2 positiva och 2 negativa

Igår kom då testsvaren på barnens coronatest. Jag gick som på nålar hela dagen, uppdaterade kanta flera gånger för att se om svaret kommit men där var lika tomt varje gång. På eftermiddagen packade jag Ebba i vagnen och traskade iväg på en promenad, pratade med en kompis en stund och försökte tänka på annat. När samtalet var slut satte jag på en podd och tänkte för mej själv att jag kollar kanta en sista gång när jag kommer hem, har svaret inte kommit då så går det säkert till måndagen iaf.

Knappt hade jag tänkt klart tanken så ringde telefonen, ett okänt nummet och jag gissade direkt vad det betydde. Någon av barnen är positivt. Och visst var det så, smittspåraren ringde och bekräftade att också Ebbas coronatest var positivt. Adam och Saga var dock negativa. Denna gång blev samtalet kortare eftersom barnen redan var i karantän och Ebba inte träffat några människor under de två dygnen innan hon blev sjuk. När jag lade på samtalet kändes allt mest bara märkligt.

Dels är det ju märkligt att vi ens fick corona, att det dessutom var familjens yngsta barn som träffar minst folk är ju ännu märkligare. Men märkligast av allt är ju att Adam som också haft symtom genom hela veckan var negativ. Mitt i alla dessa coronabobbor som finns hos oss nudå så har han ändå lyckats få något annat virus. Det är väl mycket med corona som vi ännu inte vet eller förstår, men nog är det minsann en märklig sjukdom.

Just nu är läget rätt lika som tidigare dagar, Vidar är trött och på dåligt humör, han ligger mest på soffan och kollar på TV. Emellanåt orkar han leka lite, busa med sina syskon eller bada i badkaret och då är han både pigg och glad men sen blir han trött igen. Det är segt, imorgon är det en vecka sedan han blev sjuk och det känns nog som att vi har många dagar framför oss ännu innan han blir helt frisk.

Ebba är piggare men har mer andra symtom, hon snorar, hostar och rosslar rätt mycket ännu. Men hon sover bra och vaknar glad, äter bra och är sig själv. En hostig och snorig version av sig själv.

Själv börjar jag känna mej trött, sover inte speciellt bra om nätterna och mycket energi går åt till att hålla koll på barnens måenden. Är han varm, känns hon slö osv. Pratade med vår kontaktperson (eller vad jag nu ska kala henne, hon som smittspårar osv) och känner mej lugnare efter det. Jag vet liksom vilka symtom jag behöver ha extra bra koll på. Men sen gäller det ju att ha koll på de stora barnen och sej själv också. Gissar att jag går på någon form av adrenalin ännu ett tag men sen kommer jag nog att behöva pausa och vila lite mer jag också.

Tacksam ändå över att vi är två vuxna hemma, det gör allt lite mer hanterbart. Det finns möjlighet för några promenader om dagen och vi hjälps åt med matlagningen och barnens behov. Idag fick skolbarnen hem skolmaterial också så imorgon blir det lite mer aktiv distansundervisning gissar jag. Men vi tar ingen stress över det heller, dom hinner nog ta ikapp sen när karantänen är förbi och det vanliga livet fortsätter. Får påminna mej om det med jämna mellanrum, detta är en fas som gör över. This too shall pass.

Nu sover alla barnen och jag och Anton skall komma veckan avsnitt av solsidan innan det är sovdags för oss också.

När coronan hittade hem till oss

Förra helgen hade vi fullt med program, vi hade halloweenfest för våra vänner, Saga hade STARA (gymnastikuppvisning) och livet kändes nästan som vanligt. Äntligen kan vi träffa människor igen, äntligen kan vi vara publik igen. Det kom meddelanden om att flera ställen vi ofta besöker tar bort sina restriktioner, minns att jag tänkte ”fy fan vad skönt ändå, vi klarade denna pandemi med förståndet i behåll”

klipp till ->

” Vidar Helenius ditt coronatest hos TyksLab var POSITIVT ” ja det meddelandet landade i min telefon på fredag eftermiddag när jag stod och skulle betala sushin i butikskassan. Jag kände hur jag frös till, en lätt känsla av PANIK samtidigt som jag försökte bete mig så normalt som möjligt. Jag hade Saga med mig i butiken och tillsammans packade vi ihop det vi handlat och gick mot bilen. Väl framme vid bilen ringde jag Anton, det är ju inte första gången jag ringt och med lite panik i rösten sagt ”det är positivt” men det är första gången som reaktionen var VOI HELVETE! När jag pratat klart med Anton ringde jag mamma, när livet krisar är det skönt att ringa mamma och få lite pepp och stöd. Mitt i det samtalet ringde de från smittskyddet.

Om vi tar allt från början då. På söndag morgon var Adam lite småkrasslig, så han fick stanna hemma när vi andra åkte iväg och tittade på Sagas uppvisningar i både rytmisk och redskapsgymnastik. Adam blev varken bättre eller sämre så jag bestämde att han fick bli hemma från skolan ännu på måndagen, vi avvaktar försäkerhetsskull liksom. Vidar for till dagis som vanligt på måndag, han var pigg, kry och glad. Där fanns inget som kunde hinta om någon kommande förkylning. När jag hämtade honom från dagis på eftermiddagen såg jag att hans näsa rann, ni vet genomskinligt snor som ju typ rinner konstant på småbarn när de ät ute. Torkade näsan på honom en gång och efter det rann den inte mer den dagen heller.

Natten till tisdagen blev han sjuk, han sov oroligt och var ledsen. På morgonen när han vaknade var det inte någon fråga om saken, han var förkyld och blev hemma från dagis. Sedan dess har han varit ordentligt förkyld, hostat och snorat, varit hes och trött men inget värre än så. Några nätter med falsk krupp hade vi, vilket för våra barn inte alls är ovanligt. Vi är vana att gå ut med barnen på natten och andas kall luft för att lugna hostan. En morgon när han vaknade tänkte jag för mej själv ”kanske han precis som Adam fått förkylningsastma, borde ringa läkaren och kolla om vi kan få en babyinhalator och lite ventoline till honom” men resten av dagen andades han som vanligt och efter det har det som tur inte varit problem med andningen.

På fredag förmiddag får vi då meddelande på Wilma, det har konstaterats ett fall av covid-19 på Vidars dagis. Då ringde jag HVC och ville rådfråga dem. Kunde vi kanske få komma på test för min egna sinnesfrid inför helgen? I och med det konstaterade fallet på dagis tyckte dom att det var en bra idé att testa honom och vi fick tid för test en timme senare.

Ännu här kände jag mig lite elak, måste jag utsätta Vidar för detta test bara för att JAG ska må bättre? Samtidigt som en annan känsla inom mig sa att det nog är bra att testa honom nu, han har varit sjuk flera dagar och det verkar inte bli bättre. Nätterna med falsk krupp spelades också upp i mitt huvud idag, svårt att andas kan ju vara ett tecken..

Sen kom då meddelandet och samtalet och mitt i allt var hela familjen försatt i karantän. Sådär bara POFF. Hon från smittskyddet är en person som vi känner sedan innan vilket kändes tryggt. Jag fick bra info och svar på de frågor som jag hade, det kändes tryggt och jag var väldigt lugn när vi avslutade samtalet. Vi köpte hem hamburgare till killarna (via drive in såklart) och körde sedan hemåt. På hemvägen ringde jag de som ja visste att vi umgåtts med under helgen, berättade att Vidars prov visade positivt och sa att de med väldigt låg tröskel skall boka test om de får symtom. Gränsen för Vidars exponeringar var söndag, men ville absolut meddela de som var hos oss till 23 på lördag kväll också.

Adam och Ebba är också flunssiga och eftersom Vidars test var positivt behöver också dom testas. Det var ingen panik att testa dem, vi kunde bra vänta till måndag när HVC i pargas är öppet igen, men jag är ju som jag är och vi hade ringt barnjouren i Åbo och bokat test till följande dag redan på fredagkväll. Igår testades då Adam, Saga och Ebba och nu väntar vi på deras provsvar. Hela familjen är i karantän oberoende vad deras resultat är, men det känns ändå som en sak jag vill veta. Dessutom betyder ju ett positivt coronatest ett grönt coronapass i 6 mån, så någon liten nytta har dom ju av att veta.

Så här är vi nu, söndag förmiddag och läget känns okej. Imorgon får vi säkert mer info om hur skolan skall skötas för de äldre två den kommande veckan, vi skall beställa hem mat och försöka göra något bra av en vecka helt utan program. Jag vill vara öppen med detta för jag vet att denna historia hade hjälpt mig som orolig mamma. Här i våra trakter är det just nu många som smittas och som förälder blir man ju snabbt orolig. Alla reagerar såklart olika på coronan också, men såhär kan det gå. Jag vill också vara ärlig så att det i lilla Pargas inte behöver börja gå några rykten om vem som är sjuk osv. Jag vet att vi gjort så gott vi kunnat för att undvika smittan men den hittade till oss i alla fall. Nu tar vi en dag i taget och hoppas att ingen får värre symtom än såhär.

PAPAprov och MAMAskväll

God morgon lördag från dagens andra kaffemugg med tända ljus på bordet! Det sämsta med veckoslut i vardagen är ju nog att barnen vaknar som om det vore vardag. 6.30 drog Ebba gång morgondiskussionerna med hennes händer och fötter och då vaknade både Saga och Vidar också. Så här har vi varit vakna ett bra tag redan. Anton är på jobb idag vilket ju då snuvade mig på den enda möjligheten till sovmorgon denna vecka, typiskt.

Om en stund ska jag sätta mig i bilen och åka iväg till Åbo, ska nämligen på PAPAprov. Har ju fyllt 30 i år och då ingår jag i den allmänna screeningen. Inte det roligaste man kan hitta på en lördagmorgon såklart MEN egentid är ändå egentid *hahaha*.

Vi har en rätt full dag av aktiviteter framför oss, Saga har hobby, Adam var sugen på att åka och se på fotbollsmatch och ikväll ska jag ut (!) och äta med några härliga mamas. Inte nog med det, vi skall också på escaperoom, aldrig varit så det ska bli så spännande och framför allt roligt. WOW när hände det ens senast? När har jag ens sminkat mig senast? Och VAD ska jag ha för kläder på mig? Alltså snälla nån, äger jag ens något annat än träningskläder längre?

Vad ska ni andra hitta på denna septemberlördag? Berätta gärna i kommentarsfältet <3 önskar er alla en finfin lördag!

Klara färdiga vardag

Hallo (eko eko eko eko) är det någon kvar här inne? Skriv gärna en kommentar om du kikar in här så jag vet vem som fortfarande troget läger *puss*

Sommaren är minsann inte tiden när jag hinner blogga, borde ju veta det men ÄNDÅ blir jag lika förvånad varje år. Dagar som blir veckor och månader och datorna står orörd och samlar damm. Nu loggar jag in igen efter en helt otrolig sommar, den första sommaren som fyrabarnsmamma. I skrivande stund ligger Ebba (som blir 7 månader på söndag) ute i vagnen och sover, Vidar är på dagis (!) och Adam och Saga(!) är i skolan. Det är såhär vår vardag ser ut just nu. Och det känns bra, det känns helt rätt faktiskt.

Vad berättar man annars då? Hmmm, kanske det är bäst att ta det som det kommer och se vart detta bloggande leder. Hösten är den perioden av året som gör mig mest kreativ, jag får stora visioner och planer och tålamodet är kort. Ska eventuellt inleda en utredning gällande ADHD i höst. Just nu känner jag mig väldigt spretig i vad jag vill, dras mellan totalt olika drömmar och känner mig lite lost. 30 årskris kunde någon kanske kalla det, någon annan kanske skulle tänka att jag tappat bort mig själv i mammarollen.

Själv vet jag inte riktigt, kanske en blandning av båda? Jag har ju inget jobb och ingen arbetsidentitet längre. Har ju därför möjlighet att bygga upp vad jag vill, vilket dröm! Men ändå känns det svårt. Kanske möjligheterna bara är lite för många, det blir svårt att strukturera bland alla möjligheter, drömmar och mål. Känner mig som ett litet barn i en godisbutik typ, oändligt med möjligheter men jag vet inte hur mycket pengar jag har och därför blir valet svårt. (minns så otroligt bra den känslan som liten, det fanns en godisaffär här i Pargas och man vägde godiset först vid kassan, det gällde ju att försöka plocka just rätt mängd. Just så mycket att pengarna räckte men ändå så mycket att man fick mesta möjliga mängd godis) Jag kan ju chansa och bara plocka allt jag vill ha men riskera att jag inte har råd att köpa det och känna skam över det vid kassan. Ja skammen är något som skrämmer mig. Jag vill inte komma fram till kassan i godisbutiken med en stor påse godis och inse att jag endast hade 2€ i plånboken. Är rädd för att ”alla andra” ska tänka ”men lilla vän hur trodde du nu att du skulle klara detta då? Du måste väl ha koll på dina pengar innan du börjar fylla godispåsen”. Så det smartare valet är väl att ta det säkra före det osäkra, köpa en liten chokladstång och vara säker på att pengar räcker vid kassan. Även om jag ju vet att jag inte skulle känna mig nöjd då, jag ser ju potentialen!

Kanske en snurrig liknelse, eller så finns där någon annan som känner igen sig?

Just nu är jag i alla fall mest hemma, föräldraledig och trivs väldigt bra. Behöver inte ta några förhastade beslut, kan ta det lugnt och sakta men säkert börja bygga upp något. Men har svårt att inte tappa fokus och motivation om jag bara får jobba lagom mycket. Balans i livet har aldrig varit min starka sida.

Nu hör jag att Ebba vaknar i vagnen och det är dags att avsluta dagens svammel. Kul att vara tillbaka! Hoppas vi hörs snart igen! (och detta publiceras då såklart några timmar senare när vi ätit lunch, handlat och lekt på golvet)

Den värdefulla tumistiden

Idag vaknade Adam och jag innan alla andra. Att Adam är vaken först är inget nytt hos oss, däremot är det rätt så ovanligt att jag också är vaken. Vi fixade frukost och satt och pratade om ditt och datt. Med morgonkaffet i min mugg satt jag och pratade, lyssnade och njöt av en stunds tumistid med mitt äldsta barn. Han är så stor redan, så klok och så snäll.

När frukosten var uppäten och kaffet slut tittade han lite finurligt på mej. ”Du kanske vill vila en stund ännu? Gå och vila bara så kan jag kolla Pokémon i iPaden” och ett sådant erbjudande tackar man ju inte nej till. Han parkerade sig med iPaden bredvid sina sovande syskon (ja vi sover i husvagnen ännu) och jag smög ner i sängen bredvid Ebba. En mysig start på dagen, tacksam över stunden tillsammans med Adam och den extra vilostunden efter det.

Inte den bästa veckan i mitt liv..

Söndag, sitter med en skål chips och en cider framför mig och summerar veckan. Vilken jävla vecka det varit alltså, var ska jag ens börja? För en vecka sedan blev Saga flunssig och i måndags var det dags för corona-test för henne. (hon var rätt nöjd över det eftersom hon inte varit på test ännu) Dock var det ju super trist att bli sjuk mitt i simskolan. Valde att hålla Adam hemma från simskolan också på måndagen eftersom vi inte fått svaret på corona-testet då ännu. *duktig medborgare här hej*

På måndagsmorgonen insåg vi att vår frys hade sagt upp kontraktet och ALLT var tinat där inne. Visst harmar det att både kött och bär förstördes MEN mest av allt sörjer jag nog all den utpumpade bröstmjölken. Bara att börja försöka fylla lagret igen här småningom. Tyvärr är det inte alls lika lätt att pumpa nu längre, Ebba är ju redan över 5 månader och precis som med de andra barnen blir det svårare och svårare att pumpa mjölk ju äldre barnen blir.

Nåja men tror ni att det räckte med dessa två grejer då denna ljuvliga måndag? Nej nej nej, på eftermiddagen kommer Saga in skrikande i huset att Adam trampat på en spik och att det kommer massor av blod. Hann tänka 1000 tankar innan jag såg att det nog ändå inte var så farligt djupt sår i foten i alla fall. Putsade såret och försökte få det att sluta blöda och som tur slutade rätt så snabbt, var i kontakt med HVC också och dom konstaterade att Adams stelkrampsvaccin var i kraft så vi skulle bara hålla såret rent och sen får han inte simma innan såret läkt.

Simförbudet för Adam gjorde att han inte kunde återvända till simskolan igen även om Sagas corona-test var negativt. Saga kämpade på med falsk krupp om nätterna och vi alla kämpade på i hettan om dagarna. På onsdagen var det vidrigt varmt och Vidar blev både flunssig och febrig. 39 graders feber är aldrig skoj men totalt jävla katastrofalt när det är 33 grader varmt. Behöver knappast berätta att vi inte har möjlighet till kylning i vårt hus.

På onsdagen var jag nog nära att tappa fattningen totalt, Vidar hade hög feber och värmen i huset fick mig att få panik. Ringde mamma och grät, kände mig ensam och fångad i hettan. Mamma hämtade lite snax, mediciner och saft till barnen och vi flydde värmen in i Antons kontor. Ja jag vet att det är skevt att kontoret har luftvärmepump men inte huset, nästa sommar SKA vi också ha en luftvärmepump till huset TRUST ME!

På kvällen backade Anton upp sina föräldrars husvagn (som har AC) på vår gård och sedan dess har vi bott i den. Vi campar alltså på egen gård och det är faktist mysigt, inte bara på grund av ACn utan annars också. Här har vi nu sovit sedan dess och barnen har ingen plan på att sluta med det, inte jag heller om jag skall vara ärlig. Istället planerar vi nu husvagnssemester senare i sommar.

Det har minsann varit en seg flunssa denna gång, ännu idag en vecka efter att Saga blev sjuk är hon krasslig och vi andra ha fallit dit en efter en. Ebba och Anton har *peppar peppar* klarat sig hittills och jag håller tummar och tår för att dom ska förbli friska kommande veckan. Jag själv känner mig bättre idag som tur men USCH vad tungt det är att själv vara sjuk och försöka ro i land vardagen med 4 barn. Att dessutom försöka amma och se till att de andra barnen äter och dricker tillräckligt gör ju en utmattad också utan flunssa.

Nu försöker jag ändå hoppas på en bättre vecka, att vi får bli friska nu och kanske till och med komma iväg hemifrån igen. Vädret är svalare nu också, så det går liksom att existera både ute på gården och inne i huset. Men som sagt ännu fortsätter vi vårt campingliv här på gården, ett äventyr för barnen som dom nog sent skall glömma.

Dagen då jag insåg att jag är DEN DÄR MAMMAN nu

Vissa dagar är min stubin rätt så obefintlig jag går från reaktion till handling och hoppar över tankedelen helt. Det är inte riktigt typiskt mig, jag brukar oftast knyta handen i fickan, tänka några väl valda ord och gå vidare med mitt. Kanske beklaga mig över det till någon som orkar lyssna men ändå sansa mig och tänka ett varv innan jag agerar. Men så ibland, som sagt, händer det att min stubin är slutbränd. Ibland är det ju inte speciellt lyckat men andra gången är det ändå rätt bra.

Igår var vi ut och gå under tiden som Saga hade danslektion. Ebba sov i vagnen, Vidar cyklade med balanscykeln och Adam åkte på sin scoot (ni andra som är födda på 90-talet ja det är en kickboard men försök inte kalla den det, soooo last millennium liksom). Karin var också med, hon hade deras hund i koppel och ett barn i vagnen. När vårt ”lilla” ekipage kommer gående längs cykelvägen tar vi ju givet upp en del space. Rätt som det är kommer två lite äldre pojkar cyklande förbi oss och jag ropar till Vidar och Adam att dom skall hållas till sidan. När pojkarna cyklar förbi dem tycker den ena av dem att det är en svinbra idé att cykla på bakhjulet. Vidar vinglar till på sin cykel och killen som cyklar på bakhjulet har inte så bra koll på sin cykel. Och DÄR exploderar denna mamma och jag ropar:

CYKLA SKAPLIGT NÄR DU ÄR NÄRA SMÅBARN!

Inget hände som tur, Vidar cyklade vidare och pojkarna cyklade snällt med båda hjulen i marken efter det, i alla fall så långt som vi såg av dem. Jag vände mig till Karin och konstaterade att jag nu tydligen är ”den där mamman som ryter till andra barn”.

Det är inte första gången som jag konstaterat att jag helt klart hör till team föräldrar nu. Jag är alltså den där 30 åriga mamman som ryter och fostrar inte bara mina egna barn utan också andras. I ett skede kunde jag liksom smyga lite under radarn som förälder, liksom det var inte sådär självklart att jag var mamma om jag inte hade barnen med mig. Men nu är den gränsen passerad alltså, när jag till och med läxar upp andras barn när dom inte beter sig. Är man ute och cyklar bland andra människor behöver man ju hålla koll på trafiken men också på andra små nya cyklister som rätt snabbt kan få för sig att cykla rakt över gångbanan. Ja men ni hör ju, värsta präktiga mammaåsikterna här.. Dock tänker jag att det är BRA med vuxna som säger till och jag hoppas att det finns andra präktiga mammor som säger till mina barn om dom är ute bland folk utan mig och inte tänker sig för.

Hur gör ni andra? Kan ni säga till andra barn om ni tycker att dom inte beter sig?

Min fjärde förlossning – en snabb förlossning i badet.

Ni som följer mig på instagram (här hittar ni mitt konto) har redan sett att vårt fjärde barn, lilla Ebba, föddes för dryga 2 veckor sedan. Och nu tänkte jag berätta om dagen när hon föddes, min fjärde förlossning.

Denna graviditet hade jag inte berättat exakt vilket BF jag hade, jag har ju gått över tiden med de 3 andra barnen så tänkte att jag skulle försöka bespara mig själv ens lite från alla ”inga känningar ännu?!?” frågor som brukar börja dyka upp redan någon vecka innan BF. Det officiella datumet som bebis var beräknad var 1.2.2021, men jag hade bara sagt att bebis är beräknad till början av februari. Nå det blev februari och bebis trivdes hur bra som helst där i magen, det är så märkligt för även om jag verkligen intalat både mig själv och alla andra att jag antagligen kommer gå över tiden denna gång också så blev det SÅ JOBBIGT när BF var passerat.

När jag gått en vecka över beräknat datum fick jag en tid till ÅUCS för kontroll, ultraljud och inre undersökning. Detta var tisdag 9.2 och samma morgon började slemproppen släppa. Även om det i sig inte behöver betyda något alls så var jag glad över att NÅGOT hände. Vid undersökningen konstaterades först att bebis endast var 2,7kg stor, DÅ blev jag nervös. Mitt SF-mått var rätt litet denna gång också, något jag inte tagit någon stress över men som ändå kändes läskigt om nu bebis visade sig vara såhär liten. De andra barnen har ju varit kring 4kg så detta kändes galet med endast 2,7kg denna gång. Läkaren ville ändå göra om sina mätningar och följande gång landade viktuppskattningen på 3,5kg vilket kändes mycket bättre. Allt såg bra ut och jag fick en tid för igångsättning till lördagen den 13.2. Åkte via butiken för att köpa sushi på vägen hem och bad en tyst bön till alla högre makter att jag inte skulle behöva bli igångsatt.

*låt det komma igång spontant innan lördag*

Onsdagen kom och gick och förutom att lite mer av slemproppen lossade hände inte så mycket. Jag lyssnade på en ljudbok under dagen Att föda utan rädsla (TIPS TIPS till er som skall föda barn!) och tog en lång promenad under tiden Saga var på träning. Gjorde andningsövningar från boken och kände mig lite mer förberedd inför förlossningen. Men inget mer hände.

Tidigt på torsdag morgon vaknade jag av att jag hade förvärkar, dom kom och gick rätt oregelbundet men kändes ändå rätt mycket. Jag kunde inte sova mer utan steg upp och kollade på TV, fick några värkar till och började känna ett hopp om att det KANSKE skulle vara dags snart. Anton blev hemma från jobbet eftersom det kändes lite övermäktigt att bli ensam med Vidde. Men någon timme efter att han bestämt att han blir hemma klingade allt av. TYPISKT! Tog en rask promenad på förmiddagen i hopp om att det skulle starta igång det igen men NADA. Badade bastu också men inte heller det gjorde någon nytta.

På kvällen gick jag och min mamma ut på en LÅNG promenad tillsammans och när vi gått nästan hela vår länk började jag känna att något nog var på G igen. Men efter morgonens fiasko vågade jag inte hopps på för mycket. Efter promenaden åkte vi via Antons föräldrar och åt kvällsmat där, då började jag känna lite mer och ville snabbt hem för att i lugn och ro få känna efter vad som händer. Barnen nattades och den berömda molvärken blev starkare och starkare under kvällen. Jag fick inte sömn hur jag än försökte, så efter någon timme när klockan närmade sig midnatt, gav jag upp och gick till soffan för att kolla på netflix. Vid halv 1 började jag klocka värkarna.

Jag andades igenom värk efter värk, allt var ännu väldigt hanterbart och jag var peppad på att jag knappast skulle behöva igångsättningen denna gång heller. Sprang på wc rätt många gånger, ni som fött barn vet ju att tarmarna har en tendens att vilja tömma sig innan bebis skall födas. Vid 4 tiden började värkarna vara så pass intensiva att jag ändå ville väcka Anton, då hade han ju ändå fått sova några timmar. Vi satte oss i köket, Anton drack te och vi pratade och jag andades mig igenom värkarna som kom rätt så regelbundet men fortfarande var väldigt hanterbara.

När klockan blev lite efter 5 började det gå längre tid mellan värkarna igen, DÅ blev jag sur. Liksom hade jag varit vaken hela jävla natten nu för att det igen skulle klinga av till morgonen. Visst var de värkarna som kom lite mer intensiva men det kunde gå 7 minuter mellan dem. Efter ett tag, kring halv 6 på morgonen konstaterade jag surt att jag går och försöker sova en stund, det verkar ju inte bli något mer just nu liksom. HAHAHA trodde jag.. När jag steg upp från kökssoffan kunde jag inte stå rak, hade ett enormt tryck neråt och Anton konstaterade ”jag skiter i vad du säger nu, jag ringer hit mamma och pappa NU”. Jag ringde till förlossningen, och hon sa att vi var välkomna när vi tycker. Anton ringdes sina föräldrar och dom skulle komma så snabbt som möjligt.

Minuterna från att vi ringt barnvakten tills vi kom oss iväg var väääääääldigt långa, jag stod lutad över köksbänken och andades. HUR SAT*NS LÄNGE KAN DET TA ATT KÖRA HIT EGENTLIGEN? Vid 6 tiden kom dom då äntligen och vi kunde starta mot sjukhuset. Jag var inte rädd men konstaterade att vi nog lämnat det lite onödigt tight rent tidsmässigt denna gång. Bilresan gick okej, tror Anton var mer stressad än jag själv. ”om vattnet går måste vi ringa 112, för då kommer bebis att födas i bilen” var typ det enda som jag sa under bilfärden. Kände dock att jag kunde hålla bebis tillbaka så var intre så stressad. Så länge vattnet inte går.. var det enda jag tänkte när vi susade fram den välbekanta vägen till sjukhuset.

Vi var framme vid ÅUCS vid halv 7 tiden och lämnade bilen på snabbparkeringen utanför dörren. ”Jag tror inte att du hinner parkera nu” sa jag till Anton och vi gick in. Träffade på barnmorskan och gick vidare till undersökningsrummet. Jodå 9 cm öppen och fostervattnet kommer gå när som helst, vi går vidare till förlossningen genast. Barnmorskan frågade om jag ville gå i badet. Först blev jag den där störande ”duktiga flickan som inte vill vara till besvär” och sa nej nej det behövs inte. Men sen ångrade jag mig, liksom tänk om detta är min sista chans, jag måste ändå försöka. ”jag kan nog testa badet ändå!” sa jag och vi började gå mot badrummet. Två kranar fyllde ett badkar och när vi kom in var det så gott som fyllt. Perfekt, av med kläderna, på med elektroderna och ner i vattnet. Efter en liten stund kom första krystvärken och fostervattnet gick.

Barnmorskan pratade finska och försökte säga till mig att jag skulle vara lite mer på sidan. ” men alltså jag förstår inte vad hon menar ” konstaterade jag till Anton. Han sa att jag skulle vara lite mer på sidan och när jag placerat mig så kom andra krystvärken och då var huvudet ute. Efter en liten stund till kom den tredje krystvärken och lilla Ebba föddes. Barnmorskan fångade henne och gav henne till mej under vattnet och jag lyfte själv upp Ebba på mitt bröst. 6.48 är hon född, så jag hann inte vara så länge varken på sjukhuset eller i badet.

Min första tanke var att det var lite synd att det gick så snabbt, jag hann ju inte ens med lustgasen denna gång. Sen frågade barnmorskan om vi hade hunnit kolla vad det blev och innan hon frågade det hade jag inte en tanke på könet på barnet. Jag som hade sett framemot att själv kolla det när bebisen var ute hade liksom glömt bort det. Men så kollade jag och konstaterade att det var en flicka. I samma sekund som jag hade kollat efter kändes det så självklart, såklart var det en ficka som skulle komma till oss nu.

Sen var det dags att kliva upp ur badet och gå till förlossningsrummet och lägga sig i sängen. Inga problem för mig, jag höll i Ebba och barnmorskan höll i en handduk runt mig. Lade mig i sängen och en stund senare kom moderkakan ut. Jag undersöktes och det konstaterades att jag behövde ett stygn, stygnet syddes och sedan var det klart. Där låg jag och längtade efter frukost, var SÅ hungrig.

Vi lämnades ensamma och kunde bekanta oss med vår lilla tjej. Vi funderade på namnet, är det en Ebba eller kanske något annat namn? Vi kom snabbt fram till att det var vår lilla Ebba som låg där på mitt bröst. Efter en liten stund började hon amma, fattade galoppen genast och har ammat på fint sedan dess. Jag kände att jag lätt hade kunnat åka hem från förlossningen redan, alltså hade lätt fixat en poliklinisk förlossning MEN eftersom jag igen en gång var positiv på testet dom där när man kommer in till förlossningen och jag inte hade hunnit få någon antibiotika innan Ebba föddes så ville de ha kvar oss ett dygn, som sedan blev 2 dygn eftersom lilla Ebba hade ett biljud på hjärtat. Tiden på BB är en helt egen historia, men kan konstatera att jag grät över att vi inte kunde åka hem, över att Adam blev försatt i karantän och för att Anton måste åka hem. Men som sagt tar vi det i ett annat inlägg.

Har fått några frågor på instagram som jag skall svara på i ett skilt inlägg, om du har någon fråga är det fritt fram att ställa dem här i kommentarerna. Detta var verkligen en drömförlossning på alla sätt och vis, otroligt tacksam över andningsövningarna från boken och hela tankesättet jag hade med mig från den. Har alltid varit lugn under mina förlossningar, men tidigare gånger ändå behövt lustgasen på slutet för att kunna slappna av. Stolt över mig själv som födde fram denna magiska tjej utan smärtlindring och utan desto mer smärta. Alla mina förlossningar är fina minnen, magiska stunder och jag bär med mig en stolthet över mig själv och min kropp. Att föda barn ändå, något man kunde bli beroende av!

En helg full med familjetid och utan måsten.

WOW vilken helg vi haft, magsikt vinterväder och familjetid tillsammans. Jag känner mig så laddad efter denna helg, liksom FULL av positiv energi och kärlek. Alltså missförstå mig inte, vi har bråkat och tjatat precis som vanligt denna helg också men små stunder där emellan har allt bara löpt så bra. Att vara tillsammans ute i strålande solsken gör gott åt alla. Så många gånger som jag tänkt att jag verkligen vill njuta nu så länge vi inte alls behöver anpassa oss efter en nyfödd. Vill vi åka pulka kan vi göra det, vill vi mysa framför TVn och äta popcorn gör vi det och vill jag ta en promme vet jag att läget är lugnt med Anton och barnen. Längtar SÅ efter bebis, men är så tacksam över att jag kan njuta av den friheten vi har ännu någon vecka. PERFEKT alltså.

Jag blir lite extra lycklig av att barnen är ute hela dagarna, när dom bara kommer in och äter med rosiga kinder och sedan rusar ut igen. Deras utekläder levererar verkligen i år, -10 grader ute och barnen hålls varma utan att bli svettiga. Till och med Vidar kommer in och är riktigt varm och gosig. Barn i underställ är också något som gör mig så löjligt lycklig, så gosigt att glida runt hemma i bara underställ mellan varven i pulkabacken och skidspåret. Att gå ut och gå bland snötunga träd har också gjort mig lycklig och lugn i själen denna helg. Ja men ni märker ju, har verkligen haft tid att landa denna helg.

Vi bestämde också att vi skippar barnens hobbyn denna helg, hur ofta kommer dessa helger med vinterväder och solsken? Här i Pargas är det i alla fall inte så vanligt, hobbyn och träningar hinner vi med resten av året. Tror också att det var en stor bidragande orsak till att jag känt mig så lugn och avslappnad. Vi har inte haft några tider att passa och det har varit så otroligt skönt. Vi känner oss redo för måndag imorgon nu.

Idag plockade vi fram skidorna från garaget. På något konstigt sätt hade både skidor och monor krympt sedan de senast användes (vintern 2019). Men är man envisa (vilket mina två äldre barn är) så gick det att klämma ner fötterna i monorna ändå. Vi har beställt nya monor och skidor till Adam och bara dom kommer får Saga ta över Adams gamla skidor. Men som sagt, ivern var för stor idag så det fick gå såhär också.

På eftermiddagen ville dom absolut testa skida i riktiga spår, så vi packade oss i bilen och åkte iväg till skidspåret. Anton skidade med Adam och Saga och jag och Vidde försökte underhålla oss själva under tiden. Vidar var mest sur över att han inte hade några skidor, ställde sig demonstrativt i ett skidspår och ropade ”VIDDE ÅSSÅ SKIDA!” Tur för honom så borde hand monor och skidor också komma nästa vecka, ska bli spännande att se om han verkligen vill skida sen när han har möjlighet till det. Hoppas vi hinner åka och prova några gånger innan bebis kommer i alla fall. Är löjligt sugen på att själv också skida, men litar nog inte riktigt på min talang när det kommer till skidandet som höggravid. Är ändå så rädd för att falla alla ”tänk om” tankar gör att jag hellre väljer att stå och titta på just nu.

Som sagt har helgen varit magisk. Nu sover barnen sedan några timmar och jag börjar också vara redo för sängen. Sover rätt oroligt om nätterna just nu, vilket i sig inte är så konstigt. Längtar efter att få sova på mage igen även om jag ju inte lär sova bättre nätter ännu på några månader. Undrar hur många helger vi hinner ha tillsammans ännu innan bebis gör entre. Spännande tider ändå.

Nu snackar vi muminmuggsnyheter 2021

Oj så glad jag blev här för någon dag sedan när jag såg att det snart kommer komma nya muminmuggar igen. Känns som EVIGHETER sedan vintermuggen kom och nya muggar tackar jag inte nej till. PERFEKT också nu när jag snart fyller 30 (hint Anton!) Det står på hemsidorna att leveransen sker vecka 7, alltså samma vecka som min födelsedag. Är det inte meningen så säg!

Vad tycker jag då om dessa två nyheter? Det första som slår mig är helt klart färgerna SÅ HÄRLIGT VÅRIGA. Att sitta och dricka kaffe ur dessa med en knippe tulpaner på bordet kommer bli helt perfekt denna vår, ammandes en nyfödd dessutom *lyckligt pirr i magen* Vad tycker ni om nyheterna? Kommer dom finnas hemma hos er? Berätta!

Tycker speciellt att den nya Filifjonkan muggen är så mycket finare än den gamla. Den gamla var SÅ tråkig färg, liksom beige?!? Den gamla muggen har nu fått flytta upp på hyllan med muggar som inte används dagligen. Den hyllan börjar bli lite full, undrar om jag borde hitta en ny plats för min samling? Gillar att ha dem i köket nog, men på en öppen hylla är det ju ALLTID en risk. Speciellt när här spelas både fotboll och innebandy med jämna mellanrum och bollar flyger åt höger och vänster.

På tal om muggar som får flytta upp på hyllan så kommer också dessa två att få byta plats nu och ställa sig på hyllan med muggar som inte längre tillverkas. Den äldre versionen av Muminmammanmuggen och polismästaren. Ingen av dessa har varit någon desto större favorit hos mig, av muggar med Muminmamman på är min absoluta favorit den röda, men den har inte funnits på många många år. Den gröna polismästarmuggen är inte heller någon som jag kommer sakna desto mera. Det är något med den gröna nyansen som inte helt tilltalar mig.

OM jag hade älskat någon av dessa muggar massor hade jag antagligen köpt en dubblett, så att jag skulle kunna fortsätta dricka ur ena och spara andra. Men denna gång blir inte det nödvändigt alltså. Haha vet redan fler som läser detta som suckar och tycket att detta samlande gått över styr för länge sedan..

På tal om muggarna skulle jag borda ta tag i det årliga projektet att diska upp alla muggar, och ordna om dem på hyllan (eller då hitta ett nytt ställe för dem). Ja det märks kanske att jag börjar ha lite smått tråkigt här i väntan på bebis?!?

Hur gör ni andra som samlar på muminmuggar förresten? Använder ni alla muggar som nu har? Alltså också muggar som inte längre tillverkas och alltså inte kan köpas nya av om de går sönder?