Att lura sig själv med bra resultat

IMG_8234

Vissa kvällar är det väldigt motigt att komma iväg på kvällspromme, jag kan sitta hemma och dividera och diskutera med mig själv. Jag vet ju att jag mår så mycket bättre om jag kommer mig iväg men samtidigt lockar soffan. Istället för att sätta hårt mot hårt mot mig själv där hemma så brukar jag lirka lite, liksom muta mig själv. Att bara jag går ut och gå så räcker det om jag går den korta rundan, den är inte övermäktig på något sätt och tröskeln att gå den är LÅG. Sen vet jag ju själv att bara jag kommer mig iväg så både vill och orkar jag gå den långa också. Så även ikväll.

IMG_8235

Jag har bestämt att den korta rundan är tillräckligt, jag är nöjd bara jag går den. Det är ganska skönt att tröskeln är låg, speciellt nu under graviditeten när orken, humöret och måendet inte alltid är på topp. Det viktiga är ATT jag kommer iväg, inte hur långt jag går.

Ikväll traskade jag iväg med sikte på korta rutten, sen sken solen så härligt och podden jag lyssnade på var intressant och vips så gick jag hela långa rutten i alla fall. Nu kan jag kasta mig på soffan en stund och kolla lite YouTube. Njuta av känslan av att jag kom mig iväg och dricka ett glas ISKALLT vatten med massa IS i. IS alltså fy fan så gott det är! Och citron HÄRLIGA TIDER. Hoppas ni har en skön fredagskväll!

När knutar löses upp och träningen äntligen är MIN igen

IMG_1121

De senaste veckorna har jag börjat hitta tillbaka till en vardag som också innehåller träning, jag har fått till flera lyckade pass här på gården och verkligen känt en lättnad och glädje istället för en odefinierad ångest. Jag har verkligen saknat alla dessa må-bra-hormoner jag brukar få av träning, så mycket kring träning har endast varit ångest de senaste åren. Att komma in efter ett pass ute på gården och känna mig STARK är det bästa jag vet. Något jag har saknat, jagat och inte förstått varför jag inte nått dit.

IMG_5999

Det var nog inte före psykologen förklarade åt mig varför min kropp och knopp reagerade som den gjorde vid träning som jag förstod. Min hjärna har kopplat ihop träning med min senaste graviditet och allt som hände då. Utmattningen, sjukskrivningen, ångesten, känslan av totalt misslyckande osv osv. Utan att nu desto mer fastna i det så blev det ett ordentligt trauma för mig, något som tagit både tid och energi att reparera och komma ur. Är nog inte klar ännu, finns många delar kvar att bearbeta och reparera, men träningen är MIN igen nu. Jag kan träna och få upp pulsen utan att ångesten får mig att vilja spy, jag kan planera träning och känna mig ivrig. Jag kan tänka att jag är en PT, ÄR inte var utan ÄR. Ingen kan ta allt det ifrån mig.

IMG_5789

Under påsken var det en stor knut som löstes upp, något brast inom mig och jag kunde se saker ännu lite tydligare. Det var ett stort ögonblick för mig. Jag tror corona-isoleringen har gett mig tid att fundera, att reflektera och inse vad JAG behöver. Det blir många promenader och så några träningspass i veckan. Jag är så stolt över att jag är på G igen, att jag börjar se en framtid där jag visst kan jobba med träning om jag vill. Jag ÄR en tränande människa, jag tycker om träning och jag håller på att hitta tillbaka till den tränande människan jag vill vara. Men ångesten som var kopplad till träningen har jag nu börjat lämna bakom mig. Det hör inte till nutiden, det hör till dåtiden.

IMG_6005

Sakta men säkert ska jag bygga mitt egna gym här på gården. En dag ska jag ha allt det där jag drömmer om idag. Men tills jag är där kör jag vidare med mina kettlebells och gummiband. Stång och vikter står högt på listan, innan sommaren ska det nog gå att marka tresiffrigt på Storängsgård igen.

Tillsammans på distans

IMG_5966

Vi har skaffat oss en ny vana Karin och jag, vi har nämligen börjat gå ut och gå tillsammans på distans. Vi ringer upp varandra och går ut och gå en timme eller så och pratar. Det är ju himla smart ändå att ha sällskap på på promenaden även om man går ensam. Kanske många andra gjort detta förr också, innan Corona, men vi har varit för tröga för det. Ofta har vi försökt få till någon promenix som sedan slutat med att vi inte får ihop tiden. I och med att vi bor 30 min ifrån varandra så far det tid till förflyttningar hur man än vrider och vänder på det. MINST 30 minuter bara till det. Nu kan vi traska på 1h raskt och sedan fortsätta med livet här i isoleringen. Jag märker på mitt eget mående att denna lilla timme av ”frihet och sällskap” gör så otroligt gott.

IMG_5906

Hur har ni andra umgåtts med era vänner? FaceTime? WhatsApp? Berätta! Jag kan i alla fall varmt rekommendera att ta en promenix med en kompis i lurarna. Många har skickat att de lyssnat på vår podd och haft oss som sällskap. Också det känns ju så otroligt häftigt, folk går omkring med oss i lurarna. Bra så!

Ikväll ska vi för tredje dagen på raken iväg på en promenix ”tillsammans”. Motion, frisk luft och sällskap, jodå det höjer vilken tradig torsdag som helst!

Träningssugen, flunssig och frustrerad

Hade jag kunnat göra pengar på den frustration jag känner över min icke existerande träning just så så hade jag kunnat köpa allt jag önskar till mitt hemma gym. Det är så jävla tradigt att försöka komma igång med träningen för att gång på gång komma ur det igen. Jag får liksom inte till det och det gör mig så sur. Dessutom vill inte karma att jag ska träna för om det någon gång är så fint att stjärnorna står rätt och jag har en barnfri liten timme så är sjuk eller bokad för annat.

Jag minns att jag tyckte att folk var så patetiska när de sa att de inte hinner träna. Det ÄR ju inte svårare än att TA sig tiden. Så tänker jag när jag studerade till PT, var mest ledig på dagarna och båda barnen var på dagis. Visst läste jag också men hann ju också träna alla dagar. Klart fan jag hann det, jag hade ju egentid från 8-15 typ varje dag. ”det är inte svårare än att ta sig tiden” ja visst stämmer det men ändå är det långt ifrån verkligheten. Här står jag nu och viftar med den vita flaggan. Jag ger upp! Jag orkar inte träna på kvällen efter att barnen somnat, jag kan inte träna på dagen när jag är med Vidde och eftermiddagarna har jag barnen och dessutom har dom sina hobbyn. Jag vet ju att jag behöver träna, skulle må SÅ mycket bättre om jag fick till det, men jag hittar inte lösningen.

Nu är jag dessutom flunssig, vilket också irriterar ( ja PMS deluxe också om ni inte läst in det genom raderna redan). Jag vill komma in i ett flyt, jag vill ha tillbaka min efterlängtade träning som rutin nu. Jag vill ha några stunder i veckan som är mina, några stunder där jag kan få utlopp för frustration och känna mig stark i kroppen. Bara jag blir frisk nu så ska jag försöka få till ens två pass i veckan. För min, men också för familjens skull. Denna mamma måste få lyfta lite skrot nu.

img_2540

Idag förstår jag alla de som inte hinner, orkar eller kan prioritera sin träning. Jag förstår känslan av att man är totalt slut eter att ha pusslat logistiken för familjen och igen en gång fick träningen ryka. Inte för att man inte vill men för att man helt enkelt inte orkar. Att få till ännu en grej i schemat känns övermäktigt. Och om det inte går just nu så måste jag väl bara acceptera det och köra på vardagsmotion ett tag till, drömma om skivstänger och komma ihåg att också denna period i livet är endast tillfällig. Om något år har jag en helt annan frihet och då lär jag väl sakna småbarnstiden, inte förstå hur jag inte hann träna då när jag nu igen hinner träna alla dagar i veckan. 

 

 

Våga tänka i nya banor

Innan jag blev gravid med Vidar tränade jag så gott som alltid på kvällen. Det passade helt enkelt bäst så. För mig blev det en sanning, man tränar liksom på kvällen. Alternativt tränar man på morgonen, men också det har varit lite bökigt för våra rutiner.

För någon vecka sedan slog det mig mitt i allt att jag kanske kunde träna mitt på dagen, ta luckträningen till en ny nivå och helt enkelt träna mellan att jag hämtat Adam från taxin och innan Saga skall hämtas / alternativt hämta Saga också och träna innan det är dags för middag. Just så har jag gjort flera dagar i vecka de senaste veckorna och det fungerar perfekt.

Mitt i allt blir träningspassen gjorda utan att det krävs så mycket extra pussel. Lite övertalning av de äldre barnen ibland för att de skall hålla koll på Vidde men annars fungerar det perfekt. Så skönt att inte behöva stressa iväg på kvällen när jag redan är lite trött. Tumme upp för dessa pass.

304d51db-56e5-4301-9364-a1cf4a817ee2

Undrar vad det är som mitt i allt tänder glöden igen, glöden och ivern på att verkligen få till träningen. Det kanske jag aldrig fåt veta, men OJ så jag njuter av att tröskeln till träningen är lägre nu igen. Skönt också att följa ett program, så behöver jag inte tänka på VAD jag skall göra när jag kommer till gymmet. Det är liksom bara att sätta igång och riva av passet.

Härifrån är det perfekt att fortsätta.

Att hitta min väg tillbaka till mitt tränande jag

Vet ni hur skönt det är att sitta här på söndagskvällen och inte känna ångest. Att sitta här och se tillbaka på veckan som gott med en skön känsla i kroppen. Att inte tänker att jag ”börjar på nytt igen på måndag”. Denna vecka har jag följt min plan, jag har tränat 4 styrkepass och jag har inte hetsätit alls.

img_2540

Ja jag är en hetsätare, en smygätare som varje dag de senare två åren kämpat mot viljan att hetsäta och svälta mig själv. Är inte redo att skriva mer om den delen av mig ännu, den känns så sårbar och nära ännu. Är bara glad att jag inte hetsätit på en vecka. Det betyder på inga sätt att jag endast och enbart ätit hälsosamt heller, men det har inte flippat ur.

Tittar jag då tillbaka i min kalender denna vecka så finns där en sak som saknats länge, regelbunden styrketräning. Goda träningsvanor föder hälsosammare matvanor och hälsosammare och framförallt snällare tankar om mig själv. Snöbollseffekten snurrar för en gång skull med positiva effekter och inte allt det negativa som endast bildar ett enda kaos.

img_2516

Lösningen på så mycket ligger i träningen för mig. Jag vet det, jag har hela tiden vetat det men OJ vilken kamp det varit att nå tillbaka till självbilden av mig själv som tränande människa. Jag försökte hela tiden hitta tillbaka till gamla rutiner, men vår vardag gav inte de möjligheterna. Jag kände mig misslyckad gång på gång eftersom jag inte fick till träningen.

Nu tror jag att jag har börjat hitta en mer anpassad planering och mycket riktigt kan jag konstatera att jag fått till mina 4 planerade pass denna vecka.

High five till mig själv!

img_2462

Är så stolt över mig själv som kom mig iväg till gymmet ikväll efter ett kalas. För många låter det kanske dumt och konstigt med länge nu har jag känt mig så skit om jag ätit något ohälsosamt att jag inte haft varken motivation eller inspiration för träning. ”Ingen vits att träna om jag ändå ätit en massa skit” men efter en bra vecka kunde jag se vitsen och jag kom mig iväg.

Det är en lång och brokig väg att vandra för att hitta den tränande Malin igen. Som jag gått vilse här under de senaste åren, sökt på helt fel ställen och känt mig så borttappad. Jag vill tro att jag är på rätt väg nu, tillbaka till den tränande människa jag var innan allt gick åt helvete.

Känns så skönt att säga det högt, jag ÄR en tränande människa och jag ÄLSKAR att träna.

Drömmer om ett hemmagym

IMG_9704

Okej tänker inte ens jinxa detta idag men Vidar har varit feberfri hela natten och dagen utan värkmedicin så jag HOPPAS verkligen att han får bli frisk nu. Antibiotikan har kickat in och tack och lov hjälpt. Vi hade planerat playdate med Mia och lilla W men eftersom Vidde hade feber ännu igår bestämde vi oss för att endast ta en promenix tillsammans. Det var precis vad denna mama behövde idag, att få prata med någon som aldrig dömmer är GULD. Vi tänker så lika kring så många olika delar av livet vilket gör att det är superlätt att prata om ALLT.

När vi hade promenixat vår vanliga runda sov både W och Vidar, så vi smög in och njöt av en varm kopp kaffe och några mackor. Vi var båda så nöjda över att bebisarna sov eftersom vi då kunde umgås en stund till.

Idag kom vi som vanligt in på vårt favoritämne T R Ä N I N G och bara genom att sitta och prata med någon annan som också gillar träning blev jag så peppad. Vi försökte tillsammans lösa ekvationen lite egentid och vilja att träna. Så skönt att någon annan kan bekräfta mina tankar och känslor och verkligen försöka hjälpa. Känner att vi var något spännande och roligt på spåren idag.

Det jag saknar mest just nu är en träningskompis, någon som både peppar och puschar. Tidigare har jag ofta haft sällskap till gymmet och hur mycket jag än gillar att träna så blir det 100 gånger roligare med sällskap. Tröskeln att komma sig iväg blir helt enkelt lägre om man tränar tillsammans.

På tal om att sänka trösklarna så pratade vi också om alternativ till gymträning, som t.ex. hemmagym. Och det är nog något jag skall forska vidare i, att ha ORDENTLIGA vikter och utrustning hemma (i en hall eller garage/källare) skulle i alla fall i teorin vara en dröm. Att kunna smyga iväg och riva av ett styrkepass när det passar in i Vidars sovtider t.ex. hade varit bra. Antagligen är väl tanken mer lockande än själva utförandet, ingen hindrar mig från att göra träning med kroppen som motvikt nu heller. Stång och vikter är inte någon liten investering, så jag skulle verkligen vilja vara säker på att dom kommer till användning OM jag i något skede skulle investera i det. Någon av er läsare som har ett hemmagym? Fördelar/nackdelar? Berätta gärna. Har ju inte mer sällskap hemma än jag har på gym, men avståndet är 0 och jag kunde satsa all tid på träning istället för att behöva förflytta mig hemifrån till gymmet och hem igen.

Jag vet att ett hemmagym är som att köpa PT timmar. Jag kommer fortfarande behöva göra allt jobb själv. Det går inte att köpa genvägar. Jag är inte heller ute efter en genväg utan jag skulle vilja hitta ett sätt att styrketräna som passar in i min vardag. Det är frustrerande att inte få till träningen när jag så gärna vill. Någon som känner igen sig i mina tankar? Någon som har några bra tips?

IMG_9721

Just nu läser jag Lofsans senaste bok, bli hälsoklok och även om jag inte läst så mycket ännu så är det precis den boken jag behöver läsa just nu. Är du också intresserad av boken finns den t.ex. att köpa HÄR (Addlink). Inte för att där finns några genvägar där heller, men där finns kloka tankar från en människa som jobbat med träning länge. Ett steg mot den vardag jag vill ha och mår bra av, med eller utan mitt drömhemmagym.

 

 

 

Man ångrar sällan ett träningspass

Hade jag känt efter imorse hade jag inte stigit upp från sängen. Det var skitkallt i vårt sovrum och under mitt täcke med en sovande bebis var det SÅ mysigt. Men det hjälptes inte, bara att stiga upp och fixa frukost till gänget. På tisdagar brukar jag och Vidar gå ut och gå innan Familjecafe, men idag kände jag mest bara att jag letade orsaker att inte orka gå. Men jag bestämde mig att jag följer min plan och traskade iväg en sväng i alla fall. Vidar sov skönt och orkade sedan vara glad under tiden vi chillade på cafeet, och jag fick röra på mig en stund och fick lite frisk luft.

IMG_1868

På eftermiddagen var det tag att cykla iväg till gymmet och OJ vad jag inte var sugen på varken cykeldelen eller träningsdelen, MEN jag gjorde det i alla fall. Fick till ett riktigt skönt träningspass på gymmet så länge Saga dansade och att cykla hem var skönt.

IMG_1885

Nu ligger jag redan i sängen och är riktigt nöjd med dagen som jag egentligen inte ens orkade stiga upp till. Också dagar då det känns lite motigt går att vända. Jag är inte lyrisk och jag säger inte att en kväll på soffan hade varit sämre. Men jag är glad att jag höll mig till planen, för jag har så mycket lättare att vara snäll med mig själv när jag också tränar.

IMG_1877

Oj så jag saknar stången på ryggen, darrande muskler och lite tid ensam med hög musik. Tänk att jag helt hade tappat all kärlek till träning här ett varv, börjar kännas som att en liten del av kärleken är påväg tillbaka. Är någon intresserad av träning här på bloggen eller ska jag skippa att skriva om det? Om ni är intresserade så vad vill ni läsa om? Berätta gärna. Nu ska denna mama börja sova och hoppas det känns lite mer lockande att stiga upp imorgon. Det vet jag att det kommer göra, för jag har kokat tomtegröt ikväll och ska få käka det till frukost imorgon. HURRA!

Ännu en lucka fylld med träning

Idag fick jag ett infall och sådär mitt i allt anmälde jag mig själv till en kombi(arbis)kurs. Träna utomhus, ett koncept som linkar crossnature om någon är bekant med det. När Saga var bebis gick jag på just crossnature en hel höst och jag gillade det då, precis lika mycket (om inte lite mer) gillar jag det denna gång.

Det är något speciellt med att skippa gym, speglar, träningstoppar och musiken. Det känns som att det är lättare att fokusera på sig själv när det sker i en skog. Egentligen gillar jag båda, variationen är det som gör set roligt. Älskar ju mina skivstänger men jag älskar också funktionell träning och frisk luft.

Innan jag vågade anmäla mig ville jag vara säker på att parövningarna INTE skulle vara ”lyft ditt par/bär ditt par/ gör knäböj med ditt par på ryggen” inte för att jag inte orkar med mitt par, hade säkert gjort snygga knäböj med dem på ryggen MEN jag vill inte hamna i en sits där någon annan förväntas bära/lyfta mig. Inte för att vara sådan men jag tvivlar på att de andra deltagarna har PBs på över min vikt. Nåja Johanna som drar kursen kunde lugnande meddela att övningar av den sorten inte kommer komma. Vips var jag anmäld!

Ringde Anton och vi pusslade ihop kvällen så att alla skulle hinna med sitt utan att det skulle bli natt innan alla var hemma igen. Där är han så fin min man, så mån om att pussla så också jag ska få lite tid för träning. Det är nog ändå ett fint bevis på kärlek det, att ge varandra träningstid.

Träningen gick bra, kändes rolig och gjorde mig trött. Perfekt alltså. Det bästa med just denna sorts träning är ju att det inte finns något tidigare resultat att jämföra med. Själva deltagandet var prestationen. Kommer absolut pussla in detta flera onsdagar. Jag hinner just föra Saga på rytmisk gymnastik och Adam på fotbollsträning innan mitt pass börjar. Ännu en lucka fylldes alltså med träning, frisk luft och lite kärlek till kroppen.

Nu är jag mör, gårdagens marklyft känns och dagens övningar gjorde inte träningsvärken lättare ännu i alla fall. Så skönt att få krypa ner i sägen nu, slöskrolla lite och sedan somna. Får se hur skönt det är att vakna imorgon sen?

Ett vinnande koncept

Man säger väl att en gång är ingen gång med två gånger är en vana? Ja så brukar jag själv säga i alla fall och idag kan jag konstatera att jag och Saga fått in en hiskeligt bra vana.

img_1684

På tisdagar dansar nämligen Saga på ett gym och då har jag ju VÄLRDENS möjlighet att träna under tiden. Hon dansar i 45 minuter vilket är perfekt tid för mig i salen just nu. För att spara tid och hinna träna så mycket som möjligt när vi är där så cyklar jag till gymmet (8km) som uppvärmning. Saga får åka i stolen på cykeln vilket hon tycker är både roligt och lyxigt. När dansen är klar är det bara att cykla hem igen, perfekt cooldown.

img_1667

Det är så skönt att vara igång med styrketräning igen. Att ge mig själv tid för träning är så värdefullt. Tunga vikter gör mig glad, känslan när stången lyfter från marken gör att jag känner mig både stark och cool. Så mycket lättare att gilla kroppen när den får göra saker, lyfta saker och leverera.

Att få tumistid med Saga är också härligt, man hinner prata en del under cykelturen. Hon funderar och sjunger och meddelar emellanåt att jag inte ska lyssna. Tisdagarna blev vår dag, vår träningsdag tillsammans i olika salar. PERFEKT!