort i flera månader redan, men där i ett skede innan han lärde sig kändes det ju som att han ALDRIG skulle lära sig. Nu traskar han på där över rötter, stenar och stubbar som att han aldrig gjort annat.

IMG_1212

Blåbärsstigen var perfekt för en eftermiddag med 3 barn, vi hade packat med pastasallad, varm kakao, smörgås, bullar och kaffe. Ungefär halvvägs stannade vi och käkade vår picknick. Om vi ska vara ärliga är ju ändå picknicken typ höjdpunkten med en utfärd, eller är det bara jag?

IMG_1207

IMG_1205

Att utforska naturstigar är inget som vi tidigare prioriterat men tack vare att vi nu inte kan hitta på så mycket annat att fylla dagarna med så har vi spenderat ganska mycket tid i vår egna skog och börjar mer och mer få upp ögonen för dessa naturstigar. Jag hoppas vi ska fortsätta med detta också när vardagen rullar igång igen, i skogen långt ifrån både skärmar och leksaker leker vara barn som bäst och bråkar som minst.

Vi pratar om missfall, avsnitt 5 säsong 2

Tisdag igen vilket, som vanligt denna vår, betyder ett nytt avsnitt av podden MammasKaffepaus. Tänk att vi redan är framme vid avsnitt 5, det betyder också att vi är halvvägs i säsong 2. Helt otroligt! Det är härligt att vara mitt uppe i det, så värdefullt att ha detta egna projekt på gång.

565AE8AA-9803-4825-A339-632374621EBB

I veckans avsnitt pratar vi om missfall. Ett ämne som jag själv inte har så mycket erfarenhet av, tack och lov, men som ändå är viktig att prata om. Karin öppnar upp sig och berättar både öppet och ärligt om sina erfarenheter. Vi frågade våra lyssnare på instagram och då kom det fram att 80% tyckte att det pratas för lite om missfall, det vill vi hjälpa till att ändra på genom att ha ägna ett helt avsnitt till just missfall.

Vi pratar också mycket om bemötandet, hur olika det var för Karin första och andra gången hon var med om ett missfall. Lyssna på avsnittet så får du ta del av hennes historier.

Följ mammaskaffepaus på Instagram, gilla och dela gärna våra avsnitt. Tagga oss i en bild i din story när du lyssnar så att vi får se när och var just du lyssnar. Har du öppet konto ser och delar vi din bild, annars kan du dela den med oss via DM. Imorgon onsdag kör vi #onsdagskaffelive kl 12.30 där vi tillsammans testar en ny kaffesort och pratar om veckans avsnitt. Vi brukar också hamna in på en del andra aktuella tankar och händelser. Missa inte det!

Vad är det vi återvänder till?

Småningom börjar det sjunka in för mig också, skolan och dagis kallar igen nästa vecka. Jag kastas mellan att tycka att det är SÅ bra och att det känns SÅ skrämmande. Jag vet inte om det är min enda isolering som gör att omvärlden mitt i allt känn så skrämmande, jag vet inte om jag är rädd för att bli sjuk eller mista kontrollen igen. Jag vet inte, jag vet bara att jag känner mig kluven.

049B391F-AAF3-4A3E-BA3D-CA736E82241B

Ena sekunden är jag SÅ glad, dels av egoistiska skäl för mina egna barn men också för alla de barn som inte haft det så bra hemma. Med facit på hand har vi ju ändå klarat detta någorlunda med vettet i behåll men alla familjer har inte samma utgångsläge och möjlighet att ge barnen en trygg och rolig vardag.

_MG_6311

Men sen är jag ju också the Queen av katastroftankar och är verkligen rädd för att en andra våg av smittor ska skölja över oss alla och något likt Italien ändå ska drabba oss.

Och mitt i denna storm av tankar och känslor har ni då mig, i vad som känn som en liiiiiiite liiiiiten men ganska stadig gummibåt. Jag vet att jag inte kommer sjunka, jag vet att jag inte heller är ensam i båten, men jag är lite sjösjuk just nu om vi säger som så.

_MG_6141

Men vad är det som vi återvänder till? Kommer vi att dra igång samma rumba som vi hade innan corona, kommer det ens att gå? Hur blir det med hobbyn? Med kalas? Med allt? Det är så många frågetecken just nu och det är kanske det som skrämmer mig mest, jag ser folk jubla över att vi återvänder till det vanliga livet igen. Men gör vi det? Jag är inte helt säker, speciellt inte för vår egna familjs del.

När det bara blir bra

Man kan inte påstå att vi hade planerat speciellt mycket, inte heller förberett eller ens kollat på klockan innan vi åkte iväg. Jag hade kollat att det fanns en naturstig ”nära” oss och vi tänkte att vi kör första maj picknick där.

_mg_6508

Vi packade munkar, kaffe, tripp och smörgås ingen ryggsäck och drog på oss utekläder. Jag skulle ljuga om jag skulle säga att någon var nämnvärt taggad, det skulle väl ha varit jag då. Men humöret på folket i bilen bådade inte gott för en utflykt om vi säger som så.

_mg_6475

Humöret vände ändå som tur när vi klev ut ur bilen och insåg att vi kommit till en väldigt fin naturstig. Lingonstigen i Lemlax (pargas) kan jag varmt rekommendera om man vill gå i fin skog med småbarn. Med lite hjälp fixade Vidde att gå själv. GOALS ändå att ha 3 barn som alla kan gå själva.

_mg_6477

Vår lilla skogsbrud är ju van att traska i skogen och man ser på hennes sätt att röra sig i naturen att hon är van. Jag imponeras av hennes teknik och hennes kunskap om naturen.

_mg_6480

Och så hade vi ju ledaren såklart, han som spanade efter de röda prickarna, visade vägen och sprang mer på bergen än på stigarna. Alla 3 var nöjda och glada i skogen och såklart väldigt taggade på picknicken.

_mg_6501

Munk i skogen på första maj är en tradition jag själv haft som barn. Vi fick ut i skogen med mina kusiner, mommo och mostrar. År munkar och drack mjöd. Vi var lite lata där som tog trippar istället för mjöd men glasflaskor i skogen kändes lite riskabelt.

77267a43-d0f8-4868-b4f1-74cbd2ace041

Lingonstigen var dryga 1km vilket var helt tillräckligt för denna spontana tripp. Alla orkade och vi kom tillbaka till bilen både glada och torra. Några minuter senare spöregnade det, snacka om perfekt tajmning. Tror minsan vi kommer gå lingonstigen pånytt. Om någon sitter på bra tips på naturstigar här omkring Pargas får man gärna tipsa oss.

Hoppas ni också haft en fin första maj!

 

En farlig mopofärd

Torsdag 30.4.2020

Jag ska just lägga ut Vidar och sova i vagnen, han är på vinden tillsammans med Adam och leker. Jag ropar att de ska börja komma ner för trappan och går och hämta vantar till Vidar. Jag hör Adam ropa ”Vidde NEEEEEEEEEEJ” och sedan hör jag en smäll för varje trappsteg. Hjärtat stannar, måtte han skrika nu, måtte han ha klarat sig. Jag hinner tänka 1000 tankar när jag rusar de 15 stegen jag har kvar till trappan.

Jag möts av att Adam fångat upp både Vidde och hans trämopo som han suttit på. Adam var som tur halvvägs i trappan och gick tag i Vidde när han ramlade ner. Mopon har varit i förrådet och såklart är det INTE meningen att någon ska köra med den på vinden. Tydligen hade Vidde hittat den, tydligen skulle han stiga av den vid trappans början och sen halkade han och åkte iväg med moppe och allt ner för trappan istället. Jag tackar alla skyddsänglar vi har för att Adam var i trappan, att han fick tag i honom och att inget värre hände.

Jag tog Vidar i min famn och gjorde en första snabb check på tänder, tunga, läppar. Allt var okej. Sen ser jag bulan i pannan, det känns som att den växer framför ögonen på mig. Rusar med Vidde till köket för att lägga kallt på. I samma stund ringer jag Anton, vill att han ska komma hem IFALL vi måste till sjukhuset.

Ringer jouren, samtidigt som jag undersöker resten av huvudet. Det är som tur bara EN bula. Vidar är helt med, blir arg när jag lägger kallt på bulan men annars är han sig själv. Han äter ett kex och kollar på Daniel Tiger. Jag hör meddelande efter meddelande på jourens telefonsvarare om Corona, misstankar om coronasmitta. Lämnar ringbud och väntar på att de ska ringa tillbaka.

Försöker lugna mig, kollar att han kan gå och stå och är med i pratet. Efter många om och men och lite mer köande kommer jag fram till barnjouren. Beskriver vad som hänt och läget med Vidde just nu. Vi får lov att avvakta hemma, ge värkmedicin och följa med. Det jag mest funderade över vad ju det faktum att han ännu inte sovit sin dagssömn. Sjukskötaren jag pratade tycker nog att jag efter en stund kunde sätta honom och sova i vagnen och följa med att han inte sov längre än vanligt. Som tur hände inget mer, ett blåmärke och en bula i pannan fick han, men med tanke på hur det hade kunnat gå så slutade det verkligen bra.

Inledningen på vårt vappufirande blev inte helt toppen, men ändå 1000 gånger bättre än de tankar jag hade hunnit tänka när jag hörde smällarna.

03e441fa-8209-46c5-a970-b242bf875d0c

Älskade lilla buse, som han skrämde oss alla!

Böckerna om Greta, en flicka med Downs Syndrom

Inlägget görs i samarbete med författare Jeanette Toivonen.

_MG_6273

– Pappa vet du va? Pappa jag är gjord av 46 pusselbitar, du också pappa! Men Greta, hon som vi läste om i boken hon har 47 pusselbitar, hon har en mera än mej.

Vi har läst böckerna om Greta tillsammans med barnen. Något jag kan rekommendera alla föräldrar att göra. Greta har Downs Syndrom och det gör att hon fungerar lite annorlunda ibland. I boken får vi bland annat lära oss några stödtecken som Greta använder när hon pratar. Detta tyckte både Adam och Saga att var roligt. Saga har använt stödtecken i sin dagisgrupp och visade stolt upp att hon t.ex. kunde veckodagarna.

_mg_6211

I första boken börjar Greta skolan, skolväskan är inhandlad och Greta är såklart ivrig. Att börja skolan är en stor och spännande grej. Gretas storasyster Anna är både ivrig och nervös, hon funderar över hur hennes vänner och andra i skolan ska bemöta Greta. Greta som inte pratar så tydligt ännu och rör sig annorlunda och lite klumpigt. Historien väcker många tankar hos såväl barnen som mig, vi stannade flera gånger och pratade och funderar tillsammans på det vi läst.

_mg_6210

I den andra boken ska Greta gå på kalas, också det är lite annorlunda men ändå väldigt lika. Greta är ivrig och lite nervös inför kalaset, hon planerar presenter och väljer kläder. På kalaset har hon roligt och hennes kompisar får lära sig att hon ibland behöver få vara själv en stund. Inte för att hon är ledsen eller så utan för att hon behöver det. Vi pratade med barnen att det är stor skillnad på att vara självvalt ifred och att vara ensam.

IMG_6492

Båda barnen har velat läsa böckerna om Greta många gånger redan, de bläddrar själva i dem kollar på de fina bilderna och övar på stödtecken. De pratar och funderar på dessa pusselbitar, på att Greta har en mer än dem. Jag tycker själv att böckerna var väldigt fint gjorda, det beskrevs på barnens nivå om hur ett barn med Downs Syndrom kan vara. Det är två värdefulla böcker som vi nu har i vår bokhylla. Saga hoppas redan på att det skall komma flera böcker om Greta.

_MG_6222

Du kan köpa böckerna på adlibris t.ex. Länk till Greta går på kalas / Länk till Greta börjar skolan. Det går också bra att beställa direkt av Jeanette Toivonen.

Just nu har vi en tävling på MammasKaffepaus fbsida där du kan vinna ett signerat bokpaket med båda böckerna. Delta gärna i tävlingen!

Bakgrunden till böckerna är också väldigt fin. Jeanette har själv en dotter, Moa, som har Downs Syndrom. När Moa skulle börja skolan började Jeanette leta efter böcker med det ämnet, så att de blivande klasskompisarna kunde bekanta sig lite mera med Downs Syndrom och hur det kan vara när man börjar i skolan. Det visade sig dock att det inte fanns några böcker och då bestämde sig Jeanette att hon skriver den väl själv då. Och på den vägen är det.

En vardag med många barn och hobbyn, avsnitt 4 säsong 2

Hejsan! Tisdagkväll / natt och jag sitter här framför datorn. Tänkte berätta för er att det finns ett nytt poddavsnitt att lyssna på. Redan det fjärde för denna säsong, snart är vi halvvägs igenom säsong 2, det känns väldigt roligt.

EE189546-A3FB-43AE-98D0-B633B86F7E54

I det fjärde avsnittet pratar vi om något som ju såklart inte är aktuellt just nu, men som i vanliga fall är högst aktuellt för oss, nämligen barn och hobbyn. Vi har båda barn som gillar hobbyn och är aktiva i en rad olika aktiviteter på kvällar och helger. Vi pratar om hur de började, hur vi som föräldrar tänkt och vad våra barn håller på med just nu.

IMG_6368

Vi pratar också om vad vi som förälder behöver göra. Det ska bakas mockarutor, säljas kaffe i kiosker, letas sponsorer till matchkläder och dessutom ska du peppa och heja men inte störa. En liten limbo alltså.

För oss är det ändå viktigt att barnen har någon hobby, det måste inte vara sport men jag tror att det gynnar barnen att ha något annat än skolan. Hur tänker ni? Vilka hobbyn har era barn?

 

Följ mammaskaffepaus på Instagram, gilla och dela gärna våra avsnitt. Tagga oss i en bild i din story när du lyssnar så att vi får se när och var just du lyssnar. Har du öppet konto ser och delar vi din bild, annars kan du dela den med oss via DM. Imorgon onsdag kör vi #onsdagskaffelive kl 12.30 där vi tillsammans testar en ny kaffesort och pratar om veckans avsnitt. Vi brukar också hamna in på en del andra aktuella tankar och händelser. Missa inte det!

Tisdagstankar 21.04.2020

Oj WOW vad många andra som också är frustrerade över dessa pissbyxor, hade faktiskt ingen aning om att detta var ett såhär vanligt problem för oss som är tjocka. Dessutom verkade det som att också andra hade svårt att hitta just friluftsbyxor som passar. Intressant ändå att kläder som ska vara bekväma och funktionella inte riktigt passar någon?

_MG_5958

Tänk att det snart är maj nu, tänk att våren tuffar på här samtidig som så mycket bara står still. Jag kastas mellan att njuta av den kravfria tillvaron till att känna mig som en fånge i mitt egna hem. Jag njuter de dagarna som det känns bra och försöker tänka att det kommer komma en tid när detta inte är vardag längre. Hur går det för er andra? Är ni stabila eller pendlar ni också?

Jag har smått börjat förbereda för kommande 6-årskalas här hemma. Vi får se hur det rent praktiskt går att ordna med kalas den 18.5 men firas ska 6 åringen i alla fall. I år är det fögaförvånande balleringatema som önskas och jag tror vi ska få till ett riktigt fint kalas med det temat för vår ballerina. Hur gör ni andra vars barn fyller år nu? Ordnar ni kalas ändå? Kanske utomhus? Hoppas maj kommer med varmt fint väder så att man lätt kan dricka kaffe ute utan att frysa ihjäl.

_MG_5963

Småningom börjar det också sjunka in att vi antagligen inte kommer återvända till någon ”normal” vardag denna vår. Även OM skolorna nu skulle öppna de två sista veckorna innan sommarlovet så är jag väldigt kluven till om vi skulle skicka Adam dit. Nåja det behöver jag ju egentligen inte ta ställning till innan vi vet läget med skolan, men grubblare som jag är så har jag ju tänkt ut olika möjliga scenarion redan.

Också sommarens alla planer läggs nu på is, tankar på att resa till gotland t.ex. känns inte speciellt aktuella just nu. Det känns ju tråkigt såklart, men samtidigt lite skönt. I sommar är vi hemma, hinner fixa och dona med det som behövs här på gården och chilla på Antons föräldrars stuga i Korpo. Med våra 3 hulliganer lär det inte bli tråkigt det heller.

Annars då? Hur är läget med er? Vad tänker ni på en tisdag som idag?

Med amning som tema, avsnitt 3 säsong 2

Så är det tisdag igen, vilket betyder att det finns ett rykande färskt poddavsnitt av mammaskaffepaus i din podcastapp. Om du inte redan lyssnat så skall du absolut ta och göra det! Idag pratar vi nämligen om amning.

IMG_5915

Amning är ett brett och väldigt känsligt ämne, vi försöker prata om våra egna erfarenheter och lyfta både det fina och det jobbiga med amning. Jag berättar om mina olika upplevelser av amningen, när det verkligen varit som natt och dag varje amningsresa. Med Saga ville jag genast kunna ge flaska också och ammade henne endast i 9 månader medans Vidde ammar fortfarande vid 1 år och 9 månader. Jag är lika nöjd med båda amningsresorna och det är just det som är det viktiga. Att amningen sker på mammans och bebisens villkor.

Nu är det ju tisdag eftermiddag och jag sitter ute i solen på gården och bloggar. Redan nu har vi fått flera meddelanden från lyssnare som gillat avsnittet, DET är ju det roligaste. När folk gillar det vi gör.

Följ mammaskaffepaus på Instagram, gilla och dela gärna våra avsnitt. Tagga oss i en bild i din story när du lyssnar så att vi får se när och var just du lyssnar. Har du öppet konto ser och delar vi din bild, annars kan du dela den med oss via DM. Imorgon onsdag kör vi #onsdagskaffelive kl 12.30 där vi tillsammans testar en ny kaffesort och pratar om veckans avsnitt. Vi brukar också hamna in på en del andra aktuella tankar och händelser. Missa inte det!