Hälsa skall INTE ha med vikten att göra

Jag försöker faktiskt jobba rätt hårt med mig själv, just för att jag inte skall fastna i tanken att min hälsa och mitt mående sitter i min vikt. Jag vill göra bra val för min hälsa, för att må bra och för att orka. Inte jobba för att gå ner i vikt. Jag vill bli stark, det vill jag verkligen för den fysiska styrkan hjälper psyket också. Jag vill att min träning skall ha fokus på styrka, funktion och välmående. Jag vill ju träna, jag älskar att träna men jag vill inte hamna i hetsen kring viktminskning. Jag vet vad jag vill, ändå är det inte så lätt. För inom mig finns en massa elaka tankar, rent av hemska tankar om mig själv. Jag vill inte tro på mina egna tankar längre, jag vill inte tro att jag inte duger före mina graviditetskilon är borta. Jag vill inte tänka elaka saker om mig själv, för jag mår inte bra av det!

Malin-Anton-web-11foto: Ellen Kivistö

För vet ni vad? Jag blir inte en bättre människa för att jag väger mindre, jag blir absolut inte en bättre mamma, vän, syster eller fru heller. Tyvärr går jag omkring och TOR det, vilket är väldigt tungt, jag VILL INTE GÖRA DET LÄNGRE. Jag vill inte begränsa mig själv, jag vill leva livet och njuta av det. Jag behöver inte sätta livet på paus, bara för att kroppen inte motsvarar mina förväntningar just nu.

Jag vill bevisa för mig själv att jag vill och vågar leva livet fullt ut HÄR och NU. Som den förebilden jag hade behövt som liten. Jag tänker sluta tänka ”sen då jag gått ner” tankar. Förstår ni hur skevt livet blir när man intalar sig själv att man ”måste” gå ner i vikt innan man kan göra vissa saker? Exempel på mina tankar är:

  • jag hade gärna testat på att vlogga, MEN jag ”borde” nog gå ner i vikt först
  • jag vill börja styrketräna aktivt igen, MEN jag ”borde” nog gå ner i vikt först innan jag kan satsa på träningen igen
  • borde köpa nya träningskläder/kläder, MEN..
  • jag hade gärna haft mer bilder på MIG och barnen, MEN..

Ja alltså när jag ser det i text ser det så skevt ut, ändå snurrar dessa tankar så lätt igång. Men vet ni vad? Jag kan göra vad fan jag vill just NU och just idag! Jag ska börja tro på det nu. Jag KAN och jag SKA. Visst hade det varit lätt att bara skriva att jag gillar min kropp dom den är, för att det är det jag borde göra. Det är ju det jag önskar att jag gjorde. MEN jag vill inte ljuga, jag vill faktiskt vara öppen och ärlig med mina tankar. Det är kämpigt och det är okej det också. Det finns inga känslor som är fel, men man KAN försöka att aktivt ändra på sina tankar när man väl identifierat dem. Eller det tror jag i alla fall på.

JAG VILL INTE FOKUSERA PÅ MIN VIKT LÄNGRE. Mitt liv är inte min vikt, min hälsa och mitt mående är inte min vikt. JAG ÄR INTE MIN VIKT! Det räcker nu! Jag skall inte bli ”Malin som igen en gång gick ner xx kg i vikt” jag skall inte bli ”före-efter bilder på sociala medier”. Jag vill vara en glad och stark mamma, en aktiv mamma som orkar med vardagen. En mamma som tar tid för sin träning. Oh en mamma som hittar på aktiviteter med barnen. En mamma som bra kan mysa i soffan med popcorn framför en film. En mamma som är en förebild för barnen. Och det allra viktigaste EN MAMMA SOM INTE TÄNKER PÅ SIN VIKT VARJE DAG. Det tar energi, energi som jag inte ens har.

Antagligen kommer kroppen förändras igen då jag börjar träna mer aktivt (precis som den förändrades av graviditeten och pausen i träningen), men det FÅR inte bli ett kvitto på att jag duger mera sen. Och det är inte därför jag vill träna. Känslan skall vara kvittot, känslan av att kroppen KAN prestera. Jag känner min kropp och jag känner när den mår bra. Jag tänker lita på att jag kan hitta en vardag som tränande trebarnsmamma, inte för att bli smal utan för att bli stark. För man KAN faktiskt vara hälsosam och stark och stolt oberoende vad vågen skulle säga. Det är mitt mål, med fokus långt från viktminskning och hets. 

Vet inte om detta kvällsflum blev speciellt förståeligt för någon annan? Kanske eller så inte, men det känns i alla fall bra att få öppna upp kring hur jag tänker. Kanske någon annan känner igen sig eller att någon annan inte behöver känna sig så ensam med sina tankar.

 

 

 

Fokusera på känslan

Igår då jag körde hem från gymmet på kvällen kände jag mig så glad. Det var nämligen första träningspasset sedan Vidar föddes som kändes sådär riktigt BRA. Passet kändes inte längre EVIGHETSLÅNGT och det var liksom genomförbart. Att åka hem från gymmet med mer energi än när man kom är ett kvitto på BRA träning. Det är en känsla som vittnar om att jag är påväg åt rätt håll igen. Och med rätt håll menar jag främst hälsomässigt. Jag är påväg tillbaka mot en hållfast och stark kropp och DET känns så bra.

Faktum är ju att jag verkligen gillar att träna. Jag vill hitta tillbaka till de ruinerna igen eftersom jag behöver det. Inte för att gå ner i vikt eller liknande utan för att MÅ BRA. Vikten regleras mer av vad jag äter, just nu försöker jag liksom att inte gör så stor grej alls av kosten. Alltså självklara saker som att inte äta skräpmat ja, men inga regler eller dieter eller liknande. Minskat intag av socker försöker vi ha, hela familjen. Man fastnar så lätt i ”sommarmode” och det slinker lätt ner en liten glass här och där. Jobbar för att hitta balasen där också, liksom någon form av LAGOM. Nåja men nu skulle inte detta alls handel om kosten utan känslan av att träningen BÖRJAR kunna vara rolig igen.

Skönt att börja träna igen efter en paus, det absolut BÄSTA just nu är ju att jag inte behöver ha någon plan för att bli bättre. Liksom ALLT jag gör gynnar mig själv. Skönt att inte behöver snöa in på detaljer riktigt ännu, även om jag i viss mån nog längtar dit också. Nu just går träning mest ut på att prova och känna efter, hitta glädjen och njutningen igen och RUTINEN. Bara rutinen ATT TRÄNA sitter så kan man börja fundera på att optimera igen. Skönt att vara på G igen.

4210ac98-2cdb-47bf-8dc2-8cea1a7eb07f

Vilken tur ändå att Diana ännu en gång lyckas tända min träningsglöd igen. Måndagszumban är ju så mycket mer än en zumbatimme. Helt klart avgörande för mig när det kommer till att hitta tillbaka till träningen. Träningsglädje är så viktigt, och om det är något Diana bjuder på är det ju just (tränings)glädje <3

Tumistid med Saga

Idag på eftermiddagen fick jag mitt i allt en idé, nämligen att vi skulle fara ut och cykla. Har längtat efter att cykla, men i och med Vidde så blir det bara inte av. Men så idag då Anton var hemma passade jag på. Frågade om Saga hade lust att komma med och det hade hon. Hon har frågat efter cykelturer flera gånger och ÄNTLIGEN kom vi oss iväg.

Hade nästan kunnat ge upp redan innan vi kommit från gården. Tog ut cyklarna från garaget och insåg att mitt egna däck var tomt. Så vi (Anton) fick börja med att pumpa däcken. Men sedan trampade vi iväg med sikte på Bantis. Anton, som alltså är gårdskarl där, hade något litet jobb som skulle fixas så han och pojkarna hoppade i bilen. Vi bestämde att vi möts på Bantis gården.

Och som hon trampade på våran lilla bestämda fröken. I uppförsbackarna cyklade jag med en hand på hennes axel men annars fixade hon allt själv. När vi kom igenom en tunnel mötte vi mitt i allt en moped, som nog inte alls var beredd på att möta cyklister. Mitt hjärta stannade, men Saga bromsade vant in och stannade vid sidan av cykelvägen. Både hon och Adam behärskar sina cyklar galant, dom är verkligen SÅ duktiga.

Efter 40 minuters cykling kom vi sedan fram till Bantis. Det hade hunnit bli mörkt och vi konstaterade båda två att vi nu behöver reflexvästar och lampro till cyklarna. Nästa projekt blir alltså att fixa cyklarna i skick inför hösten. För ännu är inte säsongen slut för vår del. Egentligen är det ju först nu som höstsäsongen ens kommit igång. Väl framme vid Bantis konstaterade Adam att han också gärna hade velat cykla, så jag gissar att vi får ge oss iväg på en tur snart igen. Vi får helt enkelt passa på under tiden Anton är hemma. För hur jag än vänder och vrider på det så vågar jag inte cykla med Vidar i höst ännu. Till våren är han stor nog för cykelstolen och DÅ ser jag framemot långa cykelturer med hela familjen. Tills dess får vi njuta av dessa spontana vardagsturer. Motion fick vi i alla fall och lite tumistid vilket var både behövlig och skönt. Min första lite längre tur med cykel sedan Vidar föddes, skönt så. Kändes bara bra att cykla, mycket skönare än sist (då jag var i v 36 typ)

Hon har så många kloka tankar vår fina 4 åring, guld värt att ibland få rikta allt fokus på bara henne. Ja henne och trafiken omkring oss.

Mammakroppen vol.3

I vintras då jag bara var sjuk och sjuk och lite mera sjuk (för att sedan bli sjukskriven ända fram till mammaledigheten) föll träningen bort totalt. Jag tror att jag höll mitt sista träningspass i slutet av februari och sedan dess har antalet träningstimmar varit noll. Under min utmattning fanns ingen energi för träning över huvud taget. Och det är ju helt okej att ta en paus, det var nog det som jag behövde mest just då och jag är glad över att jag vågade lyssna på kroppen. Att jag helt enkelt vågade lita på att jag kommer hitta tillbaka till ett aktivt liv när tiden är inne igen. Jag skulle ljuga som jag skulle säga att det var lätt, att jag aldrig kände ångest över kilon som kom till och träningar som uteblev. Men jag kämpade mig igenom det ändå, jobbade med alla tankar och kunde stundvis släppa det helt. För min egen skull, för familjens skull.

Men nu så, nu har jag börjat längta efter träning igen. Vill känna att jag kan lita på kroppen igen, att den håller ihop och känns stark. Sakta har jag börjat med att gå på Zumba, spinning och nu idag EMOM. Träningen för mig är också en orsak att få ”smita” hemifrån någon timme. Och tro mig, det behövs. Jag har suttit hemma i 6 månader, jag lallar på här hemma med Vidar hela dagarna och de andra två hela eftermiddagarna. Jag är faktiskt värd någon ”egentimme” i veckan. Även om vi kämpar på med amningen och många kanske tycker att jag är korkad som klämmer in träningar också, så vågar jag lita på att jag själv vet vad jag mår bra av. Någon timmes träning här och där kommer inte vara det avgörande för vår amning. Dessutom är det endast positivt att Anton också får umgås ensam med barnen ibland, så att jag inte alltid står där redo att rycka in (eller gnäller över att han gör något på ”fel” sätt).

Det är så sjukt skönt att komma tillbaka till träningen. Alltså sjukt skönt är ju en lögn sådär helt krasst, för det är SVINJOBBIGT haha. Men jag känner att jag börjar hitta tillbaka till en del av mig som varit borta i typ 1 år, ja sedan jag fick veta att jag var gravid. Träningen ger mig energi att orka och det behöver jag, tror det är lika viktigt som att få sova och att äta.

Idag var jag tillbaka på mitt favoritställe och körde ett riktigt svettigt pass. Benen skakade efteråt, vilket är skönt på något konstigt sätt. Gissar att känslan inte kommer att vara fullt lika skön kommande dagar. Men det hör till det också, småningom blir allt bättre och kroppen starkare. Ser så framemot att bygga upp mammakroppen vol.3. Härligt att få bli bättre på allt igen, göra framsteg och njuta av resan.

IMG_4900

Endorfinerna på topp! Nu ska här nattammas

10 000 steg / dag i min FITBIT

Äntligen är det svalare väder igen, äntligen kan man bädda ner Vidar i vagnen, sätta hjälmarna på barnen och traska iväg på en promenad. Dessa svettiga veckor gjorde liksom att jag inte riktig kom igång med att röra på mig igen efter förlossningen, vilket i sig inte är någon fara men jag har saknat att röra på mig. Men nu så, nu kan jag ÄNTLIGEN traska iväg på alla dom där promenixarna som jag längtat efter. HURRA!

I torsdags köpte jag ett aktivitetsarmband, en FITBIT som bland annat påminner mig om att det är dags att röra på sig. Den räknar också steg vilket är lite intressant, för att må bra borde man röra på sig minst 10 000 steg / dag. Så nu i början, då jag inte varit speciellt aktiv, har jag som mål att komma upp i dessa steg. Det fina är ju att allt räknas, vilket betyder att man inte måste stressa iväg på en massa långa promenader om man inte vill. Också de stegen som jag traskar här hemma räknas, alla de stegen som jag skumpar omkring med Vidar i famnen alla gånger jag springer upp och ner i trapporna och så vidare. Nu i början handlar det främst om att röra på sig. Visst skall jag erkänna att jag längtar efter tunga vikter och svettiga träningspass, crossfit woddar och blodsmak. Men där är jag inte, inte ens nära.

I dagsläget handlar det mest om att KNIIIIPA och träna bäckenbotten, hitta aktiveringen i musklerna igen och lära känna kroppen på nytt. Varje graviditet förändrar ju kroppen och det gäller att ta det lugnt i början. Därför vill jag inte fokusera på träning nu utan rörelse och aktivitet. För att göra det behöver man såklart inte köpa någon klocka, man kan också bara röra på sig. Men jag gillar att följa med lite extra, och kände genast att motivationen till att röra på sig ökade då jag köpte klockan. Det kan man ju såklart tycka vad man vill om, men allt som gör att jag är mer motiverad till den här ”tråkiga” vardagsmotionen är bra saker FÖR MIG. Och om jag då suttit mycket stilla under dagen är det kanske inte helt fel att ta en lång promenix på kvällen. Om inte annat så behöver huvudet få rensas lite.

IMG_4150

Igår traskade vi iväg på en kvällspromenix, hela familjen. De större kidsen cyklade och jag och Anton gick. Det var verkligen skönt och vi konstaterade båda att vi nu behöver försöka ge oss tiden att gå ut och gå. Efter promenaden igår meddelade också klockan att jag nått mitt mål på 10 000 steg, lite som en bonus.

IMG_4153

Tumis tid med Bumlingen

IMG_2559

Ikväll har jag och Vidar varit iväg på eget äventyr, under tiden har Anton och de två äldre åkt båt och haft väldigt VÄLDIGT roligt (enligt barnen i alla fall).

Jag satt vid matbordet efter att vi ätit middag och Vidar ammats sådär riktigt mätt som bara små bebisar kan bli och kände att NU hade det varit najs med något program. Chansade och skickade ett meddelade till Lelle, frågade om hon hade program eller om hon hänger med mig och Vidar på en promenix. Det ville hon gärna och en stund (halv timme seriöst inte van med att komma iväg med en bebis och vagn och skötväska och allt annat) senare möttes vi på malmen.

IMG_2564

Väldigt skönt ned ”egen”tid. Dagarna hemma har varit rätt intensiva, så en promenix med en kär vän satt alldeles perfekt. Laddad med energi körde jag sedan hem igen. Nöjd över vår fösta tumiskväll med Vidar. Nu ska vi sova, gonatt.