Att invänta en möjlig katastrof

10754171664_img_1443

Oj vet ni, idag skulle jag blogga om hur rolig fredag vi haft. Jag och Saga har skidat på tumis, vi har chillat med min mamma och sen fick vi Lelle på besök. Vi åt lunch med Lelle och åkte sedan till pulkabacken. En riktigt mysig fredag alltså, efter pulkaåkandet vankades tacos. Just innan vi skall börja äta klagar Saga på att hon har ont i magen och det ISAR till inom mig. Visste ju att andra barn på dagis fått magsjuka, men tänkte naivt att vi förhoppningsvis kommer undan i och med att hon var ledig idag. Nåja ni kan säkerligen gissa vart denna story är påväg. Japp RAKT NER I MAGSJUKEHELVETET för Sagas del. Och nu bävar jag för oss andra, måtte ingen annan bli sjuk. Mest tänker jag ju på Vidar då såklart, hoppas verkligen att han skall slippa bli smittad av magsjukan. Han är ju stackaren bara 6 månader. Lagom muntert för våra gäster också, liksom varsågod för fredagstacos och risk för magsjuka. Förlåt kära vänner <3

10761292560_img_1433

Men vi hade i alla fall det roligt i backen, åkte pulka allihopa och konstaterade ännu en gång att jag blivit både FEG och känslig. Baken är inte alls lika tålig som den en gång varit och att susa ner för backen är mer skrämmande nu än för 20 år sedan.

Uppskattar att vi hann med lite roligheter innan Saga blev dålig. Det luriga med magsjuka är ju att man inte alls vet när det slår till. Att ligga här nu och rycka till varje gång någon av pojkarna rör sig är inte så skoj. Ställer in mig på att inte sova så mycket inatt och gråter lite stilla över alla roliga planer som gick i stöpet. Kan man som vuxen gå på Lofsan event imorgon då, om man själv är frisk? Ja ska fundera på det i morgon, när jag vet om jag ens behöver fundera..

Dagens BRA-mamma poäng

Nåja för en gångs skull tänkte jag blogga lite om några BRA saker som jag gjort. För varje dag gör man ju faktiskt många bra grejer, självklara saker kanske men likväl saker som gör en till en bra mamma och saker som gör att vardagen flyter. Några av dagens positiva grejer kommer här:

  • Vaknade i tid idag, vilket gjorde att vi alla hann äta frukost i lugn och ro. Ingen blev arg och ingen behövde skynda sig med frukosten för att inte missa taxin.
  • Adam kände sig lite ledsen och osäker inför förskolan idag, många gånger kan jag bekräfta honom och peppa honom men sen inte göra något mer. Idag frågade jag om han vill att jag ringer förskolan och berättar att han varit lite ledsen. Det tyckte han lät som en bra grej och det visade sig också vara bra. Personalen tyckte också det var bra att jag ringde. En stund senare fick jag en bild på en glad Adam som satt och sydde mönster på voffeltyg. Små saker som gör en glad.
  • Pumpade ut 150ml bröstmjölk som åkte direkt in i frysen. Alltså jag släpper inte jättebra till pumpen alla gånger och de flesta fryspåsar innehåller ca 70ml, känner mig alltid lite extra nöjd och mallig då pattarna levererar mer än 100ml.
  • Raggade iväg till Mylly och fixade skidstavar till mig, Anton och Saga. Dessutom köpte jag en ny slalomjacka, så nu har jag lite bättre utekläder som passa för både utelek och skidning.
  • Fixade mat åt mig själv och barnen och vi hann äta den på 30 minuter, innan vi rusade iväg tillbaka till dagis för möte med föräldraföreningen.
  • Även om mötet drog ut på tiden och klockan egentlig var för mycket så åkte jag iväg med Adam till skidspåret på kvällen. Vi hade planerat att vi skulle göra det och om det är något jag HATAR att göra som mamma så är det att inte hålla saker som jag lovat. 45 minuter i skidspåret räckte gott och väl och både Adam och jag njöt av att göra något på tumis.
  • Jag klarade av att njuta av skidningen tillsammans med Adam. Ofta kan jag ha svårt att ha tålamod när barnen är nybörjare. Speciellt om det gäller saker som dom inte riktig själva är så motiverade på. Nu vill ju Adam skida så han är både peppad och glad vilket såklart underlättar.
  • Tajmade Vidars nattamning så att han somnade just då vi skulle gå i bastun. Vi fick alltså en mysig familjestund i bastun.
  • Jag har inte ropat åt varken barnen eller Anton idag. DET om något är en bedrift och tyvärr inte allt för vanligt. Behöver jobba hårdare på att ha middagen förberedd så att inte halva eftermiddagen skall gå till matlagning när både jag själv och barnen är hungriga.

Imorgon är det redan fredag. Saga har ledig dag och hon vill nu ut i skidspåret hon med, inspirerad av Adams iver. I något skede imorgon åker vi nog till skidspåret, endera alla eller bara jag och Saga. Skönt att fokusera på det positiva ibland, som omväxling eller något. Hoppas du också hittar några positiva punkter från dagen som gått.

10791811904_img_1315

Mitt mantra för 2019 ” sänk kraven människa ”

img_0234

Alla människor som jag pratar med säger samma sak, både professionella och mina vänner och familj. Ändå har jag så svårt att våga tro på det, att sådär ärligt och på riktigt känna att jag tror på det.

S Ä N K   K R A V E N   M Ä N N I S K A

Ja det ligger nog så mycket i det men shit-pomfritt vad jag får jobba med mig själv nu. Jag har hittat ett mönster i hur jag fungerar och det är det tankesättet som är mitt fall. Varje jävla gång. Ändå är det nästan omöjligt att ändra hur jag tänker. Egentligen är det hemskt, hur galet höga kvar jag ställer på mig själv. När jag ändå aldrig lyckas, alltså jag ställer ju krav som jag mer eller mindre vet att kommer gå åt skogen. Några exempel:

  • Inte äta godis, liksom aldrig någonsin. Och sen vet jag ju att det kommer ske ändå. Jag vet ju att jag kommer falla dit, ju striktare jag varit desto hårdare fall. Alltså har jag nu vänt på steken och istället försöker jag tänka, ÄT frukt och grönt, ät mat, ät dina favoritfrulle och njut av ditt kaffe. Slinker det sedan ner någon godisbit ibland så må det vara. Jag vill bara bort från frosseriet.
  • Gå ut och gå med Vidar ALLA dagar. Jodå tanken är fin och det är ett bra mål i sig. 30 minuter till en timme skall väl gå an ändå?!? Det är absolut inget fel med att ha detta som mål, alla mår bra av att röra sig lite varje dag. Mitt problem är att inte låsa sig vid att jag måste iväg på en 10km lång länk varje dag. Och att det är okej att skippa det målet dagar som igår då Saga var hemma, vägarna glashala och Anton kom hem först kl 20.00. Det nya nu är att jag helt enkelt erkänner för mig själv att det känns jobbigt att det inte blev av och sen ruskar jag av mig det efter bästa förmåga och tar nya tag följande dag. Jag är en on eller off person vilket betyder att jag gör något 110% eller inte alls. Också där vill jag bli snällare mot mig själv, att tycka att dagens 30 minuters promenad med vagnen är GOOD ENOUGH. Jag måste börja någonstans för att sedan kanske kunna öka. Försöker liksom se mig själv som min PT-kund och utgående från det hitta min väg. Låter kanske både enkelt och självklart men för er andra som känner igen er så vet ni att man är den bästa coachen åt alla andra än sig själv.
  • Ha en städat och fixat hem. Ja HÄR snackar vi om att jag måste sänka kraven. Det mest lustiga är ju att ju mer jag sänkt kraven desto mindre kaos har vi. Här i ett skede hade jag verkligen lust att stänga övre våningen och slänga allt vi äger för att slippa städa. Var jag än såg var det KAOS. Delar att det kaoset finns kvar, vi har ännu ett stort renoverings projekt kvar och många små. Vårt sovrum är liksom i startgroparna till att grundrenoveras, det betyder att rummet är tömt men sedan kom vintern och Anton började jobba ute i skärgården och den lilla tid som möjligtvis hade kunnat användas till renoveringen sattes istället på att köra flera timmar till och från jobbet. Det är SURT, verkligen men tids nog skall det väl bli klart. Och OJ så jag skall njuta sen, när vi äntligen får tillbaka ett helt rum igen och när vi Ä N T L I G E N får klädskåp. Renoveringsdelen kan jag tyvärr inte påverka själv, jag kan liksom inte skålla väggar och tak, dra ny el och dylika saker. Så där gäller det bara att vänta. Blunda för irritationen som bubblar fram ibland och lita på att det senast till sommaren skall vara i bruk. Gällande städningen så försöker jag ta ett projekt i gången nu och inte smådutta här och där. Acceptera att det kommer vara kaos tills varje sak har sin plats igen. Dessutom har jag tydliggjort för Anton att han också får step it up och hjälpa till. Vårt hem är just det VÅRT och det är VÅRT ansvar att det skall vara trevligt här. Det behöver inte vara tipp-topp på något sätt men det får inte heller eskalera till bombnedslag. Vi jobbar på det alltså och hittills känns det bättre än det gjort på länge.
  • Träna regelbundet och aktivt. Ja det är min dröm och mitt mål, det tänker jag inte sticka under stolen med. Jag ÄLSKADE att ha möjligheten att träna mycket och drömmer om att ha den vardagen igen. Men det är inte här och nu, det måste jag inse. Jag kommer fortsätta gå på zumban på måndagar för att den ger mig så mycket energi och sen kommer jag ju gå på mamacrossfit på söndagar. Sen är målet att få till 1-2 andra TRÄNINGSPASS. Ett styrketräningspass behöver min kropp och det skall jag unna mig. Resten får jag ta efter ork, feeling och tid. Då känner jag att jag ger mig själv rättvisa möjligheter utan att för den skull ta tid från familjen. Att väga egentid mot familjetid måste väl ändå vara den svåraste balansgången då barnen är små? Att få tid för sig själv för att inte bli knäpp men ändå ha så mycket tid som möjligt hela familjen. Ja ingen har ju påstått att det skall vara enkelt.
  • Ta hand om mig själv, mitt indre och yttre. Ta mig själv tiden för att ha små ansiktsmasker t.ex. Gå till frissan och sköta om mitt hår, smörja in kroppen och kanske till och med ta ett bad i vårt badkar. Ni vet inte hur jag drömde om badkaret när vi renoverade badrummet, och kan ni gissa hur många gånger jag badat där nu sedan det blev klart i juni? TVÅ gånger. Ja alltså det är verkligen inte ok. Jag skall också ge mig själv tiden att prata med vänner ostört utan att bli avbruten i varannan mening. Någon som vill haka på en vagnspromenad t.ex.? Älskar att Vidar nu trivs och sover skönt i vagnen och att det inte är katastrof om han vaknar mitt i promenaden.

Nu är det ju en sak att lista upp dessa saker och en helt annan sak att verkligen få till en förändring. Så hur har jag rent praktiskt tänkt att jag skall följa upp detta? Jo jag har faktiskt gjort ett dagbokshäfte, dit jag skriver ner tankar, planeringar, funderingar och alla sura tankar jag går omkring och bär på. Känns skönt att få spy galla över saker i ett häfte och sedan vända blad. Att liksom BLI AV MED SKITEN i alla fall för en stund. Vissa saker kommer jag säkert skriva om flera gånger innan jag verkligen kan släppa dem, men många saker känns redan mindre jobbiga då det mesta av det negativa gegget finns i mitt häfte. Får se hur länge det fungerar, men om inte annat hittar jag kanske fler mönster som ger mig en större förståelse för när det känns jobbigt och vad det är som triggar det. Vi får väl de helt enkelt. I häftet skriver jag också upp saker jag känner mig nöjd med under dagen, det kan vara allt från att jag inte höjde rösten innan vi åkte iväg till dagis, att jag kände att något verkligen känns rolig och inte bara som ett måste och andra små guldkorn i vardagen.

Nu skulle jag så gärna skriva att det hjälpt och att jag sovit som en liten prinsessa de senaste nätterna men NJA ljuga skall man ändå inte. Vidar håller på att få tänder tror jag och det har resulterat i oroliga nätter, snorig näsa och små febertoppar. Men småningom skall vi väl få sova igen. Försöker sänka kraven om den perfekta nattsömnen också. Man får liksom ta det man får.5 timmar är ändå fler än 4 om vi säger som så.

Skön onsdag till er alla! Hoppas ni också vaknade upp i ett magiskt vinterlandskap idag. Det gjorde mig glad och lite piggare i alla fall.

img_1175

Vidare mot 2019

Jag är en människa som lätt fastnar, ältar i det OÄNDLIGA och har svårt att komma vidare. Jag kan i mitt huvud gå igenom ett senario eller en händelse GÅNG på GÅNG på GÅNG och tänka saker som ”tänk om” det ena eller ”tänk om” det andra. Väldigt onödigt egentligen eftersom jag sällan kan påverka dessa saker ändå. 

Det finns mycket jag önskar att hade varit annorlunda 2018, mycket som jag nog själv hade kunnat påverka om jag hade velat. Men också massor som bara hände, som bara blev som det blev och som inte går att ändra på längre. Jag vill inte gräva ner mig djupare i det nu, jag vill verkligen satsa på mig själv nu. Det är lätt att säga, ni vet nästa år skall jag satsa på mig själv, men svårare att sådär konkret.

Alltså börjar det bli dags att konkretisera målen för 2019. Jag räknar upp målen i den ordning jag kommer på dem vilket betyder att dom inte är i någon speciell ordning.

aktivvardag

Jag vill tillbaka till den aktiva mamman jag vill vara, jag vill känna att både kroppen och knoppen orkar mer än det allra mest nödvändiga. Hur jobbat jag mot det då? Genom att ta tag i mitt psykiska mående mest, eftersom det nog är där spärren sitter. Men jag vill också försöka göra rimliga mål för mig själv, alltså små förändringar som på sikt kommer ge oss en aktivare vardag. Jag kommer försöka ta mer initiativ och haka på då andra har något skoj på G. Redan nu under jullovet har vi besökt ishallen och skrinnat i goda vänners sällskap. Små saker som betyder så mycket.

Skall ta tag i den vardagliga motionen igen, frisk luft hjälper mig att må bättre. Att gå och söka Saga från dagis är t.ex. en konkret sak som jag kommer införa. Vilostund för Vidar, motion och egentid för mig och motion för Saga att gå hem. WIN-WIN-WIN

lärameromfoto

Jag har en ny och fin kamera och i julklapp fick jag ett presentkort på photoshop i ett helt år. DET vill jag kunna använda, jag vill verkligen lära mig att ta fina foton och redigera dem. Jag vill kunna känna att jag ”får” unna mig den tiden istället för att hela tiden känna att jag ”borde” göra något annat. Det är svårt, men jag vill försöka bli bättre.

some

Jag vill fortsätta utvecklas både på bloggen, podden och instagram. Jag börjar mer och mer känna mig stolt över det jag har gjort hittills och jag börjar känna att jag hittar min stil och mitt sätt. Det svåra är att inte börja jämföra sig, att inte börja se på statistik och likes och sånt. Jag vill ju göra detta för att det är kul och då skall inte saker som statistik och liknande spela någon roll, men det är inte alltid så lätt. Jag vill hitta min följarkrets och lära känna dem lite bättre. Jag är så glad över att jag fått göra roliga samarbeten i år, hoppas såklart på att få fortsätta med dem 2019. Jag är också stolt över att jag vågat tacka nej till samarbeten som inte känts bra. Små steg i rätt riktigt och det hoppas jag att skall fortsätta.

Jag önskar också att jag skulle bli bättre på att aktivera er följare. Att ni liksom skulle vilja kommentera och så lite oftare. Det är svårt det här, för det är skoj att få kommentarer och det känns som en sorts bekräftelse på att ett inlägg t.ex. var bra. Att sedan skriva många inlägg helt utan kommentarer känns ju lätt som att dom då inte var tillräckligt bra. Ni andra som är aktiva på sociala medier kanske känner igen er? Eller kanske man inte skall erkänna att det stör? För jag vill ju inte bry mig, ändå gnager det ibland.

Ska också själv jobba på att bli mer aktiv, att kommentera och gilla och peppa. Att lyfta andra är ju så viktigt. Det vill jag bli bättre på.

vänner

Här har jag nog utrymme för förbättring kan jag konstatera. Jag är en social människa och trivs egentligen inte alls ensam. Ändå har 2018 varit mitt mest ensamma år. Jag får så mycket energi av att umgås med vänner, jag vill göra det mer nästa år. Jag vill speciellt komma mig iväg på promenader tillsammans med vänner, träna tillsammans med vänner och vara aktiv. Visst är det mysigt med kaffestunder och mys, men mitt mående behöver nog mer aktivitet och mindre socker

och på tal om socker

maten

Jag kommer inte lova ett sockerfritt 2019, jag kommer inte lova godisstrejk, viktminskning eller annat som inte passar för mig. Jag kommer försöka orka lägga mer energi på maten, att planera och testa lite nytt. Det handlar inte om att vi bara ätit skit nu heller, matdelen går oftast bra men jag slänger mat lite för ofta och att jag är dålig på att göra matlistor osv. Både kroppen och ekonomin tackar om jag tar tag i detta. Sockret däremot måste minskas, tänderna mår dåligt, jag själv mår dåligt och barnen äter också onödigt mycket socker. Jag skall bli bättre på att ligga steget före helt enkelt. Kommer inte att ställa mig på någon våg, för jag vill inte trigga igång det helvetet igen. Jag kommer helt enkelt gå på känsla och mående. Visar det sig att jag senare behöver en extra push så tar jag det sen. Nu vill jag må BRA!

träning

Jag har anmält mig till en crossfit kurs för mammor på en box här i Kaarina. Det kommer bli väldigt roligt och jag tror och hoppas att det kommer tändas en glöd igen. Ser framemot att komma igång och känna mig stark igen. Det bästa som finns är att känna sig stark. Snälla, låt detta vara sista nyåret som jag vill komma igång med träningen igen.

migjsälv

Oj jag är så dålig på att tänka på mig själv. Viker mig dubbel för att vara alla till lags, alltid gå enligt andras pipor och aldrig prioritera mina egna känslor. Jag skall börja ställa krav på min omgivning och säga till när det känns dåligt i magen. Istället för att låta Anton ta smällen gång på gång, jag ska våga lita på min omgivning och att dom också kan ta att jag har en åsikt. I alla fall skall jag bli bättre på att göra det som passar bäst för barnen, jag är nämligen snabb att rubba deras rutiner också för att vara andra till lags. Lite bättre vill jag bli, inte oresonlig eller så för det tål jag inte. Men någon medelväg måste det väl finnas? Svårt då man är konflikträdd och dessutom rädd att bli lämnad. Tja, ska väl spara något av detta till psykologen också?

_MG_1811

Inga stordåd alltså, inga stora löften heller utan mer en målsättning för ett mer välmående 2019. Man kan aldrig veta. Som någon sa till mig redan, då jag klagade över att 2018 varit en ordentligt PISS år. Det kan gå åt två håll då, endera blir 2019 bättre och så kan man vara glad för det. Eller så blir 2019 ännu sämre och då kan man konstatera att 2018 ändå var rätt okej. Vi får se. Ska ändå samla ihop guldkornen från 2018 nu, känns som att alla redan förstått att mycket varit mörkt, men ALLT var ju inte skit. Vi återkommer till det.

Hur går tankarna inför det nya året hos er? Gör du nyårslöften? Berätta!

Tack till 2018, du har prövat mig otaliga gånger men också lärt mig massor och gett mig mitt tredje barn. Jag släpper taget om dig nu, förlåter det som förlåtas kan och GÅR VIDARE i livet. Välkomnar 2019 med en önskan om lite mer harmoni men lika mycket kärlek och omtanke som 2018 hade.

I ett hav av stöd och kärlek

Jag satt och funderade hit och dit igår, ska jag publicera eller låta bli. Men så tillslut samlade jag mod till mig och tänkte att de må bära eller brista men jag kan inte vara tyst längre.

Det bar, NI bar mig in i en ny era. Jag kände mig som artisten som står redo att göra ett stage dive men så kommer någon och sätter en ögonbindel på. Mitt i allt känner sig artisten väldigt ensam, hen vet att det nu kan bära eller brista då hen hoppar. Man kan fega ur eller lita på att stödet finns där. Det är inte lätt att hoppa, kraschen kan bli ganska brutal. Men DÄR var dom, såklart, ett helt hav av stöd, kärlek, förståelse och kramar. Och där är ni, ni tar emot så jag inte faller och landar för hårt. Det är en gåva att få ha er i mitt liv, alla ni som läser, som hör av er, som stöttar. Tusen tack till er alla!

vänner

_MG_6662

Det är länge sedan jag gråtit så mycket som jag gjorde igår. Det var ganska länge sedan jag klarade av att gråta över huvudtaget. Det fina var att jag somnade med en lättare känsla. Jag hittade tillbaka till gråten, en gråt som fastnat innan den kommit ända ut.

Jag kommer inte krascha för NI finns där och lyfter mig. TACK för allt stöd, tack för alla meddelanden och TACK för tankar, kramar och kärlek. TICK-TACK!

NER med murarna

Fyf*n vad jag känt mig LOST det senaste året. Tänker tillbaka på tiden efter bröllopet, hur jag verkligen kände mig lycklig på vårt bröllop och hur det rasat efter det. Många delar är bra, dom är MER än bra, rent av fantastiska. Jag kan förstå att det finns de som tycker att jag inte alls borde klaga, jag har världens finaste familj som jag älskar över allt annat. Jag har en fin man som jag älskar och som älskar mig och så våra tre underbara barn. Jag vet det, jag är tacksam över det. Jag tycker ju också själv att jag bara borde skärpa mig och TA TAG I MITT LIV. Det bara inte går, här är min verklighet just nu.

Jag har verkligen stundvis mått riktigt PISS, det har varit jobbiga saker att ta sig igenom och jag har känt mig som en trasa. Jag tampas med skuldkänslor över mitt mående. Vad har jag för orsak att må dåligt? Mår jag faktiskt dåligt? Det är mig det är fel på! Kanske jag bara är lat? Jag har nog bara dålig karaktär. Jag ska ta kontakt med någon, någon professionell, men vem? Jag SKA, en annan dag. Nu är den dagen.

När jag mår piss så äter jag, när jag äter mår jag ÄNNU sämre. Ju sämre jag äter, desto sämre mår jag. Ju sämre jag äter, desto mindre lust har jag att göra allt det jag egentligen vill. Ju sämre jag äter desto högre blir tröskeln till träning. Den onda spiralen har kört ner mig i ett stort DJUPT svart hål. Ett hål som är så mörkt att de flesta hade blivit riktigt mörkrädda här nere. Ett ensamt hål dit jag sjunker ner. Här nere kan ingen annan vara, här nere borde ingen vara.

Det finns ljus, det finns det absolut som jag redan skrev med vänner och familj, men när jag sitter här ensam och barnen har somnat är det NATTSVART i mina tankar. Jag lever för mina barn, jag kämpar och anstränger mig och vardagen rullar på. Men allt annat är ganska mörkt. Det har varit så länge nu, alldeles för länge. Jag har glömt bort vem jag är, jag har tappat bort mig själv. Jag tittar på min egna spegelbild och känner inte igen de där likgiltiga ögonen som stirrar tillbaka. VAR ÄR GLÖDEN? Var är ivern? Var är LYCKAN? Lyckan kommer, lyckan går.. Ja ni vet man kan inte vara på topp hela tiden, men jag är sa*ans trött på att vara på botten.

Jag är en person som ältar saker i det oändliga. Saker som blir och störa mig, ord som gjort mig ledsen, handlingar jag inte kan förstå eller förlåta, ja det är saker som kommer hemsöka mig i hela mitt liv. Jag får liksom acceptera att det är sådan jag är, men jag måste lära mig leva med det. Jag måste lära mig GÅ VIDARE.

Jag är så trött på att må såhär nu. Jag är så trött på att inte göra det jag vill för att jag inte vågar, för att jag inte täcks. Jag är trött på att jag behandlar mig själv såhär, jag är trött på att jag straffar mig själv HELA JÄVLA TIDEN. Vem skulle orka vara glad när man mår såhär? Vem skulle orka ta tag i saker när man mår såhär?

Ju sämre jag mår desto ensammare gör jag mig, ju sämre jag mår desto färre människor orkar jag ens träffa. I mina mörka stunder sitter jag sen och anklagar mig själv, att jag snart inte har några vänner kvar eftersom jag fryser ut dem jag har. Jag klarar inte av att låta mina vänner se hur jag egentligen mår.

Jag känner mig rädd, rädd på riktigt för att jag inte skall hitta tillbaka till mig själv. Eller rädd för att jag inte skall hitta den Malin jag vet att finns där djupt inne. Jag vill inte vara rädd längre, jag vill inte skämmas och jag vill inte vara ensam. I mina mörka stunder sitter jag och tror att jag inte duger, för att jag är fet. Tänk att jag VET att det är fel, men ändå kan jag sitta och tro att någon inte vill umgås med mig för att jag är fet. Livet blir så begränsat här på botten, livet blir halvt på något sätt. Jag vill inte leva ett halvt liv, jag vill leva ett HELT och gärna lite till.

De bor två monster i mig, ett frosserimonster och ett svältmonster. Det är två starka jävlar, som jobbar hårt för att vara i kontroll. När den ena är stark blir den andra svag. Just nu härjar frossaren. Monstret som gör det omöjligt att sluta, ett monster som lovar att sluta ” på måndag ” men likförbannat griper den klorna i mig igen. Ingen av dem är bra, ingen av dem får mig att må bra. Svältmonstret har också härjat, det monster som matas av komplimanger om viktnedgång. Det är monstret som blir stärkt av att kilon minskar på en våg, ett monster som NJUTER av att hoppa över måltider och pressa kroppen till det yttersta. Tills det svartnar framför ögonen. Och mitt i detta kaos har ni mig. Jag känner mig väldigt liten och maktlös, jag känner att jag gett upp och förlorat. Jag känner mig ensam och svag. Jag hatar att känna mig svag

799A5324

Det här är mina tankar. Det känns skrämmande att ens skriva detta. Svårt är det också när tårarna gör att jag inte riktigt ser ordentligt. Vågar jag ens publicera? Vad skall alla andra tänka? Tänk om folk tror att jag är en dålig mamma? Tänk om folk tror att mina barn inte har det bra? Dom har det bra, det vet jag. Jag är en bra mamma, det vet jag också. Mina barn har en bra mamma, en mamma som ger sitt allt för att dom skall ha det bra. Det är allt det där andra, som inte har med min roll som mamma att göra, som skaver. Snälla skriv inte att jag duger som jag är, att jag är fin som jag är osv. Förminska inte dessa känslor till att endast handla om utseendet. Jag vet att jag om jag vill kan gå tillbaka till kroppen jag hade innan graviditeten. Men jag skulle vilja fixa insidan också. 

Jag kan vara glad, jag kan skratta och ha roligt under korta stunder, jag njuter av saker jag gör som podden och allt med bloggen t.ex. jag njuter av tiden med min familj, jag har ljusa stunder i mitt liv och i min vardag. Men jag kan inte minnas att mitt liv haft såhär mörka stunder och tankar förr. Jag ska gå och prata med en psykolog, jag inser att jag inte kommer ta mig ur denna situation själv. Jag vill ta emot hjälp NU som ett första steg till en starkare version av mig själv. Som ett första steg uppåt, mot den Malin jag vill och kan vara.

 

Låt alla barn få ha en fin jul, en vit jul oberoende av snömängd. Putta ingen över kanten, fresta ingen med en flaska som julgåva! 

Är det bara jag som tycker att det är helt GALET att det ännu 2018 inte alls är ovanligt att företag ger en flaska alkohol åt anställda eller samarbetspartners till julklapp?!? Kan vi prata om det? Kan vi prata om att det verkligen är SUPERKORKAT att ge alkohol till andra människor! Ursäkta nu om jag kränker någon, men jag tycker verkligen att det är det dummaste man kan göra. Även om det är en gåva i bästa välmening så kan jag inte förstå varför man skulle ge alkohol till någon?

IMG_0005

Vad vet man om den som får gåvan? Det är nämligen inte så att den där flaskan automatiskt bara hamnar på hyllan, bland alla dom där andra onödiga flaskorna från de senaste 5 åren. Vilket redan det är totalt onödigt HASS på pengar! Tänk om den där gåvan är en orsak att någon som verkligen inte skall dricka alkohol gör det. Tänk om den där gåvan blir för frestande? Tänk om julgåvan blev startskottet på en julhelg av bråk, besvikelse och i värsta fall total katastrof?

Nej det är klart att en firmas julgåva inte gör att någon blir alkoholist och visst har alla människor ett personligt ansvar över sig själva och den egna alkoholkonsumtionen. Men det är ju inte så lätt, hade det varit lätt hade det inte funnits alkoholister. Jag säger såklart inte att någon firma är orsaken till att en människa dricker sig full och förstör julen för sig själv och i värsta fall flera andra. Men jag vill att man tänker igenom detta. Vad är syftet med att GE alkohol. Människor som dricker, de som vill och klarar av att dricka, köper säkert sin egna sprit själv ändå? Eller? Någon som däremot kämpar i det tysta mot ett beroende kanske inte klarar av att stå emot. För vems skull ger man alkohol? Och VEM blir glad av det?

cropped-img_4192.jpg

Låt alla barn få ha en fin jul, en vit jul oberoende av snömängd. Putta ingen över kanten, frästa ingen med en flaska! 

Så istället för en flaska vill jag nu ge tips på vad man hellre kan sätta dom där pengarna på! Vad kostar en flaska, 30-50€ kanske? +/- någon 10€ kanske? Istället för att gå till alko och köpa flaskor skall ni gå in på Project LIVs hemsida och köpa en etisk gåva. Jag är inte sponsrad eller något utan detta är mitt tips och min önskan denna jul!

Skärmavbild 2018-12-04 kl. 11.57.23bilden lånad från project livs hemsida

HÄR kommer du direkt till webbutiken där du kan köpa t.ex. denna etiska julgåva. 30€ kostar den och då får du en julgransboll och ett tackkort. Detta är ju också i mitt tycke en finare gåva än choklad, julstjärnor eller ljus. Alltså inget fel på de gåvorna men folk har och köper det ändå själva. Är man ett större företag kan man också skänka mer pengar såklart, pengar som går till t.ex. pysselmaterial, lekhörnor och drömdagar för sjuka barn och deras familjer. Du hittar mer info om detta på hemsidan! Att ge pengar till en organisation som hjälper sjuka barn att återse ett försvunnet leende är väldigt fint tycker jag. En gåva som jag själv skulle bli väldigt glad av att få. Är du inte bekant med Project LIV hittar du mera info HÄR. Project LIV är för övrigt bara ett alternativ såklart, det finns massvis med olika föreningar som jobbar för viktiga saker.

Skärmavbild 2018-12-04 kl. 12.07.15bilden lånad från project livs hemsida

För att vara säker på att din julgåva sprider lite glädje och inte riskerar att göra julen till en katastrof så SKIPPA FLASKAN och hjälp t.ex. project LIV att hjälpa. To Bring Back A Lost Smile. En julgåva full av omtänksamhet och kärlek.

Sprid och dela gärna detta, tack på förhand! 

Onsdagstankar

Jag kan känna mig både full och helt tom i huvudet på samma gång. Jag har så otroligt svårt att ens börja reda ut alla tankar som snurrat ihop sig där inne i hjärnan och när inget reds ut blir det bara ännu snurrigare. Vart skall man börja vända sig när man behöver hjälp med måendet? Alltså JAG, jag som person. Är det rådgivningen? Ja man kunde kanske börja där i alla fall. Vi skall faktiskt dit på måndagen, ska ta upp kaoset i huvudet då. Fick ju hjälp förra gången allt höll på att krascha. Vet inte helt vad läget ens är just nu. Det är liksom höga berg och djupa dalar.

IMG_4417

Måendet kan variera massor just nu, ena sekunden känner jag mig stark och säker för att vid minsta lilla motgång känna mig totalt värdelös igen. Jag lägger allt ansvar på mig själv, anklagar mig själv varje gång något blir fel och det gör ju inte direkt att måendet blir bättre. Jag ville tro att jag skulle ha släppt alla tankar och känslor från graviditeten, men jag märker mer och mer att jag inte gjort det. Jag kom igenom tiden ja, men det har satt sina spår.

Jag kan inte påverka det som varit, det vet jag ju nog själv. Men jag kanske skulle behöva hjälp och lite verktyg för att inse det på riktigt. Jag kan inte lägga ansvaret över mitt mående på någon annan än mig själv. Människor runt om kring mig kan vara vad som helst, är jag trygg och stark ska det inte påverka mig. Ibland känner jag att jag gjort andra besvikna, jag vet inte ens helt på vilket sätt men jag känner mig liksom otillräcklig. Jag tror det handlar om mig själv, att jag känner att jag svikit mig själv. Ska försöka sluta med det, sluta straffa mig själv för att jag inte mår bra. Hur ska jag ens kunna börja må bättre om jag hela tiden hackar ner på mig själv? 

I dessa stunder är jag så tacksam över min familj. Över min fina familj som gör att allt ändå ibland känns riktigt bra. Och sen har man dom där fina, härliga guldkornen till vänner, som bara ALLTID finns där. Vad hade jag gjort utan dem? Ett besök, ett telefonsamtal, ett meddelande helt utan krav. Det gör mig trygg, det gör att jag vågar känna mig svag för jag vet att jag ALDRIG står helt ensam.

 

Att orka bli trött igen

Oj vet ni vad, igår hände något lite spännande i min träning. Jag orkade nämligen pressa mig själv så att jag blev trött. Alltså sådär trött så att jag typ inte orkar fortsätta mera. Hittills har jag liksom känt att jag inte ens riktigt kan utmana, kroppen har varit lite trög och jag har inte känt att jag har kontroll över muskler. Men igår kändes det helt annorlunda även om jag var trött redan innan passet börjar. Snart 5 månader av nattamningar börjar göra sitt. Men trotts den tröttheten börjar kroppen återhämtat sig så pass att jag orkar göra mig trött.

Jag var på step&mix och vi körde 10an (ni vet man gör två övningar, 9 av ena 1 av andra, 8 av ena 2 av andra osv. tills man gjort 1 av ena och 9 av andra), jag ville satsa på teknik men ändå testa utmana lite. Pressa lite och det gick att göra det, HURRA! Då börjar det finnas möjlighet att bli bättre också. Att vara såhär skönt slut i kroppen var najs och det var nytt för denna träningsperiod.

Dessutom hittade jag helt ny aktivering i magmusklerna igår, äntligen. Det har minsann varit en seg process denna gång, att hitta aktiveringen i magen och bäckenbotten. Knipen och aktivering då jag själv är stilla har ju gått bra, men att hitta samma aktivering i magövningar har varit lite mer utmanande. Men vet ni, det börjar hända saker nu.

Suget efter styrketräning gör sig påmint med jämna mellanrum, längtar efter magnesium på händerna, tunga vikter på axlarna och ett sätt att verkligen använda kroppen. Skynda långsamt är inte min starkaste egenskap direkt, men snart så, snart skall jag vara tillbaka bland viktplattor och stänger. Måste bara få in rutinen, hitta tiden och ha en plan. Sakta men säkert.

IMG_9857

Julgubbens hjälpreda

Om ni bara skall köpa en julklapp i år så vill jag att den klappen skall gå till julgubbens hjälpredas insamling. Här kommer du till eventet på FB, där hittar du också mera info om projektet.

I korta drag kan jag berätta att julgubbens hjälpreda samlar in julklappar till barn som av olika anledningar behöver få en julklapp. Projektet är helt anonymt, du behöver bara hämta lappen, köpa julklappen, föra tillbaka den inpaketerade julklappen och lappen  (i tid!! senast den 8.12 på gamlamalmens julmarknad) och hoppas att gåvan gör att ett barn får känna lite mera glädje på julen.

Jag är så glad över att barnen var med, så viktigt för dem att lära sig att alla barn inte lever i den verkligheten som dom har. Vi har pratat massor kring detta och vi kommer absolut att börja köpa julklappar tillsammans till julgubbens hjälpreda varje jul. Jag märker på barnen hur viktigt det var för dem, att känna att dom hjälper någon annan. Dom har stolt berättat åt flera bekanta att vi köpt julklapparna och samtidigt har barnen bestämt skickat iväg släktingar och vänner till biblioteket för att göra det samma. Ännu finns där lappar så hämta din redan idag! Det är en liten grej, inget som räddar världen eller så, men just kring jul känns det ändå lite extra viktigt att alla barn skulle få i alla fall en julklapp.

Råkar man inte bo i Pargas med omnejd kan man säkert hitta liknande projekt i sin egna hemkommun.

Tusen tack till alla frivilliga som jobba med detta och ger oss andra möjlighet att hjälpa till. Detta är startskottet på julen, NU KÖR VI!