2022 vad händer då?

Nu har vi kommit igång med vardagen igen efter jullov och helt ärligt är det rätt skönt att vara igång med vardag och rutiner igen. Jag har insett att min ADHD gör att jag inte fungerar så bra när vi inte har något speciellt program. En hel dag kan liksom lätt ”rinna mellan fingrarna” på mig och det är ingen härlig känsla. Just detta jullov var någon sjuk nästan hela tiden och Anton plogade och sandade så det blev inte så mycket extra program för oss vilket gjorde att jag inte mådde så bra psykiskt. Sista veckan levererade iaf, vi var friska igen och hade gäster från österbotten. Så slutet på jullovet blev härligt i alla fall!

Nu är det i alla fall nytt år och jag har tagit några beslut som hängt över mig typ hela 2021. Beslut 1 är att podden och instagramkontot mammaskaffepaus kommer gå i graven. Det var vårt gemensamma projekt med Karin och jag hittar inte någon ny drive att fortsätta där. Trist, JA men ändå skönt att ha fattat beslut om det. Hoppas att jag igen någon gång skall få ha en podd, det var verkligen så roligt, men just nu är inte det något som kommer prioriteras.

Beslut 2 är den riktigt stora förändringen som kommer ske i år, det är att jag kommer söka in till NOVIA igen och göra klart mina studier till socionom YH. Det är något som jag aldrig hade trott för några år sedan men som just nu känns helt rätt. Det kommer inte att bli lätt att studera och vara mamma till 4 barn MEN det skall gå. Mest nervös är jag nog över att jag inte ens kommer komma in. Men det får jag väl ta i tu med då OM det skulle vara så. Så otroligt typsikt mig att redan nu har ångest över en massa ”tänk om” scenarier. Beslut 3 har delvis med beslut 2 att göra, eftersom jag redan nu under våren kommer gå några kurser via öppna YH.

Beslut 4 är att vi kommer söka om dagvårdsplats till Ebba från och med hösten. Tiden hemma med henne blev kanske lite kortare än jag först hade tänkt MEN jag vet att det kommer bli bra såhär också. Hon kommer vara 1,5 år när hon börjar dagis, vilket är mitt emellan åldern som Adam (1 år 2 månader) och Saga (1 år 7 månader) hade när de började dagis. Det blir en mjukstart för henne i och med att jag ändå inte har fulla långa dagar i skolan på samma sätt som jag hade haft om jag jobbade. Men tänker inte sticka under stolen med att det känns jobbigt att tänka att vår lilla bebis ska börja dagis redan i höst.

Jag har verkligen älskat att få vara hemma dessa senaste 4(!!) åren men efter 2 år av pandemi känner jag att JAG behöver få göra något annat. Hjälp vad egoistiskt det känns att skriva så men det är sanningen. Ebba kommer ha det bra på dagis också och jag kommer må bra av att få fokusera på skolarbete. Och vi har ju faktiskt ett drygt halvt år kvar av hemmaliv och tumistid Ebba och jag.

Detta är också första året jag vet om att jag har ADHD och det är också helt säkert ett år där jag kommer lära mig massor om mig själv. Just nu väntar jag fortfarande på att en läkare skall vara i kontakt med mig så att vi tillsammans kan prata om eventuell medicinering och andra hjälpmedel för att jag skall kunna få må bra och inte stressa slut mig själv. Det är faktiskt mycket tack vare min diagnos som jag vågade tänka tanken att göra klart mina studier. Har känt mig så otroligt dålig och misslyckad över att jag inte fått klart min utbildning samtidigt som det projektet känns övermäktigt att ens börja med. Jag är ju så sat*ns misslyckad så jag kommer nog aldrig få klart mina studier. Hade nästan accepterat att det var min lott i livet att ALDRIG klara av något. Jag vill tro att jag nu med vetskapen om min diagnos har en ärlig chans att lyckas, jag vill tro att det skall lyckas. Som sagt kommer det inte vara lätt MEN det kommer att gå.

Barnen växer ju så det knakar, i sommar ha vi en 10 åring, en 8 åring, en 4 åring och en 1 åring. Ignorerar min livmoder som med jämna mellanrum ger mig ENORM bebisfeber och känner mig så tacksam över dessa 4 galningar. Hoppas på en sommar full av roliga äventyr med familjen. I mars skall vi iväg på vårt första stora äventyr som 4 barnfamilj. Vi skall åka till Åre en vecka, skida och åka slalom och umgås med Antons familj. Hoppas att coronaläget skall vara lite lugnare så att det känns tryggt att resa då. En vecka tillsammans med familjen i en stuga i Åre kommer i alla fall att göra gott, inget vi är bortskämda med direkt.

I sommar hoppas jag också att vi skall få till ett dop för Ebba. Stackaren är ju inte döpt ännu och läget har ju liksom inte blivit bättre sedan hon föddes. I sommar döper vi henne oberoende och ordnar festen ute i vår trädgård. Känns helt galet att vi snart har en 1 åring här hemma. Något stort firande lär ju inte vara aktuellt i februari heller men firas skall hon.

Förutom att jobba med mitt psykiska mående kommer jag också att prioritera det fysiska. Skall hitta strategier för att kunna träna, fortsätta med mina promenader och cykla massor sedan när våren kommer. Sedan tror jag inte att mitt fokus räcker till så mycket mer, helt ärligt är jag nog väldigt nöjd om jag ror i land detta år med förståndet i behåll. Ser framemot detta år i alla fall, känner mig peppad som vi säger som så.

Har ni något som ni ser framemot lite extra 2022? Pepp eller depp på detnya året? Berätta gärna!

Resan mot en diagnos

I hela mitt liv har jag gått omkring med en känsla av att inte vara tillräckligt bra. Det är något som inte stämmer! De mest vardagliga sakerna har tidvis varit omöjliga berg att bestiga. Skolgång, vänskapsrelationer, ordning och reda i hemmet. Jag har längtat efter struktur men ALDRIG fått till det. Jag har gråtit av frustration, jag har försökt och misslyckats varje gång. Och varje misslyckande har slipat bort en del av det som är jag. Jag har tappat tilltron på mig själv, varför skall jag ens försöka börja med något projekt som jag ändå inte kan genomföra? Varför ska jag ens försöka om jag ändå alltid misslyckas?

I somras lyssnade jag på en ljudbok ” ADHD – från duktig flicka till utbränd kvinna ” och det var stora delar av boken som kunde varit skriven av mej. Slogs av tankar som ” men VA har inte alla det såhär? ”, ” finns det andra som tänker som jag? ”. Historier om utmattning, ätstörningar och alla utmaningar som kommer med att försöka få ihop familjelivet. Tänk om det ändå är så att just jag tillhör statistiken över tjejer och kvinnor som kämpar på i livet med odiagnostiserad ADHD?

Men VAR börjar man och HUR gör man? Jag vände mig till rådgivningen och kände genast att jag blev tagen på allvar. Jag fick en tid till en läkare på HVC som jag kände förtroende för och jag fick träffa henne. Fick göra några tester, prata om mina utmaningar och också här upplever jag att jag blev tagen på allvar. Efter det har jag fått träffa psykolog och psykiater under hösten och igår fick jag diagnosen ADD, vilket är en form av ADHD.

Så vad händer nu? Jag vet inte ännu. Allt är ju väldigt nytt men jag känner att jag behöver få ventilera mina tankar och känslor. Det är så viktigt att prata om detta och det är absolut inget som jag tänker skämmas över. Jag har levt med skamkänslorna hela mitt liv, skammen över att vara slarvig, skammen över att inte kunna slutföra uppgifter, skammen över misslyckade studier, skammen över ett hem som är KAOS 9/10 dagar.

Mest är jag nog rädd för att folk skall tro att jag inte är en bra mamma. Men det vet jag att jag är. Jag lämnar kanske inte alltid in lappar i tid. Jag glömmer kanske matsäckar, simkläder och tomteluvor lite oftare än andra men oftast inte. Jag fixar det som gäller barnen, håller koll och styr upp men det kommer med ett pris. Det tar massor av energi av mig och tidvis har det gjort mig utmattad och deprimerad.

Jag vill skriva så mycket om mina tankar men skall försöka dela upp tankarna lite. Strukturera (haha lol det kommer gå bra) tankarna lite och sedan prata mer. Jag tror vi behöver prata om detta och jag vill göra det. Har ni några frågor får ni gärna ställa dem, jag önskar själv att jag hade haft någon att prata med. Om du själv också har ADHD får du väldigt gärna vara i kontakt med mig via mail eller på instagram t.ex.

Vi öppnar upp om vårt mammamående, avsnitt 7 säsong 2

Hello hello TISDAG! Ni vet vad det betyder eller hur? Ja men ja visst, nytt poddavsnitt på podden MammasKaffepaus! Dagensavsnitt är extra viktigt för mig eftersom jag själv, precis som jag också bloggat om, lider av psykisk ohälsa. Jag mår verkligen inte bra alla dagar och ni som följt mig länge i bloggvärlden vet att det lätt blir höga berg och djupa dalar.

IMG_3915

Det känns extra spännande att släppa ett så personlig avsnitt, att berätta för alla hur man känner och tänker. Jag vill verkligen att det ska bli lättare att våga prata om psykisk ohälsa, att våga berätta när man inte mår bra. Detta poddavsnitt är en första del i att våga lyfta detta i podden. Vi valde medvetet att inte djupdyka i det allra mörkaste genast, tänker att lyssnarna också behöver få hänga med stegvis, uppskattas detta ämne kommer vi absolut att prata mer om det i kommande säsonger. HÄR hittar du dagens avnistt, även om du i vanliga fall inte lyssnar på vår mammapodd så tror jag att du lätt kan få ut något av detta avsnitt. Ge det gärna en chans i alla fall <3

Följ mammaskaffepaus på Instagram, gilla och dela gärna våra avsnitt. Tagga oss i en bild i din story när du lyssnar så att vi får se när och var just du lyssnar. Har du öppet konto ser och delar vi din bild, annars kan du dela den med oss via DM. Imorgon onsdag kör vi #onsdagskaffelive kl 12.30 där vi tillsammans testar en ny kaffesort och pratar om veckans avsnitt. Vi brukar också hamna in på en del andra aktuella tankar och händelser. Missa inte det!

Bokat första tiden till psykiater

Skärmavbild 2020-02-26 kl. 10.46.20

Måste säga att jag ÄLSKAR att man kan boka tider till läkare via nätet! Ångesten över att behöva ringa försvann när jag insåg att det ju inte ens behövdes utan att det gick att i lugn och ro boka in sin tid via nätet. Jag har ingen aning om till vem av de olika rekommenderade psykiatrerna jag skulle boka tiden så jag tog den som kunde svenska och hade tider innan midsommar. Det blev en manlig psykiater nu även om jag hade önskat en kvinnlig. Som svenskspråkig har man inte samma valmöjlighet, känner ändå att jag behöver få göra detta på mitt egna modersmål. Känns de sen inte bra får jag väl byta och ta en av de andra alternativen.

På ett sätt är det ju skönt att tiden är bokad, det ”måstet” är avklarat nu, men själva besöket stressar nog också. Även om det är flera veckor dit ännu så känner jag redan nu en liten ångest över det. MEN JAG SKA GÖRA DETTA NU! Allt kan inte alltid vara lätt och roligt, jag mår ju inte bra så som det är nu och då är det ändå värt att utsätta sig för ångest för att förhoppningsvis i något skede kunna börja hantera ångesten på ett bättre sätt.

Om någon av er som läser varit i samma situation som jag är, kanske varit med om en utredning kring eventuell diagnos eller annars varit hos en psykiater så får ni gärna dela med er. 

Känns ju lite onödigt att jag skjutit upp detta i flera veckor för att jag inte ville ringa, när jag inte ens behövde ringa. Men det är också the story of my life. När jag får ångest över något så göra jag det inte, jag förtränger det helt och tar inte ens reda på all fakta. Det är ju inte som att det ger mig mindre ångest på något vis, men sen igen är inge ångest speciellt logiskt heller. Nåja tiden är bokad nu, *ger mig själv en guldstjärna*

Att göra dom där jobbiga sakerna

Jag var ju till psykologen två gånger i januari, vi kom fram till att jag skulle kontakta en psykiater för att inleda utredning kring eventuell diagnos gällande mitt mående. Nästan lite skrattretande att det som är min utmaning också nu sätter käppar i hjulet. Jag har telefonskräck, också i vanliga fall HATAR jag att ringa men NU är det omöjligt. Jag har hela tiden skjutit upp det, ”sen när Vidar somnar, sen ringer jag”, ”sen när jag druckit mitt kaffe, sen ringer jag” ”ojdå Vidar vaknade visst, nå jag ringer imorgon” och ja nu har det gått snart 2 veckor sedan jag fick kontaktuppgifterna till de psykiatrer som psykologen rekommenderar. JAG FÅR DET INTE GJORT!

_MG_4004

Inte heller idag kom jag ända till mål, men jag har i alla fall kolla igenom pappren och övervägt att ringa. Sen han klockan bli så mycket att jag inte ville riskera att Vidar ändå vaknar, men jag är i alla fall en bit på vägen. Ni som förstår mig förstår precis och ni som är sådär jobbigt aktiva och gör allt GENAST tänker säkert att jag gör en höna av en fjäder. Liksom det är väl bara att ringa. Och ja det är det, men när ett telefonsamtal ger mig ångest så ”glömmer” jag bort det. Hittar på annat och förtränger att jag borde göra det.

Nu har jag bestämt att jag ringer i morgon, genast när Vidar somnat och eftersom jag skrivit det hit i bloggen så måste jag ju prestera. Man är ju en liten prestationsprinsessa också och måste alltid vara duktig. Jag tror minsann det är på tiden att jag får lite professionell hjälp, lite verktyg och stöd för att tackla så enkla men ändå så ångest-givande saker som att ringa ett telefonsamtal till en människa jag inte känner.

Är ni som jag och skjuter upp saker som känns jobbiga eller river ni av dem som ett plåster för att inte behöva tänka på det mer sen. Önskar jag hörde till kategori två här, men om jag gjorde det kanske jag inte hade behövt ringa samtalet från första början.

 

Två saker som äntligen kommit tillbaka

Familjen Helenius November 2019 by Rebecka Hagert Photography-39 (kopia) foto : Rebecka Hägert photography

Jag har under största delen av mitt liv varit en person som kan göra två saker typ var som helst, somna och gråta. Det är verkligen en gåva att kunna somna och vila sig en stund snabbt och på olika ställen. För en känslomänniska som mig är också tårarna ett sätt att rensa systemet emellanåt. Att gråta ut sådär fult och för mycket har ofta gjort att jag känt mig lite lättare och mindre ångestfylld efteråt. Kan gråta om jag är arg och jag kan definitivt gråta om jag är ledsen ja till och med när jag är glad kommer tårarna sprutande.

Men så, efter att min utmattning under graviditeten med Vidar, var det som att tårkranen stängdes. Den kom inget alls, jag kunde känna mig både arg och ledsen men tårarna fanns inte där. Efter ett tag suddades också känslorna ut, det blev en grå dimma över alla känslor och tillslut tänkte jag inte ens på det längre. I samma veva kunde jag inte heller sova bra ens på natten. Jag som alltså kunde sova i skolan till och med, med huvudet i händerna, som alltid behövde larm när jag åkte buss för att vakna innan min hållplats och som ÄLSKADE att ta en liten powernap (5 minuter till 5 timmar beroende på livsskede) mitt på dagen.

Tänk vad konstigt att dessa saker kan försvinna, att jag kunde vara både ledsen och trött men varken kunna gråta eller sova. Att känslomänniskan tappat sina känslor och sömntutan inte kunde sova.

Det slog mig idag när jag kröp ner under en filt o soffan med en podd i högtalaren och Vidar sovandes i vagnen på terassen utanför (med babyvakt också om någon nu är orolig) och jag slumrade till. Fick mig 30 härliga minuters sömn och vila, tänkte att det är otroligt länge sedan jag ens gett mig en chans att sova på dagen. Det har liksom inte varit någon vits för jag hade ändå inte somnat. Men nu så, nu kunde jag slappna av och somna! Vaknade av att solen sken in genom vardagsrumsfönstret och kände mig pigg igen. Underbart!

Liknande är det med tårarna, efter att jag grät sådär riktigt okontrollerat vid lillajul har också tårkranen öppnats igen. Inte fullt så mycket som förr men ändå, jag KAN gråta igen. Och känslan efter att tårarna fått rensa känslorna är skön. Att känna känslor är inte farlig, det är långt mycket värre när allt stannar inombords och blir en grå dimma.

Jag är tacksam över både tårarna och sömnen, tror att båda två hjälper mig att hitta mig själv, att må bättre och vara mer stabil.

Man kan vara lycklig och må skit på samma gång

Det finns många orsaker till att jag inte vågat eller velat söka hjälp för mitt mående. Förutom det vanliga, alltså att det känns svagt av mig att ta emot hjälp och på ett sätt också skamligt att inte ”fixa sitt eget liv” själv så har jag också haft bra perioder emellanåt. Alltså dagar som allt varit bra, som jag orkat och haft energi till mer än att överleva dagen. Det har funnits dagar där jag vaknar på morgonen och nästan hoppat upp från sängen, ätit frukost och kanske kommit mig iväg till gymmet, jag har fixat god och hälsosam mat till mig och barnen, städat, organiserat (gärna dragit igång med flera olika projekt samma dag, rensa skåp och sortera i källaren t.ex. ) och tagit tag i alla mina måsten. Jag har tänkt att NU vänder det, nu blir allt bra igen och så kommer den ändå, KRASCHEN.

De bra dagarna byts ut till dagar som jag inte skulle orka gå upp från sängen, dagar då jag dividerar med mig själv om Adam verkligen måste till skolan eller om vi bara kan gå omkring här hemma. Dagar då jag snoozar in i sista sekund för att sedan i panik göra mig och barnen i ordning inför skola och dagis. Dagar när grötkokning känns som att bestiga ett berg och att klä på mig själv och baren kläder känns övermäktigt. Vi ska inte ens tala om att ta hand om mig själv, vad är det för vits att fixa håret om jag ändå mår såhär.

IMG_3960

De bra dagarna har gjort att jag känt att jag kanske inte alls mår dåligt egentligen utan att jag kanske bara är lat. De bra dagarna gör att jag sätter ribban för vad som är tillräckligt bra så väldigt högt att jag ALDRIG har en chans att nå upp till det. De bra dagarna får mig att känna att jag bara är svag de dagar jag inte orkar, att jag är misslyckad som mamma, fru och kompis för att jag inte orkar. De bra dagarna får mig att tycka att jag måste orka, att jag inte kan be om hjälp eller söka efter hjälp. De bra dagarna får mig att känna att de dåliga dagarna är mitt egna fel. Att jag kanske bara har dålig inställning eller helt enkelt inte karaktär nog för att ha bra dagar oftare. Jag får liksom skylla mig själv, igår orkade jag både träna och laga mat så vad är mitt problem idag?

Det är de bra dagarna som bromsat mig från att försöka få hjälp, samtidigt som det är de bra dagarna som gjort mig så totalt slut.

Jag mår inte bra, men jag känner mig ändå lycklig stundvis. Jag är så tacksam och lycklig över mina barn, min familj och mina vänner. Jag hade nog inte förstått att man kan må dåligt men ändå vara lycklig. Jag såg nog inte att jag verkligen inte mår bra, tänkte mer att folk nog kommer tycka jag är lat och letar efter ursäkter om jag går till en psykolog. Jag hade nog inte förstått att orken inte ska variera så enormt från dag till dag. Det behöver liksom inte vara så. Jag vill inte leva för de bra dagarna, vet inte ens vilka dagar som är bra eftersom de flesta dagarna ändå slutar i att jag känner ångest över något. Jag vill leva för att alla dagar ska vara bra, jag vill känna mig tillräckligt bra när jag sätter huvudet på kudden till natten. Alla dagar behöver inte vara lätta, underbara, solskensdagar men alla dagar borde få vara lite lättare.

IMG_3959

Ja jag vet att livet inte bara är roligt, att det alltid kommer gå lite upp och ner och att det tyvärr kommer komma stunder då jag verkligen är ledsen. Det är dessa extrema ytterlägen jag vill bli av med. Jag kan inte pressa mig själv till en massa bara för att jag en dag känner att jag orkar, jag kan inte heller känna mig misslyckad bara för att jag inte kan leva upp till den nivån varje dag. Jag hoppas verkligen att jag med rätt hjälp och stöd ska börja hitta någon form av balans igen. Första steget är i alla fall taget.

 

Det finns hjälp att få

IMG_1088

Av rätt så självklara orsaker kommer jag inte blogga destomera om mina besök hos psykologen. Inte för att jag har något att dölja utan mer för att låta mig själv i lugn och ro bearbeta och processa allt det som vi pratar om.

Hade första träffen med psykologen idag. Innan var jag nervös men redan efter någon minuts diskussion var vi djupt nere och rotade bland tankar och känslor och det kändes bra. Genast kom de mest centrala problemen till ytan. Innan var jag lite rädd att jag igen en gång skulle dra på mig ”duktiga flickan” kostymen och inte våga berätta allt det jobbiga. Men kände att jag kunde öppna mig, jag kunde säga det där jobbiga som jag väldigt sällan säger högt. Det är klart att man inte kommer så långt på en timme. Men redan idag fick jag en del ögonöppnare och också en del frågor som fått mig att tänka till ett varv till.

” det finns hjälp att få ” vilken fin mening ändå, inget kommer magiskt att bli bra och det är jag ju inte ute efter heller. Men det finns hjälp, metoder och planer för att hjälpa just för mig. Jag är så tacksam över att jag tog tag i detta, att jag vågade boka tiden och verkligen gå dit med öppna spelkort idag.

Vardag igen och ett första steg mot förändring

Idag på morgonen plingade min telefon, Mia frågade om vi var sugna på att joina dem till parken. Perfekt! Vi hade noll planer denna första dagen på vardagen. Skickade iväg Adam till skolan och gjorde oss i ordning för parken. Saga klädde på sig och var taggad för dagis. Vi var inte ens speciellt sena, även om vi de senaste veckorna typ ätit frukost samma stund som vi nu satte oss i bilen.

Det var riktigt roligt i parken, med bra sällskap glömmer man nästan bort att det är blött och rått och ingen snö. Vi hann prata en del med Mia och barnen lekte och var nöjda så gott som hela tiden.

Efter lunch sov Vidde skönt i sin vagn och jag tog tag i dagens stolta projekt. Börja nysta i vart jag ska vända mig för att få hjälp med mitt psykiska mående. Efter googlande och funderande bokade jag sedan en tid. Älskar annars sidor med onlinebokning! Så nästa vecka har jag nu en tid till en psykolog, efter det får vi se vad som händer. Ett första stapplande steg mot att verkligen försöka må bättre igen. Omöjligt att veta vem som kan hjälpa just mig bäst men idag hade jag två krav, svenskspråkig och kvinna. Nu kanske någon tycker jag är löjlig eller till och med dum som väljer på basen av kön, men tro mig när jag säger att det finns saker i mitt bagage som gör att jag inte känner mig trygg med män. Tyvärr är det så, kanske kan se annorlunda på det i ett senare skede. Så stolt över mig själv ändå att jag bokade tiden.

På eftermiddagen gick vi och mötte Adam från skoltaxin. Mysigt att gå hem med honom och fundera kring första skoldagen efter jullovet. Det hade varit en bra dag vilket såklart är härligt, nu var han redan ivrig inför morgondagens skoldag.

Också Saga kom hem från dagis både glad och ivrig, hon tyckte det var roligt att vara tillbaka med kompisarna. Ännu roligare var det såklart att jullovet från dansen också var slut idag. Vardagen med alla hobbyn rullar igång. Från nästa vecka är alla hobbys med i kalendern igen. Efter en dag tillbaka i vardagen har jag nästan glömt hur det kändes att vara ledig. Hoppas vardagen rullat igång bra hos er, fina läsare, också!

Målsättningar och funderingar 2020

Nytt år nu då alltså, vilket i alla fall för mig betyder tid för reflektion och planering. Vad fungerade bra förra året och vad behöver ändras på för att göra detta år mer friktionsfritt.

Jag hade stora planer för 2019, höga ambitioner men också extremt höga krav. Det blir sällan bra om jag är för hård mot mig själv och mycket riktigt gällde den regeln för 2019 också. Det blev inte som jag hade planerat, men med det sagt blev det inte heller total katastrof. Jag gjorde en del beslut som lättade på bördan psykiskt vilket var både skönt och välbehövligt.

2020 ska bli året jag tar tag i mitt psykiska mående. Nu har jag försökt fixa det på egen hand men kommer sällan speciellt långt innan det går åt helvete igen. Höga toppar följs varje gång av djupdykningar rakt ner i någon form av deppighet igen. Har börjat fundera på om det kanske ligger någon dold diagnos bakom mitt svajiga mående. Inte för att en diagnos skulle göra något lättare, men jag tror att jag själv kunde vara lite snällare mot mig själv om jag svart på vitt får se att det inte är mig det är fel på. Ju mer jag läser kring diagnoser desto mer känner jag igen mig i ADHD diagnosen. Drag av det finns i alla fall hos mig. Det känns både spännande och skrämmande och i skrivande stund vet jag inte ens vart man vänder sig. Är det läkare, psykolog eller någon helt annan stans? Jag vet inte, det jag vet är att jag för min egna och barnens skull behöver ta tag i måendet nu.

Har den senaste tiden råkat läsa om folk som verkligen blivit hjälpta av både terapi och medicin för att må bättre. Förr ansåg jag att det inte var något för mig, jag skulle minsann klara mig själv, men nu vill jag inte må såhär svajigt längre. Vi får se vart det leder helt enkelt. Jag hoppas i alla fall att jag årsskiftet 2020-2021 kommer vara lite klokare och lite mer balanserad. Jag önskar att jag fått lite mer kunskap och kanske några hjälpmedel för att ro iland en vardag utan att krascha.

Innan jag fått någon fason på mitt psykiska mående så tänker jag inte sätta andra målsättningar för detta år. Det känns orättvist för mig själv, jag vill få koll på mitt mående och sedan kunna känna efter vad som på riktigt är rimligt.

Jag vill vara snäll mot mig själv och jag vill försöka gå 10000 steg per dag. För att få frisk luft och lite motion, kroppen och knoppen mår bra av promenader. Mer krav än så får jag inte sätta på mig själv. Inte just nu i alla fall.

Om någon gått igenom liknande får ni gärna berätta, hjälp mig att veta vart jag skall vända mig för att få hjälp och berätta om det är något annat jag behöver tänka på.