Vi pratar om jämställt föräldraskap, avsnitt 8 säsong 2

Skärmavbild 2020-06-09 kl. 18.50.06bilden är tecknad av duktiga Steffestuff följ henne på instagram om ni inte redan gör det!

Det åttonde poddavsnittet handlar om något som är både viktigt och extremt känsligt att prata om. Nämligen jämställt föräldraskap. Vår tanke är inte att komma med pekpinnar eller att försöka lyfta oss själva och försöka vara perfekta. Snarare andra vägen. Vi pratar om det som vi tror på men som i verkligheten inte alls är så enkelt och självklart. Vi pratar om vem som bär ansvaret för barnen i familjen, håller koll på födelsedagar, rådisbesök, vinterkläder och matsäckar till dagis. Är det en börda motsvarande gräsklippning och däckbyten?

Malin är den som driver hårdare på att männen behöver ta sitt ansvar som föräldrar. Det är inte meningen att vi kvinnor ska sänka våra krav för att männen ska hjälpa till. Karin vågar lyssna med ett öppet sinne och får några ögonöppnare under samtalet.

Jämställt föräldraskap är ingen tävling, det handlar inte om att göra alla rätt utan att bli medveten om de strukturer som styr en stor del av föräldraskapet idag. Men inget är varken svart eller vitt och både Malin och Karin pratar om att deras egna förhållanden lätt faller i förväntade könsroller och att vi som kvinnor lätt är de som tar mest ansvar. Alla gånger är det kanske inte så lätt att släppa in någon annan heller. Vi kan konstatera att det är båda parternas ansvar att jobba mot ett så jämställt förhållande som möjligt.
Allt detta och som vanligt mycket mer i veckan avsnitt, missa inte det!

”jag, som mamma, borde ju ha koll”

Och så imorse hände det, Anton for iväg med Saga till dagis och några minuter efter att dom åkt iväg, slår det mig: FAAAAAAAAN  UTFÄRDEN och PICKNICKEN. Utfärdsväskan som alltså inte var med på Sagas hylla. Såg framför mig hur hon nu är den enda lilla ledsna tjejen på dagis vars mamma har då JÄVLA DÅLIG KOLL! Det stod ju klart och tydligt i mailet vi fick förra veckan.

IMG_4865

Jag våndas en stund, alltså några sekunder, och sedan ringer jag Anton.

– Dom har utfärd idag! OCH VI HAR INGET HEMMA! 

Det var lugnt, Saga for ju till dagis redan till kl 8 Anton hann bra åka via butiken innan han kom hem och vi hann bra fixa hennes utfärdsväska med både frukt och en liten macka innan kl 9. Hon har alltså sin röda lilla minikånken där på sin plats nu, med en picknick packad med kärlek. Denna gång behövde hon alltså inte lida för att hennes mamma är så VIRRIG. Villa aldrig att hon skall behöva lida över det! Ändå fasar jag över det varje gång, att jag skall glömma.

IMG_4987

Nåja men det som jag alltså stör mig mest på är ju att jag lägger hela ansvaret och felet på MIG. Jag menar vi är ju faktiskt två föräldrar i detta hus! Vi är två föräldrar som fått samma mail, läst samma mail och eftersom vi båda är fullt fungerande vuxna människor borde vi alltså båda vara lika ansvariga över att väskan var med. Speciellt idag eftersom det dessutom var Anton som förde henne.

Vi försöker verkligen vara jämställda jag och Anton, dela på ansvar och inte ta för givet att det alltid är mamman som skall hålla koll. 

Ändå ser jag det som mitt MITT misslyckande. Känner att ”folk” genast tänker att det är mamman som suger om barnet kommer till dagis utan utfärdsväska. Fast det var Anton som förde henne känner jag att det var MITT fel och att andra också tycker det. Lite samma som att det nog är mamman som inte har koll om barnet är ute med för lite kläder, har råddigt hår eller kommer till dagis utan utebyxor. Fast det alltså är pappan som för den morgonen. Att det liksom nog är mammas uppgift att om inte annat så berätta för pappan HUR saker och ting skall skötas. Känns det inte som att papporna fortfarande ”kommer undan” på ett helt annat sätt? Liksom jaja barnet har vinterstövlar i juli, samma fläta i håret två dagar i rad eller en pyjamas på sig, det var ju pappa som förde. Eller är det bara jag som inbillar mig? Dessutom tar inte Anton varken stress eller press över t.ex. en glömd utfärdsväska. Speciellt inte idag, då vi ju hann fixa allt.

Hur tänker ni andra, speciellt ni andra mammor där ute? Är det självklart för er att ni alltid skall ha koll? Hur mycket koll har papporna(om det alltså finns en annan förälder i samma hushåll)? Finns det någon annan virrig mamma som också lätt glömmer viktiga saker och sedan går omkring med dåligt samvete? Snälla säg att vi är flera! Och hur gör ni för att komma ihåg allt? Kalender fungerar ju annars bra, men har inte min med mig nu då jag är hemma. Dessutom tror jag att det är mammorna med koll som alltid GENAST lägger en påminnelse på telefonen för att minnas något. Jag tänker mest att jag ju nog kommer komma ihåg det, men precis som idag så finns ju risken att jag sen då inte gör det. 

Nåja, hoppas hon njuter av sin pick-nick nu i alla fall.

Att vara pojkmamma

IMG_5573

Det pratas en del om hur man skall fostra sina döttrar för att dom skall klara sig i den patriarkala världen vi lever i idag. Vi pratar om hur vi kan förbereda tjejerna, skin på näsan, försvara sig och så vidare. Det är viktigt, SUPERVIKTIGT! Jag känner att Saga har en stark personlighet och hon är inte någon som kompisarna på dagis sätter sig på. Hon är stark och snäll, precis så som jag önskar att hon skall vara. Precis så som jag vill att hon skall fortsätta vara under hela sin uppväxt.

Det är ett stort ansvar att vara mamma till en flicka i dagens samhälle, men det är ett ännu större ansvar att vara mamma till en pojke. Något jag funderar på mer och mer nu när Adam blir äldre är hur jag skall fostra honom att bli en BRA pojke. I slutändan en bra MAN en fin MÄNNISKA. Länge var han ett väldigt lugnt barn och höll inte på med ”bråkiga” lekar men ju äldre han blir desto mera ”våldsamma” lekar kommer med. Jag är den där tråkiga mamman som inte låter honom rulla runt på golvet med de andra kompisarna och lek ”brottas”. Det är inte okej att leka att man slår, att man bråkar osv med kompisar man egentligen tycker om. (Såklart inte med någon annan heller!) Om inte flickor naturligt har det behovet så tror jag faktiskt inte att pojkar heller behöver ha det. Barnen får springa, busa, leka aktiva lekar, hoppa i soffor, klättra i träd osv, men att leka att man slåss är ändå inte något som känns bra för mej. I vilket skede ska pojkarna annars lära sig att det är okej att leka att man slåss men sen får man inte göra det på riktigt? Jag har inga svar här och det är därför jag funderar på detta så gott som varje dag. Försöker styra in barnen att se mer lugna och snälla barnprogram, mindre transformers alltså. Här har jag mycket att jobba på, eftersom Adam gillar transformers.

Jag vill fostra en mjuk kille, en snäll och omtänksam kille som INTE växer upp med totalt förvriden kvinnosyn. DET ÄR ETT PROBLEM IDAG hur män behandlar kvinnor, det är ett problem idag hur pojkar behandlar flickor. Och det är ett problem idag att pojkar och flickor behandlas så olika. Ibland kan jag bara gråta för båda mina barns skull. Vill inte att Saga skall behöva möta allt det hemska som väntar henne och vill inte att Adam skall bli en del av det hemska. Någon annan pojkmamma som känner igen sig i mina tankar?

Jag tror att så mycket handlar om hur vi är som föräldrar, vi visar modeller för våra barn och det är inte konstigt att barnen ofta gör på samma sätt som sina föräldrar. På gott och på ont. Det handlar om hur vi pratar, vem vi umgås med och framförallt hur vi behandlar andra människor. Att barnen får se vuxna människor behandla varandra med respekt är grunden för deras egna människosyn. Att vara medveten om detta som förälder är så OÄNDLIGT viktigt. Igen en gång kan jag konstatera att jag är så otroligt glad över att Anton tänker i samma banor som mej, vi pratar ofta om dessa saker och är båda överens om att vi har ett stort ansvar.

Är det bara jag som tycker att det känns skrämmande att vara pojkmamma? Alltså det är ju det mest underbara i världen att få vara mamma till en snart två pojkar, men det ÄR ett stort ansvar. Jag vill tro på en ljusare framtid för mina barn men jag tror inte framtiden blir ljusare om inte vi som fostrar barnen blir mer medvetna. Vi ser ju liksom hur samhället och pratriarkatet ser ut idag. Gör vi inget kommer inte hända. Skall skriva mer om detta, är super intresserad av hur ni andra tänker. Så skriv en kommentar här under och berätta.

Hur tänker ni andra pojkmammor? 

Att lära sig mera, jämställt föräldraskap

Skrev ett inlägg för ett tag sedan där jag funderade kring jämställt föräldraskap och delad föräldraledighet. HÄR kan du lästa det. Den senaste tiden har jag haft tid att tänka, fundera och se tillbaka på hur mitt liv som mamma varit hittills. Och jag har insett att det finns mycket att lära kring just jämställt föräldraskap, att vi som team PÄRON i vår familj har mycket att lära. Mest för att ge våra barn det bästa av två världar, för att ge våra barn två föräldrar istället för en ”mamma” och en ”pappa”. Passade på att leta lite ljudböcker på nextory och hittade t.ex. denna bok. Marie Björk, Vi ska ha barn När barnet är fött. Den kan jag rekommendera alla föräldrar att läsa/lyssna på. Finns också två andra böcker i serien, förlossningen och att bli gravid. Skall lyssna på dem också, tror att det finns mycket att lära där också.

IMG_0566

Jag hittade också en checklista för en jämställd vardag, HÄR hittar ni listan som PDF, skrev ut den och fyllde i den. Har också fått Anton med på tåget, så han fyllde också i checklistan. Spelade också upp delar av boken för honom och jag kände att hon faktiskt tog in vad som sades. Det handlar ju inte om att bli perfekta, men det handlar om att ta medvetna val och också kunna stå för konsekvenserna av sina val. Ett medvetet val för oss var ju nu t.ex. att öka vår medvetenhet genom att fylla i listan. Och det var verkligen intressant att gå igenom och prata om alla de olika punkterna. Tacksam över att vara gift med en klok man som VILL jobba mot en mer jämställd vardag.

IMG_0607

Det var inte speciellt svårt att fylla i listan, man skall ta ställning till olika sysslor och fundera hur ofta man själv anser att man gör den och hur ofta man anser att ens partner gör det. Alternativen är ALLTID, OFTA, IBLAND och ALDRIG. Det handlar om alla möjliga saker som hör till vardagen med småbarn, allt från vem som hjälper barnet att gå på toa, till vem som ordnar kalas, bjuder hem lekkompisar, vaknar på natten om barnet vaknar osv.

IMG_0603

För oss blev de mest intressanta punkterna de där det klart och tydligt fanns en uppdelning, att den ena föräldern ALLTID gör något medans den andra föräldern ALDRIG gör det. Som exempel kan ges att det ALLTID är jag som får sovmorgon och ALDRIG Anton, eller att det ALLTID är jag som namnmärker alla barnens kläder medans Anton ALDRIG gör det. Det mest intressanta är ju att våra åsikter dessutom stämde överens, vi är alltså båda medvetna om att det är såhär. Och inget fel med det egentligen, så länge båda två har lika många ALLTID uppgifter. Det hade inte vi, Anton hade två ALLTID ”uppgifter” på hela listan medans jag själv hade 27. Så att här finns minsann utrymme för förbättring. Jag måste släppa lite på kontrollen och släppa in Anton, ge honom möjlighet att vara mer delaktig och han måste ta mer ansvar och initiativ. Många punkter hade vi också jämnstort ansvar över, här klappade vi oss på axeln och kände oss lite extra bra. Vi var från början överens om att detta inte handlade om att ”bevisa” något, utan mera ta reda på hur läget verkligen är. Jag tror det är bra att göra listan då man är sams och inte just efter att man bråkat om att ”JAG ALLTID TÖMMER DISKMASKINEN!” Bara som ett litet tips.

Ofta tänker man ju att det är ”självklart” att den föräldern som är hemma med barnen ska ha det tyngre ansvaret på alla hemmasysslor och visst till en viss del blir det ju så. Det är klart att det t.ex. är jag som lagar lunch då jag är hemma och Anton inte är hemma. MEN det behöver inte betyda att det alltid är jag som skall planera maten, handla maten och laga maten till ALLA måltider. Många av sysslorna innehåller ju nämligen en hel del olika moment, att se behovet, planering och själva genomförandet. Jag tycker den här listan gick riktigt bra att fylla i även om vi nu utgick ifrån att jag är hemma och Anton jobbar. Så jag skulle verkligen rekommendera andra föräldrar att fylla i listan, om inte annat så för att bli medvetna om HUR MYCKET JOBB DET ÄR att leva i en vardag mitt i småbarnslivet. Berätta gärna hur ni tyckte det var, om ni blev förvånade över något.

Ju mer medvetna föräldrar vi blir, desto mer jämställda blir vi och desto bättre mår hela familjen. Ingen förlorar på en jämställd vardag!

Jämställt föräldraskap = delad föräldraledighet?

Idag 19.3 är det Minna Canth-dagen, alltså jämlikhetensdag och på dagen för jämlikhet funderar jag lite extra på jämställt föräldraskap.

Vad är egentligen ett jämställt föräldraskap? Det handlar väl främst om barnens rätt till sina båda föräldrar. Allt som handlar om föräldraskap handlar ju egentligen om BARNENS rätt och inte föräldrarnas rätt. Handlar jämställdhet om att att dela allt i 50/50? eller kan man hitta andra sätt att leva sitt liv så jämställt som möjligt? Jag tycker att vi borde sträva till att dela 50/50 MEN inser samtidigt att vi inte riktigt klarar av det. Eller kanske att vi inte vill ha det så? Vi klarar oss helt okej på vissa fronter då det kommer till jämställt föräldraskap medans vi på andra punkter inte ens når halvvägs. Jag är verkligen FÖR ett jämställt föräldraskap, alla dagar i veckan. Jag tycker det är superviktigt att mina barn har en lika stark relation till sin pappa som dom har till mej, ändå står jag inte för allt vad det innebär. Dessa frågor är så knepiga.

11411614_10153243015949843_7989091838677565113_o

Det är en sak att se på denna fråga ur ett samhälleligt perspektiv, liksom hur det BORDE vara. Sen är det en helt annan sak att ta ner det på den egna familjens nivå. Det här med föräldraledigheten t.ex. I de bästa av världar skulle mamman och pappan (eller den andra föräldern om man inte har en mamma-pappa familj) dela jämt på den tiden. Båda föräldrarna skulle alltså vara hemma med barnet/barnen ungefär lika mycket under föräldraledigheten och det skulle liksom inte vara någon större grej med det. Som sagt i de bästa av världar skulle det vara bra. MEN så knackar verkligheten på dörren. Känslorna gör sig påminda, pengarna också och mitt i allt är det ändå inte så lätt. Mycket bottnar säkert i traditioner, strukturer, ”det har alltid varit såhär”-tänk och man ser inte riktigt hur ett annat alternativ ens hade varit möjligt. Det borde vara så enkelt att dela på föräldraledigheten. Ändå kommer vi inte att göra det, denna gång heller.

STD Malin och Anton 155 (kopia)

Jag tänker såhär, Anton brinner för sitt jobb och har en lön som är betydligt mycket högre än min, jag har inte ens ett heltidsjobb för tillfället. Anton är egenföretagare vilket betyder att jobbet inte blir gjort om han inte jobbar. Han har ju liksom inte någon vikarie istället för honom. Dessutom har han ju som bonde ansvaret över jordbruket och jordbruket tar liksom inte hänsyn till föräldraledighet. Det skall sås på våren och skördas på hösten oberoende av livssituation. Anton spenderar resten av dygnets timmar tillsammans med sina barn, tillsammans med sin familj. Han har liksom inte något annat som äter av hans tid. Det är ett val som han gjort, han har valt att jobba med sitt/sina intresse(n). Vi har pratat igenom detta otaliga gånger och just nu i vår vardag fungerar det bäst såhär. Skulle den dagen komma, då Anton också vill ha tid för något annat så måste den tiden tas från jobbtiden och inte från familjetiden. Där är vi överens, båda två.

Jag däremot VILL verkligen vara hemma med lillebror och känner mig inte alls tvingad till det. Har inte upplevt mej tvingad till det i någon av de tidigare föräldraledigheterna heller. I ärlighetens namn är jag nästan bara glad över att Anton inte är hemma med barnen på dagarna, eftersom det skulle ha betytt att jag då måste jobba. Borde jag alltså ändå i jämlikhetens namn TVINGA Anton att vara hemma med bebis för att jag motvilligt skall gå på jobb? Är det verkligen det bästa för oss? Det är kanske det bästa sättet rent samhällsmässigt, men inte för oss i familjen. Tvivlar inte på att Anton inte skulle klara av att vara hemma med en bebis, han skulle säkerligen klara av det lika bra som jag, kanske till och med bättre ibland? Lillebror skulle också såklart vinna på att få ha tid med sin pappa. Och det skulle vara hälsosamt för Anton att vara hemmapappa på heltid. Men ändå känns det inte rätt.

Rent krasst ekonomiskt är det så gott som omöjligt faktiskt, med Antons firmalån på olika maskiner mm som skall betalas varje månad. Min lilla lön skulle inte täcka upp för en bråkdel av alla de kostnaderna. Och då ska vi ju leva också, äta mat och ha kläder på kroppen. Borde vi alltså ändra hela vår vardag för att möjliggöra att Anton skall kunna vara hemma?

NEJ för mej och för oss känns det inte rätt, vi måste kunna lösa detta på andra sätt än såhär. Det måste få finnas flera sätt att sträva efter jämställt föräldraskap utan att det genast måste betyda att vi delar på föräldraledigheten. Anton är en underbar pappa, en underbar man och en väldigt fin människa. Han gav mej möjligheten att följa mina drömmar då jag ville utbilda mej i Sverige t.ex. Han tog över allt ansvar för hemmet under de veckor som jag var borta och DET är väl också ett kvitto på jämställt föräldraskap. I alla fall för mig.

STD Malin och Anton 176 (kopia)

En annan sak som jag tänkt mycket på är ju alla dessa hemmasysslor, planeringen kring familjelivet, vardagen och allt som har med det att göra. Hittade ett test som jag och Anton skall göra för att se hur vi delar upp hemmasysslorna hos oss. Återkommer då vi gjort testet och mer konkret kan SE hur det ser ut. HÄR gissar jag att vi har en del att jobba på för att hjälpa varandra. Av erfarenheten hösten och vintern gett oss inser vi båda att det minsann finns utrymme för förbättring. Om ena förälderns blivit utmattad är det något som varit fel. Medvetenhet hjälper oss längre, att bli medveten och sedan aktivt jobba vidare mot rätt väg gör oss till bättre och mer jämställda föräldrar. Så vi kämpar vidare, håller flaggan högt, även om jag kommer vara hemmamamma och Anton jobbar på.

Hur tänker ni andra föräldrar där ute? Har ni delat på föräldraledigheten? Varför/varför inte? Är intresserad av att höra hur ni tänkt och resonerat i ert föräldraskap.

bilderna är fotade av Creatella Camilla Hynynen