Vi öppnar upp om vårt mammamående, avsnitt 7 säsong 2

Hello hello TISDAG! Ni vet vad det betyder eller hur? Ja men ja visst, nytt poddavsnitt på podden MammasKaffepaus! Dagensavsnitt är extra viktigt för mig eftersom jag själv, precis som jag också bloggat om, lider av psykisk ohälsa. Jag mår verkligen inte bra alla dagar och ni som följt mig länge i bloggvärlden vet att det lätt blir höga berg och djupa dalar.

IMG_3915

Det känns extra spännande att släppa ett så personlig avsnitt, att berätta för alla hur man känner och tänker. Jag vill verkligen att det ska bli lättare att våga prata om psykisk ohälsa, att våga berätta när man inte mår bra. Detta poddavsnitt är en första del i att våga lyfta detta i podden. Vi valde medvetet att inte djupdyka i det allra mörkaste genast, tänker att lyssnarna också behöver få hänga med stegvis, uppskattas detta ämne kommer vi absolut att prata mer om det i kommande säsonger. HÄR hittar du dagens avnistt, även om du i vanliga fall inte lyssnar på vår mammapodd så tror jag att du lätt kan få ut något av detta avsnitt. Ge det gärna en chans i alla fall <3

Följ mammaskaffepaus på Instagram, gilla och dela gärna våra avsnitt. Tagga oss i en bild i din story när du lyssnar så att vi får se när och var just du lyssnar. Har du öppet konto ser och delar vi din bild, annars kan du dela den med oss via DM. Imorgon onsdag kör vi #onsdagskaffelive kl 12.30 där vi tillsammans testar en ny kaffesort och pratar om veckans avsnitt. Vi brukar också hamna in på en del andra aktuella tankar och händelser. Missa inte det!

När knutar löses upp och träningen äntligen är MIN igen

IMG_1121

De senaste veckorna har jag börjat hitta tillbaka till en vardag som också innehåller träning, jag har fått till flera lyckade pass här på gården och verkligen känt en lättnad och glädje istället för en odefinierad ångest. Jag har verkligen saknat alla dessa må-bra-hormoner jag brukar få av träning, så mycket kring träning har endast varit ångest de senaste åren. Att komma in efter ett pass ute på gården och känna mig STARK är det bästa jag vet. Något jag har saknat, jagat och inte förstått varför jag inte nått dit.

IMG_5999

Det var nog inte före psykologen förklarade åt mig varför min kropp och knopp reagerade som den gjorde vid träning som jag förstod. Min hjärna har kopplat ihop träning med min senaste graviditet och allt som hände då. Utmattningen, sjukskrivningen, ångesten, känslan av totalt misslyckande osv osv. Utan att nu desto mer fastna i det så blev det ett ordentligt trauma för mig, något som tagit både tid och energi att reparera och komma ur. Är nog inte klar ännu, finns många delar kvar att bearbeta och reparera, men träningen är MIN igen nu. Jag kan träna och få upp pulsen utan att ångesten får mig att vilja spy, jag kan planera träning och känna mig ivrig. Jag kan tänka att jag är en PT, ÄR inte var utan ÄR. Ingen kan ta allt det ifrån mig.

IMG_5789

Under påsken var det en stor knut som löstes upp, något brast inom mig och jag kunde se saker ännu lite tydligare. Det var ett stort ögonblick för mig. Jag tror corona-isoleringen har gett mig tid att fundera, att reflektera och inse vad JAG behöver. Det blir många promenader och så några träningspass i veckan. Jag är så stolt över att jag är på G igen, att jag börjar se en framtid där jag visst kan jobba med träning om jag vill. Jag ÄR en tränande människa, jag tycker om träning och jag håller på att hitta tillbaka till den tränande människan jag vill vara. Men ångesten som var kopplad till träningen har jag nu börjat lämna bakom mig. Det hör inte till nutiden, det hör till dåtiden.

IMG_6005

Sakta men säkert ska jag bygga mitt egna gym här på gården. En dag ska jag ha allt det där jag drömmer om idag. Men tills jag är där kör jag vidare med mina kettlebells och gummiband. Stång och vikter står högt på listan, innan sommaren ska det nog gå att marka tresiffrigt på Storängsgård igen.

Vi stannar hemma nästa vecka

Jag och barnen alltså, Anton åker iväg på jobb som vanligt imorgon. Vi är alla friska och vi väljer att hålla Adam hemma för att han hör till riskgruppen. Skolan är öppen och dagis lika så, men vi behöver inte belasta systemet just nu. Jag är vårdledig och hemma så att hålla barnen hemma vållar inget problem för oss. Adam går bara på ettan ännu och någon vecka borta från skolan kommer inte att påverka honom. Känns så otroligt onödigt att utsätta honom för eventuell smittorisk när det inte är nödvändigt.

Jag förstår att alla inte kan tänka som vi, att de som har jobb att gå till inte kan välja i samma utsträckning som vi kan. Jag hoppas att de som känner sig oroliga hittar sätt som känns trygga för dem. Som mamma till ett barn i riskgruppen ÄR man orolig just nu, det är inte konstigt alls. Jag tror att alla försöker göra det bästa av denna minst sagt konstiga situation.

35ECC0AD-33E4-4D28-B28E-A5030487F738

Vi har velat fram och tillbaka hela helgen, redan på fredagen bestämde vi att Saga får stanna hemma från dagis och nu ikväll tog vi beslutet om att Adam får göra det samma. Vi fick meddelande från rektorn och där framgick det att de går att ordnar undervisning på distans för de elever som tillhör riskgrupper eller av annan orsak inte deltar i undervisningen i skolan just nu. Det fick mig att lyssna på min magkänsla, och genast när beslutet var taget lättade en del av ångesten. Det känns också så att risken att skolorna kommer stängas i något skede är överhängande och då känns det onödigt att ha honom där i någon dag och sedan ändå bli hemma. Nu behöver han inte utsättas för eventuell smittorisk alls. Många har också sagt till oss att inte tveka på att hålla Adam hemma, det gjorde också beslutet enklare att ta. Vi är många föräldrar som går i liknande tankar ikväll. Jag vill rikta mitt varmaste tack till er alla, för det stöd ni gett oss idag!

Tidigare tyckte jag också att folk överreagerade, att vi här i lilla trygga Finland inte kommer drabbas. Ja jag vet att det är otroligt problematiskt att vara så ignorant, att liksom bry sig först sen när faran är tillräckligt nära. Jag insåg inte allvaret, förstod inte varför vi skulle vara oroliga för en ”vanlig flunsa”. För oss är Adams astma en ny grej, han fick sin diagnos i vintras och jag insåg inte ens genast att han kunde vara i riskgruppen. Den senaste veckan har dock min inställning ändrats, mitt i allt är vi inte helt trygga i Finland längre.

Vad var det vi sa ” kanske de tänker som redan förra vecka var oroliga och började förbereda för en eventuell Corona-epidemi i Finland. Jag önskar att det inte hade varit de som fick säga så, men nu gick det ändå såhär. Idag vet vi mycket mer än vi viste för en vecka sedan, jag erkänner att jag idag är orolig. Jag blir otroligt provocerad av de människor som fortfarande tycker att Corona inte är något farligt endast för att det inte drabbar dem. För mig känns det som att man då också skriver att det inte är viktigt att mitt barn kanske blir jättesjuk om han drabbas. Jag vet att det inte är personligt, att ingen menar det riktat till just vår familj men håll i åtanke att det känns så. Det är en konstig situation långt ifrån optimal för någon, men nu är läget vad det är och då måste vi helt enkelt anpassa oss. Evenemang inhiberads och planer görs om, företagare går på knäna och andra kan inte sova av oro. Ingen vinner på detta, förutom WC-papperstillverkarna då kanske.

img_2520

Försök tänka att du är lyckligt lottad om du inte behöver vara oroad över corona, du har det rätt bra om det enda corona ställer till med för dig är inhiberade nöjergrejer. I slutändan är det ändå ett litet pris att betala för att genom det trygga säkerheten för alla de som tillhör riskgrupper. De flesta behöver inte vara rädda, de flesta kan gå till dagis och skola imorgon och inte vara oroade, men för oss innebär detta en risk och därför är oron närvarande för oss.

Försöker behålla lugnet, tänker att vi just nu gör allt vi kan för att skydda barnen och ändå inte skrämma upp dem i onödan. Ingen vinner på att bli hysterisk! Men ingen vinner heller något på att säga vad någon annan kan, ska eller får känna oro över. Var snälla med varandra, visa att ni också bryr er och tvätta händerna. Snart är detta förhoppningsvis över och vi kan återgå till vardagen igen, förhoppningsvis klokare än vi var innan.

Lugnande besked, känslostorm och en ny vecka igen

Idag ringde läkaren om provsvaren från Vidars blodprov. Jag har inte tänkt så mycket på det de senaste dagarna, bestämde mig för att verkligen försöka att inte stressa innan jag vet VAD jag ska stressa över i så fall. Alla värden var bra, vilket är skönt. Nu följer vi med tillväxten och hoppas den ska börja stiga lite snabbare igen. Gör den inte det får vi remiss till barnpoli. Men just nu är det inte aktuellt och just nu är allt bra med Vidar.

img_4811

Vi har varit i parken idag på förmiddagen. Vädret var inte det bästa men sällskapet däremot gjorde att två timmar ändå fick i ett huj. Vidar och Molly har börjat hitta varandra nu och leker bredvid-lekar nu. Så gosigt när de två blivande tvååringarna tultar omkring i sina halare i parken.

Middagen lagade jag redan igår så att det skulle finnas något enkelt och snabbt att värma. 3 av 3 barn åt spagetti och köttfärssås med god aptit. Mätta och glada åkte vi iväg och vi tog oss igenom kvällens hobbyn och vänta på varandra-tider utan större katastrofer.

Just ikväll har också alla 3/3 barn somnat själva i egna rum redan innan klockan 21. Jag satt och funderade vad jag ska hitta på nu då, när de små liven nattar sig själva och min närvaro inte behövs. Alltså jag vet att dom knappast kommer natta sig själva alla kvällar från och med nu. Men ändå, en liten liten sorg gör sig påmind. Bebistiden börjar vara över nu, och det är både skönt och ledsamt på samma gång. Ikväll kan jag inte helt ta in alla de känslorna som väcks, en blandning av bebisfeberdeluxe och party. Ja ni märker det är minsann blandat.

Hela familjens lilla bebis, vart har tiden försvunnit? Tror en del av min separationsångest nu också kommer från att amningen nog sjunger på sista versen. Vi får se hur länge till han vill, en vecka eller någon månad. Vi får helt enkelt se.

Dag 1 av 4 fixad, Anton åkte iväg imorse och nu kommer han hem igen på torsdagkväll. Jag kan konstatera att det är ungefär 100 gånger lättare att fixa detta ensam när jag inte är sjuk också. Nu ska jag ladda kaffekokaren så det bara är att knäppa på den imorgon när vi vaknar. De små sakerna som ger en liten liten guldkant i vardagen.

Bokat första tiden till psykiater

Skärmavbild 2020-02-26 kl. 10.46.20

Måste säga att jag ÄLSKAR att man kan boka tider till läkare via nätet! Ångesten över att behöva ringa försvann när jag insåg att det ju inte ens behövdes utan att det gick att i lugn och ro boka in sin tid via nätet. Jag har ingen aning om till vem av de olika rekommenderade psykiatrerna jag skulle boka tiden så jag tog den som kunde svenska och hade tider innan midsommar. Det blev en manlig psykiater nu även om jag hade önskat en kvinnlig. Som svenskspråkig har man inte samma valmöjlighet, känner ändå att jag behöver få göra detta på mitt egna modersmål. Känns de sen inte bra får jag väl byta och ta en av de andra alternativen.

På ett sätt är det ju skönt att tiden är bokad, det ”måstet” är avklarat nu, men själva besöket stressar nog också. Även om det är flera veckor dit ännu så känner jag redan nu en liten ångest över det. MEN JAG SKA GÖRA DETTA NU! Allt kan inte alltid vara lätt och roligt, jag mår ju inte bra så som det är nu och då är det ändå värt att utsätta sig för ångest för att förhoppningsvis i något skede kunna börja hantera ångesten på ett bättre sätt.

Om någon av er som läser varit i samma situation som jag är, kanske varit med om en utredning kring eventuell diagnos eller annars varit hos en psykiater så får ni gärna dela med er. 

Känns ju lite onödigt att jag skjutit upp detta i flera veckor för att jag inte ville ringa, när jag inte ens behövde ringa. Men det är också the story of my life. När jag får ångest över något så göra jag det inte, jag förtränger det helt och tar inte ens reda på all fakta. Det är ju inte som att det ger mig mindre ångest på något vis, men sen igen är inge ångest speciellt logiskt heller. Nåja tiden är bokad nu, *ger mig själv en guldstjärna*