För 6 år sedan

För 6 år sedan var jag VÄLDIG gravid just nu, jag var redan någon dag över beräknat (7.5.2014 var mitt BF om jag inte minns fel) och jag gick bara omkring och väntade. Letade efter symtom och var lika besviken varje morgon när jag vaknade och NADA hade hänt. Ännu skulle det dröja en vecka innan jag blev tvåbarnsmamma, men till min stora lycka krävdes i alla fall inte någon igångsättning. Jag har minnen av svidande gom efter allt för mycket färsk ananas, desperata vräkningsförsök (att ha sex i vecka 42 är intressant om vi säger som så hahahaha) och iver inför vad som komma skall.

Sen kom hon, med buller och bång och gjorde vår familj så mycket rikare. Tänk att det alltså är en vecka kvar tills vi igen har en 6 åring i huset, just var det ju Adam som fyllde 6 år och började förskolan? Tur vi har en liten ännu, även om han ju också fyller 2 snart. Alltså denna bebisfeber vet inga gränser just nu, tills vi har en kaos dag och jag tittar mig själv i ögonen och säger till på skarpen ” seriöst en till ännu i detta kaos ”. Nåja men nu var det ju inte bebisfebern vi skulle prata om utan den blivande 6 åringen.

IMG_6958

Idag lossnade ÄNTLIGEN den ena framtanden, som hon väntat och vickat på den. Målet var att det skulle lossna innan 6-årsdagen och ja det klarade hon ju med en veckar marginal. Hon är helt fantastisk vår blivande 6 åring, så klok och så stark.

Har frågat vad den blivande 6 åringen önskar sig och helst hade hon velat ha en egen telefon, men det blir det inte i år ännu. En annan sak hon önskar sig är ett syskon, gärna en lillasyster men en lillebror hade också varit helt okej. ( livmodern dansar och jag stirrar ännu lite strängare in i mina ögon!) Örhängen och lego önskar hon sig också, det mest rimliga och antagligen det hon kommer få.

Tänk att det gått snart 6 år sedan den där åskiga dagen vi träffade henne för första gången. 6 år sedan vi, mitt i ett flyttkaos kom hem med en liten lillasyster till Adam. 6 år sedan jag äntligen fick inviga vår syskonvagn. 6 år sedan drömmen om fler barn slog in. 6 år känns ändå futtigt på ett sätt, hon har ju alltid funnit här med oss, har svårt att minnas tiden innan Saga. Snart 6 år sedan jag vaknade och trodde jag hade fått magsjuka i vecka 42 för att jag hade ont i magen, haha.

IMG_2033

Hemma i vardagen igen

Hej hoj så var den semestern förbi. Vi har landat hemma igen och googlat efter nya äventyr redan. Är alltid som mest sugen på en ny resa när jag just kommit hem från en, vi lär väl landa i vardagen här och acceptera det faktum att det nog lär dröja ett år tills nästa resa. Då är Vidde redan 2,5 år och har en egen sittplats på flyget, lyx och dyrt på samma gång.

Vardagen har startat lite trögt. Hemresan var tung och allas dygnsrytm är ännu lite åt skogen. Man tänker ju inte att 3 timmar ska ha så stor inverkan som det helt tydligt haft på iaf barnen. Jaja buhuu så synd det är om oss som varit på semester. Nog kommer vi in i vardagen igen snart och om 1,5 vecka är det ju sportlov.

Att resa består av tre delar för mig. Planering och förväntan innan själva resan, att njuta till max och skapa minnen under själva resan och att sedan minnas allt det roliga och underbara efteråt. Alla delar har sin charm och det är roligt att tillsammans med barnen gå igenom dem alla, ju äldre de blir desto mer har de ut av alla delar. Nu pratar de massor om allt det roliga vi gjorde men också innan resan var de med och längtade och hade sina egna förtätningar. Vilket privilegium det är att kunna resa med familjen och skapa dessa guldkanter i tillvaron.

10 år som förlovade

Idag är det 10 år sedan jag och Anton förlovade oss. Jag minns den där morgonen för 10 år sedan så väl. Vi låg i sängen och pratade om vår framtida familj. Jag var 18(snart 19) och otroligt babysjuk. Jag önskade så att vi snart skulle få en bebis, men ville först gå klart gymnasiet och flytta till Jakobstad. Anton var också sugen på bebis men inte på flytt till Jakobstad och jag tror det var det som bromsade honom.

”Om vi ska planera familj ihop borde vi väl ändå förlova oss” konstaterade han.

”Då gör vi väl det då”

konstaterade jag men ett skratt. Jag menade vad jag sa men sa det ändå lite på skämt.

Anton sprang ut från sovrummet och kom tillbaka efter en stund med ett paketband med sig. Han knöt bandet runt mitt finger jag sedan firade vi. Vi kan ju hålla lite stil här på bloggen och inte skriva ut allt men den dagen duschade inte Anton med regnrocken på om vi säger som så.

Nu blev jag ju inte gravid då, det var nog inte meningen. Veckorna efter detta gick jag på någon jävla pulversoppsdiet och på vårt förlovningskaffe kanske en månad senare åt jag inget eftersom jag endast år pulversoppor. På min abikryssning hade jag kramper i magen eftersom en ätit pulversoppor och sedan mitt i allt åt buffé och drack vin. Kunde inte festa med de andra för jag mådde så dåligt.

Efter studenten flyttade jag ensam till Jakobstad, och jag minns att det kändes skönt att vi var förlovade då. Det kändes som att vårt förhållande var påriktigt och att vi skulle klara av ett distansförhållande några år. Vårt förhållande hade klarat det galant men jag själv klarade endast ett halvt år. Sedan fick jag flytta hem till Anton igen och den hösten (2011) var också hösten vi fick veta att Adam var påväg.

Dessa 10 år som förlovade ha innehållit stora livsförändrande händelser. Vi har fått 3 underbara barn, vi har flyttat 3 gånger (pluss min flytt till jeppis) vi har köpt och renoverat vårt hem, vi har gift oss, vi har fått nya vänner och vi har stärkt vänskapsband med de vänner vi redan då umgicks med. Det är galet när jag tänkte på det, svindlande att 10 år nu gått sen den där morgonen i sängen.

I väntan på julen

Dagarna rusar på just nu, det blir så tydligt hur snabbt dagarna går när barnen öppnar lucka efter lucka i sina kalendrar. Avsnitt efter avsnitt av julkalendern ses på och jag får bara lov att inse att vi snart är framme vid magiska lucka 12. Varför just 12 är så magiskt är ju att man då vet att halva väntan på julafton är förbi. Som liten ÄLSKADE jag det, nu är det mindre luckor kvar till julafton än det vi redan öppnat. Men nu vill jag bara bromsa. Det finns så mycket som jag älskar med adventstiden. Hade så gärna stannat kvar i magin längre, samtidigt som jag ju vet att magin finns där just för att det handlar om några veckor i året.

IMG_1157

Bilder från när vi dekorerade pepparkakshus, en tradition som vi gjort lättare i år. Köpta delar som dekoreras och sedan limmas ihop. Kanske första gången som vi verkligen hade det roligt när vi dekorerade, liksom från början till slut.

IMG_1152

I år är både Adam och Saga väldigt inne i julkalendrarna, både Panik i tomteverkstaden och Selmas saga. Vi strävar efter att sätta oss framför TVn tillsammans på kvällen för att se dagens avsnitt, Vidar kvällsammas och vi myser. Vi äter frukost i skenet av tända ljus, vi planerar julklappar och räknar hur många dagar det är kvar till julen nu. Jag älskar barnens tindrande små ögon när vi pratar om julen, magin och traditionerna är så enormt viktiga för mig och för dem.

Denna vecka och nästa vecka har vi fullt med program på kvällarna, skolan och barnens hobbyn har julfester, öppna timmar och avslutningar. Helt magiskt krockar inget, HUR kan man ens ha så tur? I måndags fick vi vara med på musiklekis avslutning, igår var det öppet hus på Sagas dans och idag har Sagas dans+rytmisk gymnastik julfest. Saga är både ivrig och nervös inför dagens uppträdande. Men OJ så hon vuxit på ett år, helt otroligt. Nästa vecka har Adams jumpa julfest och vi ska få vara med om det första vinterfesten i skolvärlden. Tänk att första höstterminen snart är förbi, så snabbt vi vant oss med skolan, läxorna och hela den vardagen som kommer med det. Snart ska Saga anmälas till förskolan, okej okej nu bromsar vi och njuter av december först.

Familjen Helenius November 2019 by Rebecka Hagert Photography-75foto : Rebecka Hägert Photography

Det är inte bara julen som barnen längtar efter, SNÖN som lyser med sin frånvaro just nu är verkligen efterlängtad. Vi önskar verkligen att dessa gråa regniga dagar skall bytas ut mot vita vinterdagar innan julafton.

Familjen Helenius November 2019 by Rebecka Hagert Photography-46foto : Rebecka Hägert Photography

För 9 månader sedan

Såg det ut såhär

IMG_2991

Vi hade sovit den första natten hemma med Vidar och jag vaknade PIGG och före alla andra. Smög upp och laddade en maskin med tvätt, vek lite byke och tyckte själv det var märkligt att jag var så pigg. Smög tillbaka till madrasserna där vi sov och möttes av denna syn. Jag bara satt och tittade på Saga som över en natt blivit ENORM och på vår fina nya lilla bebis. Tänk ändå att det är samma lilla goa bebis som nu äter själv, ålar omkring på golvet och käkar sand och sten för brinnkäralivet. Hur kan det gå så snabbt? Hur kan det stämma att han om mindre än 3 månader fyller 1 år?

Jag kommer så väl ihåg de där första dagarna hemma med Vidar. Det var oändligt varmt, Adam och Saga var så stolta och jag var så full av kärlek för mina 3 barn. Den finaste trion i världen. Både Adam och Saga tar så väl hand om Vidar, även om han blir mer och mer störande i deras ögon. Han förstör deras lekar, söndrar deras byggen och river dem i håret. Ändå tittar dom på honom med kärlek i blicken, orkar gång på gång busa med honom tills han nästan kiknar av skratt och V A R J E kväll smyger dom in i sovrummet och pussar och kramar honom gonatt. Vilken tur Vidar hade som fick just dessa två som syskon och förebilder och vilket tur vår familj hade som fick just honom som vår lilla bebis. Syskonkärlek måste vara det finaste som finns, den där vilkorslösa kärleken de känner för varandra. Som mamma kan man inte annat än känna sig stolt över dessa tre.

Jisses vilken bebisfeber man får av att se tillbaka på dessa bilder. Och visst känner jag ett sug efter att få uppleva denna spädbarnstid ännu en gång. Att få ha det där lilla lilla knyttet i famnen och känna doften. Samtidigt som det inte alls bara är en dans på rosa moln, himla mycket upp och ner i måendet på grund av hormoner, sömnbrist och omställningen. Ju mer distans man får desto mer glömmer man och tur är väl det. De fina minnena stannar kvar. Tiden går så fort, tänk så stora dom blivit alla 3 på dessa 9 månader.

Vardagsmåndag, sjukstuga och julkortsbilder

Ni vet då man hela helgen tänkt att ”det där skall jag göra sen på måndag” och man ser framför sig hur måndagen skall bli en väldigt produktiv dag? Tycker ofta att det blir så, att jag sparar saker från to do listan till måndagen, då de två äldre är på dagis/förskola och Vidar förhoppningsvis sover skönt ute i vagnen.

Nåja idag vaknade vi och jag kunde genast konstatera att det inte kommer bli förskoledag för Adam. Saga vaknade också och klagade på ont i magen, men som tur har det inte blivit något värre av de. Men i och med att både Adam och Vidar är flunssiga nu så är det lika bra att hon också hålls hemma och inte sprider smittorna vidare. Var redan rädd att vi skulle drabbas av magsjukan och att Adams spykalas igår var magsjuka och inte bara obehag för Vidars bajskatastrof. ( alltså stackarn ändå, han har så obehag för bajs på fel ställe så han spydde upp hela sitt kvällsmål igår kväll.. )

Så istället för en produktiv måndag blev det alltså sjukstuga och chill. En missnöjd bebis som inte alls haft ro att sova, en trött 6åring som vill mer än han orkar och så en rastlös 4 åring som vill GÖRA NÅGOT hela tiden. Plussa där då ännu på en mamma som hade räknat med att få saker gjorda, ett tomt kylskåp och ingen utevistelse. Ja ni förstår ju vilken sorts dag vi haft eller hur? Ganska snabbt fick jag ge upp med allt som jag hade tänkt hinna med, får se vad jag hinner och orkar med ikväll efter zumban, för zumba skall jag för att ha en chans att klara veckan med förståndet i behåll.

IMG_4112

För att inte komma undan alldeles för lätt föreslog jag att vi skulle fota bilden till årets julkort, våra barn fungerar oftast bäst om man sådär utan förvåning kastar in dem i dylika projekt. Har man planerat att något skall göras blir det sällan bra. Är inte 100% nöjd med fotona idag heller, men vi har i alla fall ett par som plan B. Ifall vi inte hinner med fler försök. Kan inte påstå att barnen var överlyckliga över fotandet heller, Vidar var nöjd helt genuint och de andra två mutades med pepparkakor och julmust som belöning. Dom är ändå rätt stora nu, då man kan lova belöningen efter fotograferingen. Ifjol ännu krävdes pepparkakor under själva fotograferingen. Får se hur det skall gå nästa år. *svettas redan*

IMG_4226

IMG_4216

Kan inget annat än le då jag ser dessa yrbollar. Le och känna en enorm lättnad över att läget är så mycket mer stabilt i år, än det var ifjol. Utan att ljuga var oktober 2017-mars 2018 den värsta tiden i mitt liv. Vill inte låta de känslorna påverka mig längre men dom gör nog det. En känsla av maktlöshet och tomhet. Nej skall inte gå ner i de känslorna nu, sjukstuga och novembermörker påminner bara allt för mycket.

IMG_4192

Finaste trion i världen. Tänk att Vidar är här nu, tänk att han är en så självklar del i syskonskaran och familjen. Vår älskade lilla tomtenisse. Snart skall vi få fira hans första jul. Vad fint det skall bli <3 Dags att skriva nya minnen och försöka gå vidare från de gamla.

En kväll på gravgården, i ett hav av ljus

IMG_6034

Igår var vi som så många andra och tände ljus på gravarna. Vi pratade med barnen om vad gravgården är för ett ställe och nu var första gången som dom på riktigt förstod vad det var för ett ställe. Vi pratade om vilka människor som hade dött, vilka människor vi saknade och hur dom hade varit då dom levde.

IMG_6007

Frågan om vad som händer då man dör, dök förstås upp och jag svarade på samma lugna och troende sätt som vuxna sagt till mig då jag var liten.

Ingen vet vad som händer då man dör, ingen kan veta. Jag vill tro att själen åker upp till himlen och att det bara är kroppen som blir kvar i jorden.

Vi pratade om att de som dött som vi älskar och saknar, väntar på oss där i himlen. Saga konstaterade att hon då hennes själv åker upp till himlen så skall leta upp min fammo Satu och berätta att hon fått sitt namn efter henne. DÅ brast det för mig. Tårarna rann och jag kände mig så ledsen över att fammo inte längre lever. Att hon inte fick lära känna mina barn och att mina barn aldrig fick chansen att lära känna henne. 6 år sedan hon dog nu, saknar och tänker på henne varje dag.

IMG_5999

Vi tände ljus för flera saknade. Både Adam och Saga höll med mig om att det var vackert där på gravgården. Dom lekte också med tanken att få leka nata där och springa omkring i alla gångarna. Vi kom dock överens om att man inte leker och busar just där, även om jag kan hålla med dem om att det vore ett perfekt ställe att leka på.

Saga ville få bekräftat att vi skulle tända ljus på hennes grav om hon dog. Jag ville ju bara säga att hon inte får dö före mig. Men då ringde fammos kloka ord i mitt huvud, fammo som alltid hade en lugn och avslappnad syn på döden och att det var viktigt att våga prata om döden med barn. Hon säger inte så för att jag skall säga att hon inte kommer dö före mig, hon ville bara veta att OM det händer så kommer vi tända ljus för henne också. Så jag lovade henne att vi ABSOLUT skulle tända ljus för henne. Hon blev glad och vi traskade vidare.

IMG_6044

Inte är det lätt att prata med barnen om så svåra saker som döden, men jag tror det är viktigt att göra det ändå. Jag blev trygg som barn då fammo vågade prata om döden med mig, så jag vill tro och hoppas att mina barn också blir trygga att våga prata och fråga och fundera kring döden.

 

 

Så självklar från första stund

För ett år sedan var vi lyckligt nygifta, vi hade just varit iväg på en riktigt lyckad familjesemester och svävade omkring på små små rosa moln. Jag minns det så väl, den där dagen på Kolmården då jag skuffade omkring på vår vagn (som Saga satt i och vilade i under semestern) och bara kände hur det SÖG till i hjärtat. Jag ville verkligen ha en liten bebis till, en liten trea till vår fina familj. Jag var inte klart, jag kände det så starkt. Jag ville verkligen ha en liten bebis. Jag minns den där kvällen, då barnen somnat och jag sådär försiktigt förde det på tal med Anton. Nåja han har alltid velat ha många barn och han var genast med på noterna.. haha låter snuskigt detta, men jag kan lugna er att det var inte där och då som Vidar blev till..

Vi åkte upp till Österbotten i två omgångar efter bröllopet och under dessa resor hann vi verkligen diskutera saken. Vi insåg att vi båda längtade efter ett tredje barn, så häftigt att båda genast kände samma sak. Vi var överens om att vi ville försöka få ett tredje barn och hade väl planerat börja försöka kring jul. Nåja sen gick det ju som det gick och vi lämnade bort preventivmedlen genast i alla fall. Man kan ju faktiskt behöva försöka några månader innan det nappar också. Det nappade alltså genast, det blev en liten chock men samtidigt var vi så oändligt lyckliga. Det kändes så självklart från första stund. Vi skulle bli en stor familj, en familj med tre barn. Jag är så glad att vi vågade följa den drömmen för annars hade vi ju inte haft vår fina Vidar. Han har en så självklar plats i hela familjen och i syskonskaran.

IMG_4024

Tänk att det ända från start känts så självklart. Jag säger inte att det varit lätt, tvärtom har det varit den klart jobbigaste graviditeten hittills, men det har varit rätt. Och här sitter jag nu och ser på en sovande liten bebis. Vår lilla bebis, han som vi drömde om för ett år sedan. Så självklar från första stund.

IMG_3930

För 6 år sedan var vi redan på BB

IMG_0394

För 6 år sedan hade vi inbokad tid för igångsättning på TYKS. Det var en nervös natt, den där natten till den 11.6.2012. Väskorna stod packade och vi låg och pratade länge länge jag och Anton. På morgonen åkte vi iväg mot Åbo, anlände till sjukhuset och traskade upp på avdelningen. Fick ligga i kurvan några omgångar den dagen, det sattes in en ballong som också senare kom ut men inget mera hände. En ganska så trög dag. Jag var ju liksom inställd på att NU skulle förlossningen komma igång, NU skulle vi äntligen få träffa våran lilla Adam som vi längtat så mycket efter. Men nada, NOLL. På kvällen fick Anton åka hem och jag låg kvar i sjukhussängen ensam och grät, det var nog en riktigt hemsk natt. INGA sammandragningar, inget tecken på att något var på G.

SONY DSC

IMG_0417

Det blev liksom så konstigt då vi varit så otroligt nervösa inför vad som komma skulle och så hände inget alls. Den kvällen låg jag och tänkte att det säkert inte var meningen att Adam skulle födas alls. Hade inte ens i min vildaste fantasi kunnat tro att han skulle födas först i mitten av juni.

SONY DSC

Eftersom vi ju firar en 6 åring i morgon betyder det ju att förlossningen sedan kom igång, med hjälp av värkstimulerande dropp. En förlossning som tog H E L A dagen. 12 timmar från att dom spräckte hinnorna. Snart är vi där igen, men först skall vi fira våran  fina 6 åring som hade allt annat är bråttom till världen <3

4 år i detta hus

Ja det är nästan på dagen 4 år sedan vi flyttade in i detta hus, minns inte exakt när vi flyttade men i slutet i april var det. Några veckor innan beräknad födsel med Saga, hon var beräknad 7.5.2014 och jag tror att vi flyttade typ 26.4.2014. Det var inte direkt en lätt flytt, vi bytte nämligen hem med Antons föräldrar. Och i början kändes det riktigt konstigt, det kändes som att vi flyttade hem till någon annans hem. Det har tagit ganska så länge att bo in sig i huset, vi jobbar på det ännu också. Egentligen blev det mera vårt hem först sen då vi renoverade köket, vi fick en vattenskada i köket under vintern 2014 och totalrenoverade köket efter det.

IMG_2052

IMG_2174

IMG_2340

Vi har tyvärr inte varken råd eller ork att totalrenovera allt i huset på en gång, även om det skulle vara najs och i stort sett nog nödvändigt. Tanken från början var att vi skulle börja med badrummen, men veckan innan vi skulle börja riva badrummet fick vi vattenskada i köket och då fick vi tänka om. Med facit på hand kan jag konstatera att vi nu i alla fall får ett mycket bättre badrum än vi hade fått då. För nu vet vi mer HUR vi vill ha vårt hem.

Dessa renoveringar har minsann varit stora projekt, men det gör också att huset blir mer anpassat för oss och våra behov. Det gör också mycket att vi nu själva fått välja precis hurudant kök och badrum vi vill ha. När badrums projektet snart äntligen blir klart har vi ännu några stora saker att fixa innan vi kan börja säga att vi är varvet igenom. Övervåningens badrum skall renoveras, några andra rum skall också fixas upp och så har vi då salen som skall få sig en omgång. Men där känner jag att jag inte har någon klar vision ännu, så det får nog mogna något år ännu. En tråkig grej är att golvet i köket blivit totalt förstört redan, plankorna har torkat så att det blivit riktigt stora sprickor i golvet. Har inte kommit fram till hur vi skall lösa det ännu, men golvet skall nog fixas, för såhär vill vi inte ha det.

IMG_9363

Sommaren 2016 målade vi om huset, eller VI målade inte men huset målades om. Också det en grej som gjorde att huset kändes mer som vårt. Huset gick från solblekt gult till ljusgrått och jag är verkligen nöjd med det resultatet. Att komma hem till detta ljusgråa hus känns mer som att komma hem till vårt hus.

IMG_9718

Jag kan nog säga att jag trivs i vårt hem nuförtiden, men resan hit har inte varit helt problemfri. Det tar tid att bo in sig i ett hus och att förvandla huset till ett hem. Jag är glad och tacksam över vårt hus, det är stort och bra på alla sätt och vis och ju längre tid vi bor här desto mera förvandlas det till vårt. Det är i detta hus våra barn växer upp, detta hus kommer vara deras barndomshem, på samma sätt som det varit Antons. Det känns fint och jag är så glad över att jag idag ändå kan säga att det också känns som mitt hem. Och snart har vi badrum och grovkök också, HURRA!