Delad glädje är nog minst trippelglädje

Oj WOW vilken reaktion det blev på denna graviditet, jag trodde inte folk skulle bli så överraskade haha. Har väl ändå varit rätt öppen med att jag nog längtar lite smått efter en fyra. Är det kanske det faktum att många har 3 barn och 4 blir lite mer spännande? Jag vet inte, så härligt är det i alla fall med alla glada meddelanden kommentarer och hjärtan.

Det känns så fint att det är så många som verkligen gläds med oss. Det känna annorlunda än vad jag kan minnas från förra gången. Mycket handlar såklart om mitt egna mående, även om jag varit trött, seg och illamående de senaste två månaderna så är det INGET emot det totala kaos jag gick igenom under graviditeten med Vidar. Så många gånger har jag tackat högre makter över att jag nu är vårdledig, att jag får vara hemma och ta det lugnt (haha eller hur med 3 barn hemma på sommarlov *semester*).

IMG_1679

Det var något inom mig som gick sönder under den graviditeten, som bröt ner mig totalt och redan nu känner jag att denna graviditet helar allt det. Jag ser tillbaka på tiden och kan fullt och helhjärtat förlåta mig själv. Såklart har besöken hos psykologen gjort sitt också och tiden och en massa andra faktorer också. Men när jag fyllde i formulären till rådis med frågor kring mitt mående, insåg jag att jag verkligen mår BRA nu. Mina poäng var så mycket högre sist ( höga poäng = sämre mående ) och jag vill tro och hoppas att jag får fortsätta på detta spår. Hjälpen finns nära om måendet börjar svaja och skyddsnätet är starkare och tryggare än någonsin. Tack för att ni delar vår glädje och vill följa med på denna resa. Har ni tankar eller frågor så kan ni ställa dem i kommentarsfältet.

 

När knutar löses upp och träningen äntligen är MIN igen

IMG_1121

De senaste veckorna har jag börjat hitta tillbaka till en vardag som också innehåller träning, jag har fått till flera lyckade pass här på gården och verkligen känt en lättnad och glädje istället för en odefinierad ångest. Jag har verkligen saknat alla dessa må-bra-hormoner jag brukar få av träning, så mycket kring träning har endast varit ångest de senaste åren. Att komma in efter ett pass ute på gården och känna mig STARK är det bästa jag vet. Något jag har saknat, jagat och inte förstått varför jag inte nått dit.

IMG_5999

Det var nog inte före psykologen förklarade åt mig varför min kropp och knopp reagerade som den gjorde vid träning som jag förstod. Min hjärna har kopplat ihop träning med min senaste graviditet och allt som hände då. Utmattningen, sjukskrivningen, ångesten, känslan av totalt misslyckande osv osv. Utan att nu desto mer fastna i det så blev det ett ordentligt trauma för mig, något som tagit både tid och energi att reparera och komma ur. Är nog inte klar ännu, finns många delar kvar att bearbeta och reparera, men träningen är MIN igen nu. Jag kan träna och få upp pulsen utan att ångesten får mig att vilja spy, jag kan planera träning och känna mig ivrig. Jag kan tänka att jag är en PT, ÄR inte var utan ÄR. Ingen kan ta allt det ifrån mig.

IMG_5789

Under påsken var det en stor knut som löstes upp, något brast inom mig och jag kunde se saker ännu lite tydligare. Det var ett stort ögonblick för mig. Jag tror corona-isoleringen har gett mig tid att fundera, att reflektera och inse vad JAG behöver. Det blir många promenader och så några träningspass i veckan. Jag är så stolt över att jag är på G igen, att jag börjar se en framtid där jag visst kan jobba med träning om jag vill. Jag ÄR en tränande människa, jag tycker om träning och jag håller på att hitta tillbaka till den tränande människan jag vill vara. Men ångesten som var kopplad till träningen har jag nu börjat lämna bakom mig. Det hör inte till nutiden, det hör till dåtiden.

IMG_6005

Sakta men säkert ska jag bygga mitt egna gym här på gården. En dag ska jag ha allt det där jag drömmer om idag. Men tills jag är där kör jag vidare med mina kettlebells och gummiband. Stång och vikter står högt på listan, innan sommaren ska det nog gå att marka tresiffrigt på Storängsgård igen.

Bokat första tiden till psykiater

Skärmavbild 2020-02-26 kl. 10.46.20

Måste säga att jag ÄLSKAR att man kan boka tider till läkare via nätet! Ångesten över att behöva ringa försvann när jag insåg att det ju inte ens behövdes utan att det gick att i lugn och ro boka in sin tid via nätet. Jag har ingen aning om till vem av de olika rekommenderade psykiatrerna jag skulle boka tiden så jag tog den som kunde svenska och hade tider innan midsommar. Det blev en manlig psykiater nu även om jag hade önskat en kvinnlig. Som svenskspråkig har man inte samma valmöjlighet, känner ändå att jag behöver få göra detta på mitt egna modersmål. Känns de sen inte bra får jag väl byta och ta en av de andra alternativen.

På ett sätt är det ju skönt att tiden är bokad, det ”måstet” är avklarat nu, men själva besöket stressar nog också. Även om det är flera veckor dit ännu så känner jag redan nu en liten ångest över det. MEN JAG SKA GÖRA DETTA NU! Allt kan inte alltid vara lätt och roligt, jag mår ju inte bra så som det är nu och då är det ändå värt att utsätta sig för ångest för att förhoppningsvis i något skede kunna börja hantera ångesten på ett bättre sätt.

Om någon av er som läser varit i samma situation som jag är, kanske varit med om en utredning kring eventuell diagnos eller annars varit hos en psykiater så får ni gärna dela med er. 

Känns ju lite onödigt att jag skjutit upp detta i flera veckor för att jag inte ville ringa, när jag inte ens behövde ringa. Men det är också the story of my life. När jag får ångest över något så göra jag det inte, jag förtränger det helt och tar inte ens reda på all fakta. Det är ju inte som att det ger mig mindre ångest på något vis, men sen igen är inge ångest speciellt logiskt heller. Nåja tiden är bokad nu, *ger mig själv en guldstjärna*

Två saker som äntligen kommit tillbaka

Familjen Helenius November 2019 by Rebecka Hagert Photography-39 (kopia) foto : Rebecka Hägert photography

Jag har under största delen av mitt liv varit en person som kan göra två saker typ var som helst, somna och gråta. Det är verkligen en gåva att kunna somna och vila sig en stund snabbt och på olika ställen. För en känslomänniska som mig är också tårarna ett sätt att rensa systemet emellanåt. Att gråta ut sådär fult och för mycket har ofta gjort att jag känt mig lite lättare och mindre ångestfylld efteråt. Kan gråta om jag är arg och jag kan definitivt gråta om jag är ledsen ja till och med när jag är glad kommer tårarna sprutande.

Men så, efter att min utmattning under graviditeten med Vidar, var det som att tårkranen stängdes. Den kom inget alls, jag kunde känna mig både arg och ledsen men tårarna fanns inte där. Efter ett tag suddades också känslorna ut, det blev en grå dimma över alla känslor och tillslut tänkte jag inte ens på det längre. I samma veva kunde jag inte heller sova bra ens på natten. Jag som alltså kunde sova i skolan till och med, med huvudet i händerna, som alltid behövde larm när jag åkte buss för att vakna innan min hållplats och som ÄLSKADE att ta en liten powernap (5 minuter till 5 timmar beroende på livsskede) mitt på dagen.

Tänk vad konstigt att dessa saker kan försvinna, att jag kunde vara både ledsen och trött men varken kunna gråta eller sova. Att känslomänniskan tappat sina känslor och sömntutan inte kunde sova.

Det slog mig idag när jag kröp ner under en filt o soffan med en podd i högtalaren och Vidar sovandes i vagnen på terassen utanför (med babyvakt också om någon nu är orolig) och jag slumrade till. Fick mig 30 härliga minuters sömn och vila, tänkte att det är otroligt länge sedan jag ens gett mig en chans att sova på dagen. Det har liksom inte varit någon vits för jag hade ändå inte somnat. Men nu så, nu kunde jag slappna av och somna! Vaknade av att solen sken in genom vardagsrumsfönstret och kände mig pigg igen. Underbart!

Liknande är det med tårarna, efter att jag grät sådär riktigt okontrollerat vid lillajul har också tårkranen öppnats igen. Inte fullt så mycket som förr men ändå, jag KAN gråta igen. Och känslan efter att tårarna fått rensa känslorna är skön. Att känna känslor är inte farlig, det är långt mycket värre när allt stannar inombords och blir en grå dimma.

Jag är tacksam över både tårarna och sömnen, tror att båda två hjälper mig att hitta mig själv, att må bättre och vara mer stabil.

Målsättningar och funderingar 2020

Nytt år nu då alltså, vilket i alla fall för mig betyder tid för reflektion och planering. Vad fungerade bra förra året och vad behöver ändras på för att göra detta år mer friktionsfritt.

Jag hade stora planer för 2019, höga ambitioner men också extremt höga krav. Det blir sällan bra om jag är för hård mot mig själv och mycket riktigt gällde den regeln för 2019 också. Det blev inte som jag hade planerat, men med det sagt blev det inte heller total katastrof. Jag gjorde en del beslut som lättade på bördan psykiskt vilket var både skönt och välbehövligt.

2020 ska bli året jag tar tag i mitt psykiska mående. Nu har jag försökt fixa det på egen hand men kommer sällan speciellt långt innan det går åt helvete igen. Höga toppar följs varje gång av djupdykningar rakt ner i någon form av deppighet igen. Har börjat fundera på om det kanske ligger någon dold diagnos bakom mitt svajiga mående. Inte för att en diagnos skulle göra något lättare, men jag tror att jag själv kunde vara lite snällare mot mig själv om jag svart på vitt får se att det inte är mig det är fel på. Ju mer jag läser kring diagnoser desto mer känner jag igen mig i ADHD diagnosen. Drag av det finns i alla fall hos mig. Det känns både spännande och skrämmande och i skrivande stund vet jag inte ens vart man vänder sig. Är det läkare, psykolog eller någon helt annan stans? Jag vet inte, det jag vet är att jag för min egna och barnens skull behöver ta tag i måendet nu.

Har den senaste tiden råkat läsa om folk som verkligen blivit hjälpta av både terapi och medicin för att må bättre. Förr ansåg jag att det inte var något för mig, jag skulle minsann klara mig själv, men nu vill jag inte må såhär svajigt längre. Vi får se vart det leder helt enkelt. Jag hoppas i alla fall att jag årsskiftet 2020-2021 kommer vara lite klokare och lite mer balanserad. Jag önskar att jag fått lite mer kunskap och kanske några hjälpmedel för att ro iland en vardag utan att krascha.

Innan jag fått någon fason på mitt psykiska mående så tänker jag inte sätta andra målsättningar för detta år. Det känns orättvist för mig själv, jag vill få koll på mitt mående och sedan kunna känna efter vad som på riktigt är rimligt.

Jag vill vara snäll mot mig själv och jag vill försöka gå 10000 steg per dag. För att få frisk luft och lite motion, kroppen och knoppen mår bra av promenader. Mer krav än så får jag inte sätta på mig själv. Inte just nu i alla fall.

Om någon gått igenom liknande får ni gärna berätta, hjälp mig att veta vart jag skall vända mig för att få hjälp och berätta om det är något annat jag behöver tänka på.

Du börjar vara dig själv igen Malin!

-3747220835623179712_IMG_9148

En kompis konstaterade här om dagen att jag börjar vara mig själv igen, jag börjar liksom vara ute på andra sidan denna berg och dahlbana som de senaste åren varit. Och jag kan verkligen konstatera att det ligger något i det hon sa, för jag börjar mer och mer känna igen mig själv. Den största skillnaden är nog energin, orken att göra mer än minimi. Jag orkar hitta på saker, jag orkar engagera mig i barnens hobbyn, i mina egna hobbyn och mina vänner igen. Jag är inte sur och tvär varje dag när Anton kommer hem från jobbet, jag orkar också se att JAG inte är orsaken till allt som kan gå på tok.

611998794283616269_IMG_9150

Min största utmaning under de senaste två åren har ju varit att jag har varit och ÄR så otroligt HÅRD mot mig själv. Om något känns fel är det genast på grund av något jag gjort, sagt eller inte levererat. Jag är så otroligt hård mot mig själv vilket gör att jag inte ens orkat försöka. Som tur har detta tankesätt blivit bättre, jag har blivit så mycket bättre på att se att jag DELAR ansvar med människor i min omgivning för att saker och ting skall fungera. Om en relation inte fungerar är det inte bara jag, det är VI som inte fungerar. Den insikten har verkligen gjort att jag kunnat slappna av, kunnat släppa lite på kontrollen och bli en lite härligare människa igen.

4811854061955516599_IMG_9142

Livet är verkligen inte bara en dans på rosor nu heller, nej verkligen inte. Men jag orkar vakna på morgonen och ta tag i dagen, jag känner inte att jag behöver gömma mig hemma för att ha en chans att komma igenom dagen med förståndet i behåll. Att träffa andra människor gör mig inte stressad längre, det GER mig energi. Därför är det också roligt att komma iväg till parken, familjecaffet eller till en god vän. Det ger med än det tar.

-8621684398307110310_IMG_9124

Jag är inte en människa som trivs ensam, det har varit den delen av mig som jag haft svårast att acceptera. För jag är social, jag trivs med människor omkring mig och jag börjar hittar tillbaka dit. Härligt när folk i min omgivning märker av samma som jag själv känner, jag börjar hitta tillbaka.

-4484076583852634697_IMG_9153

 

Så höga krav att jag inte ens orkar börja

Jag var till min absoluta favoritfrissa idag, fina Petra. 3 timmar i frissastolen var precis vad som behövdes. TID att hinna prata en mening till slut och tänka en tanke klart utan att någon avbryter. Detta resulterade i två saker, ett sommarfint hår och jag hann också sätta ord och förstå känslor jag gått och grubblat över. Det är något magiskt med att få håret fixat, att någon liksom tar hand om en och tvättar ens hår. Balsammassagen är to die for, önskar Anton kunde massera mitt hårbotten.

Jag behöver få prata och prata och prata om saker, förr eller senare ( när jag är mogen och redo ) kommer jag fram till någon form av lösning. Eller lösning är kanske inte rätt ord, men jag får i alla fall ord för mina känslor. Idag t.ex. pratade vi om min totala brist på motivation till träningen. Det har varit litet av ett mysterium för mig, varför jag liksom inte kommer till skott. VARFÖR ÄR DET SÅ SVÅRT? Ensam snurrar jag så lätt in mig själv i mina tankar, allt blir ett enda virrvarr och det känns som att jag hamnat i kvicksand. Ju mer jag kämpar desto längre ner dras jag.

Allt bottnar sist och slutligen i en känsla av misslyckande. Jag har så höga krav på mig själv när det kommer till träningen att jag ALLTID känner mig misslyckad. Inget är någonsin tillräckligt bra vilket ju såklart gör att motivationen försvinner så gott som genast. HUR FAN ska de vara roligt att träna när jag aldrig tycker jag gjort tillräckligt? Det låter så stört när jag säger det högt, ändå är det just dom där störda tankarna som ställer till det för mig.

Låt mig ge ett exempel. Jag hade tänkt cykla till gymmet på måndagen, planeringen gick inte i lås och jag insåg att jag inte skulle hinna cykla. Detta gjorde att hela träningen kändes meningslös och jag skippade den. Det är ju så korkat JAG VET, men det är på den nivån min hjärna fungerar. Jag vill ändra på detta, jag vill hitta ett hållbart förhållningssätt till träningen. Jag vill känna mig nöjd, jag vill verkligen det! Jag vet bara inte hur.

Jag går omkring och väntar på något magsikt tecken, något magiskt tillfälle som skall göra att jag hittar motivationen igen. Jag vet att den inte kommer komma flygande, jag vet att ingen kommer servera tillfällen för träning till mig om jag inte aktivt TAR mig tiden. Våra dagar fylls med aktiviteter och det finns ingen som kollar ” Malin hur har du tänkt med träningen denna vecka ”. Hur väl jag än vet allt detta så går jag ändå omkring och tänker att ”nästa vecka sen” DÅ kommer allt kännas bättre.

Jag går omkring och väntar på att jag skall vakna upp i den vardagen jag hade för 2 (!!!!) år sedan. Jag går omkring och tror att jag skall orka med den nivån på träning som jag gjorde då. Innan bebis, amning och utmattning. Det kan kännas som en självklar sak att min vardag inte alls är den samma som den var då, men jag tror verkligen att jag inte hade förstått det. Jag har inte samma förutsättningar för träning just nu och kan ORIMLIGT ställa så höga krav på mig själv. ÄNDÅ GÖR JAG DET. Suck!

Jag har inte formulerat tydliga mål, vilket betyder att jag aldrig ens kan känna att jag nått dem. Hur ska jag kunna känna mig nöjd med 2 träningspass i veckan om jag inte vet vad jag hade förväntat mig. När jag tränade som hårdast snittade jag på flera pass / dag vissa dagar. Jämför men det är ju 2pass i veckan inget. Varför ska jag då jämföra mig med något som varit för länge sedan? Det är inte konstigt att jag aldrig är nöjd.

Så steg 1 är nu att formulera tydliga och mätbara mål. Var skall min nivå ligga denna sommar, vad vill jag uppnå? Efter att jag formulerat målen är det kanske lättare att utvärdera veckan på söndag. Målen skall vara rimliga. Det viktigaste just nu är inte vad jag gör utan att jag gör något. 

IMG_5396

Petra frågade en ganska så relevant fråga till mig idag. Vem är det som ska säga till dig att du är tillräcklig, så att du tror på det själv? Och ja säg det, ska verkligen jobba på att hitta känslan av good enough från mig själv.

Tack för pratstunden och sommarfrillan Petra <3

” när man säger det högt hör man hur sjukt det låter ” avnistt 21 av podden Mammas Kaffepaus

Igen ett nytt poddavsnitt ute, avsnitt 21 denna gång och ett avsnitt som trotts teknikstrul blev riktigt bra. Vi pratar om pressen vi ofta känner, vem är det som pressar och för vem skull vill vi egentligen prestera? Jakten på den perfekta instagrambilden som sen ändå inte kom med i flödet, det dåliga samvetet om man tar det lugnt när man har möjlighet att ostört städa eller fixa. Att våga ge över ansvaret utan att sedan blanda sig. Ja det är inte konstigt att många unga blir utbrända och känner sig trötta.

Vi funderar kring saker vi kunde börja göra för att bli snällare mot oss själva, vad tror vi att barnen kommer minnas från sin barndom? Är det städade hem med en stressad mamma eller lite vardagskaos men en mamma som också orkar leka. Ju mer man vågar prata högt om sina tankar och förväntningar på sig själv desto mer inser man vilka orimliga krav man ställer på sig själv.

” våra graviditeter ” avsnitt 15 av podden Mammas Kaffepaus

Totalt har vi 5 olika berättelser från våra graviditeter. I dagens avsnitt delar vi med oss av våra upplevelser. Jag berättar om hur det var den tredje gången, när kroppen och knoppen inte ville samarbeta alls. Hur det kan gå när man med våld pressar sig att orka när kroppen skriker nej Min historia slutade med sjukskrivning, akuta psykologtider och utmattning. Vi pratar om olika krämpor vi haft hur tankarna gått kring att ta reda på kön och en massa annat härligt gravidprat. Detta vill ni inte missa!

I ett hav av stöd och kärlek

Jag satt och funderade hit och dit igår, ska jag publicera eller låta bli. Men så tillslut samlade jag mod till mig och tänkte att de må bära eller brista men jag kan inte vara tyst längre.

Det bar, NI bar mig in i en ny era. Jag kände mig som artisten som står redo att göra ett stage dive men så kommer någon och sätter en ögonbindel på. Mitt i allt känner sig artisten väldigt ensam, hen vet att det nu kan bära eller brista då hen hoppar. Man kan fega ur eller lita på att stödet finns där. Det är inte lätt att hoppa, kraschen kan bli ganska brutal. Men DÄR var dom, såklart, ett helt hav av stöd, kärlek, förståelse och kramar. Och där är ni, ni tar emot så jag inte faller och landar för hårt. Det är en gåva att få ha er i mitt liv, alla ni som läser, som hör av er, som stöttar. Tusen tack till er alla!

vänner

_MG_6662

Det är länge sedan jag gråtit så mycket som jag gjorde igår. Det var ganska länge sedan jag klarade av att gråta över huvudtaget. Det fina var att jag somnade med en lättare känsla. Jag hittade tillbaka till gråten, en gråt som fastnat innan den kommit ända ut.

Jag kommer inte krascha för NI finns där och lyfter mig. TACK för allt stöd, tack för alla meddelanden och TACK för tankar, kramar och kärlek. TICK-TACK!