Så blev hon äntligen 6 år

_MG_6909

Äntligen kom så dagen hon längtat efter i en halv evighet, vi kan ignorera att hon redan igår frågade HUR MÅNGA DAGAR DET ÄR tills hon fyller 7. Vår älskade Saga fyllde 6 år igår och även om läget är vad det är så avslutade hon dagen med att säga att det var den BÄSTA födelsedagen i hennes liv. Jag kan förstå det ändå, det var verkligen en fin dag.

Vi började dagen precis så som en födelsedag ska börjas med sång, ballonger och paket i sängen. Det är så fint med Saga, hon ÄLSKAR verkligen ALLT hon får. Hon nästan skrek av lycka över ett par nya arbetsbyxor från clas ohlson för 19.90 € även om hon också fick en helt egen kamera. Fint så, hon var så glad över alla fina presenter.

_MG_6861

Önskningen för årets kaka car BALLETT och CHOKLAD och detta blev då resultatet. Jag är typ lika begåvad som en skolåda när det kommer till att tillverka något i sockermassa. Har alltid stora visioner och sedan kickar verkligheten in och tja det blir inte helt som jag hade tänkt. Saga var dock nöjd med kakan och det ÄR ju det viktigaste. Kakan blev också SVINGOD vilket ju är viktigt det också. Säger inte att kakan är ful nu heller, men den blev inte så som jag hade tänkt mig.

Vi dukade upp kalasbordet ute i den ISKALLA blåsten och firade litet med barnens kusiner, Mommo & Robbe och Fammo & Faffa. Ljuset tändes och vi sjöng samtidigt som det sprakade festligt. Vi hade köpt detta ljus långt innan Corona, men men tanke på det var det ju perfekt med ljus som inte ska blåsas ut just nu. Där blev det rätt i misstag. Efter fikat tackade gästerna för sig och vi gick in.

27AD7EF7-E943-4017-B47F-5A645217E5F1

Inne bjöds det på dans&gymnastikshow på den nya airtracken. Hon hjulade, hoppade, stod på händer och i brygga om vartannat tills svetten rann. Så nöjd över nya aktivitetsklockan också, som visade hur många steg hon tagit. Vi bäddade ner oss i soffan, kollade frozen 2 och åt lite rester från kalaset. En bra dag från början till slut, tänk att hon redan är 6 år <3

För 6 år sedan

För 6 år sedan var jag VÄLDIG gravid just nu, jag var redan någon dag över beräknat (7.5.2014 var mitt BF om jag inte minns fel) och jag gick bara omkring och väntade. Letade efter symtom och var lika besviken varje morgon när jag vaknade och NADA hade hänt. Ännu skulle det dröja en vecka innan jag blev tvåbarnsmamma, men till min stora lycka krävdes i alla fall inte någon igångsättning. Jag har minnen av svidande gom efter allt för mycket färsk ananas, desperata vräkningsförsök (att ha sex i vecka 42 är intressant om vi säger som så hahahaha) och iver inför vad som komma skall.

Sen kom hon, med buller och bång och gjorde vår familj så mycket rikare. Tänk att det alltså är en vecka kvar tills vi igen har en 6 åring i huset, just var det ju Adam som fyllde 6 år och började förskolan? Tur vi har en liten ännu, även om han ju också fyller 2 snart. Alltså denna bebisfeber vet inga gränser just nu, tills vi har en kaos dag och jag tittar mig själv i ögonen och säger till på skarpen ” seriöst en till ännu i detta kaos ”. Nåja men nu var det ju inte bebisfebern vi skulle prata om utan den blivande 6 åringen.

IMG_6958

Idag lossnade ÄNTLIGEN den ena framtanden, som hon väntat och vickat på den. Målet var att det skulle lossna innan 6-årsdagen och ja det klarade hon ju med en veckar marginal. Hon är helt fantastisk vår blivande 6 åring, så klok och så stark.

Har frågat vad den blivande 6 åringen önskar sig och helst hade hon velat ha en egen telefon, men det blir det inte i år ännu. En annan sak hon önskar sig är ett syskon, gärna en lillasyster men en lillebror hade också varit helt okej. ( livmodern dansar och jag stirrar ännu lite strängare in i mina ögon!) Örhängen och lego önskar hon sig också, det mest rimliga och antagligen det hon kommer få.

Tänk att det gått snart 6 år sedan den där åskiga dagen vi träffade henne för första gången. 6 år sedan vi, mitt i ett flyttkaos kom hem med en liten lillasyster till Adam. 6 år sedan jag äntligen fick inviga vår syskonvagn. 6 år sedan drömmen om fler barn slog in. 6 år känns ändå futtigt på ett sätt, hon har ju alltid funnit här med oss, har svårt att minnas tiden innan Saga. Snart 6 år sedan jag vaknade och trodde jag hade fått magsjuka i vecka 42 för att jag hade ont i magen, haha.

IMG_2033

Böckerna om Greta, en flicka med Downs Syndrom

Inlägget görs i samarbete med författare Jeanette Toivonen.

_MG_6273

– Pappa vet du va? Pappa jag är gjord av 46 pusselbitar, du också pappa! Men Greta, hon som vi läste om i boken hon har 47 pusselbitar, hon har en mera än mej.

Vi har läst böckerna om Greta tillsammans med barnen. Något jag kan rekommendera alla föräldrar att göra. Greta har Downs Syndrom och det gör att hon fungerar lite annorlunda ibland. I boken får vi bland annat lära oss några stödtecken som Greta använder när hon pratar. Detta tyckte både Adam och Saga att var roligt. Saga har använt stödtecken i sin dagisgrupp och visade stolt upp att hon t.ex. kunde veckodagarna.

_mg_6211

I första boken börjar Greta skolan, skolväskan är inhandlad och Greta är såklart ivrig. Att börja skolan är en stor och spännande grej. Gretas storasyster Anna är både ivrig och nervös, hon funderar över hur hennes vänner och andra i skolan ska bemöta Greta. Greta som inte pratar så tydligt ännu och rör sig annorlunda och lite klumpigt. Historien väcker många tankar hos såväl barnen som mig, vi stannade flera gånger och pratade och funderar tillsammans på det vi läst.

_mg_6210

I den andra boken ska Greta gå på kalas, också det är lite annorlunda men ändå väldigt lika. Greta är ivrig och lite nervös inför kalaset, hon planerar presenter och väljer kläder. På kalaset har hon roligt och hennes kompisar får lära sig att hon ibland behöver få vara själv en stund. Inte för att hon är ledsen eller så utan för att hon behöver det. Vi pratade med barnen att det är stor skillnad på att vara självvalt ifred och att vara ensam.

IMG_6492

Båda barnen har velat läsa böckerna om Greta många gånger redan, de bläddrar själva i dem kollar på de fina bilderna och övar på stödtecken. De pratar och funderar på dessa pusselbitar, på att Greta har en mer än dem. Jag tycker själv att böckerna var väldigt fint gjorda, det beskrevs på barnens nivå om hur ett barn med Downs Syndrom kan vara. Det är två värdefulla böcker som vi nu har i vår bokhylla. Saga hoppas redan på att det skall komma flera böcker om Greta.

_MG_6222

Du kan köpa böckerna på adlibris t.ex. Länk till Greta går på kalas / Länk till Greta börjar skolan. Det går också bra att beställa direkt av Jeanette Toivonen.

Just nu har vi en tävling på MammasKaffepaus fbsida där du kan vinna ett signerat bokpaket med båda böckerna. Delta gärna i tävlingen!

Bakgrunden till böckerna är också väldigt fin. Jeanette har själv en dotter, Moa, som har Downs Syndrom. När Moa skulle börja skolan började Jeanette leta efter böcker med det ämnet, så att de blivande klasskompisarna kunde bekanta sig lite mera med Downs Syndrom och hur det kan vara när man börjar i skolan. Det visade sig dock att det inte fanns några böcker och då bestämde sig Jeanette att hon skriver den väl själv då. Och på den vägen är det.

Äntligen är vi där

Vi har ett mål denna vecka, det kan hända att det är lite i överkant när man ser på väderprognosen men vi ska i alla fall försöka. Vi tänkte nämligen försöka klara av att cykla 100km på en vecka, hittills har vi cyklat 40km så omöjligt är det inte.

img_5601

Vi är vana att röra på oss mycket och även om barnen leker mycket ute och rör på sig så faller en stor del av vardagsmotionen bort så länge vi är isolerade här hemma. Så för oss alla 3 är det mer än behövligt att komma sig iväg på cykelturer några gånger i veckan. Gärna många men i alla fall några. Underbart när de orkar cykla lite längre streckor också, dagens kvällslänk blev 17km. Vi cyklade och levererade käsidesi som Adam sålt för att samla pengar till fotbollslaget. Perfekt kvällssysselsättning. Oc oj så skönt det är att hoppa in i bastun efteråt.

img_5618

Jag tror att vi börjar vara vid det läget nu att vi sen, när barnens hobbyn kör igång igen, kan börja cykla vissa kvällar. Är så trött på detta eviga bilåkande så jag JUBLAR verkligen över våra duktiga cyklister. Jublar över att de håller bra takt också, för jag gillar inte att cykla långsamt.

img_5712

Många delar av föräldraskapet är både svåra och utmanande. Finns många många delar av föräldraskapet där jag fallerar och behöver jobba mycket på. Men att cykla har mina barn i alla fall lärt sig. Jag hoppas de kommer minnas alla dessa turer när de blir stora. Behöver påminna mej själv om detta efter dagar då jag verkligen inte räckte till på alla plan.

Vad är din stolthet i föräldraskapet? Något du gör med dina barn som ni alla njuter av och du är lite extra stolt över?

En läsarfråga om pukymodeller

Jag fick en fråga om pukycyklarna och vid vilken ålder barnen börjat använda de olika modellerna, från en läsare. I detta inlägg skriver jag om det. Jag nämner och länkar till polkuped.fi eftersom det är de som levererat alla våra cyklar. Detta är inte ett sponsrat inlägg utan bara mitt genuina tips på ett BRA och pålitligt finlandssvenskt företag.

läsarfråga

Saga och Vidar är de av våra barn som vi haft pukylino åt. De har varit mellan 8 och 10 månader när vi plockat fram den cykeln och vi har börjat med att ha den inne. De har fått bekanta sig med cykeln inomhus och på sommaren lite ute. Men första året är nog majoriteten av cykelstunderna inomhus. Vidar speciellt ÄLSKAR sin pukylino och far nu omkring med den ute på gården som om man aldrig gjort annat. Han började inte gå så länge han hade tillgång till pukylinon här inne, han kom ju snabbt fram med den så varför skulle han behöva gå. Lade undan den en vecka och mitt i allt började han gå istället. Haha ja den är verkligen KÄR för honom.

Puky kom ut med en mellan modell mellan pukylinon och balanscykeln 2019, pukyMOTO heter den. Vidar fick en sådan i julklapp, då var han 1,5 år och hade just lärt sig gå. Den är poppis bland alla barnen och speciellt Saga gillar att glida omkring på den här inne. Vidar är försiktigare av sig och har föredragit pukylinon så länge den fanns här inne. Men när den flyttade ut så har han nog börjat använda moton också. Han verkar ändå klara av puky LR M riktigt bra där ute så jag tror vi håller moton här inne.

img_4090

De har varit kring 2 när vi bytt från pukylino till puky LR M. Våra barn har alla varit över året innan de börjat gå vilket såklart påverkat att de inte kunnat använda balanscykeln innan  de lärt sig att gå ordentligt. Alla 3 har börjat bekanta sig med balancykeln våren när de ska fylla 2 och alla har under då varit mogna att börja öva.

Det är ganska så jämt 6 år sedan vi köpte denna puky till en då knappa 2 årig Adam, fortfarande funderar den felfritt och nu är det då Vidde snart 2 år som övar med den. För våra barn har 2 års åldern varit passlig för en puky LR M och innan dess har pukylinon varit perfekt. Adam hade en motsvarande mopo som han åkte omkring med inne när han var 1 år. Barnens lilla kusin Adrian som fyller 1 snart får också en pukylino av oss till 1årsgåva. Så till en 1 åring hade jag nog satsat på en pukylino eller den lite större modellen av fyrhjulingen WUTSCH. Funderar man mellan olika cykelmodeller rekommenderar jag varmt att fråga råd av polkuped. Både Eva och Thomas är snabba att svara och har en massa goda råd och lång erfarenhet av balanscyklar.

Jag kan inte nog rekommendera balanscyklarna, våra barn har alla lärt sig cykla tidigt och helt utan stödhjul. De har från början utvecklat en bra balans på cyklarna och det har såklart gjort cyklandet med ”riktigt” cykel lättare. Har ni flera frågor får ni gärna ställa dem här. Vi börjar ha en gedigen erfarenhet av just PUKYcyklar i denna familj. Helt klart en investering för barnens cykelglädje!

Nu gråter jag för allt

Idag var en hård dag för vår blivande 6åring. Hon han varit på helspänn hela dagen, har varit mycket i famnen och haft ett stort behov av att prata.

– men mamma varför ? Frågar hon uppgivet när vi pratar om Corona.

Jag vet inte varför, jag vet bara att vi gör allt vi kan för att det ska bli bra igen. Vi gör allt rätt just nu och snart ska allt bli som vanligt igen. Nu på eftermiddagen förde vi en poddmic till Karin så att vi ska kunna podda på distans med bra ljud. Då såg Saga sin bästis på gården, de vinkade och busade på varsin sida om bilfönstret. När vi körde iväg ropade hon STOP och knäppte upp bältet. Hon öppnade bildörren och ropade

” hejdå M, jag saknar dej! ” och där brast det för vår tappra lilla fröken. Hon grät, hon grät och hon grät lite till. Jag tröstade, bekräftade och grät jag också. Hon grät i 2 timmar, hulkade och bara lät det komma. Jobbigt att hon är ledsen men oj så viktigt att hon vågar släppa ut alla tårar.

”Mamma nu gråter jag för allt, jag gråter för att jag saknar alla” vi pratade om vilka vi saknade och grät en skvätt till. För visst saknar vi alla de människor som i vanliga fall är en så stor del av vårt liv och vår vardag. Det är inte lätt att vara vuxen i en tid som denna, men det är verkligen inte lätt att vara nästan 6 år heller.

För ett barn är det inte alltid så lätt att sätta ord på tankar och känslor, hon kan inte skriva av sig på samma sätt som jag känner att jag kan. Både igår och idag har hon däremot velat måla. Jag sa att man kan måla det man känner om man vill och den idéen gick hon igång på. Igår var en glad dag och hon målade solar i mängd och massor. Det var sommarsolen hon längtade efter och solen från Kap Verde som hon saknade, det var solar från sommarstugan och andra sommarminnen hon hade.

Också idag målade hon. Men inte alls med samma färgskala och inte alls med ljusa minnen och längtan. Idag var hon arg när hon målade, hon målade natten sa hon. Hon ville inte berätta mera just då och då får det vara bra så. Med tanke på den kämpiga dagen hon haft idag gissar jag ändå att teckningen speglar känslorna ganska bra

Vissa dagar är ljusare än andra just nu och så får det vara. De jobbiga dagarna gråter och saknar vi tillsammans, de ljusa och glada dagarna skrattar vi och drömmer om en tid när vi igen får leva i en vardag vi själva valt. Jag tror bestämt vi ska fortsätta måla känslor tillsammans, det visade sig öppna upp för mer än jag hade anat.

Hur reagerar era barn på allt som ändrar just nu? Hur bearbetar ni?

Det är en värdslig sak

_mg_4956

Ja man kunde kanske tycka att det är ett misslyckande att de två stora barnen som redan nattade sig själva i sina egna rum ensamma nu sover på en madrass i vårt sovrum. MEN med tanke på omständigheterna tänker jag inte tycka att jag misslyckats. Adam och Saga funderar massor kring corona och det faktum att Anton ska iväg på jobb till Nyland igen imorgon är jobbigt för dem. Det är klart det är jobbigt att igen en vecka säga hejdå till varandra, speciellt när vardagen inte är som den brukar.

TIPS till er andra med småbarn, se buuklubbens corona film om ni inte gjort det ännu. Den var bra, informativ och på barnens nivå.

Nu sover de båda lugnt och djupt där på madrassen. De är trygga och vet att vi vuxna är nära, vi har pratat och kramats länge ikväll. Och för mig kan inte två tryggt sovande barn vara ett misslyckande. Undantagsläge får råda ett tag här också, det kommer komma en tid när de sover i sina egna sängar igen. Så länge alla sover hålls humöret också bättre. Och nu behövs verkligen ett bra humör.

_mg_4972

Att vara barn just nu måste vara speciellt. Att hela vardagen byts ut över en natt, tänk att just mina barn kommer växa upp och berätta om våren 2020 när coronan härjade i världen och till och med skolan stängdes. Tänk när de en dag ser tillbaka på denna tid. Jag önskar de ska minnas tiden med värme ändå, önskar de ska tänka att dom var trygga och att de till och med fick sova på en madrass i mammas och pappas sovrum.

_MG_4851

Dom har så mycket stöd av varandra just nu, även om de kan bråka så att alla grannar hör dem. Tänk vilken lycka att ha sitt syskon och bästa vän med sig genom varje dag, alla dagar såklart, men speciellt fint i en tid som denna.

Stolta gymnaster och den viktigaste hejarklacken

Idag var det dags för klubbmästerskap i gymnastik för Adam och Saga. Det var lite mer tävling än vi hade väntat oss, men ändå lekfullt och på lagom nivå. De yngre gymnasterna hade en tävlingsbana som de alla turvis fick göra, domarna bedömde och sedan var det dags för prisutdelning. Det fina med klubbmästerskapet är ju att alla som deltar får medalj. Måste säga att jag är imponerad över att alla gymnaster vågade delta, att ensam inför en rätt stor publik genomföra hela banan är inte sådär bara. Tror barnen tyckte det var rätt spännande när de ropades upp och presenterades med namn och sedan var ALL fokus på dem. Som förälder sitter man ju där sedan på sidan av banan och är en blandning av gråtfärdig och stolt.

Saga hade dagen till ära fått en för henne ny tävlingsdräkt vilket såklart var viktigt för henne, hon matchade med de stora tjejerna som ju såklart är hennes idoler. När Sagas namn ropades upp och hon självsäkert med ett brett leende sprang till sin startplats var jag så stolt. WOW där är min lilla, i vanliga fall rätt blyga, tjej och som skiner. Otroligt vilket självförtroende hon fått, redskapsgymnastiken har hon inte ens hållit på med mer än någon månad. Och ändå stod hon där med iver i blicken och njöt av varje sekund. Banan gick riktigt bra och efteråt var hon så stolt, det hade varit roligt och lite spännande. Precis sådär som det ska vara.

Lite senare var det sedan Adams tur och banan gick galant för honom också. Adam går i en hobbygruopp där fokus är att lära sig grunderna, ha roligt och röra på sig. Han har utvecklats massor under detta år vilket alltid är roligt att se. Också Adam sprang självsäkert till startplatsen, lite nervös men ändå redo. När banan var slut såg man att nervositeten släppte och stoltheten lyste i hans ögon.

IMG_0874

Det mest spännande var sedan prisutdelningen. Adam stod där så stolt så och tog emot sin medalj tillsammans med sin jumppakompis. Tänk att en liten medalj kan vara sådär viktig för ett barn. Och tänk att en prisutdelning kan vara så högtidlig där mitt på ett gymnastiksalsgolv. Allt blir väl vad man gör det till.

IMG_0900

Sedan var det flickornas tur och då visade det sig att Sagas poäng hade tagit henne till en fin tredje plats. Oj så stolt hon var och lite förvånad också, tror nog inte hon hade förväntat sig pokal i sin första tävling. Adam blev lite ledsen, såklart harmade det att lillsyrran knep en pokal och hans just så värdefulla medalj var nu ”bara” en medalj. Vi pratade om känslorna en stund, han fick vara ledsen och tycka att det var orättvist. Efter ett tag tyckte han ändå att medaljen var fin igen och att det var ganska coolt att just HANS lillasyster fick pokal. Så slutet gott allting gott och hela upplevelsen av tävlingarna blev verkligen positiv för oss alla. Det viktigaste är ju att alla fick ha roligt, att barnen fick visa vad de kan och att alla föräldrar hejade på.

De finaste med dagen var, enligt mig, att barnen hade en så stor hejaklack på plats. Jag, Anton och Vidar var såklart där men också min mamma och Antons föräldrar var där för att heja på barnen. Jag minns ju själv när jag hade simtävlingar hur viktigt det var att veta att mamma och Fammo var där och tittade. Att dom var där visade att min hobby var viktig också för dem. Måste säga att våra barn har en enastående hejarklack som kommer och hejar på både fotbollsmatcher i ösregn en vardagskväll och gymnastikuppvisningar en lördag förmiddag. Det är värdefullare än placeringar och medaljer, det är nog det som dom kommer minnas när de blir äldre.

Sportlov eller sjuklov?

Sportlovet är här och samtidigt kom tydligen febern. Saga är totalt däckad i närmare 39 graders feber och planen om ett aktivt sportlov känns väldigt avlägset. Hoppas vi andra klarar oss men det är nog mer regel än undantag att alla barnen blir sjuka när väl en är.

Funderade redan på förmiddagen varför hon var på så otroligt dåligt humör, bara gnällde och ville inte göra något alls. När andra föräldrar frågade henne något på fotbollsträningen ( Adams alltså) så ville hon inte svara och det är inte likt henne. Väl hemma igen såg jag de glansiga ögonen och konstaterade till Anton, efter att jag känt på hennes panna, att jag gissar på 38,6. Febertermometern visade 38,5 så det var ganska bra gissat ändå.

Som tur har vi inga planer för veckan, så vi behöver inte avboka något. Vi får helt enkelt chilla här hemma, kanske vi hinner ta tag i projekt rensa barnens rum. Eller så däckar vi alla i feber och kollar netflix hela veckan. Oberoende är det skönt med en ledig vecka, även om jag såklart önskar att alla ska vara friska och krya snabbt igen.

IMG_4412

bild från igår när hon var pigg och så stolt över sina nya träningsblus från gymnastiken. Att få ha en likadan blus som de andra gymnasterna var stort och blusen var på ända tills hon gick och sova. 

Hoppas ni får vara friska och har ett fint sportlov, om ni har sportlov! Annars får ni ha en fin vecka!

Anmäld till förskolan hösten 2020

Idag har jag anmält Saga till förskolan, fattar ni att vi i höst har ett barn som går i skolan och ett som går i förskolan. Hade inte tänkt att det skulle vara så speciellt att anmäla Saga eftersom vi ju redan gjort det en gång, men alltså HALLÅ alla känslor. Femföre storgråt när texten ” barnet är anmält till förskolan ” dök upp på skärmen. Nästan värre än när jag anmälde Adam. Erkänner att jag grät en skvätt när jag skickade till Anton att nu är hon anmäld.

förskoletjejen

Det är så många känslor som bubblar upp just idag. Att vår lilla loppa ska in i skolvärlden, att hon blivit så stor redan. Att jag liksom har två barn i Wilma nu (Wilma är alltså det programmet som används för att kommunicera med förskola och skola i Pargas). Det är tur att vi har en liten 1 åring här hemma också, annars finns nog en överhängande risk att jag skulle få en liten 30-årskris småningom.

Saga är redo för förskolan, det har hon varit sedan Adam började. Hon läser redan korta böcker, skriver och kan räkna. Hade hon fått välja hade hon säkert börjat skolan idag. Hon räknar månader till augusti och funderar redan nu på hur hon skall åka taxi till och från förskolan på hösten. Ivrig men samtidigt med lite separationsångest, att börja förskolan kommer ju samtidigt betyda att hon slutar i sin älskade utegrupp. Ja det är tur att det är dryga 3 månader kvar till sommarlovet ännu.

Har ni också en blivande förskoleelev hemma? Hur ivriga är de? Räknar de också månader, veckor och dagar tills förskolan börjar?