En kväll på gravgården, i ett hav av ljus

IMG_6034

Igår var vi som så många andra och tände ljus på gravarna. Vi pratade med barnen om vad gravgården är för ett ställe och nu var första gången som dom på riktigt förstod vad det var för ett ställe. Vi pratade om vilka människor som hade dött, vilka människor vi saknade och hur dom hade varit då dom levde.

IMG_6007

Frågan om vad som händer då man dör, dök förstås upp och jag svarade på samma lugna och troende sätt som vuxna sagt till mig då jag var liten.

Ingen vet vad som händer då man dör, ingen kan veta. Jag vill tro att själen åker upp till himlen och att det bara är kroppen som blir kvar i jorden.

Vi pratade om att de som dött som vi älskar och saknar, väntar på oss där i himlen. Saga konstaterade att hon då hennes själv åker upp till himlen så skall leta upp min fammo Satu och berätta att hon fått sitt namn efter henne. DÅ brast det för mig. Tårarna rann och jag kände mig så ledsen över att fammo inte längre lever. Att hon inte fick lära känna mina barn och att mina barn aldrig fick chansen att lära känna henne. 6 år sedan hon dog nu, saknar och tänker på henne varje dag.

IMG_5999

Vi tände ljus för flera saknade. Både Adam och Saga höll med mig om att det var vackert där på gravgården. Dom lekte också med tanken att få leka nata där och springa omkring i alla gångarna. Vi kom dock överens om att man inte leker och busar just där, även om jag kan hålla med dem om att det vore ett perfekt ställe att leka på.

Saga ville få bekräftat att vi skulle tända ljus på hennes grav om hon dog. Jag ville ju bara säga att hon inte får dö före mig. Men då ringde fammos kloka ord i mitt huvud, fammo som alltid hade en lugn och avslappnad syn på döden och att det var viktigt att våga prata om döden med barn. Hon säger inte så för att jag skall säga att hon inte kommer dö före mig, hon ville bara veta att OM det händer så kommer vi tända ljus för henne också. Så jag lovade henne att vi ABSOLUT skulle tända ljus för henne. Hon blev glad och vi traskade vidare.

IMG_6044

Inte är det lätt att prata med barnen om så svåra saker som döden, men jag tror det är viktigt att göra det ändå. Jag blev trygg som barn då fammo vågade prata om döden med mig, så jag vill tro och hoppas att mina barn också blir trygga att våga prata och fråga och fundera kring döden.

 

 

Min egna och barnens skärmtid

Den senaste månaden har vi verkligen gått hårt in för att begränsa barnens skärmtid, alltså TV, netflix, iPad osv. Och jag måste verkligen konstatera att det gett resultat. Dom får se en film / spela en stund på iPaden på fredagskvällarna då vi har vårt fredagsmys, men i övrigt får som göra annat. Det var gnälligt kanske 2 dagar och efter det har dom lekt som aldrig förr, är så glad att vi tog tag i det och att det också ger resultat. Då känns det liksom värt att orka göra det. Barnens skärmtid är alltså under kontroll, något som däremot inte riktigt är det är ju min egna skärmtid.

IMG_5719 2

På min telefon kan jag nu mycket smidigt följa med hur mycket jag verkligen kollar på skärmen. På söndagar meddelar telefonen veckans timmar av skärmtid och jag måste säga att jag nog blev lite mörkrädd då jag såg mina timmar.

Första bilden visar alltså de senaste 7 dagarna, den andra bilden visar gårdagen. Vet inte ens om jag skall skratta eller gåta, gråta känner jag för. 5 timmar varje dag i genomsnitt? Jag skäms verkligen. Känns läskigt att visa detta, känner mig faktiskt lite dålig. Inte över alla timme absolut inte, men att det var såhär pass mycket tid hade jag ändå inte räknat med.

Alltså inte det att jag tycker att man inte skall få vara på sociala medier, jag tycker ju själv om det (hallå 13,5 timmar på instagram på 7 dagar) men när jag ser det såhär svart på vitt inser jag  ju ändå att ja måste ändra något. Inte konstigt att det känns som att jag aldrig hinner få något gjort. Om jag sätter såhär många timmar varje dag på att skrolla. Allt är inte onödigt och jag är inte heller helt säker på hur telefonen mäter timmarna och minuterna, men det är utan tvivel för mycket. För mycket tid som jag inte ens aktivt märker att jag sätter på telefonen.

Och jag märker ju det, GENAST jag har något minut över så hittar jag mig själv på instagram eller Facebook. Skrollandes. Helt planlöst ofta. Jag kan liksom inte bara göra inget. Om jag går på toa skrollar jag samtidigt, när jag lagar mat skrollar jag, när jag nattar barn skrollar jag, när jag ammar bebis skrollar jag. Jag kan också börja på ett inlägg som sedan aldrig publiceras, börja på ett annat som också det lämnar som utkast.

Och visst har jag varit mer på t.ex. instagram nu då vi publicerade mammas kaffepaus, visst har jag hållit på mycket med telefonen senaste dagarna, men ändå!

Någon ändring måste det nog bli. Som första åtgärd skall jag ett tag nu ta bort alla notiser, för att helt enkelt inte lockas till att kolla på telefonen HELA tiden. Hoppas på lite snyggare siffror nästa vecka!

Skumppatasting

Tänkt att helgen redan är förbi igen, vart for den liksom? Igår hade jag ett spännande event i kalendern, jag var nämligen bjuden på
skumppatasting till Diana.

Måste erkänna att jag var lite nervös innan. För även om Diana idag hör till en av mina närmsta vänner så kan jag inte påstå att jag känner hennes andra vänner typ alls. Dessutom är jag ju inte riktigt i en situation just nu då alkohol är speciellt aktuellt. Dock vet jag med mig själv att jag i 9 fall av 10 kan ha precis lika skoj utan alkohol som jag har med. Skillnaden är bara den att jag vaknade utan krabbis idag. Det är ju en positiv sak.

P1030529

Vet inte hur ni andra är, om ni är sociala genin som är bekväma att mingla när och med vem som helst, eller om ni är lite mer nervösa. Det konstiga med mig är ju att jag ofta är väldigt nervös innan men alltid har hur trevligt som helst under själva tillställningen. Igår var inget undantag. Hjärtat bultade då jag svängde in på gården, knackade på och gick in. MEN där och då släppte det, Diana hade verkligen pyntat huset för fest och det var både fint och mysigt. De andra gästerna var ju hur trevliga som helst, inte för att jag hade väntat mig något annat heller egentligen. Men det var ju ändå skönt med najs folk.

Nervositeten sitter ju i min egna osäkerhet och inget annat. Kvällen var verkligen rolig och jag är SÅ glad att jag vågade. Så viktigt att inte alltid låta hjärnspökena styra och ställa heller. Sen var ju detta förstås ändå ett tryggt ställe att gå till, liksom jag vet ju att Diana är en härlig människa så varför skulle hennes vänner vara något annat? Som sagt min egen osäkerhet sätter ofta käppar i hjulen för mig. Men inte denna gång, för jag VILLE ju gå, även om det var lite nervöst också.

Höll jämn kontakt med hemmafronten eftersom det ibland kan vara lite si och så med Vidar och flaskan. Också där var jag nervös i onödan, Anton klarade galant att natta alla 3 (vilket jag ju vet, han är bättre på den biten än jag) och Vidar hade snällt druckit sig mätt från flaskan. SKÖNT!

Bild 28-10-2018 kl. 20.35

Själva tastingen gick alltså ut på att alla hade fått ta med en flaska skumppa och jag som kan ungefär NOLL om det (nivån fresita *googlar namnet för dubbel koll* är ju helt gott på sommaren) hittade en flaska i skåpet som blev kvar från Antons 30års fest. Hade inte höga förhoppningar om att vinna alltså, och det gjorde jag inte heller. Delad 5e plats blev det, alltså godkänt typ. Och om man skall tro på vår högst (o)vetenskapligt genomförda tasting kan man konstatera följande. Den typ vanligaste skumppan, den längst till vänster i bild VANN och den enda flaskan som var äkta champagne kom sist. Vi lär oss alltså att majoriteten av människorna gillar det enkla. TYP. Annars kan man göra som jag och gå på utseende av flaska också. Fungerar OK det också.

P1030537

När de flesta andra hoppade i en taxi mot Åbos nattliv hoppade jag in i min bil och åkte hem. Träffade på två älgar på vägen vilket var lite spännande. Hemma väntade bastubad och sedan en mysig maratonamning med mjölk som SPRUTADE åt alla håll och en Vidar som verkligen inte hann med trycket. Nåja slutet gott allting gott, Vidar blev mätt och pattarna tömdes.

Roligt ändå att göra ett litet besök i en värld bort om amning, blöjor och ”MAAAAAMMAAAAAAAAAA”. Även om jag kände att jag nog passade bättre in i sängen med min bebis än på dansgolvet i Åbos nattliv. Tänkt vilken tur att jag just igår fick både äta kakan och ha den kvar. 

 

”jag, som mamma, borde ju ha koll”

Och så imorse hände det, Anton for iväg med Saga till dagis och några minuter efter att dom åkt iväg, slår det mig: FAAAAAAAAN  UTFÄRDEN och PICKNICKEN. Utfärdsväskan som alltså inte var med på Sagas hylla. Såg framför mig hur hon nu är den enda lilla ledsna tjejen på dagis vars mamma har då JÄVLA DÅLIG KOLL! Det stod ju klart och tydligt i mailet vi fick förra veckan.

IMG_4865

Jag våndas en stund, alltså några sekunder, och sedan ringer jag Anton.

– Dom har utfärd idag! OCH VI HAR INGET HEMMA! 

Det var lugnt, Saga for ju till dagis redan till kl 8 Anton hann bra åka via butiken innan han kom hem och vi hann bra fixa hennes utfärdsväska med både frukt och en liten macka innan kl 9. Hon har alltså sin röda lilla minikånken där på sin plats nu, med en picknick packad med kärlek. Denna gång behövde hon alltså inte lida för att hennes mamma är så VIRRIG. Villa aldrig att hon skall behöva lida över det! Ändå fasar jag över det varje gång, att jag skall glömma.

IMG_4987

Nåja men det som jag alltså stör mig mest på är ju att jag lägger hela ansvaret och felet på MIG. Jag menar vi är ju faktiskt två föräldrar i detta hus! Vi är två föräldrar som fått samma mail, läst samma mail och eftersom vi båda är fullt fungerande vuxna människor borde vi alltså båda vara lika ansvariga över att väskan var med. Speciellt idag eftersom det dessutom var Anton som förde henne.

Vi försöker verkligen vara jämställda jag och Anton, dela på ansvar och inte ta för givet att det alltid är mamman som skall hålla koll. 

Ändå ser jag det som mitt MITT misslyckande. Känner att ”folk” genast tänker att det är mamman som suger om barnet kommer till dagis utan utfärdsväska. Fast det var Anton som förde henne känner jag att det var MITT fel och att andra också tycker det. Lite samma som att det nog är mamman som inte har koll om barnet är ute med för lite kläder, har råddigt hår eller kommer till dagis utan utebyxor. Fast det alltså är pappan som för den morgonen. Att det liksom nog är mammas uppgift att om inte annat så berätta för pappan HUR saker och ting skall skötas. Känns det inte som att papporna fortfarande ”kommer undan” på ett helt annat sätt? Liksom jaja barnet har vinterstövlar i juli, samma fläta i håret två dagar i rad eller en pyjamas på sig, det var ju pappa som förde. Eller är det bara jag som inbillar mig? Dessutom tar inte Anton varken stress eller press över t.ex. en glömd utfärdsväska. Speciellt inte idag, då vi ju hann fixa allt.

Hur tänker ni andra, speciellt ni andra mammor där ute? Är det självklart för er att ni alltid skall ha koll? Hur mycket koll har papporna(om det alltså finns en annan förälder i samma hushåll)? Finns det någon annan virrig mamma som också lätt glömmer viktiga saker och sedan går omkring med dåligt samvete? Snälla säg att vi är flera! Och hur gör ni för att komma ihåg allt? Kalender fungerar ju annars bra, men har inte min med mig nu då jag är hemma. Dessutom tror jag att det är mammorna med koll som alltid GENAST lägger en påminnelse på telefonen för att minnas något. Jag tänker mest att jag ju nog kommer komma ihåg det, men precis som idag så finns ju risken att jag sen då inte gör det. 

Nåja, hoppas hon njuter av sin pick-nick nu i alla fall.

En podd som inspirerar och en hemlig dröm

IMG_5286

Jag vill tipsa er alla om podden Allt vi måste tala om som görs av Carola Carro Nordberg och Rebecka Hägert, två finlandssvenska mammor som poddar högt och lågt om ämnen som rör, graviditet, förlossning, föräldraskap, sex, tankar, känslor, amning och så vidare. Verkligen intressanta välgjorda avsnitt. Ofta när någon startar en podd brukar kvaliteten tyvärr vara ganska låg, avsnitten saknar röd tråd och efter ett tag tar lusten och ivern slut. Men så är inte fallet med denna podd, det märks verkligen att dom satsat! Man hade bra kunnat tro att båda två redan är proffspoddare som sysslat med detta flera år.

Har ni lyssnat? Idag som ett nytt spännande avsnitt som handlar om preventivmedel. Det väckte många tankar hos mig, men mer om det i ett annat inlägg. HÄR kommer ni till podden.

På tal om poddar och tankar kring dem så är det en hemlig dröm jag har. Jag skulle SÅ gärna vilja testa på att podda. Jag och Karin drömmer sådär lite i smyg om att testa, vi var supertaggade ett varv redan. Men vi har noll koll på HUR MAN GÖR. Skulle gärna gå någon kurs eller liknande, för att kunna göra det så bra som möjligt. Om jag någon gång gör en podd vill jag att lyssnarna skall känna samma sak som jag känner då jag lyssnar på t.ex. allt vi måste tala om. Det behöver på inga vis vara perfekt, men det måste vara välgjort.

Skulle ni vara intresserade av att lyssna på en podd med mig? Finns det utrymme för en till finlandssvensk podd? 

Kanske det bara förblir en dröm? Eller så vågar vi prova, vi får helt enkelt se. Ett pilotavsnitt skall vi nog spela in, bara för att prova på det. Nu då jag skrivit det hit måste vi ju göra något. Lite positiv press på oss alltså. Men tills man kan lyssna på oss, tycker jag ni skall lyssna igenom alla de avsnitt som finns av Allt vi måste tala om!

Hatten av till alla dagisvuxna

Jag vill verkligen lyfta på hatten till alla underbar människor som jobbar på dagis, gång på gång slås jag av hur otroligt engagerade personalen är i barnen. I mina barn och i alla andra barn. Dom bryr sig om barnen och om familjen och har sådan otrolig koll på allt. Jag blir så varm i hjärtat då dom bjuder på det där lilla extra. Ni vet det där som dom liksom inte ”måste” göra utan verkligen bjuder på. Omtanken för barnen lyser liksom igenom, dom har sina små skämt och barnen berättar ofta här hemma om alla tassiga saker som dagisvuxna hittat på. Mest värmde det ändå när Adam var med på möte till sitt gamla dagis förra veckan och fick en kram av sin förra dagisvuxna. Han är liksom viktig för dem även om han inte ens går kvar där längre. SÅ HÄRLIGT!

IMG_2729

Att få lämna det finaste jag har i händerna på dessa människor känns tryggt. Jag är så otroligt tacksam över dessa dagisvuxna. Jag kommer ju själv ihåg hur viktiga dagistanterna (jodå man fick säga dagistant på 90-talet) var för mig som liten, och nu ser jag att mina barn känner samma för sina dagis-vuxna. Jag är tacksam över det jobb dom gör, över det samarbetet vi har kring just mina barn och att dom ger mina barn ett tryggt ställe att vara på och en meningsfull vardag.

Efter att jag ikväll igen suttit på ett föräldramöte och fått ta del av vardagen på dagis sådär i stora drag, kan jag bara konstatera att i alla fall mina barn är i trygga händer. Och jag hoppas att ni andra föräldrar med barn på dagis får känna på samma sätt. Jag hoppas också att personalen vet hur mycket vi vuxna uppskattar dem och allt de gör med och för våra barn. Ofta är man bra på att klaga när något är på tok men inte alls lika snabb på att visa tacksamhet och ge beröm. Jag har verkligen betonat hur mycket båda barnen trivs på respektive ställe och jag vill tro att personalen också förstår att vi är tacksamma.

IMG_4989

Tack för att ni hjälper mig att ge mina barn trygghet, kunskap och en rolig barndom<3

Hälsa skall INTE ha med vikten att göra

Jag försöker faktiskt jobba rätt hårt med mig själv, just för att jag inte skall fastna i tanken att min hälsa och mitt mående sitter i min vikt. Jag vill göra bra val för min hälsa, för att må bra och för att orka. Inte jobba för att gå ner i vikt. Jag vill bli stark, det vill jag verkligen för den fysiska styrkan hjälper psyket också. Jag vill att min träning skall ha fokus på styrka, funktion och välmående. Jag vill ju träna, jag älskar att träna men jag vill inte hamna i hetsen kring viktminskning. Jag vet vad jag vill, ändå är det inte så lätt. För inom mig finns en massa elaka tankar, rent av hemska tankar om mig själv. Jag vill inte tro på mina egna tankar längre, jag vill inte tro att jag inte duger före mina graviditetskilon är borta. Jag vill inte tänka elaka saker om mig själv, för jag mår inte bra av det!

Malin-Anton-web-11foto: Ellen Kivistö

För vet ni vad? Jag blir inte en bättre människa för att jag väger mindre, jag blir absolut inte en bättre mamma, vän, syster eller fru heller. Tyvärr går jag omkring och TOR det, vilket är väldigt tungt, jag VILL INTE GÖRA DET LÄNGRE. Jag vill inte begränsa mig själv, jag vill leva livet och njuta av det. Jag behöver inte sätta livet på paus, bara för att kroppen inte motsvarar mina förväntningar just nu.

Jag vill bevisa för mig själv att jag vill och vågar leva livet fullt ut HÄR och NU. Som den förebilden jag hade behövt som liten. Jag tänker sluta tänka ”sen då jag gått ner” tankar. Förstår ni hur skevt livet blir när man intalar sig själv att man ”måste” gå ner i vikt innan man kan göra vissa saker? Exempel på mina tankar är:

  • jag hade gärna testat på att vlogga, MEN jag ”borde” nog gå ner i vikt först
  • jag vill börja styrketräna aktivt igen, MEN jag ”borde” nog gå ner i vikt först innan jag kan satsa på träningen igen
  • borde köpa nya träningskläder/kläder, MEN..
  • jag hade gärna haft mer bilder på MIG och barnen, MEN..

Ja alltså när jag ser det i text ser det så skevt ut, ändå snurrar dessa tankar så lätt igång. Men vet ni vad? Jag kan göra vad fan jag vill just NU och just idag! Jag ska börja tro på det nu. Jag KAN och jag SKA. Visst hade det varit lätt att bara skriva att jag gillar min kropp dom den är, för att det är det jag borde göra. Det är ju det jag önskar att jag gjorde. MEN jag vill inte ljuga, jag vill faktiskt vara öppen och ärlig med mina tankar. Det är kämpigt och det är okej det också. Det finns inga känslor som är fel, men man KAN försöka att aktivt ändra på sina tankar när man väl identifierat dem. Eller det tror jag i alla fall på.

JAG VILL INTE FOKUSERA PÅ MIN VIKT LÄNGRE. Mitt liv är inte min vikt, min hälsa och mitt mående är inte min vikt. JAG ÄR INTE MIN VIKT! Det räcker nu! Jag skall inte bli ”Malin som igen en gång gick ner xx kg i vikt” jag skall inte bli ”före-efter bilder på sociala medier”. Jag vill vara en glad och stark mamma, en aktiv mamma som orkar med vardagen. En mamma som tar tid för sin träning. Oh en mamma som hittar på aktiviteter med barnen. En mamma som bra kan mysa i soffan med popcorn framför en film. En mamma som är en förebild för barnen. Och det allra viktigaste EN MAMMA SOM INTE TÄNKER PÅ SIN VIKT VARJE DAG. Det tar energi, energi som jag inte ens har.

Antagligen kommer kroppen förändras igen då jag börjar träna mer aktivt (precis som den förändrades av graviditeten och pausen i träningen), men det FÅR inte bli ett kvitto på att jag duger mera sen. Och det är inte därför jag vill träna. Känslan skall vara kvittot, känslan av att kroppen KAN prestera. Jag känner min kropp och jag känner när den mår bra. Jag tänker lita på att jag kan hitta en vardag som tränande trebarnsmamma, inte för att bli smal utan för att bli stark. För man KAN faktiskt vara hälsosam och stark och stolt oberoende vad vågen skulle säga. Det är mitt mål, med fokus långt från viktminskning och hets. 

Vet inte om detta kvällsflum blev speciellt förståeligt för någon annan? Kanske eller så inte, men det känns i alla fall bra att få öppna upp kring hur jag tänker. Kanske någon annan känner igen sig eller att någon annan inte behöver känna sig så ensam med sina tankar.