ÄNTLIGEN är alla hemma igen!

Oj vilken dag det blev igår, inte alls som vi hade tänk oss. Men igår när jag skulle försöka somna snurrade bara en tanke i mitt huvud. SKIT I PLANER så länge alla är friska och mår gör det inget att planerna går i kras. Det är ju just så det är, att man sällan uppskattar att alla är friska och mår bra innan något händer och allt vänds upp och ner.

Dom ringde från stugan igår på dagen, Adam klagade på att han hade svårt att andas. Min första tanken var ju ”nötter! EPIPEN!!” Men efter ett tag kunde vi konstatera att det nog inte handlade om nötallergin och reaktioner på det utan något annat. Corona?!? I dessa tider är det ju inte speciellt långsökt att tänka tanken, även om det inte heller stämde riktigt. Vi körde ut mot stugan.

Väl framme möttes vi av en ledsen kille som hade riktigt kämpigt med andningen, vi klädde genast på honom så att han skulle kunna vara ute och andas frisk och kall luft. Det lättade kanske en aning men inte speciellt mycket. Vi åkte hem igen och hela tiden kände jag att något inte stämmer, hans andning kan ibland bli dålig om han utsätts för pälsdjur (speciellt katt) men det brukar alltid hjälpa med lite mer allergimedicin och lätta helt när vi kommer hem. Nu var inte fallet så. Väl hemma lagade vi mat, Adam duschade och andningen var fortfarande väldigt ansträngd.

Vi tog beslutet att ringa jouren och rådfråga där, dom ville att vi skulle åka in. Sagt och gjort, Anton och Adam hoppade i bilen och åkte mot Åbo. Vi ses om en stund sa vi.. vi visste ju inte då att han skulle behöva bli kvar övernatten på sjukhuset.

Usch vad liten och rädd jag känner mig när barnen är sjuka, usch vad obehagligt det är när allt inte är okej och när barnen behöver hjälp från läkare för att bli friska igen. Tankar som ” om detta bara är allergi och påverkar hans lungor såhär.. vad händer då om han får corona? ” eller ” vad händer om det inte blir bättre? ” skrämmande tankar när man ligger ensam i sängen och skall försöka sova. Så glad att barnen har Anton i dessa lägen, han är lugn och trygg medans jag tar till lipen och själv blir rädd GENAST.

Som tur lättade andningen för Adam och idag på dagen fick de komma hem igen, med mediciner och strikta order om att inte anstränga sig. Så skönt att ha ALLA hemma igen, så skönt att alla mår bra och så skönt att höra syskonen bråka med varandra som vanligt. Det blev en lugn söndag, hemmet är kaos och städningen på hälft MEN ALLA ÄR HEMMA och ALLA MÅR BRA! Hoppas ni också har en fin söndagskväll!

Vår första resa med ett barn med nötallergi

Jag var nog mer nervös inför att resa med Adams nötallergi än jag först insåg. Det var mediciner, intyg, tips och oro blandat i en salig blandning. Insikten att han inte får mat på flyget kom som en överraskning för oss och blev kanske oproportionerligt stort för mig. Om inte ens flygplansmat var säker för honom, hur skulle då någon annan mat vara okej? Buffén på hotellet kändes skrämmande och jag drömde mardrömmar om att vi inte fick hjälp fast han inte kunde andras.

Men vi löste det, vi klarade av att våga slappna av och njuta av resan och viktigaste av allt Adam var frisk och fick inte i sig några nötter under hela veckan. Allergin var med men styrde inte. När vi också fick veta att öns läkare var stationerad utanför vårt hotell så kändes det också mycket tryggare. OM något hände var hjälper nära, tryggt också med tanke på de andra barnen.

Saker som vi fixade innan resan var :

– läkarintyg över alla mediciner som behövdes med. Intyg över att vi behöver ha med egen mat (vilket var onödigt men någpt som tui skrev att vi behövde) och intyg över att vi måste ha med epipennan på flyget.

– tog ut en extra epipenna så att vi hade med oss två stycken. Tog också ut Adams nya allergimedicin och kollade att astmamedicinen skulle räcka över hela resan.

– jag mailade tui och berättade att vi har ett barn med nötallergi. Vi fick väldigt bra bemötande och flyget till och från Kap Verde var nötfritt. Det kändes tryggt att personalen och flygvärdinnorna tog oss på alvar och försökte göra allt för att Adam skulle få en trygg resa

– jag hade läst på olika bloggar och forum om att resa med nötallergi och kände mig trygg i att andra också reser med nötallergi.

– jag pratade med andra som har erfarenhet av att resa med nötallergi.

– jag blev tipsad om att beställa en medpack för att kunna hålla epipennorna kalla i värmen. Ett bra tips, vi använder den nu helatiden för att förvara de viktigaste medicinerna på ett bra (och ett och samma) ställe.

Under resan:

– framme på hotellet tog vi reda på vilka maträtter som kan innehålla nötter. Här var det GULD att ha med min systers sambo som pratar flytande portugisiska. Personalen visade hur de skyltar för allergener och vi kollade den maten som Adam ville äta. På hela veckan var det egentligen bara efterrätterna som han behövde vara noggrann med. Kakorna innehöll nästan alltid nötter och eftersom folk tog olika kakor med samma ”spade” tog vi inga chanser. Adam favorit var som tur gelé (alltså olika färgers gelatinbitar) och glass och det kunde han äta.

– en vuxen gick med Adam när han plockade mat på sin tallrik för att hålla koll.

– bad de andra vuxna om hjälp, påminna om att ta med medicinerna och hålla koll på att han inte äter något vi inte har koll på.

– pratade ofta med Adam om att han behöver visa vad han tänker äta. Han var väldigt duktig och medveten men verkade inte orolig. Avslappnad men ändå noggrann liksom.

– hade med eget snax till Adam, hans favoritgodis och en påse chips. För att ha något säkert på rummet ifall all efterrätt hade varit opassande för honom.

Så skönt att resan gick bra, att jag inte kände mig orolig hela tiden och att Adam inte fick någon allergisk reaktion. Detta är ju ändå hans liv nu, detta ska han leva med resten av sitt liv. Det är nytt för oss alla nu och vi lär oss tillsammans.

Från halloweendisco till akuten

Kvällen igår var verkligen omtumlande. Adam var på halloweendisco och vi andra gick ut och gå under tiden. När det var en liten stund kvar av discot och vi nästan var utanför skolan igen skickade en mamma att Adam var väldigt hostig.

”Typiskt att hans astma skall bråka” tänkte jag ”tur vi har pipan i bilen”. Mötte upp Adam och såg genast att något var galet. ”Mamma jag kan inte andas ordentligt” väste en hes röst fram och oron syntes i hans ögon. ”Jag åt någon äcklig choklad med nötter och nu kan jag inte andas, det blev något tokigt i halsen av det”

När jag hörde nötter och såg hans symtom blev jag lite skraj. Vi hade allergimedicin och astmamedicin i bilen och vi gav honom det samtidigt som jag ringde mamma. Hon tyckte absolut att vi skulle ringa jouren och när Anton gjorde det sa dom att vi genast skulle komma in. ”Blir det värre på vägen måste ni ringa 112” där någonstans kände jag att paniken började växa. Anton och Adam åkte iväg med Antons bil och vi andra åkte till mamma.

Som tur blev läget inte värre, dom kom fram till akuten och fick den hjälp och de mediciner som Adam behövde. Nu finns starka misstankar om nötallergi och Adam kommer nu med en epipen på köpet.

Känns skrämmande med nötallergi, allt är så nytt nu och vi vet inte så mycket annat än att Adam inte ska äta nötter. Vi har redan remis till barnallergiläkare och väntar nu på tid dit.

Oj så många tankar som han rusa igenom huvudet igår, så många rädslor som finns inom mig just nu och samtidigt en stor tacksamhet. Fantastisk vård och en otroligt duktig kille. När man åker till jouren utklädd till ironman går de oftast bra kan jag tro. Han lär inte ha varit enda barnet i halloweenkostym där igår heller.

Nu får vi se vad som händer. För tillfället mår Adam bra igen, vilket såklart är det allra allra viktigaste.

När man ska lugna ner en orolig mamma och en minst lika orolig lillasyster ❤️