Tumistid med Saga

Idag på eftermiddagen fick jag mitt i allt en idé, nämligen att vi skulle fara ut och cykla. Har längtat efter att cykla, men i och med Vidde så blir det bara inte av. Men så idag då Anton var hemma passade jag på. Frågade om Saga hade lust att komma med och det hade hon. Hon har frågat efter cykelturer flera gånger och ÄNTLIGEN kom vi oss iväg.

Hade nästan kunnat ge upp redan innan vi kommit från gården. Tog ut cyklarna från garaget och insåg att mitt egna däck var tomt. Så vi (Anton) fick börja med att pumpa däcken. Men sedan trampade vi iväg med sikte på Bantis. Anton, som alltså är gårdskarl där, hade något litet jobb som skulle fixas så han och pojkarna hoppade i bilen. Vi bestämde att vi möts på Bantis gården.

Och som hon trampade på våran lilla bestämda fröken. I uppförsbackarna cyklade jag med en hand på hennes axel men annars fixade hon allt själv. När vi kom igenom en tunnel mötte vi mitt i allt en moped, som nog inte alls var beredd på att möta cyklister. Mitt hjärta stannade, men Saga bromsade vant in och stannade vid sidan av cykelvägen. Både hon och Adam behärskar sina cyklar galant, dom är verkligen SÅ duktiga.

Efter 40 minuters cykling kom vi sedan fram till Bantis. Det hade hunnit bli mörkt och vi konstaterade båda två att vi nu behöver reflexvästar och lampro till cyklarna. Nästa projekt blir alltså att fixa cyklarna i skick inför hösten. För ännu är inte säsongen slut för vår del. Egentligen är det ju först nu som höstsäsongen ens kommit igång. Väl framme vid Bantis konstaterade Adam att han också gärna hade velat cykla, så jag gissar att vi får ge oss iväg på en tur snart igen. Vi får helt enkelt passa på under tiden Anton är hemma. För hur jag än vänder och vrider på det så vågar jag inte cykla med Vidar i höst ännu. Till våren är han stor nog för cykelstolen och DÅ ser jag framemot långa cykelturer med hela familjen. Tills dess får vi njuta av dessa spontana vardagsturer. Motion fick vi i alla fall och lite tumistid vilket var både behövlig och skönt. Min första lite längre tur med cykel sedan Vidar föddes, skönt så. Kändes bara bra att cykla, mycket skönare än sist (då jag var i v 36 typ)

Hon har så många kloka tankar vår fina 4 åring, guld värt att ibland få rikta allt fokus på bara henne. Ja henne och trafiken omkring oss.

Mammakroppen vol.3

I vintras då jag bara var sjuk och sjuk och lite mera sjuk (för att sedan bli sjukskriven ända fram till mammaledigheten) föll träningen bort totalt. Jag tror att jag höll mitt sista träningspass i slutet av februari och sedan dess har antalet träningstimmar varit noll. Under min utmattning fanns ingen energi för träning över huvud taget. Och det är ju helt okej att ta en paus, det var nog det som jag behövde mest just då och jag är glad över att jag vågade lyssna på kroppen. Att jag helt enkelt vågade lita på att jag kommer hitta tillbaka till ett aktivt liv när tiden är inne igen. Jag skulle ljuga som jag skulle säga att det var lätt, att jag aldrig kände ångest över kilon som kom till och träningar som uteblev. Men jag kämpade mig igenom det ändå, jobbade med alla tankar och kunde stundvis släppa det helt. För min egen skull, för familjens skull.

Men nu så, nu har jag börjat längta efter träning igen. Vill känna att jag kan lita på kroppen igen, att den håller ihop och känns stark. Sakta har jag börjat med att gå på Zumba, spinning och nu idag EMOM. Träningen för mig är också en orsak att få ”smita” hemifrån någon timme. Och tro mig, det behövs. Jag har suttit hemma i 6 månader, jag lallar på här hemma med Vidar hela dagarna och de andra två hela eftermiddagarna. Jag är faktiskt värd någon ”egentimme” i veckan. Även om vi kämpar på med amningen och många kanske tycker att jag är korkad som klämmer in träningar också, så vågar jag lita på att jag själv vet vad jag mår bra av. Någon timmes träning här och där kommer inte vara det avgörande för vår amning. Dessutom är det endast positivt att Anton också får umgås ensam med barnen ibland, så att jag inte alltid står där redo att rycka in (eller gnäller över att han gör något på ”fel” sätt).

Det är så sjukt skönt att komma tillbaka till träningen. Alltså sjukt skönt är ju en lögn sådär helt krasst, för det är SVINJOBBIGT haha. Men jag känner att jag börjar hitta tillbaka till en del av mig som varit borta i typ 1 år, ja sedan jag fick veta att jag var gravid. Träningen ger mig energi att orka och det behöver jag, tror det är lika viktigt som att få sova och att äta.

Idag var jag tillbaka på mitt favoritställe och körde ett riktigt svettigt pass. Benen skakade efteråt, vilket är skönt på något konstigt sätt. Gissar att känslan inte kommer att vara fullt lika skön kommande dagar. Men det hör till det också, småningom blir allt bättre och kroppen starkare. Ser så framemot att bygga upp mammakroppen vol.3. Härligt att få bli bättre på allt igen, göra framsteg och njuta av resan.

IMG_4900

Endorfinerna på topp! Nu ska här nattammas

10 000 steg / dag i min FITBIT

Äntligen är det svalare väder igen, äntligen kan man bädda ner Vidar i vagnen, sätta hjälmarna på barnen och traska iväg på en promenad. Dessa svettiga veckor gjorde liksom att jag inte riktig kom igång med att röra på mig igen efter förlossningen, vilket i sig inte är någon fara men jag har saknat att röra på mig. Men nu så, nu kan jag ÄNTLIGEN traska iväg på alla dom där promenixarna som jag längtat efter. HURRA!

I torsdags köpte jag ett aktivitetsarmband, en FITBIT som bland annat påminner mig om att det är dags att röra på sig. Den räknar också steg vilket är lite intressant, för att må bra borde man röra på sig minst 10 000 steg / dag. Så nu i början, då jag inte varit speciellt aktiv, har jag som mål att komma upp i dessa steg. Det fina är ju att allt räknas, vilket betyder att man inte måste stressa iväg på en massa långa promenader om man inte vill. Också de stegen som jag traskar här hemma räknas, alla de stegen som jag skumpar omkring med Vidar i famnen alla gånger jag springer upp och ner i trapporna och så vidare. Nu i början handlar det främst om att röra på sig. Visst skall jag erkänna att jag längtar efter tunga vikter och svettiga träningspass, crossfit woddar och blodsmak. Men där är jag inte, inte ens nära.

I dagsläget handlar det mest om att KNIIIIPA och träna bäckenbotten, hitta aktiveringen i musklerna igen och lära känna kroppen på nytt. Varje graviditet förändrar ju kroppen och det gäller att ta det lugnt i början. Därför vill jag inte fokusera på träning nu utan rörelse och aktivitet. För att göra det behöver man såklart inte köpa någon klocka, man kan också bara röra på sig. Men jag gillar att följa med lite extra, och kände genast att motivationen till att röra på sig ökade då jag köpte klockan. Det kan man ju såklart tycka vad man vill om, men allt som gör att jag är mer motiverad till den här ”tråkiga” vardagsmotionen är bra saker FÖR MIG. Och om jag då suttit mycket stilla under dagen är det kanske inte helt fel att ta en lång promenix på kvällen. Om inte annat så behöver huvudet få rensas lite.

IMG_4150

Igår traskade vi iväg på en kvällspromenix, hela familjen. De större kidsen cyklade och jag och Anton gick. Det var verkligen skönt och vi konstaterade båda att vi nu behöver försöka ge oss tiden att gå ut och gå. Efter promenaden igår meddelade också klockan att jag nått mitt mål på 10 000 steg, lite som en bonus.

IMG_4153