Torsdagstankar i september

Hej på er! Hoppas ni har det bra i blåsten. Här sitter jag och andas ett varv innan eftermiddagsrumban skall dra igång. Skall koka korvsoppa till middag och sedan skall alla byta om och packa sina väskor för kvällens hobbyn. Ber en tyst bön att Anton skall hinna hem innan vi skall iväg, för isf behöver inte Vidde joina oss. Min hjärna producerar ytterst lite struktur just nu, så ni får helt enkelt kika in i min hjärna ett varv och ta del av just de tankarna som snurrar där just nu:

Shit vad kallt det är idag, första riktiga höstdagen och dags att plocka fram åkpåsen till vagnen igen. Problem nummer 1 är: VAR ÄR DEN? Denna graviditetshjärna alltså, WOW. Åkpåsen är helt säkert på ett bra ställe, hoppas jag hittar den innan vintern. Som tur har vi två och den andra hittade jag till slut så Vidar kunde sova ute i vagnen också idag.

Vardag är ändå rätt najs, jag fungerar bäst när vardagen är rätt så strukturerad. Jag tycker om scheman där jag kan kolla vad som händer när och jag behöver tider att förhålla mig till. Hade helt säkert lämnat i soffan 9 av 10 eftermiddagar om vi inte haft program. Har jag inte konkreta saker att göra gör jag sällan något alls. Ni vet det där med ”allt eller inget” som jag pratat om förr?

Så nöjd att jag i år har både en EGEN kalender i pappersformat OCH en familjekalender för hela familjen på väggen. Då kan vi skriva in saker vi alla behöver komma ihåg och jag kan dessutom skriva in mina egna ”kom i håg” grejer i min egna kalender. Lite klistermärken och fina pennor sätter en liten guldkant på planeringen. Hade lätt kunnat sitta och fixa med dessa kalendrar hur mycket som helst. Lite som en bulletjurnal fast för oss som är lika konstnärliga som en skolåda.

Bebisen i magen gör sig mer och mer påmind om dagarna. När jag sätter mig ner för att skrolla instagram en stund eller på kvällen när jag ÄNTLIGEN får lägga mig i sängen igen *evigt trött*, så känner jag av små buffar och knuffar. Tänk att det ÄR en bebis där, det är lika overkligt varje gång.

På tal om bebisen, är snart halvvägs igenom graviditeten nu och har ännu väldigt lite ”känningar” av vilket kön hen är. Vi vill ju försöka att inte ta reda på det denna gång, främst för att jag vill uppleva överraskningen vid förlossningen. Tänk att liksom SJÄLV kolla efter. Ser det lite som en belöning för att jag just fött. Hoppas så att vi skall få uppleva detta denna gång.

Ni har säkert sett eller hört om den hemska självmords-videon som cirkulerat på tiktok och YouTube de senaste dagarna. Så obehagligt. Vi har pratat mycket med barnen här hemma, både om detta och om annat som man kan råka se på internet. Ännu en gång påminns jag om hur viktigt det är att ALLTID vara med och närvarande när barnen ser på youtube t.ex. På Adams telefon får han inte ha YT alls och här hemma är den appen bakom kod. Men inte är man trygg sen heller, när och var som helst kan ändå barnen utsättas för dylika videor. Läste på svenska yle att det bästa är att föra öppna diskussioner med barnen och inte har förbud. Det låter vettigt, även om just YT är förbjudet för våra barn om de inte har en vuxen med sig. Ibland saknar jag nog tiden när barnen var så små att det största problemet var napp-avvänjning, dåliga nätter eller fel färg på glaset.

Nej nu börjar det nog vara dags att kliva upp och koka soppa. Vi får fortsätta en annan gång helt enkelt. Skönt att få rensa lite bland tankarna i alla fall. Hoppas ni får en fin fortsättning på torsdagen, imorgon är det F R E D A G!

Detta är annars det BÄSTA att ha i frysen! Tillsätt endast buljong och kött, korv eller fisk t.ex. och TADAA middagen är serverad. Ekologiska grönsaker dessutom och ingen tid går åt till att skala och skära grönsaker. HURRA säger denna mamma som annars också är rätt trött på att laga mat.

Lite lägre nivåer på tillväxthormon

Under denna sommar har vi sprungit med Vidar till ÅUCS ett flertal gånger på olika undersökningar. Vidar har aldrig varit speciellt stor, ja utom då han föddes då (53cm lång och 4160g tung). Men nu kring 2 år släpade längden efter lite onödigt mycket vilket ledde till vidareundersökningar.

Vi började med blodprov för att utesluta allergier, celiaki, problem med sköldkörteln (vilket jag själv har) och så vidare. Men blodproven såg bra ut, vilket såklart var skönt. När blodprovet inte gav något skickades vi då vidare till Åbo. Vi fick först träffa en barnläkare som undersökte Vidar, inte heller han hittade något avvikande. Urinprov togs utan något resultat och efter det blev det dags att göra ett sorts belastningstest för tillväxthormon. För er som varit med om sockerbelastning så kan jag säga att denna undersökning görs på motsvarande sätt. Vidar skall fasta i 10h, och sedan läggs en kanyl. Ett ämne ges och sedan mäts hormonnivåerna i blodet med 30 minuters intervall i 2 h.

Nu har han gjort hormontestet två gånger och igår ringde en sjukskötare från ÅUCS. Han värden är lite under ”normala” men inte heller alarmerande låga. Vidars läkare skulle nu ta ställning till hans resultat och sedan höra av sig om hur vi skall gå vidare. Vad jag förstod på sjuksköterskan görs inget ännu på några år, men en eventuell hormonbehandling kan bli aktuell. Detta är frivilligt och något som jag just nu känner att vi inte kommer vilja, men OM läkaren tycker att det kunde vara aktuellt för Vidar så får vi kallelse till sjukhuset för ett möte.

– Det är inte farligt att vara kort, han är inte sjuk på något sätt heller. Han är bara lite kortare än medeltalet. Så just nu väntar vi på svar från läkaren för att sedan kunna ta ställning till följande steg. Det viktigaste för mig är ändå att Vidar är frisk och mår bra, hur lång eller kort han blir som vuxen är bara en lite detalj.

Råkar någon av er läsare ha erfarenhet av detta? Har ni gått igenom hormontestet och fått liknande resultat som Vidar? Hur har ni tänkt? Och hur har ni gjort? Berätta gärna här eller ta kontakt via mail, malinheleniusblogg@gmail.com

Lite mer självsäker för varje barn?

Det var inte meningen att bloggen skulle stå öde denna sommar. Graviditeten, tröttheten och illamåendet gjorde såklart sitt men annars också kändes det skönt att ha lite sommarlov från sociala medier, podden tog sommarlov och instagram uppdaterades när jag själv hade lust. Om ni inte redan följer mig på instagram kan ni göra det HÄR. @malin.helenius heter jag där.

Nu är dock hösten här igen och för mig betyder hösten nästan mer nystart är självaste nyåret. Någon som känner igen sig? Nu längtar jag tillbaka till bloggen igen och jag hoppas såklart att ni, mina fina läsare, också känner att bloggläsning hör hösten till. Bloggar du också får du gärna lämna en kommentar här under så att jag kan hitta just din blogg!

Nu börjar vardagen vara igång sådär på riktigt igen, förra veckan kändes nog lite snurrig om jag skall vara ärlig men precis som jag gissade så känns allt mer klart redan denna vecka. Kalendern är full med anteckningar igen, jag agerar privat chaufför varje eftermiddag och umgås med vänner på olika parkeringar. Om schemat synkar bra kanske jag till och med hinner med en promenix med en kär vän innan barnen ska hämtas igen. Någon kan säkert tänka att det låter kaotiskt och kanske till och med dåligt, men för oss fungerar detta väldigt bra.

Vi hade en stor förändring framför oss denna höst, nämligen att Saga nu går i förskolan och inte i dagis. Här som vi bor betyder förskolan dessutom att barnen fysiskt är i skolhuset. Så det känns som att börja förskolan är en större grej och förändring än att börja i själva skolan. Det är härligt att få vara med om en förskolestart igen, denna gång är jag inte lika osäker som mamma, för nu ”vet” jag ju liksom vad förskola och taxi-åkande går ut på. Jag vet att det är kaos första veckan och att det sedan brukar lösa sig. Jag känner igen flera av taxikuskarna och dom känner vår familj. Hon åker alltså taxi till och från förskolan i år vilket är så skönt, det betyder att jag och Vidar inte behöver stressa iväg på morgonen och inte heller försöka pricka in Vidars dagsvila så att det passar med Sagas tider.

Jag har tänkt mycket på det där med skillnaden med att skola in första barnet på ett nytt ställe och att skola in följande barn. Jag upplever inte att Sagas förskolestart var mindre speciell på något sätt, men hon och jag visste mer om förskolan nu än vad jag och Adam visste för två år sedan när han började. På föräldramötet när Adam skulle börja förskolan var jag liksom nervös, HUR kan vi ha ett barn i förskolan redan? Denna gång var jag mer van, kunde ställa mer specifika frågor och kände mer att det ju är självklart att Saga nu skall börja förskolan. Skön känsla, lättare att njuta mer och oroa sig lite mindre. Oroat mig har jag nog ändå, såklart! Det hör till, i alla fall till min personlighet. Men tryggare har jag varit, jag tror att det också smittat av sig på Saga.

Denna gång var jag den föräldern som jag själv såg upp till sist. De som satt där och såg ”vana” ut. Undrar hur det skall kännas nästa gång, när Vidar börjar förskolan. *flämt* Mer och mer van blir man ju, men lika spännande är det ju ändå varje gång. Det är nog en favoritgrej med att ha många barn, att känna att självförtroendet växer för varje barn.

Hur upplever ni andra som har flera barn detta? Känner ni igen er? Eller har allt varit nytt, spännande och lite skrämmande varje gång? Har ni känt er mer eller mindre osäkra andra,tredje eller fjärde gången jämfört med första? Känner ni som jag att man kan njuta mer och vara mer självsäker för varje barn?

Några tårar i morgonkaffet Här kommer ni till ett inlägg inlägg som jag skrev när Adam började förskolan, en ganska så osäker och nervös förskolemamma satt här framför datorn då om vi säger som så.

En uppdatering kring graviditeten har jag tänkt göra, är det något ni undrar över kring den? Annars också får ni gärna ställa frågor eller ge önskerubriker om ni är nyfikna kring något. Härligt att vara tillbaka, har saknat er!

Efter några dagar med mycket program..

.. kom priset idag. Jag är totalt slut, trött och illamående. Min syster och hennes familj har varit här i Pargas några dagar och då har vi såklart velat umgås med dem så mycket som möjligt. Vi har vaknat hemma och somnat hemma men annars mest varit hos min mamma. Så roligt med program! Dagarna går snabbt och barnen har skoj men HJÄLP så trött jag är nu.

Idag har jag inte kommit upp ur sängen ens. Vidar är med Anton på Tyks för att igen en gång göra ett arginin-test. Testet har gått bra och dom är snart påväg hemåt igen. Att Vidar är iväg möjliggör ju att jag kan ta det lugnt, antagligen därför jag kan känna efter hur trött jag är också. Frukost har jag fått i mig och fixar frukost till Adam och Saga men där tog det stop. Hade tänkt städa idag men det lär inte bli mycket av. När jag är trött börjar jag må illa. Ska försöka sova en stund nu och se om jag vaknar med mer energi eller om hela dagen blir såhär.

Jag hade liksom hoppats på att energin och måendet skulle svänga efter v13 men helt tydligt inte ännu. Nåja jag ska inte klaga, barnen leker med sina kusiner och Vidde är som sagt iväg med Anton. Jag kan vila nu och det ska jag göra. Hoppas ni har en bra fredag!

Att lura sig själv med bra resultat

IMG_8234

Vissa kvällar är det väldigt motigt att komma iväg på kvällspromme, jag kan sitta hemma och dividera och diskutera med mig själv. Jag vet ju att jag mår så mycket bättre om jag kommer mig iväg men samtidigt lockar soffan. Istället för att sätta hårt mot hårt mot mig själv där hemma så brukar jag lirka lite, liksom muta mig själv. Att bara jag går ut och gå så räcker det om jag går den korta rundan, den är inte övermäktig på något sätt och tröskeln att gå den är LÅG. Sen vet jag ju själv att bara jag kommer mig iväg så både vill och orkar jag gå den långa också. Så även ikväll.

IMG_8235

Jag har bestämt att den korta rundan är tillräckligt, jag är nöjd bara jag går den. Det är ganska skönt att tröskeln är låg, speciellt nu under graviditeten när orken, humöret och måendet inte alltid är på topp. Det viktiga är ATT jag kommer iväg, inte hur långt jag går.

Ikväll traskade jag iväg med sikte på korta rutten, sen sken solen så härligt och podden jag lyssnade på var intressant och vips så gick jag hela långa rutten i alla fall. Nu kan jag kasta mig på soffan en stund och kolla lite YouTube. Njuta av känslan av att jag kom mig iväg och dricka ett glas ISKALLT vatten med massa IS i. IS alltså fy fan så gott det är! Och citron HÄRLIGA TIDER. Hoppas ni har en skön fredagskväll!

När Viddes rum blev sovrum för alla 3

I perioder har vi försökt hitta bra rutiner för nattning av barnen, vi har testat belöning om de somnar själva och vi har testat att bara bestämma att NU sover ni där. Vi har suttit vid sängen, utanför rummet, i trappan till vinden men vi kom aldrig vidare. Dom vill inte sova ensamma på vinden och jag kan ärligt säga att jag förstår dem. Som barn hade jag ALDRIG gått med på att sova på vinden om mamma inte också sover där. Det blir också svårt att natta barn på olika våningar i huset, Vidar behöver en vuxen med sig för att somna och i vinter kommer vi ha en bebis i huset som också vill amma och gosa på kvällarna vilket gör att det inte ens finns någon vuxen som kan sitta i trappan till vinden.

Vi har funderat fram och tillbaka hur vi ska göra, ska alla sova på vinden? eller kan vi lösa det så att alla kan sova på nedre våningen. Började med att lägga madrasser på golvet i det som vi kallar Vidars rum, rummet vägg i vägg med vårt sovrum. Alla var nöjda och glada och nattningen fungerade bra. Började googla efter våningssängar, funderade hur vi skulle möblera i rummet för att få utrymme för 3 sängar. Sen mitt i allt ramlade jag över en annons på FB-loppis där en person sålde en våningssäng med 120cm stor säng under och 80cm bred säng ovanför. Följande dag hämtade Anton hem den och nu är vårt problem löst. Vidde + 1 sover nere och den andra sover ovanför. Nu när det är nytt kör de varannan natt men gissar att nyhetens behag går över och att de snart hittar vem som skall sova var.

IMG_8227

Det viktigaste av allt är att nattningen fungerar, vissa kvällar somnar Vidde föst och då smyger de två andra in och somnar själva. De är trygga av varandras sällskap och kvällarna är 100 gånger mer harmoniska. Skönt så och lätt värt pengarna för sängen. Vidar behöver ju inte ett eget rum på länge ännu och dom har alla sina kläder där i klädskåpen så just nu fungerar detta perfekt.

Önskar att jag snabbare skulle kunna tänka ut nya strategier och inte alltid fastna i att man ”måste” göra på ett visst sätt. Nog lär ju barnen hinna sova i sina egna rum ännu. Trygga barn somnar bra och sover gott vilket ger pigga glada barn och föräldrar följande morgon. Glad fredag till er!

Att vara snäll mot sig själv

Min energi och ork går väldigt i vågor just nu. Vissa dagar orkar jag med massor för att följande dag mest vilja ligga ner. Problemet är att jag börjar må så fruktansvärt illa om jag liksom tvingar mig att göra saker. Jag försöker vara snäll mot mig själv och inte göra mer än jag måste de dagar som energin är låg och istället utnyttja energin de dagar som den finns där.

Idag börjar Anton jobba igen vilket är trist, det har varit guld att veta att jag när som kan vila en stund eftersom vi varit två vuxna här hemma. Nu gäller det igen att bita ihop tills Vidde sover på dagen. Den tiden brukar vara min och de två äldres men denna sommar har jag sovit i 9/10 fall. Det är tur dom har varandra att leka med och kusiner i närheten, ändå skaver samvetet ibland. Jag ”borde” orka mer. Men jag låter inte det dåliga samvetet ta över, jag vet att redan med tre barn är det omöjligt att alltid räcka till för alla exakt hela tiden. Hur ska det inte bli med fyra sen? Som sagt är jag glad att dom har varandra.

Det är också lättare att förklara för de två äldre varför jag är trött nu när de vet att jag är gravid. Dom är förstående och jag vet ju att det går över. Jag vet också att det kommer komma nya perioder av trötthet och nya situationer när jag känner att jag inte räcker till. Det är inte farligt, jag är inte sämre för att det är så och dessa perioder går över.

Det gäller att vara snäll mot sig själv, lyssna på vad jag behöver och känner. Jag tror ändå någonstans att det är nyckeln till att må bra, att inte alltid offra sig själv för alla andra. Så med den inställningen kör vi igång denna måndag och vecka. 3 veckor tills skolan börjar nu, 3 veckor av sommarlov tillsammans ännu. Vad ska ni hitta på denna vecka?

När jag plötsligt visste

Jag har länge känt att jag längtat efter ett fjärde barn. Det tog ett tag innan jag vågade erkänna det för mig själv, kände mig lite otacksam som inte var ”nöjd”. Vi pratade såklart mycket jag och Anton och vi kände båda en längtan även om det denna gång nog var jag som var med drivande. Vi kom överens om att INTE göra en så stor grej av detta, händer det så händer det typ. Först väntade jag på att få min mens tillbaka i vad som kändes som en evighet och sen var det då dags att börja försöka utan att ta någon stress. Lättare sagt än gjort, speciellt eftersom jag fick ett falskt positivt gravtest på första försöket i augusti 2019.

Men sen hände nada, varje månad kom mensen. Jag började misstänka att inget kommer nappa innan jag helt slutat amma Vidde. Mitt mål och min plan var att amma honom tills han blir 2. Så i april bestämde vi att vi tar en paus under sommaren och fortsätter försöka i höst sen. ”Synd att vara nygravid och illamående på sommaren”. Det var ganska skönt att släppa tanken för en bestämd tid. April blev maj, skolorna öppnades igen och vi firade Sagas födelsedag . Det var mycket på G där när en ny vardag skulle rulla igång för några veckor.

Där mitt i den karusellen började jag mitt i allt känna en grej som jag VET att endast och enbart kan betyda en grej. Kaffet började smaka sämre och sämre, jag som i vanliga fall glatt dricker många muggar om dagen fick inte ens ner den heligaste muggen morgonkaffe. Först tänkte jag att jag bara inbillar mig. Men när tanken väl slagit mig kunde jag inte släppa den och grävde fram ett gravtest som jag snällt plockat upp i skåpet. Vi hade ju paus nu..

Gjorde testet och DÄR mitt i allt var det ju ett streck. Inte jättetydligt men ändå synligt. Med tanke på att jag tidigare hade fått ett falskt positivt test så kunde jag på inga vis lita på endast ett positivt test av ett märke och jag testade med två andra test också.

Hade ett digitalt test och även om jag visste att jag borde vänta till följande morgon innan (detta var alltså mitt på dagen) jag testar med det kunde jag inte hålla mig. Det digitala testet var negativt ” inte gravid ”. Trodde inte på det, men var lite irriterad över att jag inte hade kunnat hålla mig. Åkte till apoteket för att köpa ett till digitalt test som jag skulle ta följande morgon. På kvällen tog jag ytterligare ett test som var tydligare och då berättade jag också för Anton. Det är en historia för sig..

Följande morgon tog jag ett andra digitalt test och nu var även det positivt. Vet inte varför ett digitalt test känns mer verkligt men för mig var det viktigt att se orden på displayen GRAVID. Sedan följde en tid av maniskt testande, delvis för att det ju är så magiskt att få ett positivt resultat och delvis för att försäkra mig om att plussen blev starkare och veckorna ökade på det digitala.

Till min stora glädje och lättnad blev testen starkare och veckorna ökade. Sakta men säkert vågade jag mer och mer börja tro på att detta skulle gå vägen och att vi skulle få vara med om hela denna resa en fjärde gång. Jag är inte speciellt bra på att hålla hemligheter för folk, men denna gång klarade jag det ändå relativt bra. Jag ville ha några veckor när bara jag och Anton visste och det fick jag. Men visst är det också härligt att kunna dela nyheten med vänner och familj. Fast jag varit med om detta förr så är det ändå alltid lite overkligt. Fast vi har sett vår lilla fyra busa omkring där i magen är det ändå svårt att förstå att vi snart har en liten till här hemma.

Hoppas ni får en fin lördag!

Oops we did it again

_MG_7170

Hej och hallå! Här kommer jag och släpper denna lilla överraskning såhär på en fredagskväll. Orsaken bakom sommarens totala bloggtorka ligger och växer för fullt i min mage just nu. Ett fjärde litet mirakel, tänk vilken magisk lycka att vi ska få vara med om detta en fjärde gång. Jag är så tacksam och lycklig, trotts trötthet och illamående hela sommaren har jag inte varit såhär lycklig på länge. Allt känns så otroligt rätt, det är klart att det är just såhär det skall vara.

_MG_7102

Vi har varit på ultraljud och allt såg bra ut där, vi har berättat nyheten för barnen och jag som varit lite orolig för reaktionen hade såklart oroat mig i onödan. De jublade och var verkligen överlyckliga över ett till kommande syskon. Känns så fint att jag får ge mina barn det jag drömde om som liten, en stor familj med många syskon.

_MG_8271

Jag kommer skålart blogga mer om detta, har massor att skriva om och dela. Jag ville nu bara mest kika in här, berätta varför det varit tyst och meddela att bloggtorka officiellt är över nu. Hur har ni det? Hoppas ni har en skön fredagkväll!

Vi pratar om hur det är att vara tjock när det är sommar, avsnitt 10 säsong 2

Hello tisdag! Det var inte igår jag senast bloggade här. Det blir ofta så på sommaren tycker jag, dagarna flyter ihop och vips så har en vecka gått och datorn har inte ens varit igång. Men jag vet att det sällan är så spännande att läsa om varför bloggare inte har bloggat så jag skall bespara er det. Nu är det i alla fall tisdag och säsongens sista riktiga avsnitt har släppts idag. Om ni inte redan lyssnat så ska ni absolut göra det! Responsen har varit helt otrolig, vi visste nog att det var ett viktigt ämne att prata om men ändå var vi inte beredda på detta. WOW!

img_2609

Sommaren är här och det är dags att gräva fram sommarkläder, bikinis och självförtroendet. Men för alla är det inte lika lätt och självklart. Vi pratar om den ångest som vi, som tjocka, upplever inför och under sommaren.

Hur är det t.ex. när klädbutikernas storlekar inte räcker till? Vad gör vi för att försöka hitta kläder som inte skriker tant men som ändå ryms på? Hur skyddar vi våra lår från att skavas sönder om vi går med klänning, kjol eller kortare shorts. Och stranden, stället där man förväntas klä av sig och gå och simma. Det är verkligen inte lätt att försöka smälta in i en värld där ens tjocka kropp provocerar bara genom att existera.

Vi pratar också om idiotiska kommetarer som folk häver ur sig och vår önskan om att norsmala människor inte tar utrymme i den kroppspositiva rörelsen utan istället lyfter de människor som vill berätta sin historia.

Vi önskar att ni tar er tiden att lyssna på avsnittet även om det blev LÅNGT. Det är viktigt att tänka igenom dessa saker och fundera själv hur du pratar om både din egna och andras kroppar.