Lugn och mysig amning

Idag då jag satt och ammade en nyvaken Vidar kom jag att tänka på en grej. Jag fick en flash från då Saga var bebis, hur ofta jag då kunde känna nästan ångest över att amma henne. Kommer ihåg att jag ibland kände att jag ville krypa ur mitt egna skinn för att få vara IFRED. Jag ville ha min kropp ifred. Det var nog därför vi så tidigt började ge henne ersättning, eller en av orsakerna i alla fall. I alla fall var det därför jag  själv också gav henne flaska ibland, jag valde att ge henne den fast jag lika gärna hade kunnat amma. Det känns så främmande nu, att ALLT var så annorlunda då. Jag vet ju att jag gjorde det som kändes rätt då, det var ju det rätta för mig och Saga. Jag är glad över att jag vågade välja att göra så då, även om jag hade kunnat helamma henne också. Jag är inte besviken på mig själv för val jag gjorde då, även om det är val jag kämpade så HÅRT för att inte behöva göra denna gång. Jag är bara så fascinerad över hur OLIKA amningsupplevelserna kan vara. Ingen är den andra lik helt enkelt.

Amningen var jobbig, både med Adam och med Saga. Tung på något vis, en känsla som jag aldrig riktigt reflekterade över då. Den känslan har jag inte alls denna gång, visst har amningen varit kämpig emellanåt men jag har aldrig velat ge upp. Många gånger ville jag avsluta amningen med både Adam och Saga. Tänkte liksom mest att amningen var något nödvändigt ont. Fokuserade på att det var bra för bebisen och visst fanns det fina mysiga stunder men jag kan nog ärligt konstatera att jag aldrig njöt av amningen speciellt mycket. Men nu njuter jag, jag ammar Vidar i tid och otid, kan inte komma på något ställe där jag inte skulle kunna amma honom. Ja okej förra veckan i skanssi valde jag faktiskt att inte sätta mig på första bästa bänk och amma eftersom där satt en hel hög med gamla gubbar på bänken bredvid.. Men i allmänhet ammas han när och hur som helst.

IMG_4771

De två tidigare gångerna har jag också längtat efter att få börja med fast mat så att man sedan småningom kan sluta amma. Adam slutade jag amma vid 10 månader och Saga vid kanske 8-9. Båda två fick ersättning i flaska tills dom var över 1 år. Och jag vet ju själv att det var det bästa för oss då, inga dåliga känslor över det. Alla gör ju det som passar just dem och deras barn bäst. Främst det som känns bäst för mamman, eftersom bebisen ganska snabbt anpassar sig och det viktigaste ändå är en välmående mamma.

Nåja men poängen var alltså den att jag denna gång njuter av att amma. Att jag känner att jag vill fortsätta amma Vidar länge ännu. Jag känner mig inte alls redo eller sugen på att börja med några smakisar nu vid 4 månader heller. Känner snarare att vi glatt ammar vidare till 6 månader. Förstås skall vi ju se hur han växer, visar det sig att han behöver mer än min mjölk får vi tänka om. Jag är så glad över att jag fått uppleva den positiva sidan av amningen. Inte bara att det är billigt, behändigt och alltid med. Amningen är vår stund, Vidars och min och amningen också också min lilla flykt. Ni vet om man går in i ett tomt rum på ett kalas eller liknande och ammar, det kan vara GULD värt ibland. Några minuters lugn och ro. Eller så kan man smita ifrån disken efter maten, liksom oj oj nu vill Vidar äta.

Jag är så glad att vi kämpade oss igenom den lite tuffa starten, att vi snart har 4 månader av helamning bakom oss. För att helamningen kändes viktig för MIG denna gång, jag lägger ingen värdering i hur någon annan gjort. Så jag hoppas att också jag kan få vara lycklig över det faktum att vi fixade det. Jag ville verkligen satsa på amningen denna gång och är SÅ tacksam över all hjälp vi fick för att det skulle vara möjligt. 4 månader ja, tänk att han ju faktiskt blir så ”gammal” om en vecka.

IMG_5226

En amningsuppdatering

Mycket handlar om amning just nu, vilket i sig inte är speciellt ovanligt när man har en liten bebis. Faktum är ju att dom äter och äter och äter lite till. Men efter att jag landat i vår situation och vågat börja lita på att Vidar mår bra och får det han behöver så har amningen igen gått till det jag önskade. Våra mysiga stunder, gosiga och utan ångest.

Jag vill tacka mig själv för att jag inte gav upp, inte för att det gör mig till en bättre mamma än någon annan och inte heller för att Vidar hade tagit skada av andra alternativ, men för att jag äntligen igen kunnat bevis för mig själv att jag KAN göra något.   Att jag fixade det, för att det var viktigt för mig. Vi är på inga vis i mål ännu, mycket med amningen kan bli kämpigt ännu men vi är på rätt väg och det känns bra.

Jag vill inte att mammor som inte ammat sina barn skall känna att jag på något vis ser ner på dem, eller att jag skulle tycka att någon annan inte försökte tillräckligt. Jag dömmer ingen. Det finns lika många amningshistorier som det finns bebisar och jag kämpar bara för min egen. Jag vill amma, och det är just den viljan som gör att jag kämpat mig igenom dessa månader.

Jag siktar på att helamma Vidar till 6 månader, för någon vecka sedan kunde jag inte ens drömma om det. Men nu känns det igen genomförbart. Jag njuter så länge läget är såhär. Väl medveten om att det kan vända när som helst igen.

IMG_2506

Tillsammans har vi kommit såhär långt Vidar och jag och vi har inga planer på att sluta nu. På söndag är det 3 månader sedan vi började denna resa. En evighet som gått hur snabbt som helst.

En boost till amningssjälvförtroendet

Igår gjorde jag något riktigt roligt, jag var inbjuden till en familjeförberedelseträff för att prata om amning. Blev så glad då dom kontaktade mig från barnrådgivningen och frågade om jag ville komma. En riktig boost för amningssjälvförtroendet också, som vacklat lite mellan varven.

Att få prata om amning och dela med mig av våra erfarenheter var roligt. Har ju helammat 3 barn så en del har vi lärt oss. Det viktigaste är ju att varje amning är unik. Fick berätta både om Vidars korta tungband och hur KAOS allt var då vi kom hem från BB med Adam.

IMG_4065

Försökte få fram att amningen handlar om att lära sig tillsammans mamma och bebis, att öva och öva och aktivt jobba för att få det att fungera. Att det inte alltid bara fungerar och att man inte gör något fel fast de kan vara lite kämpigt i början.

Passade också på att tipsa om podden ”allt vi måste tala om” och då speciellt avsnitten om amning. Du hittar del 1 HÄR och del 2 HÄR.

På tal om amning så lyckades vi få Vidars kurva att börja gå uppåt igen, aktiv amning på minsta lilla signal gjorde susen. Känns skönt att vi kom oss igenom detta tillsammans och på ett sätt var det kanske bra att det strulade lite. Det tvingade mig att sakna ner och ta mig en funderare.

Vi kör vidare på samma sätt nu och hoppas att det fortsätter att fungera. Vi har ju faktiskt snart klarat av de 3 första månaderna. Helt utan ersättning, vilket ju är lite roligt. Både Adam och Saga har fått någon flaska ersättning ibland men denna gång har jag varit duktig och pumpat mjölk istället. Är det kanske så att man glömmer de jobbiga sakerna med amningen efter att den tiden är förbi? Hoppas det. Känns i alla fall skönt att kunna fokusera mer på det mysiga i amningen igen och inte vara orolig över att han inte får i sig tillräckligt. Nöjdare och gladare bebis än Vidar får man leta efter och DET om något är ett tecken på att han mår bra.

IMG_4931

 

Vad jag behöver just nu, gällande vår amning

IMG_4063

Igår var det viktkontroll för Vidars del igen, tyvärr vill inte vikten stiga i den takten som den ”borde”. Jo jag vet kurvorna är dåliga och man ska inte stressa och att det är helt okej att ge bebisen ersättning och bla bla bla. Jag vet att jag inte är en sämre mamma än någon annan, jag vet att ersättning och flaskor är precis lika bra för Vidar som att han helammas. (kanske till och med bättre då, eftersom han inte tycks växa tillräckligt på bara min mjölk)

Men jag VILL amma och jag behöver får känna att det är jobbigt att det bara strular just nu! Det är frustrerande att amma och amma och amma när han tydligen inte får i sig riktigt tillräckligt ändå. Det känns verkligen som att jag gör något fel, att jag inte förberett mig tillräckligt bra, att jag inte räcker till som mamma. (i och för sig en känsla som väl alla mammor bär på mer eller mindre..) Det är tungt att gå omkring och vara lite orolig hela tiden. Det är tungt att känna att jag har hela ansvaret kring varje måltid och hela tiden fundera på om han fått i sig tillräckligt nu eller inte. Som att jag inte hade tillräckligt att fundera på i alla fall. Med dom andra två kan jag inte minnas att det var såhär. Jag, som så hade sett framemot helamning i 6 månader, är hela tiden rädd att den drömmen skall gå i kras. För den risken finns ju, genast om man börjar rådda med flaskor och ersättning. Jag är rädd för att han ganska snabbt då kommer inse att flaskan är väldigt mycket bekvämare att äta från än bröstet. Han tycker ju om att ammas och jag VILL amma så att ge flaska till honom känns liksom inte som en lösning just nu. Det är klart jag gör det sen om det blir riktigt krisigt och visst har han fått utpumpad mjölk på flaska någon kväll då jag varit på gymmet och han blivit hungrig. Men jag känner ändå att jag inte vill börja ge honom flaska varje dag.

IMG_4072

En annan grej som jag önskar är att ingen skulle kommentera hur ofta Vidar äter. Ska han äta nu igen? Åt han inte just? Han kan väl inte vara hungrig ännu? Det hjälper liksom inte, låt mig bara langa patte så ofta han vill, ifrågasätt inte. Kommentera det inte. Han måste få äta ofta för att försöka öka på produktionen. Ifrågasätt aldrig om någon mamma ammar sitt barn ofta, vissa bebisar vill och behöver äta oftare än andra och eftersom vi inte lever på 1980-talet längre så får (och skall) man mata bebis när bebis vill. Ofta eller mer sällan, finns ju inget rätt eller fel. Dessutom känns det som att risken för att Vidar skulle bli övergödd just nu inte direkt är skyhög. Tror ni inte man som ammande mamma funderar om man gör något fel ändå, utan att någon ifrågasätter. Jag försöker faktiskt bara göra så gott jag kan.

IMG_4064

Det är inget fel med att ge flaska till sin bebis, både Adam och Saga har också fått flaska ibland Saga oftare än Adam, men dom har också tagit bröstet bra. Jag vill ju absolut inte sluta amma. Jag är beredd på att kämpa för att få det att fungera och då är ju inte lösningen ersättning. Det är superbra att ersättningen finns och att man som mamma idag kan välja hur man vill mata sitt barn, men det hade känts väldigt snopet att börja med det då jag inte alls känner mig redo för det. Jag vill tro och hoppas på att det kommer lösa sig, att vi tillsammans som ett team får amningen att fungera så att Vidar börjar växa lite mer än han gör nu. Vi ammar alltså vidare ännu, känns ändå som att hans grepp om bröstet blivit bättre så kanske det tar sig ännu.

Tusen tack till alla er som stöttar, som är med i tankarna och skickar små peppiga meddelanden ibland. Vet att jag inte är ensam om att uppleva utmaningar gällande amningen.