Läkarkontroll, check!

Idag var det dags för läkarkontroll hos rådis, sjukt att det redan är tid för detta! Allt såg bra ut och läkaren såg inga tecken på att en vaginal förlossning inte skulle vara aktuell denna gång. Alla 3 förlossningar hittills har ju förlöpt utan några komplikationer, hoppas såklart på samma denna fjärde gång. Bäckenet lär ju inte ha blivit mindre i alla fall. Där var inte heller några tecken på att något skulle vara på G ännu, sådär med tanke på själva förlossningen. En del av kanalen var kvar ännu, vilket är skönt med tanke på att jag ändå haft en del sammandragningar den senaste tiden. Är inte sugen på bebis ännu på någon vecka, vill gärna att hen ska få växa sig stor och stark i magen först. Speciellt när vår vardag inte stannar nämnvärt av att en bebis kommer med i gänget så känns det tryggare om hen är fullgången och stor och stark när hen föds. Bebis ligger rätt lågt redan, inte alarmerande på något sätt dock, men precis som jag känt så har den ännu rätt bra med space i magen. Mina revben tackar och mina lungor också.

Bara för att komma i rätt stämning, en första bild på mig och Vidde. Åååh, tänk att vi snart är där igen, på förlossningen med en liten liten nyfödd en. SOM jag längtar!

Så skönt att allt såg bra ut, bebis växer och mår bra vilket är prio 1. Magens storlek var ganska lika som min graviditet med Saga, mycket mindre än med Vidde och lite mindre än med Adam. Vidde har hittills varit störst vid förlossningen och Saga minst. Ska bli spännande att se var bebis placerar sig. Jag gissar på under 4 kg denna gång, men vem vet? Blodtrycket var bra, HB var bra ja allt var som det skulle helt enkelt. Nu är det bara att vänta tills bebis är redo. En bit in i februari lär det nog gå, med tanke på mina tidigare graviditeter alla gått rejält över tiden..

När jag satt och väntade på att få komma in till läkaren insåg jag att jag glömt de två saker som jag hade tänkt att jag skulle komma ihåg idag. Att inte ta på mina allra fulaste trosor och att att raka mig i duschen. Kom ihåg NADA av det. Gissar att någon annan känner igen sig. Och JA jag vet att läkaren inte bryr sig, egentligen bryr jag mig väl inte nämnvärt heller. Men känslan av att jag hade tänkt göra något som jag sedan TOTALT glömt bort är ändå där.

Ni följer väl MammasKaffepaus på instagram, vi är rätt roliga med våra reels om vi får säga det själva.

Nåja nu är det iaf check på läkarkontrollen, ett steg närmare förlossningen alltså. Någon annan som också börjar vara på slutrakan av graviditeten? Är ni taggade inför förlossningen? Nervösa för något? Berätta!

Den fjärde graviditeten hittills..

Har länge tänkt att jag skulle försöka få till ett inlägg helt och hållet tillägnat denna fjärde graviditet. Men dagar blir veckor som blir månader och tiden bokstavligen rusar. Back in the days bloggade jag väl om graviditeten MINST en gång i veckan, men denna graviditet har liksom bloggen varit på rejäl sparlåga. Så blir det ibland. MEN för min egna skull ska jag ändå dokumentera det i alla fall i ETT inlägg. Förhoppningsvis hinner jag ju skriva lite mer ännu innan bebis är här. Så HÅLL i hatten för nu kommer det endast och enbart handla om graviditet nummer 4.

I höstas bad jag mina följare på Instagram att ställa frågor till mig kring graviditeten så jag skall börja med att svara på dem, några månader senare *skäms lite* men håll till godo!

Vad är största skillnaden på de olika graviditeterna? Illamående? Craving? mm ❤️

En stor skillnad är ju att jag denna graviditet varken studerar eller jobbar *drar en suck av lättnad*. Jag är hemma med Vidar och kan i större utsträckning anpassa livet och vardagen enligt min ork. Sen är det klart att mitt tvååriga sällskap ställer vissa krav, men han sover ju t.ex. oftast på dagen ännu vilket ÄR GULD! Denna gång är jag rätt känslig för stress vilket jag tror har att göra med min utmattning under förra graviditeten. Genast om jag har lite mer kaos blir jag trött och illamående. Jag har fått lära mig den hårda vägen att lyssna lite mer på min kropp. Jag kan liksom inte köra slut mig själv och sedan däcka, det finns liksom inte utrymme för det.

Illamåendet har blivit värre och varat längre för varje graviditet hittills, mycket har nog att göra med tröttheten tror jag. Men denna gång har jag inte spytt nämnvärt mycket och DET är ändå skönt. Det går liksom att må illa om jag ändå vet att jag inte spyr. Sommaren var tuff, att vara ensam med 3 barn och må piss från morgon till kväll var jobbigt. Men på något sätt kommer man igenom det också. Nu mår jag sällan illa så länge åt gången, det räcker oftast att vila en stund och sedan kan jag fortsätta dagen.

Cravings har jag egentlig inte haft någon speciell denna gång. Jag har inte klarat av att äta godis eller sötsaker alls ( ja nu på julen har jag gjort det för att det *hör till* men det har straffat sig varje gång..) Apelsiner, mandariner, äpple, citronvatten och sallader har jag varit mest sugen på. Jälkiuunibröd också, men det har gett mig halsbränna.

Hur fick du veta att du var gravid?

Jag kände att kaffe började smaka skumt och liksom tidigare gånger kände jag på mig att jag nog var gravid. Tog test som var väldigt svaga men var ändå bombsäker på att jag var gravid. HÄR kan ni läsa mer om när jag fick reda på att jag var gravid.

Finns det något du oroar dig för som du inte gjort förut?

Ja jag var nog mer rädd för missfall denna gång. I början av graviditeten ekade det endast en sak i mitt huvud. ”1/4 graviditeter slutar i missfall” och detta var ju min fjärde graviditet. På något sätt fick jag för mig att statistiken 1/4 skulle betyda att av mina totalt 4 graviditeter skulle en sluta i missfall. Jag förstod ju nog att det inte är så, att man inte ens kan tolka statistiken så, men ni vet hur det kan vara när man är orolig och hormonstinn..

Hur är denna graviditet jämfört med de tre andra?

Rätt lika Viddes, minus spyorna tack och lov. Psykiskt har jag mått mycket bättre och det är något jag uppskattar varje dag. Visst är jag trött och visst kan vissa dagar kännas väldigt motiga och jobbiga men jag låter inte det definiera mig som människa eller mamma. Jag vilar, jag återhämtar mig och så kör vi vidare. Har lärt mig att jag måste bli bättre på att be om hjälp. Vet att jag ÄR dålig på det, men har ändå blivit bättre med åren (och antalet barn). Behöver inte klara ALLT själv för att vara en bra mamma och den insikten är GULD! Kan dock inte påstå att jag skulle kunna förutspå kön på bebis baserat på mitt mående, så det blir en spännande överraskning. Detta är också första gången som vi inte vet könet på bebis i magen.

Fysiskt har jag fått orka bra denna graviditet, hållit mej aktiv och tagit långa raska promenader ofta. Detta har helt klart fått mig att må bättre, orka mer och ladda om batterierna. Inga större problem med varken foglossning eller ont i ryggen vilket också är skönt.

Är det något med graviditeten eller förlossningen som du ser framemot eller är rädd för?

Med graviditeten såg jag främst framemot att få dela med mig av nyheten med barnen, att få berätta för dem att vi i vinter skall bli en till i vår familj. Dock var jag lite orolig också för hur de skulle ta det. En oro som visade sig vara helt obefogad, både Adam och Saga blev SÅ GLADA. Vidde är lyckligt ovetande ännu också, visst kan han säga att ”mamma har en bebis i magen” men jag vet ju att han inte förstår vad det betyder sådär på riktig. Corona har ju orsakat en viss oro, men inte så mycket för mig själv eller bebis i magen. Mer allt praktiskt runt omkring oss. Var som sagt rädd för att få missfall, mer orolig över att något skall hända med bebis och såklart den vanliga osäkerheten kring att räcka till för alla barn.

Jag såg fram emot en lugn och harmonisk graviditet, och även om vår vardag ibland rusar på i 190 så har jag och Vidde haft en skön höst. Vi har kunnat göra det vi velat på förmiddagen, vilat tillsammans och sedan orkat gasa runt på hobbyn på kvällen.

Gällande förlossningen är jag mest rädd för att bli sjuk själv alltså vara corona positiv under själva förlossningen eller att Anton inte skall få vara med. Jag tänker mycket på det och funderar kring olika scenarier, men påminner mig samtidigt om hur glad och tacksam jag är över det faktum att detta inte är vårt första barn och att jag i grund och botten känner mig trygg och självsäker inför förlossningen.

Jag ser framemot att få träffa vår lilla bebis, önskar att få föda i badet och min målbild är när jag själv lyfter upp bebisen ur vattnet. Jag ser framemot att föda, det är så otroligt märkligt att få uppleva det. Att lita på kroppen och följa med. Att få se alla våra 4 barn tillsammans är såklart också något jag längtar efter, när vi kommer hem från BB och får presentera deras nyaste syskon för dem. Blir riktigt pirrig när jag tänker på det. Jag ser framemot dagarna kring BF när allt är lite spännande och ovisst. Jag ser också framemot att få amma en fjärde gång, att sitta i soffan och mysa med bebis när resten av familjen stökar på med sitt.

Hur var Antons reaktion då du berättade för honom?

Han var överraskad, nästan chockad. Jag pratar mer om det i DETTA poddavsnitt och Anton själv berättar också lite mer kring det i DETTA poddavsnitt, så lyssna på dem för att få höra.

Har ni flera frågor är det såklart fritt fram att ställa dem under detta inlägg eller annars bara när ni kommer på något.

Jag har känt mig rätt så harmonisk denna graviditet. Inte sådär att jag gått omkring och varit upp över öronen lycklig men ändå känt att jag är precis DÄR jag vill vara och det är härligt. Det känns så rätt med ett fjärde barn för oss, så självklart på något sätt. Njuter också av att vi är många som längtar efter bebis denna gång, både Adam och Saga är så stora att dom verkligen VET vad som väntar och längtar och myser med magen redan nu.

Ännu känner jag mig rätt så smidig, alltså ja visst höggravid ( väl?!? när blir man ens det? men typ nu med en dryg månad kvar till BF ) och så men jag kan gå och sova rätt okej ännu. Förstår också att njuta av varje natt som jag fåt sova, för jag vet att det blir många, långa nätter sen med bebis.

Jag har också prioriterat tid för mig själv och mina intressen, inte klippt podden mitt i natten eller jobbat med Instagram när alla andra sover utan sett till att det finns tid för det när jag är pigg och peppad. Det känns också bra och det är absolut något som jag vill fortsätta med också när bebis är här.

Nu när julen är förbi skall jag på allvar börja förbereda och boa inför bebis. Det känns härligt, så underbart att ha en massa mys och roligheter framför sig nu när julen är slut. Det blir ett nytt år och en ny bebis SOM vi längtar!

Men först skall vi njuta av jullovet tillsammans, bara vara och ta det lugnt. Drömma och fantisera om bebisen, plocka med små små bebiskläder och fundera HUR i hela fridens namn vi skall rymmas 2 vuxna och 4 barn i vår 160cm breda säng?!?

Delad glädje är nog minst trippelglädje

Oj WOW vilken reaktion det blev på denna graviditet, jag trodde inte folk skulle bli så överraskade haha. Har väl ändå varit rätt öppen med att jag nog längtar lite smått efter en fyra. Är det kanske det faktum att många har 3 barn och 4 blir lite mer spännande? Jag vet inte, så härligt är det i alla fall med alla glada meddelanden kommentarer och hjärtan.

Det känns så fint att det är så många som verkligen gläds med oss. Det känna annorlunda än vad jag kan minnas från förra gången. Mycket handlar såklart om mitt egna mående, även om jag varit trött, seg och illamående de senaste två månaderna så är det INGET emot det totala kaos jag gick igenom under graviditeten med Vidar. Så många gånger har jag tackat högre makter över att jag nu är vårdledig, att jag får vara hemma och ta det lugnt (haha eller hur med 3 barn hemma på sommarlov *semester*).

IMG_1679

Det var något inom mig som gick sönder under den graviditeten, som bröt ner mig totalt och redan nu känner jag att denna graviditet helar allt det. Jag ser tillbaka på tiden och kan fullt och helhjärtat förlåta mig själv. Såklart har besöken hos psykologen gjort sitt också och tiden och en massa andra faktorer också. Men när jag fyllde i formulären till rådis med frågor kring mitt mående, insåg jag att jag verkligen mår BRA nu. Mina poäng var så mycket högre sist ( höga poäng = sämre mående ) och jag vill tro och hoppas att jag får fortsätta på detta spår. Hjälpen finns nära om måendet börjar svaja och skyddsnätet är starkare och tryggare än någonsin. Tack för att ni delar vår glädje och vill följa med på denna resa. Har ni tankar eller frågor så kan ni ställa dem i kommentarsfältet.

 

” Poddgäst Lina Björkskog – Mammaträning utan hets ” avsnitt 22 av podden Mammas Kaffepaus

Tisdag vilket betyder nytt poddavsnitt, extra roligt denna vecka eftersom vi har en mycket erfaren och duktig gäst med oss. Lins Björkskog är både fysioterapeut, PT, mamma och gravid, hon har sunda värderingar och en aktiv livstil. Hon känns som klipps och skuren för att gästa mammas kaffepaus och vi blev väldigt glada över att hon ville vara med.

Vi pratar om mammaträning, både som gravid och efter graviditeten, vad skall man tänka på och hur försiktig skall man vara. Det finns mycket tankar och känslor kring träning och under vårt samtala hinner vi prata om en del. Som så mycket annat blir träningen både roligare och effektivare om man släpper kravet på sig själv och bara njuter av att röra på sig. Träningen skall inte ge dig stress utan snarare ge dig energi och en skön känsla i kroppen. Missa inte dagens avsnitt.

” att vara pappa på en förlossning ” bonusavsnitt av podden Mammas Kaffepaus

Idag släpps också vårt första bonusavsnitt i podden, där är Anton gäst och berättar om förlossningarna ur hans synvinkel. Det var skoj att banda in avsnittet och diskutera förlossningarna såhär i efterhand. Vet inte med er andra, men jag har nog pratar långt mycket mer förlossning med mina vänner än med Anton.

Spännande att höra hur en pappa upplever allt, vad som varit skrämmande och vilken stund som varit finast. Hoppas ni också gillar detta bonusavsnitt, berätta gärna det i så fall så kan vi bjuda in Anton som gäst flera gånger.

” det stora förlossningsavsnittet ” avsnitt 7 av PODDEN Mammas Kaffepaus

Den första dagen på det nya året kommer ett rykande färskt poddavsnitt. Det stora förlossningsavsnittet är avsnittet om alla våra förlossningar. Två respektive tre förlossningar som både varit lika och olika. Vi har båda erfarenhet av både igångsättning och spontana förlossningar, hur upplever vi skillnaden?

Vi försöker att så ärligt och öppet som möjligt berätta om våra upplevelser. Mycket för att avdramatisera saker som kan kännas pinsamma. Tror alla förstföderskor är lite nervösa inför att t.ex. skita ner sig, ändå gör så gott som alla det. Det borde liksom inte vara så pinsamt då, eftersom det är mer regel än undantag.

Hoppas ni gillar avsnittet, gilla gärna och kommentera. Super skoj att få feedback och hejarop av er som lyssnar.

Varför har vi ens köpt bebiskläder?

IMG_2311– Mamma varför har vi ens köpt bebiskläder? Det kommer ju aldrig någon bebis? Vi har ju BARA en mage!

Konstaterade Saga uppgivet för någon dag sedan då hon stod och tittade på alla bebisen kläder. Och jag kan inte annat än hålla med henne nu. Det känns så jävla orättvist att varje graviditet behöva vanka här över tiden med hur många dagar som helst, jag har ju provat på detta nu. Hade verkligen hoppats att jag i alla fall inte skulle ha behövt gå såhär mycket över tiden denna gång, men tanke på att denna graviditet varit apatung sedan plusset dök upp tycker jag liksom att jag kunde ha fått slippa detta denna gång. Varför förstår inte min kropp att det är dags nu? Varför är min kropp så trög? V A R F Ö R händer det inget? Varför får ”alla andra” föda i normala veckor men jag ska släpa mig över tiden V A R J E jävla G Å N G. (okej okej jag vet att vi är flera som alltid hamnar gå över tiden, att jag inte är enda människan på jorden som gjort/gör det och att folk gått över tiden / blivit igångsatta med säkert femte barnet också. Jag ÄR bara så trött på detta just nu)

Igår hade jag sista tiden till rådis, allt såg bra ut vilket ju är det viktigaste men jag fick också remissen för igångsättning. Ringde mödrapoli igår men då hade inte läkaren ännu hunnit kolla på min remiss så dom skulle återkomma, vilket dom sen aldrig gjorde. Dom ringer säkert idag, annars ringer jag igen på eftermiddagen. På rådis pratade hon om att dom helst inte släpper en graviditet över 41+5 nu för tiden vilket då betyder måndag för min del. Om man får önska hade jag gärna åkt in på en kontroll nu typ idag eller under helgen för att se vad läget är. Om jag alls mognat och börjat öppnas eller om det är stängt som en mussla där nere ännu. Jag skulle liksom bara vilja veta vartåt det lutar. Hoppas hoppas H O P P A S att det är möjligt att göra så. Det känns så onödigt att gå såhär mycket över tiden om det sen ändå blir igångsättning, då hade dom ju lika bra kunnat sätta igång det vid beräknat och Bumlingen hade varit här redan (i snart TVÅ veckor)

Nej förlåt jag vet att jag är supergnällig just nu, igår var det en bättre dag och då kändes allt igen lite hoppfullt men idag är det grått och jävligt igen. Jag vet att man borde vara tacksam över att ens kunna bli gravid och att det viktigaste i allt detta ändå är att det slutar med en välmående bebis och mamma. Men just idag, just denna fredag 9 dagar över beräknat datum känns det mest bara surt och orättvist och besviket, jag är både illamående och helt totalt slut.

 

En vecka över tiden

NEJ jag har inte fött ännu och JA hade jag själv fått välja hade jag minsann gjort det ren.

Jahapp så var vi en vecka över beräknat datum igen då, S U C K. Nu ska jag dessutom berätta vad som gör mig liiiiiiite extra irriterad just idag. Igår på kvällen hade jag sammandragningar, alltså sjuka sammandragningar. Dom var oregelbundna nog, men kändes så mycket att jag ändå behövde andas mig igenom vissa av dem. Nattade barnen och tänkte, Ä N T L I G E N är vi på G. Nåja som ni märker var vi inte helt på G ännu heller, här sitter jag hemma nu UTAN sammandragningar och känner mig snuvad på konfekten. Bestämde mig alltså för att försöka sova en stund igår, eftersom jag ju liksom trodde jag skulle leverera ett barn idag. Men där sov jag skönt många timmar och vaknade med bara lätt mensvärk igen. VAFAN alltså?!? Visst kan jag ta att man har lite förvärkar sådär någon vecka innan förlossningen men om man får sjuka sammandragningar i vecka 40+6 så kunde man väl ändå få börja föda????

41+0 idag då, en vecka kvar tills det sätts igång då gissar jag. I morgon skall vi med Saga på ultraljudsundersökning av hennes hjärta. Inget allvarligt hoppas jag, läkaren hittade ett litet biljud på hennes hjärta under 4 årskontrollen och det skall nu då alltså undersökas noggrannare. Hade hoppats på att vi skulle iväg på den undersökningen tillsammans med lillebror på utsidan, men tja de ser inte speciellt ljust ut. OM, jag säger OM lillebror kikar ut innan dess så kommer jag ju inte kunna vara med.

Nej alltså skit ändå, är verkligen besviken nu. Vill bara lägga mig under ett täcke och sura tills detta är över. Slut på energi, slut på positiva tankar.

IMG_2893blivande storasyskonen var i alla fall söta igår då vi gick ut på en vagnspromenad

Målbilder

För att orka sig igenom dessa 9 månader + en helhalv evighet + lite till har jag heltiden försökt fokusera på några olika målbilder. Under alla graviditeter har jag haft olika målbilder och denna gång är inget undantag. För varje gång blir också målbilderna mer tydliga eftersom man ändå på ett annat sätt vet och lite kan föreställa sig hur tiden med en nyfödd liten bebis kommer bli.

Min största målbild denna graviditet är när Adam och Saga får träffa lillebror för första gången. När dom försiktigt kommer smygande in i rummet på BB och första gången skall få bekanta sig med den allra nyaste lilla knodden i familjen. Förhoppningsvis kommer dom då och hämtar hem oss samtidigt och vi kan traska ut från BB som en nybliven trebarnsfamilj.

Målbild nummer två är nämligen lillebror i sitt babyskydd, vi traskar ut från TYKS och in i parkeringshuset. Känslan av att nästan vara lite kriminell, liksom märker ingen nu att vi åker iväg med denna bebis? Skall ingen kommer och stoppa oss? Är det faktiskt så att vi skall få ta hem honom. Att sätta sig i bilen och bara känna att NU åker vi hem och börjar livet.

Den sista målbilden är nog att Ä N T L I G E N få meddela alla nära och kära att bumlingen är här. Att få skriva ut att han äntligen kommit nu och presentera honom för världen. Vi har ju valt att hålla namnet hemligt för alla och det skall bli så härligt att äntligen börja kalla honom för hans riktigt namn. Viss risk finns det dock att Bumlingen kommer sitta kvar, det är nämligen rätt många som redan kallar honom det.

IMG_3067här har vi en nybliven storebror 2014, vilka små pluttisar dom var ändå de blivande storasyskonen

 

En hälsning från en otrevlig och gnällig övertidsgravid

Jodå här sitter jag ännu bara, lika gravid som förr 40+4 idag. Och nu kan jag faktiskt konstatera att det inte alls är roligt mera, inte för mig och verkligen inte för min stackars familj. Jag är fan inte kul att umgås med just nu, jag är bara så trött på detta. Och JO jag vet att det snart är över, att han kommer komma och att ingen förblir gravid för evigheternas evighet. Men alltså förlåt nu men F A N vad det S U G E R!!

Har man inte gått över beräknad tid så kan man inte förstå hur jävla jobbigt det blir när BF datumet kommer och passeras. Att vakna varje morgon och igen en gång vara besviken över att inget hänt inatt HELLER. Att gå omkring hemma och vara så trött i kroppen men ändå ha så tråkigt att man inte ens klarar av att slappa i soffan. Att inte orkar vara mamman man vill vara, för att inte tala om frun, vännen eller bara människan. Att vara smärtsamt medveten om att varje dag som går är en dag närmare en igångsättning. Det är liksom inte en dag närmare förlossningen nu längre utan en dag närmare igångsättningen. Det är DET jag mest tänker på just nu, jag vill inte behöva bli igångsatt. Det värsta är ju att det känns som att JAG misslyckats om det blir så, liksom att JAG inte kan få min kropp att sammarbeta så mycket att en förlossning kommer igång naturligt. Ja men ni märker ju hur tankarna snurrar just nu.

Är kanske den enda i världen som går och tänker såhär, jag kanske verkar supergnällig som ”bara” är 4 dagar över tiden och redan håller på att tappa förståndet. Tycker själv också att jag kunde skärpa till mig lite, men det är svårt. Idag är det då 10 dagar kvar tills 42+0, 10 evighetsdagar.

Så att JA nu har ni en lägesrapport från mig idag, inga tecken på att förlossningen skulle närma sig, I N G A känningar, ingen slempropp som gått, inga sjuka sammandragningar, NADA NOLL.

IMG_2883