2 positiva och 2 negativa

Igår kom då testsvaren på barnens coronatest. Jag gick som på nålar hela dagen, uppdaterade kanta flera gånger för att se om svaret kommit men där var lika tomt varje gång. På eftermiddagen packade jag Ebba i vagnen och traskade iväg på en promenad, pratade med en kompis en stund och försökte tänka på annat. När samtalet var slut satte jag på en podd och tänkte för mej själv att jag kollar kanta en sista gång när jag kommer hem, har svaret inte kommit då så går det säkert till måndagen iaf.

Knappt hade jag tänkt klart tanken så ringde telefonen, ett okänt nummet och jag gissade direkt vad det betydde. Någon av barnen är positivt. Och visst var det så, smittspåraren ringde och bekräftade att också Ebbas coronatest var positivt. Adam och Saga var dock negativa. Denna gång blev samtalet kortare eftersom barnen redan var i karantän och Ebba inte träffat några människor under de två dygnen innan hon blev sjuk. När jag lade på samtalet kändes allt mest bara märkligt.

Dels är det ju märkligt att vi ens fick corona, att det dessutom var familjens yngsta barn som träffar minst folk är ju ännu märkligare. Men märkligast av allt är ju att Adam som också haft symtom genom hela veckan var negativ. Mitt i alla dessa coronabobbor som finns hos oss nudå så har han ändå lyckats få något annat virus. Det är väl mycket med corona som vi ännu inte vet eller förstår, men nog är det minsann en märklig sjukdom.

Just nu är läget rätt lika som tidigare dagar, Vidar är trött och på dåligt humör, han ligger mest på soffan och kollar på TV. Emellanåt orkar han leka lite, busa med sina syskon eller bada i badkaret och då är han både pigg och glad men sen blir han trött igen. Det är segt, imorgon är det en vecka sedan han blev sjuk och det känns nog som att vi har många dagar framför oss ännu innan han blir helt frisk.

Ebba är piggare men har mer andra symtom, hon snorar, hostar och rosslar rätt mycket ännu. Men hon sover bra och vaknar glad, äter bra och är sig själv. En hostig och snorig version av sig själv.

Själv börjar jag känna mej trött, sover inte speciellt bra om nätterna och mycket energi går åt till att hålla koll på barnens måenden. Är han varm, känns hon slö osv. Pratade med vår kontaktperson (eller vad jag nu ska kala henne, hon som smittspårar osv) och känner mej lugnare efter det. Jag vet liksom vilka symtom jag behöver ha extra bra koll på. Men sen gäller det ju att ha koll på de stora barnen och sej själv också. Gissar att jag går på någon form av adrenalin ännu ett tag men sen kommer jag nog att behöva pausa och vila lite mer jag också.

Tacksam ändå över att vi är två vuxna hemma, det gör allt lite mer hanterbart. Det finns möjlighet för några promenader om dagen och vi hjälps åt med matlagningen och barnens behov. Idag fick skolbarnen hem skolmaterial också så imorgon blir det lite mer aktiv distansundervisning gissar jag. Men vi tar ingen stress över det heller, dom hinner nog ta ikapp sen när karantänen är förbi och det vanliga livet fortsätter. Får påminna mej om det med jämna mellanrum, detta är en fas som gör över. This too shall pass.

Nu sover alla barnen och jag och Anton skall komma veckan avsnitt av solsidan innan det är sovdags för oss också.

När coronan hittade hem till oss

Förra helgen hade vi fullt med program, vi hade halloweenfest för våra vänner, Saga hade STARA (gymnastikuppvisning) och livet kändes nästan som vanligt. Äntligen kan vi träffa människor igen, äntligen kan vi vara publik igen. Det kom meddelanden om att flera ställen vi ofta besöker tar bort sina restriktioner, minns att jag tänkte ”fy fan vad skönt ändå, vi klarade denna pandemi med förståndet i behåll”

klipp till ->

” Vidar Helenius ditt coronatest hos TyksLab var POSITIVT ” ja det meddelandet landade i min telefon på fredag eftermiddag när jag stod och skulle betala sushin i butikskassan. Jag kände hur jag frös till, en lätt känsla av PANIK samtidigt som jag försökte bete mig så normalt som möjligt. Jag hade Saga med mig i butiken och tillsammans packade vi ihop det vi handlat och gick mot bilen. Väl framme vid bilen ringde jag Anton, det är ju inte första gången jag ringt och med lite panik i rösten sagt ”det är positivt” men det är första gången som reaktionen var VOI HELVETE! När jag pratat klart med Anton ringde jag mamma, när livet krisar är det skönt att ringa mamma och få lite pepp och stöd. Mitt i det samtalet ringde de från smittskyddet.

Om vi tar allt från början då. På söndag morgon var Adam lite småkrasslig, så han fick stanna hemma när vi andra åkte iväg och tittade på Sagas uppvisningar i både rytmisk och redskapsgymnastik. Adam blev varken bättre eller sämre så jag bestämde att han fick bli hemma från skolan ännu på måndagen, vi avvaktar försäkerhetsskull liksom. Vidar for till dagis som vanligt på måndag, han var pigg, kry och glad. Där fanns inget som kunde hinta om någon kommande förkylning. När jag hämtade honom från dagis på eftermiddagen såg jag att hans näsa rann, ni vet genomskinligt snor som ju typ rinner konstant på småbarn när de ät ute. Torkade näsan på honom en gång och efter det rann den inte mer den dagen heller.

Natten till tisdagen blev han sjuk, han sov oroligt och var ledsen. På morgonen när han vaknade var det inte någon fråga om saken, han var förkyld och blev hemma från dagis. Sedan dess har han varit ordentligt förkyld, hostat och snorat, varit hes och trött men inget värre än så. Några nätter med falsk krupp hade vi, vilket för våra barn inte alls är ovanligt. Vi är vana att gå ut med barnen på natten och andas kall luft för att lugna hostan. En morgon när han vaknade tänkte jag för mej själv ”kanske han precis som Adam fått förkylningsastma, borde ringa läkaren och kolla om vi kan få en babyinhalator och lite ventoline till honom” men resten av dagen andades han som vanligt och efter det har det som tur inte varit problem med andningen.

På fredag förmiddag får vi då meddelande på Wilma, det har konstaterats ett fall av covid-19 på Vidars dagis. Då ringde jag HVC och ville rådfråga dem. Kunde vi kanske få komma på test för min egna sinnesfrid inför helgen? I och med det konstaterade fallet på dagis tyckte dom att det var en bra idé att testa honom och vi fick tid för test en timme senare.

Ännu här kände jag mig lite elak, måste jag utsätta Vidar för detta test bara för att JAG ska må bättre? Samtidigt som en annan känsla inom mig sa att det nog är bra att testa honom nu, han har varit sjuk flera dagar och det verkar inte bli bättre. Nätterna med falsk krupp spelades också upp i mitt huvud idag, svårt att andas kan ju vara ett tecken..

Sen kom då meddelandet och samtalet och mitt i allt var hela familjen försatt i karantän. Sådär bara POFF. Hon från smittskyddet är en person som vi känner sedan innan vilket kändes tryggt. Jag fick bra info och svar på de frågor som jag hade, det kändes tryggt och jag var väldigt lugn när vi avslutade samtalet. Vi köpte hem hamburgare till killarna (via drive in såklart) och körde sedan hemåt. På hemvägen ringde jag de som ja visste att vi umgåtts med under helgen, berättade att Vidars prov visade positivt och sa att de med väldigt låg tröskel skall boka test om de får symtom. Gränsen för Vidars exponeringar var söndag, men ville absolut meddela de som var hos oss till 23 på lördag kväll också.

Adam och Ebba är också flunssiga och eftersom Vidars test var positivt behöver också dom testas. Det var ingen panik att testa dem, vi kunde bra vänta till måndag när HVC i pargas är öppet igen, men jag är ju som jag är och vi hade ringt barnjouren i Åbo och bokat test till följande dag redan på fredagkväll. Igår testades då Adam, Saga och Ebba och nu väntar vi på deras provsvar. Hela familjen är i karantän oberoende vad deras resultat är, men det känns ändå som en sak jag vill veta. Dessutom betyder ju ett positivt coronatest ett grönt coronapass i 6 mån, så någon liten nytta har dom ju av att veta.

Så här är vi nu, söndag förmiddag och läget känns okej. Imorgon får vi säkert mer info om hur skolan skall skötas för de äldre två den kommande veckan, vi skall beställa hem mat och försöka göra något bra av en vecka helt utan program. Jag vill vara öppen med detta för jag vet att denna historia hade hjälpt mig som orolig mamma. Här i våra trakter är det just nu många som smittas och som förälder blir man ju snabbt orolig. Alla reagerar såklart olika på coronan också, men såhär kan det gå. Jag vill också vara ärlig så att det i lilla Pargas inte behöver börja gå några rykten om vem som är sjuk osv. Jag vet att vi gjort så gott vi kunnat för att undvika smittan men den hittade till oss i alla fall. Nu tar vi en dag i taget och hoppas att ingen får värre symtom än såhär.

Klara färdiga vardag

Hallo (eko eko eko eko) är det någon kvar här inne? Skriv gärna en kommentar om du kikar in här så jag vet vem som fortfarande troget läger *puss*

Sommaren är minsann inte tiden när jag hinner blogga, borde ju veta det men ÄNDÅ blir jag lika förvånad varje år. Dagar som blir veckor och månader och datorna står orörd och samlar damm. Nu loggar jag in igen efter en helt otrolig sommar, den första sommaren som fyrabarnsmamma. I skrivande stund ligger Ebba (som blir 7 månader på söndag) ute i vagnen och sover, Vidar är på dagis (!) och Adam och Saga(!) är i skolan. Det är såhär vår vardag ser ut just nu. Och det känns bra, det känns helt rätt faktiskt.

Vad berättar man annars då? Hmmm, kanske det är bäst att ta det som det kommer och se vart detta bloggande leder. Hösten är den perioden av året som gör mig mest kreativ, jag får stora visioner och planer och tålamodet är kort. Ska eventuellt inleda en utredning gällande ADHD i höst. Just nu känner jag mig väldigt spretig i vad jag vill, dras mellan totalt olika drömmar och känner mig lite lost. 30 årskris kunde någon kanske kalla det, någon annan kanske skulle tänka att jag tappat bort mig själv i mammarollen.

Själv vet jag inte riktigt, kanske en blandning av båda? Jag har ju inget jobb och ingen arbetsidentitet längre. Har ju därför möjlighet att bygga upp vad jag vill, vilket dröm! Men ändå känns det svårt. Kanske möjligheterna bara är lite för många, det blir svårt att strukturera bland alla möjligheter, drömmar och mål. Känner mig som ett litet barn i en godisbutik typ, oändligt med möjligheter men jag vet inte hur mycket pengar jag har och därför blir valet svårt. (minns så otroligt bra den känslan som liten, det fanns en godisaffär här i Pargas och man vägde godiset först vid kassan, det gällde ju att försöka plocka just rätt mängd. Just så mycket att pengarna räckte men ändå så mycket att man fick mesta möjliga mängd godis) Jag kan ju chansa och bara plocka allt jag vill ha men riskera att jag inte har råd att köpa det och känna skam över det vid kassan. Ja skammen är något som skrämmer mig. Jag vill inte komma fram till kassan i godisbutiken med en stor påse godis och inse att jag endast hade 2€ i plånboken. Är rädd för att ”alla andra” ska tänka ”men lilla vän hur trodde du nu att du skulle klara detta då? Du måste väl ha koll på dina pengar innan du börjar fylla godispåsen”. Så det smartare valet är väl att ta det säkra före det osäkra, köpa en liten chokladstång och vara säker på att pengar räcker vid kassan. Även om jag ju vet att jag inte skulle känna mig nöjd då, jag ser ju potentialen!

Kanske en snurrig liknelse, eller så finns där någon annan som känner igen sig?

Just nu är jag i alla fall mest hemma, föräldraledig och trivs väldigt bra. Behöver inte ta några förhastade beslut, kan ta det lugnt och sakta men säkert börja bygga upp något. Men har svårt att inte tappa fokus och motivation om jag bara får jobba lagom mycket. Balans i livet har aldrig varit min starka sida.

Nu hör jag att Ebba vaknar i vagnen och det är dags att avsluta dagens svammel. Kul att vara tillbaka! Hoppas vi hörs snart igen! (och detta publiceras då såklart några timmar senare när vi ätit lunch, handlat och lekt på golvet)

Dagen då jag insåg att jag är DEN DÄR MAMMAN nu

Vissa dagar är min stubin rätt så obefintlig jag går från reaktion till handling och hoppar över tankedelen helt. Det är inte riktigt typiskt mig, jag brukar oftast knyta handen i fickan, tänka några väl valda ord och gå vidare med mitt. Kanske beklaga mig över det till någon som orkar lyssna men ändå sansa mig och tänka ett varv innan jag agerar. Men så ibland, som sagt, händer det att min stubin är slutbränd. Ibland är det ju inte speciellt lyckat men andra gången är det ändå rätt bra.

Igår var vi ut och gå under tiden som Saga hade danslektion. Ebba sov i vagnen, Vidar cyklade med balanscykeln och Adam åkte på sin scoot (ni andra som är födda på 90-talet ja det är en kickboard men försök inte kalla den det, soooo last millennium liksom). Karin var också med, hon hade deras hund i koppel och ett barn i vagnen. När vårt ”lilla” ekipage kommer gående längs cykelvägen tar vi ju givet upp en del space. Rätt som det är kommer två lite äldre pojkar cyklande förbi oss och jag ropar till Vidar och Adam att dom skall hållas till sidan. När pojkarna cyklar förbi dem tycker den ena av dem att det är en svinbra idé att cykla på bakhjulet. Vidar vinglar till på sin cykel och killen som cyklar på bakhjulet har inte så bra koll på sin cykel. Och DÄR exploderar denna mamma och jag ropar:

CYKLA SKAPLIGT NÄR DU ÄR NÄRA SMÅBARN!

Inget hände som tur, Vidar cyklade vidare och pojkarna cyklade snällt med båda hjulen i marken efter det, i alla fall så långt som vi såg av dem. Jag vände mig till Karin och konstaterade att jag nu tydligen är ”den där mamman som ryter till andra barn”.

Det är inte första gången som jag konstaterat att jag helt klart hör till team föräldrar nu. Jag är alltså den där 30 åriga mamman som ryter och fostrar inte bara mina egna barn utan också andras. I ett skede kunde jag liksom smyga lite under radarn som förälder, liksom det var inte sådär självklart att jag var mamma om jag inte hade barnen med mig. Men nu är den gränsen passerad alltså, när jag till och med läxar upp andras barn när dom inte beter sig. Är man ute och cyklar bland andra människor behöver man ju hålla koll på trafiken men också på andra små nya cyklister som rätt snabbt kan få för sig att cykla rakt över gångbanan. Ja men ni hör ju, värsta präktiga mammaåsikterna här.. Dock tänker jag att det är BRA med vuxna som säger till och jag hoppas att det finns andra präktiga mammor som säger till mina barn om dom är ute bland folk utan mig och inte tänker sig för.

Hur gör ni andra? Kan ni säga till andra barn om ni tycker att dom inte beter sig?

En helg full med familjetid och utan måsten.

WOW vilken helg vi haft, magsikt vinterväder och familjetid tillsammans. Jag känner mig så laddad efter denna helg, liksom FULL av positiv energi och kärlek. Alltså missförstå mig inte, vi har bråkat och tjatat precis som vanligt denna helg också men små stunder där emellan har allt bara löpt så bra. Att vara tillsammans ute i strålande solsken gör gott åt alla. Så många gånger som jag tänkt att jag verkligen vill njuta nu så länge vi inte alls behöver anpassa oss efter en nyfödd. Vill vi åka pulka kan vi göra det, vill vi mysa framför TVn och äta popcorn gör vi det och vill jag ta en promme vet jag att läget är lugnt med Anton och barnen. Längtar SÅ efter bebis, men är så tacksam över att jag kan njuta av den friheten vi har ännu någon vecka. PERFEKT alltså.

Jag blir lite extra lycklig av att barnen är ute hela dagarna, när dom bara kommer in och äter med rosiga kinder och sedan rusar ut igen. Deras utekläder levererar verkligen i år, -10 grader ute och barnen hålls varma utan att bli svettiga. Till och med Vidar kommer in och är riktigt varm och gosig. Barn i underställ är också något som gör mig så löjligt lycklig, så gosigt att glida runt hemma i bara underställ mellan varven i pulkabacken och skidspåret. Att gå ut och gå bland snötunga träd har också gjort mig lycklig och lugn i själen denna helg. Ja men ni märker ju, har verkligen haft tid att landa denna helg.

Vi bestämde också att vi skippar barnens hobbyn denna helg, hur ofta kommer dessa helger med vinterväder och solsken? Här i Pargas är det i alla fall inte så vanligt, hobbyn och träningar hinner vi med resten av året. Tror också att det var en stor bidragande orsak till att jag känt mig så lugn och avslappnad. Vi har inte haft några tider att passa och det har varit så otroligt skönt. Vi känner oss redo för måndag imorgon nu.

Idag plockade vi fram skidorna från garaget. På något konstigt sätt hade både skidor och monor krympt sedan de senast användes (vintern 2019). Men är man envisa (vilket mina två äldre barn är) så gick det att klämma ner fötterna i monorna ändå. Vi har beställt nya monor och skidor till Adam och bara dom kommer får Saga ta över Adams gamla skidor. Men som sagt, ivern var för stor idag så det fick gå såhär också.

På eftermiddagen ville dom absolut testa skida i riktiga spår, så vi packade oss i bilen och åkte iväg till skidspåret. Anton skidade med Adam och Saga och jag och Vidde försökte underhålla oss själva under tiden. Vidar var mest sur över att han inte hade några skidor, ställde sig demonstrativt i ett skidspår och ropade ”VIDDE ÅSSÅ SKIDA!” Tur för honom så borde hand monor och skidor också komma nästa vecka, ska bli spännande att se om han verkligen vill skida sen när han har möjlighet till det. Hoppas vi hinner åka och prova några gånger innan bebis kommer i alla fall. Är löjligt sugen på att själv också skida, men litar nog inte riktigt på min talang när det kommer till skidandet som höggravid. Är ändå så rädd för att falla alla ”tänk om” tankar gör att jag hellre väljer att stå och titta på just nu.

Som sagt har helgen varit magisk. Nu sover barnen sedan några timmar och jag börjar också vara redo för sängen. Sover rätt oroligt om nätterna just nu, vilket i sig inte är så konstigt. Längtar efter att få sova på mage igen även om jag ju inte lär sova bättre nätter ännu på några månader. Undrar hur många helger vi hinner ha tillsammans ännu innan bebis gör entre. Spännande tider ändå.

Taskig väckning denna fredag!

Gammal bild, finns inga bilder som lämpar sig till detta inlägg!

Här sitter jag och stirrar i kors, så trött fast klockan bara är 8! Jag har redan varit vaken 3 timmar. På grund av barn som bökat och stökat kanske ni tänker? Eller kanske på grund av Antons tidiga väckning för snöplogande? NEJ och NEJ! Vaknade av prassel i sovrummet, trodde det var någon av barnen som kom till vår säng, men ingen dök upp och ljudet fortsatte. Vaknade till lite mer och började fundera varifrån ljudet kom, rätt yrvaken alltså.

Lokaliserade ljudet lite mer och tittade mej omkring och insåg att vi har en MUSJÄVEL i sovrummet. FY FAN! Ringer Anton (som ju alltså är ute och plogar snö och inte på något vis ens kan hjälpa) och halvgråter över det faktum att där är en musjävel i sovrummet. Vidar sover i vår säng och jag börjar känna paniken krypa i kroppen, inte för att möss är farliga men väldigt väldigt äckliga och ovälkomna i sovrummet är dom.

Efter några patetiska försök till, ja till vadå kan man fundera nu i efterhand?!? Med en innebandyklubba i högsta hugg som jag petade runt på lådorna med julpynt med för att försöka skrämma iväg musen typ. Den gömde sig bakom lådorna och sedan försvann den någonstans. Såhär i efterhand ser jag ju det komiska i en yrvaken halvt hysterisk höggravid naken kvinna i en säng med en innebandyklubba i högsta hugg, men där och då var humorn rätt så avlägsen faktiskt. Nåja efter ett tag trodde jag att musen gett upp och smitit ut från sovrummet och förhoppningsvis tillbaka till källaren? Kanske jag ändå hade missat det? Dom är ju ändå rätt snabba dom där musjävlarna..

Blev tyst och tänkte att jag kanske ändå skulle kunna sova en stund till, tills det igen prasslade till och nu var musjäveln vid sängen. DÄR gick min gräns! Lyfte upp Vidde och rusade ut från sovrummet tillbaka till hans egen säng. Anton fick uppleva allt detta kaos genom telefonen och han tyckte att jag skulle stänga dörren till vårt sovrum så att vi ( läs han ) kan lägga en fälla dit och förhoppningsvis fånga musen. Sagt och gjort.

Jag steg upp eftersom jag på INGA vis kände att jag kunde somna om med detta adrenalinpåslag. Efter ett tag kom Anton hem på morgonkaffe innan jobbet och han gillrade en fälla i sovrummet. Så nu hoppas jag på fångst där så att jag kan sanera hela sovrummet och förhoppningvis sova lugnt inatt. Fångar vi inte musen får jag väl ta in på hotell eller något?!?

Usch säger jag bara, har som ännu på något sätt kunnat hantera möss i källaren som ibland irrat sig iväg till köket, men i sovrummet när jag sover där?!? NEJ nej nej nej, det fungerar inte. Kul start på fredagen alltså! Nu sitter vi i soffan, jag och Vidde, kollar på tv och äter frukost. Hoppas på en liten vilostund här innan dagen börjar på riktigt.

Mål och tankar inför 2021

2021 är HÄR och dessa första dagar har jag försökt lägga upp några mål inför detta år. Tycker om att planera och lägga upp mål, men såklart känns det lite extra svårt att i år veta hur våren kommer bli. Med en liten bebis vet man ju aldrig, kommer hen sova mycket om dagarna eller kräva underhållning mest hela tiden?

Håller igång mina promenader ännu vilket känns så bra, även om vissa uppförsbackar kräver vilopauser. Speciellt när vagnen är med, hello sammandragningar alltså! Nåja när jag går min vanliga länk går jag och funderar på det nya året. Vad vill jag jobba på? vad vill jag förbättra? vad vill jag sluta lägga energi på? Det är många tankar, rätt så spretiga också men man måste väl börja reda upp dem i något skede för att få klarhet på något.

Något av det bästa med alla dessa tankar i år, är att dieter, viktminskning och träningshets inte ryms med när jag planerar inför 2021. Inga löften om strikt hälsosam mat, andra dieter och orimliga krav på träning, det känns så skönt. Speciellt nu när så många basunerar ut sina löften om godistrejker, inga kolhydrater osv. Har så mycket tankar kring detta, men sparar det till ett annat inlägg.

Som många av er vet har jag i många år (typ hela mitt vuxna liv) kämpat med en skev relation till mat, periodvis också träning, och jag är så tacksam över att denna fjärde graviditet fått mig att inse flera viktiga saker om mig själv och min kropp. Jag ÄR min kropp, mitt värde är inte bestämt baserat på min kropp, men jag är beroende av min kropp. Jag behöver ta hand om min kropp, inte straffa den för vad den väger eller hur den ser ut. Målet för 2020 var att gå 10 000 steg / dag, det målet nådde jag inte helt, tror jag snittade på 8 000 steg / dag men det är ändå en rejäl förbättring från tidigare år.

Träningsiver och motivation har kommit och gått under året men promenaderna har bestått, och det har gjort så gott. Det är något jag kommer fortsätta med, såklart enligt min ork och hur kroppen klarar av det efter förlossningen. Jag ser framemot att komma igång med träningen igen, men inte med fokus på att gå ner i vikt utan för att bygga en stark kropp. Efter fyra graviditeter kan jag berätta att det kommer krävas en del arbete med mitt bäckenbotten innan jag kan gå på de tunga vikterna igen. I de bästa av världar kommer jag börja utrusta mitt garage-gym till sommaren! Drömmer om viktplattor och stänger, målet är en liten crossfit box i garaget. Detta kommer jag helt klart blogga mer om detta år. Träning utan hets.

Jag vill också satsa mer på att lära mig fotografera, så det är ett mål jag har detta år. Har anmält mig till en fotokurs och kommer lägga mer tid och fokus på det. Både själva fotograferandet och redigeringen efteråt är något som jag verkligen vill lära mig mera om. Kommer planera in tiden så att jag vet att jag verkligen får det gjort också, liksom inte tänka ” jag gör det sen ” för det där ”sen” lär ju inte dyka upp automatiskt 2021 heller.

Podden skall rulla igång igen, tänk ändå att det blir en fjärde säsong! Det ser jag framemot, små egna projekt vid sidan av mammalivet är GULD VÄRT för att jag inte helt ska tappa bort mig själv. Att fortsätta utveckla hela MammasKaffepaus grejen känns både spännande och givande, även om jag ju nog förstår att jag antagligen inte kommer ha samma tid och energi för det denna vår. Den viktigaste är ju ändå att det skall kännas roligt. Men just nu är jag SÅ TAGGAD på att komma igång igen. HÄR hittar ni podden.

Bloggen är mitt största frågetecken just nu, jag vill så gärna blogga men har svårt att få till det. Tröskeln har blivit så hög, ställer höga krav på mig själv. Liksom jag skulle behöva leverera massa intressant kontent, fina bilder och massa genomtänkta inlägg. Samtidigt som jag skulle vilja att bloggen uppdateras ofta, att det skall finnas nya inlägg här när följare kikar in osv. Ska försöka sänka tröskeln och blogga om just det jag själv vill när jag känner mig taggad på det. Jag gillar ju min blogg, saknar den alltid när jag inte är inne i ett flow och vill inte släppa den. Kommer inte lova något annat än att jag gör mitt bästa för att hålla bloggen aktiv.

På instagram har jag mitt egna konto malin.helenius , mitt träningskonto kivatraning och mammaskaffepaus konto. Där kommer det väl inte att ske så stora förändringar, annat än att jag tänkte försöka ha lite mer aktivitet på kivaträning kontot.

Sen finns jag ju på youtube också, även om aktiviteten på det kontot varit så gott som noll det senaste året. Efter julkalendern på mammaskaffepaus instagram fick jag mersmak för video, så jag drömmer lite i smyg om att dra igång något på youtube också. Ni vet jag är ju mammaledig och har så mycket tid LOL! Men vad vill ni i så fall se? Är det vloggar, pratvideon eller något helt annat? Berätta.

För att planera lite mer ingående kring mitt egna företag har jag köpt ÅRSPLANERINGEN från Let Me Create, har börjat fylla i den lite smått men vill låta det ta sin tid. 2021 blir ju mitt första år som företagare, även om jag ju just nu faktiskt är mammaledig, om jag inte minns fel blir jag vårdledig igen i november 2021 så senast då hoppas jag ju vara igång på riktigt med företaget också. Det känns ändå som ett spännande år, ett år fyllt av möjligheter och ett år där jag vill satsa på mig själv också.

För familjen hoppas jag att vi får vara friska, rätt givet sådär också utan corona. Jag hoppas såklart på en bra förlossning, en pigg, frisk och stark bebis och någon form av lugn i babybubblan. Mest nervös är jag kanske ändå över Vidars reaktion, de två andra är så stora redan så dom VET liksom på ett annat sätt vad som väntar. Men detta ska jag nog inte snöa in mig mer på i detta inlägg. Jag hoppas att vi skall ha tid för varandra i vardagen också även om jag ju vet att vår vardag är rätt så späckad.

Nu börjar det nog vara dags att avsluta detta maratoninlägg, kommer säkert prata mer om mål och tankar kring 2021, detta var ett första försök att strukturera tankarna.

Ingen stress, mycket sömn och tillsammanstid

Ja vad ska jag ens säga, vi har verkligen varit jullediga DELUXE detta år. INGA PLANER, inga måsten inget. Allt det som vi sett framemot har avbokats, ja jag vet att det är vettiga men FAN SÅ TRÅKIGT. Dock försöker jag på något sätt att se det positiva i det, det ger oss en chans att verkligen ta det lugnt dessa veckor. På morgonen vaknar barnen, tassar upp och parkerar sig framför TVn. Jag släpar upp mig och serverar frukost till dem och passar sedan på att sova en stund till. Detta om något är lyxen med stora barn, dom kan liksom hålla koll på Vidde (se på netflix eller disney+) så länge jag slumrar på soffan. Har verkligen haft ett ENORMT sömnbehov just nu och det känns så skönt att kunna sova ”ikapp” lite. Vet att jag inte kan sova i förväg för att vara mindre trött när bebis kommer MEN det är i alla fall perfekt att inte gå in i den perioden med minus på sömnkontot.

Vissa dagar känner jag mig dålig, liksom att jag ”försummar” barnens jullov. Det är ju NU jag borde leka, spela och hålla igång. Umgås, vandra i skogen och allt det där man ”inte hinner med” när vardagen rullar. MEN jag har konstaterat att jag inte ligger på minus från vardagen, jag ÄR ju alltid hemma, finns alltid där för dem när de kommer hem från skola och förskola och vi har flera år av det kvar framför oss ännu. Då är det mer än OKEJ att jag passar på att vila när alla är hemma och Vidar har sällskap. Dessutom tror jag inte att Anton känner samma stress över att han jobbar under deras jullov, så VARFÖR ska då jag känna mig dålig? NEJ jag ska inte göra det. Vi tar det lugnt på förmiddagen, jag får ladda energi och på eftermiddagen hinner vi med både ett och annat innan vi landar i soffan igen på kvällen.

Idag har vi hunnit ut i snön ett varv, så länge det var lite snö och inte bara slask och plask. Barnen är otroliga, dom kör ALL IN genast det är lite vitt på marken. Dom åkte snowboard och pulka tills det endast var lera kvar i backen. Byggde snögubbar, gjorde snöbollar och verkligen tog till vara på varje stund ute. Jag är så tacksam över deras vinterhalare från ISBJÖRN of SWEDEN, för även om det RINNER vatten av halaren så är dom torra på insidan. Inga galonkläder vilket gör att kläderna andas och barnen inte kommer in och är genomsvettiga.

Som tips bara och inget spons eller så, kan jag berätta att det just nu är bra rea på vinterkläder på isbjörns vinterkläder. -50% är galet bra på de bästa vinterkläderna, så kika in där om ni behöver vinterkläder till barnen. Jag kan visa vad jag beställde här sen bara paketet kommer.

För att samla lite extra mammapoäng kokade jag varm kakao och tinade de sista lussebullarna från frysen. Lite picknick i plasket förgyllde uteleken lite extra. Men OJ så vi önskar att det skulle komma ens lite mer snö, att det skulle vara minusgrader och ordentlig vinter istället för detta slaskväder. Barnen längtar efter att få skida och skrinna och för att det skall bli möjligt behövs lite kallare väder. Får man önska hade det ju varit aningens lättare att genomföra detta innan bebis skall vara med på utsidan. Men som det ser ut nu så har vi inte så höga förhoppningar.

Resten av dagen ska vi väl bara chilla här hemma, vänta på att Anton ska komma hem från jobbet, laga pizza och kolla på någon film typ. En perfekt näst sista dag på detta år. Vad har ni för program nu under jullovet?

Läkarkontroll, check!

Idag var det dags för läkarkontroll hos rådis, sjukt att det redan är tid för detta! Allt såg bra ut och läkaren såg inga tecken på att en vaginal förlossning inte skulle vara aktuell denna gång. Alla 3 förlossningar hittills har ju förlöpt utan några komplikationer, hoppas såklart på samma denna fjärde gång. Bäckenet lär ju inte ha blivit mindre i alla fall. Där var inte heller några tecken på att något skulle vara på G ännu, sådär med tanke på själva förlossningen. En del av kanalen var kvar ännu, vilket är skönt med tanke på att jag ändå haft en del sammandragningar den senaste tiden. Är inte sugen på bebis ännu på någon vecka, vill gärna att hen ska få växa sig stor och stark i magen först. Speciellt när vår vardag inte stannar nämnvärt av att en bebis kommer med i gänget så känns det tryggare om hen är fullgången och stor och stark när hen föds. Bebis ligger rätt lågt redan, inte alarmerande på något sätt dock, men precis som jag känt så har den ännu rätt bra med space i magen. Mina revben tackar och mina lungor också.

Bara för att komma i rätt stämning, en första bild på mig och Vidde. Åååh, tänk att vi snart är där igen, på förlossningen med en liten liten nyfödd en. SOM jag längtar!

Så skönt att allt såg bra ut, bebis växer och mår bra vilket är prio 1. Magens storlek var ganska lika som min graviditet med Saga, mycket mindre än med Vidde och lite mindre än med Adam. Vidde har hittills varit störst vid förlossningen och Saga minst. Ska bli spännande att se var bebis placerar sig. Jag gissar på under 4 kg denna gång, men vem vet? Blodtrycket var bra, HB var bra ja allt var som det skulle helt enkelt. Nu är det bara att vänta tills bebis är redo. En bit in i februari lär det nog gå, med tanke på mina tidigare graviditeter alla gått rejält över tiden..

När jag satt och väntade på att få komma in till läkaren insåg jag att jag glömt de två saker som jag hade tänkt att jag skulle komma ihåg idag. Att inte ta på mina allra fulaste trosor och att att raka mig i duschen. Kom ihåg NADA av det. Gissar att någon annan känner igen sig. Och JA jag vet att läkaren inte bryr sig, egentligen bryr jag mig väl inte nämnvärt heller. Men känslan av att jag hade tänkt göra något som jag sedan TOTALT glömt bort är ändå där.

Ni följer väl MammasKaffepaus på instagram, vi är rätt roliga med våra reels om vi får säga det själva.

Nåja nu är det iaf check på läkarkontrollen, ett steg närmare förlossningen alltså. Någon annan som också börjar vara på slutrakan av graviditeten? Är ni taggade inför förlossningen? Nervösa för något? Berätta!

Vad är du mest stolt över 2020?

Det är en fråga som vi ställde på MammasKaffepaus intagramkonto idag, det är en fråga som jag själv tänkt på rätt mycket nu när 2020 börjar närma sig sitt slut. Vill liksom avsluta med att lyfta det jag är stolt över, det som jag vill ta med mig från 2020 in i 2021.

Så vad är jag då mest stolt över?

Det första är att jag tog kontakt med en psykolog i januari 2020 och började nysta i mitt egna mående. Var på gång med utredning för eventuell diagnos och allt MEN så kom Corona och det lämnade där. På ett vis är det synd men samtidigt har jag ändå börjat och det är det viktigaste, jag fick verktyg och en person som jag vet att jag kan kontakta OM eller NÄR det känns som att jag behöver. Känns tryggt med tanke på att jag fått en rejäl dipp i mitt mående efter varje graviditet.

Drömde redan för ett år sedan om det där fjärde barnet, hade en stor önskan om att bli gravid och var rätt så insnöad i allt detta. Jag var rätt fundersam över vad ”alla andra” ska tycka om ett eventuellt fjärde barn men bestämde mig sedan för att jag inte kan leva mitt liv utifrån åsikter jag inbillar mig att andra har. Här sitter jag nu, men magen i vädret och längtar efter vår lilla fyra. Gissa hur många negativa eller ifrågasättande kommentarer jag fått. EXAKT NOLL! Så onödigt att ens fundera på vad ”alla andra” ska tycka. I slutändan är ju det viktigaste ändå vad JAG och Anton tycker.

Vi körde igång MammasKaffepaus igen och vi hann med både en andra och tredje säsong på podden. Vi satsade målmedvetet på vårt instagramkonto och har vuxit stadigt under hela hösten. Det känns spännande, roligt och givande. Extra kul skall det ju bli att se VAD som kommer hända med allt detta 2021. Vi kommer ha planeringsmöte inom kort jag och Karin, så då skall vi försöka strukturera upp vad som vi vill satsa mest på nu under våren. Det är så roligt att jobba med detta, jag lär mig massor och får vara kreativ.

Jag startade mitt egna företag. Lite otippat men samtidigt så otroligt typiskt mig. Jag har funderat av och an så länge, haft en vilja men inte vågat. Nu är det gjort, jag har skickat mina första egna fakturor och lär mig hela tiden nya saker där också. Det känns tryggt att börja med ett eget företag nu när jag också är mammaledig och inte ekonomiskt beroende av inkomst från företaget genast. Har ju klarat oss på vårdbidrag rätt länge nu, så jag är inte van att få någon lön alls. Nu hinner jag bygga upp mål och planer innan det blir dags att börja jobba på heltid. PERFEKT om ni frågar mig.

Att jag hållit igång med mina promenader hela våren, sommaren och hösten. Med några undantag när orken varit i botten, så har jag traskat på i ur och skur med poddar som sällskap. En lugn stund och tid att ladda batterierna. Något jag mår riktigt bra av och något som jag skall hålla hårt i också när bebis är här.

Jag tror det är viktigt att göra detta, att fokusera på det som jag är stolt över och inte alltid fastna i allt det som hade kunnat gå bättre. För tro mej, det finns MASSOR av saker som jag vill förändra, förbättra och sluta göra. Men på något vis känns det mer pepp att fokusera på det som är bra och fortsätta med det. Sen kommer jag såklart att jobba på det andra också.

Vad är DU mest stolt över från det senaste året?