Min fjärde förlossning – en snabb förlossning i badet.

Ni som följer mig på instagram (här hittar ni mitt konto) har redan sett att vårt fjärde barn, lilla Ebba, föddes för dryga 2 veckor sedan. Och nu tänkte jag berätta om dagen när hon föddes, min fjärde förlossning.

Denna graviditet hade jag inte berättat exakt vilket BF jag hade, jag har ju gått över tiden med de 3 andra barnen så tänkte att jag skulle försöka bespara mig själv ens lite från alla ”inga känningar ännu?!?” frågor som brukar börja dyka upp redan någon vecka innan BF. Det officiella datumet som bebis var beräknad var 1.2.2021, men jag hade bara sagt att bebis är beräknad till början av februari. Nå det blev februari och bebis trivdes hur bra som helst där i magen, det är så märkligt för även om jag verkligen intalat både mig själv och alla andra att jag antagligen kommer gå över tiden denna gång också så blev det SÅ JOBBIGT när BF var passerat.

När jag gått en vecka över beräknat datum fick jag en tid till ÅUCS för kontroll, ultraljud och inre undersökning. Detta var tisdag 9.2 och samma morgon började slemproppen släppa. Även om det i sig inte behöver betyda något alls så var jag glad över att NÅGOT hände. Vid undersökningen konstaterades först att bebis endast var 2,7kg stor, DÅ blev jag nervös. Mitt SF-mått var rätt litet denna gång också, något jag inte tagit någon stress över men som ändå kändes läskigt om nu bebis visade sig vara såhär liten. De andra barnen har ju varit kring 4kg så detta kändes galet med endast 2,7kg denna gång. Läkaren ville ändå göra om sina mätningar och följande gång landade viktuppskattningen på 3,5kg vilket kändes mycket bättre. Allt såg bra ut och jag fick en tid för igångsättning till lördagen den 13.2. Åkte via butiken för att köpa sushi på vägen hem och bad en tyst bön till alla högre makter att jag inte skulle behöva bli igångsatt.

*låt det komma igång spontant innan lördag*

Onsdagen kom och gick och förutom att lite mer av slemproppen lossade hände inte så mycket. Jag lyssnade på en ljudbok under dagen Att föda utan rädsla (TIPS TIPS till er som skall föda barn!) och tog en lång promenad under tiden Saga var på träning. Gjorde andningsövningar från boken och kände mig lite mer förberedd inför förlossningen. Men inget mer hände.

Tidigt på torsdag morgon vaknade jag av att jag hade förvärkar, dom kom och gick rätt oregelbundet men kändes ändå rätt mycket. Jag kunde inte sova mer utan steg upp och kollade på TV, fick några värkar till och började känna ett hopp om att det KANSKE skulle vara dags snart. Anton blev hemma från jobbet eftersom det kändes lite övermäktigt att bli ensam med Vidde. Men någon timme efter att han bestämt att han blir hemma klingade allt av. TYPISKT! Tog en rask promenad på förmiddagen i hopp om att det skulle starta igång det igen men NADA. Badade bastu också men inte heller det gjorde någon nytta.

På kvällen gick jag och min mamma ut på en LÅNG promenad tillsammans och när vi gått nästan hela vår länk började jag känna att något nog var på G igen. Men efter morgonens fiasko vågade jag inte hopps på för mycket. Efter promenaden åkte vi via Antons föräldrar och åt kvällsmat där, då började jag känna lite mer och ville snabbt hem för att i lugn och ro få känna efter vad som händer. Barnen nattades och den berömda molvärken blev starkare och starkare under kvällen. Jag fick inte sömn hur jag än försökte, så efter någon timme när klockan närmade sig midnatt, gav jag upp och gick till soffan för att kolla på netflix. Vid halv 1 började jag klocka värkarna.

Jag andades igenom värk efter värk, allt var ännu väldigt hanterbart och jag var peppad på att jag knappast skulle behöva igångsättningen denna gång heller. Sprang på wc rätt många gånger, ni som fött barn vet ju att tarmarna har en tendens att vilja tömma sig innan bebis skall födas. Vid 4 tiden började värkarna vara så pass intensiva att jag ändå ville väcka Anton, då hade han ju ändå fått sova några timmar. Vi satte oss i köket, Anton drack te och vi pratade och jag andades mig igenom värkarna som kom rätt så regelbundet men fortfarande var väldigt hanterbara.

När klockan blev lite efter 5 började det gå längre tid mellan värkarna igen, DÅ blev jag sur. Liksom hade jag varit vaken hela jävla natten nu för att det igen skulle klinga av till morgonen. Visst var de värkarna som kom lite mer intensiva men det kunde gå 7 minuter mellan dem. Efter ett tag, kring halv 6 på morgonen konstaterade jag surt att jag går och försöker sova en stund, det verkar ju inte bli något mer just nu liksom. HAHAHA trodde jag.. När jag steg upp från kökssoffan kunde jag inte stå rak, hade ett enormt tryck neråt och Anton konstaterade ”jag skiter i vad du säger nu, jag ringer hit mamma och pappa NU”. Jag ringde till förlossningen, och hon sa att vi var välkomna när vi tycker. Anton ringdes sina föräldrar och dom skulle komma så snabbt som möjligt.

Minuterna från att vi ringt barnvakten tills vi kom oss iväg var väääääääldigt långa, jag stod lutad över köksbänken och andades. HUR SAT*NS LÄNGE KAN DET TA ATT KÖRA HIT EGENTLIGEN? Vid 6 tiden kom dom då äntligen och vi kunde starta mot sjukhuset. Jag var inte rädd men konstaterade att vi nog lämnat det lite onödigt tight rent tidsmässigt denna gång. Bilresan gick okej, tror Anton var mer stressad än jag själv. ”om vattnet går måste vi ringa 112, för då kommer bebis att födas i bilen” var typ det enda som jag sa under bilfärden. Kände dock att jag kunde hålla bebis tillbaka så var intre så stressad. Så länge vattnet inte går.. var det enda jag tänkte när vi susade fram den välbekanta vägen till sjukhuset.

Vi var framme vid ÅUCS vid halv 7 tiden och lämnade bilen på snabbparkeringen utanför dörren. ”Jag tror inte att du hinner parkera nu” sa jag till Anton och vi gick in. Träffade på barnmorskan och gick vidare till undersökningsrummet. Jodå 9 cm öppen och fostervattnet kommer gå när som helst, vi går vidare till förlossningen genast. Barnmorskan frågade om jag ville gå i badet. Först blev jag den där störande ”duktiga flickan som inte vill vara till besvär” och sa nej nej det behövs inte. Men sen ångrade jag mig, liksom tänk om detta är min sista chans, jag måste ändå försöka. ”jag kan nog testa badet ändå!” sa jag och vi började gå mot badrummet. Två kranar fyllde ett badkar och när vi kom in var det så gott som fyllt. Perfekt, av med kläderna, på med elektroderna och ner i vattnet. Efter en liten stund kom första krystvärken och fostervattnet gick.

Barnmorskan pratade finska och försökte säga till mig att jag skulle vara lite mer på sidan. ” men alltså jag förstår inte vad hon menar ” konstaterade jag till Anton. Han sa att jag skulle vara lite mer på sidan och när jag placerat mig så kom andra krystvärken och då var huvudet ute. Efter en liten stund till kom den tredje krystvärken och lilla Ebba föddes. Barnmorskan fångade henne och gav henne till mej under vattnet och jag lyfte själv upp Ebba på mitt bröst. 6.48 är hon född, så jag hann inte vara så länge varken på sjukhuset eller i badet.

Min första tanke var att det var lite synd att det gick så snabbt, jag hann ju inte ens med lustgasen denna gång. Sen frågade barnmorskan om vi hade hunnit kolla vad det blev och innan hon frågade det hade jag inte en tanke på könet på barnet. Jag som hade sett framemot att själv kolla det när bebisen var ute hade liksom glömt bort det. Men så kollade jag och konstaterade att det var en flicka. I samma sekund som jag hade kollat efter kändes det så självklart, såklart var det en ficka som skulle komma till oss nu.

Sen var det dags att kliva upp ur badet och gå till förlossningsrummet och lägga sig i sängen. Inga problem för mig, jag höll i Ebba och barnmorskan höll i en handduk runt mig. Lade mig i sängen och en stund senare kom moderkakan ut. Jag undersöktes och det konstaterades att jag behövde ett stygn, stygnet syddes och sedan var det klart. Där låg jag och längtade efter frukost, var SÅ hungrig.

Vi lämnades ensamma och kunde bekanta oss med vår lilla tjej. Vi funderade på namnet, är det en Ebba eller kanske något annat namn? Vi kom snabbt fram till att det var vår lilla Ebba som låg där på mitt bröst. Efter en liten stund började hon amma, fattade galoppen genast och har ammat på fint sedan dess. Jag kände att jag lätt hade kunnat åka hem från förlossningen redan, alltså hade lätt fixat en poliklinisk förlossning MEN eftersom jag igen en gång var positiv på testet dom där när man kommer in till förlossningen och jag inte hade hunnit få någon antibiotika innan Ebba föddes så ville de ha kvar oss ett dygn, som sedan blev 2 dygn eftersom lilla Ebba hade ett biljud på hjärtat. Tiden på BB är en helt egen historia, men kan konstatera att jag grät över att vi inte kunde åka hem, över att Adam blev försatt i karantän och för att Anton måste åka hem. Men som sagt tar vi det i ett annat inlägg.

Har fått några frågor på instagram som jag skall svara på i ett skilt inlägg, om du har någon fråga är det fritt fram att ställa dem här i kommentarerna. Detta var verkligen en drömförlossning på alla sätt och vis, otroligt tacksam över andningsövningarna från boken och hela tankesättet jag hade med mig från den. Har alltid varit lugn under mina förlossningar, men tidigare gånger ändå behövt lustgasen på slutet för att kunna slappna av. Stolt över mig själv som födde fram denna magiska tjej utan smärtlindring och utan desto mer smärta. Alla mina förlossningar är fina minnen, magiska stunder och jag bär med mig en stolthet över mig själv och min kropp. Att föda barn ändå, något man kunde bli beroende av!

Läkarkontroll, check!

Idag var det dags för läkarkontroll hos rådis, sjukt att det redan är tid för detta! Allt såg bra ut och läkaren såg inga tecken på att en vaginal förlossning inte skulle vara aktuell denna gång. Alla 3 förlossningar hittills har ju förlöpt utan några komplikationer, hoppas såklart på samma denna fjärde gång. Bäckenet lär ju inte ha blivit mindre i alla fall. Där var inte heller några tecken på att något skulle vara på G ännu, sådär med tanke på själva förlossningen. En del av kanalen var kvar ännu, vilket är skönt med tanke på att jag ändå haft en del sammandragningar den senaste tiden. Är inte sugen på bebis ännu på någon vecka, vill gärna att hen ska få växa sig stor och stark i magen först. Speciellt när vår vardag inte stannar nämnvärt av att en bebis kommer med i gänget så känns det tryggare om hen är fullgången och stor och stark när hen föds. Bebis ligger rätt lågt redan, inte alarmerande på något sätt dock, men precis som jag känt så har den ännu rätt bra med space i magen. Mina revben tackar och mina lungor också.

Bara för att komma i rätt stämning, en första bild på mig och Vidde. Åååh, tänk att vi snart är där igen, på förlossningen med en liten liten nyfödd en. SOM jag längtar!

Så skönt att allt såg bra ut, bebis växer och mår bra vilket är prio 1. Magens storlek var ganska lika som min graviditet med Saga, mycket mindre än med Vidde och lite mindre än med Adam. Vidde har hittills varit störst vid förlossningen och Saga minst. Ska bli spännande att se var bebis placerar sig. Jag gissar på under 4 kg denna gång, men vem vet? Blodtrycket var bra, HB var bra ja allt var som det skulle helt enkelt. Nu är det bara att vänta tills bebis är redo. En bit in i februari lär det nog gå, med tanke på mina tidigare graviditeter alla gått rejält över tiden..

När jag satt och väntade på att få komma in till läkaren insåg jag att jag glömt de två saker som jag hade tänkt att jag skulle komma ihåg idag. Att inte ta på mina allra fulaste trosor och att att raka mig i duschen. Kom ihåg NADA av det. Gissar att någon annan känner igen sig. Och JA jag vet att läkaren inte bryr sig, egentligen bryr jag mig väl inte nämnvärt heller. Men känslan av att jag hade tänkt göra något som jag sedan TOTALT glömt bort är ändå där.

Ni följer väl MammasKaffepaus på instagram, vi är rätt roliga med våra reels om vi får säga det själva.

Nåja nu är det iaf check på läkarkontrollen, ett steg närmare förlossningen alltså. Någon annan som också börjar vara på slutrakan av graviditeten? Är ni taggade inför förlossningen? Nervösa för något? Berätta!

Vad är du mest stolt över 2020?

Det är en fråga som vi ställde på MammasKaffepaus intagramkonto idag, det är en fråga som jag själv tänkt på rätt mycket nu när 2020 börjar närma sig sitt slut. Vill liksom avsluta med att lyfta det jag är stolt över, det som jag vill ta med mig från 2020 in i 2021.

Så vad är jag då mest stolt över?

Det första är att jag tog kontakt med en psykolog i januari 2020 och började nysta i mitt egna mående. Var på gång med utredning för eventuell diagnos och allt MEN så kom Corona och det lämnade där. På ett vis är det synd men samtidigt har jag ändå börjat och det är det viktigaste, jag fick verktyg och en person som jag vet att jag kan kontakta OM eller NÄR det känns som att jag behöver. Känns tryggt med tanke på att jag fått en rejäl dipp i mitt mående efter varje graviditet.

Drömde redan för ett år sedan om det där fjärde barnet, hade en stor önskan om att bli gravid och var rätt så insnöad i allt detta. Jag var rätt fundersam över vad ”alla andra” ska tycka om ett eventuellt fjärde barn men bestämde mig sedan för att jag inte kan leva mitt liv utifrån åsikter jag inbillar mig att andra har. Här sitter jag nu, men magen i vädret och längtar efter vår lilla fyra. Gissa hur många negativa eller ifrågasättande kommentarer jag fått. EXAKT NOLL! Så onödigt att ens fundera på vad ”alla andra” ska tycka. I slutändan är ju det viktigaste ändå vad JAG och Anton tycker.

Vi körde igång MammasKaffepaus igen och vi hann med både en andra och tredje säsong på podden. Vi satsade målmedvetet på vårt instagramkonto och har vuxit stadigt under hela hösten. Det känns spännande, roligt och givande. Extra kul skall det ju bli att se VAD som kommer hända med allt detta 2021. Vi kommer ha planeringsmöte inom kort jag och Karin, så då skall vi försöka strukturera upp vad som vi vill satsa mest på nu under våren. Det är så roligt att jobba med detta, jag lär mig massor och får vara kreativ.

Jag startade mitt egna företag. Lite otippat men samtidigt så otroligt typiskt mig. Jag har funderat av och an så länge, haft en vilja men inte vågat. Nu är det gjort, jag har skickat mina första egna fakturor och lär mig hela tiden nya saker där också. Det känns tryggt att börja med ett eget företag nu när jag också är mammaledig och inte ekonomiskt beroende av inkomst från företaget genast. Har ju klarat oss på vårdbidrag rätt länge nu, så jag är inte van att få någon lön alls. Nu hinner jag bygga upp mål och planer innan det blir dags att börja jobba på heltid. PERFEKT om ni frågar mig.

Att jag hållit igång med mina promenader hela våren, sommaren och hösten. Med några undantag när orken varit i botten, så har jag traskat på i ur och skur med poddar som sällskap. En lugn stund och tid att ladda batterierna. Något jag mår riktigt bra av och något som jag skall hålla hårt i också när bebis är här.

Jag tror det är viktigt att göra detta, att fokusera på det som jag är stolt över och inte alltid fastna i allt det som hade kunnat gå bättre. För tro mej, det finns MASSOR av saker som jag vill förändra, förbättra och sluta göra. Men på något vis känns det mer pepp att fokusera på det som är bra och fortsätta med det. Sen kommer jag såklart att jobba på det andra också.

Vad är DU mest stolt över från det senaste året?

Den fjärde graviditeten hittills..

Har länge tänkt att jag skulle försöka få till ett inlägg helt och hållet tillägnat denna fjärde graviditet. Men dagar blir veckor som blir månader och tiden bokstavligen rusar. Back in the days bloggade jag väl om graviditeten MINST en gång i veckan, men denna graviditet har liksom bloggen varit på rejäl sparlåga. Så blir det ibland. MEN för min egna skull ska jag ändå dokumentera det i alla fall i ETT inlägg. Förhoppningsvis hinner jag ju skriva lite mer ännu innan bebis är här. Så HÅLL i hatten för nu kommer det endast och enbart handla om graviditet nummer 4.

I höstas bad jag mina följare på Instagram att ställa frågor till mig kring graviditeten så jag skall börja med att svara på dem, några månader senare *skäms lite* men håll till godo!

Vad är största skillnaden på de olika graviditeterna? Illamående? Craving? mm ❤️

En stor skillnad är ju att jag denna graviditet varken studerar eller jobbar *drar en suck av lättnad*. Jag är hemma med Vidar och kan i större utsträckning anpassa livet och vardagen enligt min ork. Sen är det klart att mitt tvååriga sällskap ställer vissa krav, men han sover ju t.ex. oftast på dagen ännu vilket ÄR GULD! Denna gång är jag rätt känslig för stress vilket jag tror har att göra med min utmattning under förra graviditeten. Genast om jag har lite mer kaos blir jag trött och illamående. Jag har fått lära mig den hårda vägen att lyssna lite mer på min kropp. Jag kan liksom inte köra slut mig själv och sedan däcka, det finns liksom inte utrymme för det.

Illamåendet har blivit värre och varat längre för varje graviditet hittills, mycket har nog att göra med tröttheten tror jag. Men denna gång har jag inte spytt nämnvärt mycket och DET är ändå skönt. Det går liksom att må illa om jag ändå vet att jag inte spyr. Sommaren var tuff, att vara ensam med 3 barn och må piss från morgon till kväll var jobbigt. Men på något sätt kommer man igenom det också. Nu mår jag sällan illa så länge åt gången, det räcker oftast att vila en stund och sedan kan jag fortsätta dagen.

Cravings har jag egentlig inte haft någon speciell denna gång. Jag har inte klarat av att äta godis eller sötsaker alls ( ja nu på julen har jag gjort det för att det *hör till* men det har straffat sig varje gång..) Apelsiner, mandariner, äpple, citronvatten och sallader har jag varit mest sugen på. Jälkiuunibröd också, men det har gett mig halsbränna.

Hur fick du veta att du var gravid?

Jag kände att kaffe började smaka skumt och liksom tidigare gånger kände jag på mig att jag nog var gravid. Tog test som var väldigt svaga men var ändå bombsäker på att jag var gravid. HÄR kan ni läsa mer om när jag fick reda på att jag var gravid.

Finns det något du oroar dig för som du inte gjort förut?

Ja jag var nog mer rädd för missfall denna gång. I början av graviditeten ekade det endast en sak i mitt huvud. ”1/4 graviditeter slutar i missfall” och detta var ju min fjärde graviditet. På något sätt fick jag för mig att statistiken 1/4 skulle betyda att av mina totalt 4 graviditeter skulle en sluta i missfall. Jag förstod ju nog att det inte är så, att man inte ens kan tolka statistiken så, men ni vet hur det kan vara när man är orolig och hormonstinn..

Hur är denna graviditet jämfört med de tre andra?

Rätt lika Viddes, minus spyorna tack och lov. Psykiskt har jag mått mycket bättre och det är något jag uppskattar varje dag. Visst är jag trött och visst kan vissa dagar kännas väldigt motiga och jobbiga men jag låter inte det definiera mig som människa eller mamma. Jag vilar, jag återhämtar mig och så kör vi vidare. Har lärt mig att jag måste bli bättre på att be om hjälp. Vet att jag ÄR dålig på det, men har ändå blivit bättre med åren (och antalet barn). Behöver inte klara ALLT själv för att vara en bra mamma och den insikten är GULD! Kan dock inte påstå att jag skulle kunna förutspå kön på bebis baserat på mitt mående, så det blir en spännande överraskning. Detta är också första gången som vi inte vet könet på bebis i magen.

Fysiskt har jag fått orka bra denna graviditet, hållit mej aktiv och tagit långa raska promenader ofta. Detta har helt klart fått mig att må bättre, orka mer och ladda om batterierna. Inga större problem med varken foglossning eller ont i ryggen vilket också är skönt.

Är det något med graviditeten eller förlossningen som du ser framemot eller är rädd för?

Med graviditeten såg jag främst framemot att få dela med mig av nyheten med barnen, att få berätta för dem att vi i vinter skall bli en till i vår familj. Dock var jag lite orolig också för hur de skulle ta det. En oro som visade sig vara helt obefogad, både Adam och Saga blev SÅ GLADA. Vidde är lyckligt ovetande ännu också, visst kan han säga att ”mamma har en bebis i magen” men jag vet ju att han inte förstår vad det betyder sådär på riktig. Corona har ju orsakat en viss oro, men inte så mycket för mig själv eller bebis i magen. Mer allt praktiskt runt omkring oss. Var som sagt rädd för att få missfall, mer orolig över att något skall hända med bebis och såklart den vanliga osäkerheten kring att räcka till för alla barn.

Jag såg fram emot en lugn och harmonisk graviditet, och även om vår vardag ibland rusar på i 190 så har jag och Vidde haft en skön höst. Vi har kunnat göra det vi velat på förmiddagen, vilat tillsammans och sedan orkat gasa runt på hobbyn på kvällen.

Gällande förlossningen är jag mest rädd för att bli sjuk själv alltså vara corona positiv under själva förlossningen eller att Anton inte skall få vara med. Jag tänker mycket på det och funderar kring olika scenarier, men påminner mig samtidigt om hur glad och tacksam jag är över det faktum att detta inte är vårt första barn och att jag i grund och botten känner mig trygg och självsäker inför förlossningen.

Jag ser framemot att få träffa vår lilla bebis, önskar att få föda i badet och min målbild är när jag själv lyfter upp bebisen ur vattnet. Jag ser framemot att föda, det är så otroligt märkligt att få uppleva det. Att lita på kroppen och följa med. Att få se alla våra 4 barn tillsammans är såklart också något jag längtar efter, när vi kommer hem från BB och får presentera deras nyaste syskon för dem. Blir riktigt pirrig när jag tänker på det. Jag ser framemot dagarna kring BF när allt är lite spännande och ovisst. Jag ser också framemot att få amma en fjärde gång, att sitta i soffan och mysa med bebis när resten av familjen stökar på med sitt.

Hur var Antons reaktion då du berättade för honom?

Han var överraskad, nästan chockad. Jag pratar mer om det i DETTA poddavsnitt och Anton själv berättar också lite mer kring det i DETTA poddavsnitt, så lyssna på dem för att få höra.

Har ni flera frågor är det såklart fritt fram att ställa dem under detta inlägg eller annars bara när ni kommer på något.

Jag har känt mig rätt så harmonisk denna graviditet. Inte sådär att jag gått omkring och varit upp över öronen lycklig men ändå känt att jag är precis DÄR jag vill vara och det är härligt. Det känns så rätt med ett fjärde barn för oss, så självklart på något sätt. Njuter också av att vi är många som längtar efter bebis denna gång, både Adam och Saga är så stora att dom verkligen VET vad som väntar och längtar och myser med magen redan nu.

Ännu känner jag mig rätt så smidig, alltså ja visst höggravid ( väl?!? när blir man ens det? men typ nu med en dryg månad kvar till BF ) och så men jag kan gå och sova rätt okej ännu. Förstår också att njuta av varje natt som jag fåt sova, för jag vet att det blir många, långa nätter sen med bebis.

Jag har också prioriterat tid för mig själv och mina intressen, inte klippt podden mitt i natten eller jobbat med Instagram när alla andra sover utan sett till att det finns tid för det när jag är pigg och peppad. Det känns också bra och det är absolut något som jag vill fortsätta med också när bebis är här.

Nu när julen är förbi skall jag på allvar börja förbereda och boa inför bebis. Det känns härligt, så underbart att ha en massa mys och roligheter framför sig nu när julen är slut. Det blir ett nytt år och en ny bebis SOM vi längtar!

Men först skall vi njuta av jullovet tillsammans, bara vara och ta det lugnt. Drömma och fantisera om bebisen, plocka med små små bebiskläder och fundera HUR i hela fridens namn vi skall rymmas 2 vuxna och 4 barn i vår 160cm breda säng?!?

En milstolpe i denna graviditet

bilden är från FPAs hemsida.

Idag fyllde jag i mina uppgifter till FPA och klickade också hem moderskapsförpackningen. Vi har ju inte valt den sedan jag väntade Adam, men nu känns det som att jag hellre vill ha lådan än pengarna igen. 2020 lådan är också finaste på länge tycker jag, mycket som faller mig i smaken och mycket som jag vet att vi kommer använda. Det kan inte nämnas tillräckligt ofta att detta är en EXTREM lyx som vi finländare har! Sovpåsen som vi har här hemma nu börjar vara i skicket ”blir inte ren trotts tvätt” så perfekt med en ny och fräsch nu till bebis.

Vad tycker ni om 2020 lådan? Har jag någon läsare som också fått eller skall få bebis här kring årsskiftet och också valt lådan? Berätta!!

Jag kollade också upp vilket datum jag officiellt bliv mammaledig igen och blev nästan lite nervös när jag insåg att jag ju blir mammaledig redan 2020. Det blev liksom så nära mitt i allt. Nöjd ändå över att jag fick in alla papper i tid, med god marginal till och med. Vet ju hur snabbt tiden går, mitt i allt är det jul och POFF är det februari. Pirrigt värre, snart har vi en bebis här hemma med oss. Känns som att kombon JUL och sedan bebis kommer bli riktigt bra.

Håller på att knåpa ihop ett helt inlägg om denna graviditet, fick ju en massa frågor om det här för länge sedan och dem tänkte jag svara på. Om just DU har någon fråga som du vill att jag skall skriva om får du gärna kommentera här under detta inlägg.

Äntligen är vi tillbaka! avsnitt 1 säsong 3

Idag är det tisdag och ÄNTLIGEN betyder tisdag igen att det finns ett sprillans nytt poddavsnitt ute! MammasKaffepaus är tillbaka med en tredje säsong, ärligare och mer ocensurerad än tidigare.

Det känns så otroligt roligt att vara tillbaka, att få banda podd igen och göra något alldeles eget tillsammans med Karin. Att känna att vi har ett viktigt gemensamt projekt gör att i alla fall jag känner att jag får vara något annat än mamma, en stund. Även om sen själva podden nog delvis handlar om min roll som mamma. Men ni förstår säkert skillnaden. Vi hoppas såklart på att nå ut till ännu fler lyssnare denna säsong och att alla lyssnare från säsong 2 hänger med också nu.

Första avsnittet släpptes alltså idag och det handlar mest om sommaren som varit. Hur blev egentligen ”corona-sommaren” och vad har hänt sedan sist. Jag berättar lite mer kring det positiva graviditetstestet, hur reagerade Anton egentligen när jag berättade nyheten för honom?

Passa på att mysa ner dig under en filt eller för all del dra på dig utekläderna och ta en skön promenad med oss som sällskap. Du hittar podden där poddar finns, på iTunes, SoundCloud och Spotify t.ex.

Glöm inte att MammasKaffepaus finns och är aktiva på instagram också! @MammasKaffepaus heter vi där. Följs oss för att inte missa något av det roliga som vi hittar på där!

Efter några dagar med mycket program..

.. kom priset idag. Jag är totalt slut, trött och illamående. Min syster och hennes familj har varit här i Pargas några dagar och då har vi såklart velat umgås med dem så mycket som möjligt. Vi har vaknat hemma och somnat hemma men annars mest varit hos min mamma. Så roligt med program! Dagarna går snabbt och barnen har skoj men HJÄLP så trött jag är nu.

Idag har jag inte kommit upp ur sängen ens. Vidar är med Anton på Tyks för att igen en gång göra ett arginin-test. Testet har gått bra och dom är snart påväg hemåt igen. Att Vidar är iväg möjliggör ju att jag kan ta det lugnt, antagligen därför jag kan känna efter hur trött jag är också. Frukost har jag fått i mig och fixar frukost till Adam och Saga men där tog det stop. Hade tänkt städa idag men det lär inte bli mycket av. När jag är trött börjar jag må illa. Ska försöka sova en stund nu och se om jag vaknar med mer energi eller om hela dagen blir såhär.

Jag hade liksom hoppats på att energin och måendet skulle svänga efter v13 men helt tydligt inte ännu. Nåja jag ska inte klaga, barnen leker med sina kusiner och Vidde är som sagt iväg med Anton. Jag kan vila nu och det ska jag göra. Hoppas ni har en bra fredag!

Att lura sig själv med bra resultat

IMG_8234

Vissa kvällar är det väldigt motigt att komma iväg på kvällspromme, jag kan sitta hemma och dividera och diskutera med mig själv. Jag vet ju att jag mår så mycket bättre om jag kommer mig iväg men samtidigt lockar soffan. Istället för att sätta hårt mot hårt mot mig själv där hemma så brukar jag lirka lite, liksom muta mig själv. Att bara jag går ut och gå så räcker det om jag går den korta rundan, den är inte övermäktig på något sätt och tröskeln att gå den är LÅG. Sen vet jag ju själv att bara jag kommer mig iväg så både vill och orkar jag gå den långa också. Så även ikväll.

IMG_8235

Jag har bestämt att den korta rundan är tillräckligt, jag är nöjd bara jag går den. Det är ganska skönt att tröskeln är låg, speciellt nu under graviditeten när orken, humöret och måendet inte alltid är på topp. Det viktiga är ATT jag kommer iväg, inte hur långt jag går.

Ikväll traskade jag iväg med sikte på korta rutten, sen sken solen så härligt och podden jag lyssnade på var intressant och vips så gick jag hela långa rutten i alla fall. Nu kan jag kasta mig på soffan en stund och kolla lite YouTube. Njuta av känslan av att jag kom mig iväg och dricka ett glas ISKALLT vatten med massa IS i. IS alltså fy fan så gott det är! Och citron HÄRLIGA TIDER. Hoppas ni har en skön fredagskväll!

Att vara snäll mot sig själv

Min energi och ork går väldigt i vågor just nu. Vissa dagar orkar jag med massor för att följande dag mest vilja ligga ner. Problemet är att jag börjar må så fruktansvärt illa om jag liksom tvingar mig att göra saker. Jag försöker vara snäll mot mig själv och inte göra mer än jag måste de dagar som energin är låg och istället utnyttja energin de dagar som den finns där.

Idag börjar Anton jobba igen vilket är trist, det har varit guld att veta att jag när som kan vila en stund eftersom vi varit två vuxna här hemma. Nu gäller det igen att bita ihop tills Vidde sover på dagen. Den tiden brukar vara min och de två äldres men denna sommar har jag sovit i 9/10 fall. Det är tur dom har varandra att leka med och kusiner i närheten, ändå skaver samvetet ibland. Jag ”borde” orka mer. Men jag låter inte det dåliga samvetet ta över, jag vet att redan med tre barn är det omöjligt att alltid räcka till för alla exakt hela tiden. Hur ska det inte bli med fyra sen? Som sagt är jag glad att dom har varandra.

Det är också lättare att förklara för de två äldre varför jag är trött nu när de vet att jag är gravid. Dom är förstående och jag vet ju att det går över. Jag vet också att det kommer komma nya perioder av trötthet och nya situationer när jag känner att jag inte räcker till. Det är inte farligt, jag är inte sämre för att det är så och dessa perioder går över.

Det gäller att vara snäll mot sig själv, lyssna på vad jag behöver och känner. Jag tror ändå någonstans att det är nyckeln till att må bra, att inte alltid offra sig själv för alla andra. Så med den inställningen kör vi igång denna måndag och vecka. 3 veckor tills skolan börjar nu, 3 veckor av sommarlov tillsammans ännu. Vad ska ni hitta på denna vecka?

Delad glädje är nog minst trippelglädje

Oj WOW vilken reaktion det blev på denna graviditet, jag trodde inte folk skulle bli så överraskade haha. Har väl ändå varit rätt öppen med att jag nog längtar lite smått efter en fyra. Är det kanske det faktum att många har 3 barn och 4 blir lite mer spännande? Jag vet inte, så härligt är det i alla fall med alla glada meddelanden kommentarer och hjärtan.

Det känns så fint att det är så många som verkligen gläds med oss. Det känna annorlunda än vad jag kan minnas från förra gången. Mycket handlar såklart om mitt egna mående, även om jag varit trött, seg och illamående de senaste två månaderna så är det INGET emot det totala kaos jag gick igenom under graviditeten med Vidar. Så många gånger har jag tackat högre makter över att jag nu är vårdledig, att jag får vara hemma och ta det lugnt (haha eller hur med 3 barn hemma på sommarlov *semester*).

IMG_1679

Det var något inom mig som gick sönder under den graviditeten, som bröt ner mig totalt och redan nu känner jag att denna graviditet helar allt det. Jag ser tillbaka på tiden och kan fullt och helhjärtat förlåta mig själv. Såklart har besöken hos psykologen gjort sitt också och tiden och en massa andra faktorer också. Men när jag fyllde i formulären till rådis med frågor kring mitt mående, insåg jag att jag verkligen mår BRA nu. Mina poäng var så mycket högre sist ( höga poäng = sämre mående ) och jag vill tro och hoppas att jag får fortsätta på detta spår. Hjälpen finns nära om måendet börjar svaja och skyddsnätet är starkare och tryggare än någonsin. Tack för att ni delar vår glädje och vill följa med på denna resa. Har ni tankar eller frågor så kan ni ställa dem i kommentarsfältet.