ÄNTLIGEN är alla hemma igen!

Oj vilken dag det blev igår, inte alls som vi hade tänk oss. Men igår när jag skulle försöka somna snurrade bara en tanke i mitt huvud. SKIT I PLANER så länge alla är friska och mår gör det inget att planerna går i kras. Det är ju just så det är, att man sällan uppskattar att alla är friska och mår bra innan något händer och allt vänds upp och ner.

Dom ringde från stugan igår på dagen, Adam klagade på att han hade svårt att andas. Min första tanken var ju ”nötter! EPIPEN!!” Men efter ett tag kunde vi konstatera att det nog inte handlade om nötallergin och reaktioner på det utan något annat. Corona?!? I dessa tider är det ju inte speciellt långsökt att tänka tanken, även om det inte heller stämde riktigt. Vi körde ut mot stugan.

Väl framme möttes vi av en ledsen kille som hade riktigt kämpigt med andningen, vi klädde genast på honom så att han skulle kunna vara ute och andas frisk och kall luft. Det lättade kanske en aning men inte speciellt mycket. Vi åkte hem igen och hela tiden kände jag att något inte stämmer, hans andning kan ibland bli dålig om han utsätts för pälsdjur (speciellt katt) men det brukar alltid hjälpa med lite mer allergimedicin och lätta helt när vi kommer hem. Nu var inte fallet så. Väl hemma lagade vi mat, Adam duschade och andningen var fortfarande väldigt ansträngd.

Vi tog beslutet att ringa jouren och rådfråga där, dom ville att vi skulle åka in. Sagt och gjort, Anton och Adam hoppade i bilen och åkte mot Åbo. Vi ses om en stund sa vi.. vi visste ju inte då att han skulle behöva bli kvar övernatten på sjukhuset.

Usch vad liten och rädd jag känner mig när barnen är sjuka, usch vad obehagligt det är när allt inte är okej och när barnen behöver hjälp från läkare för att bli friska igen. Tankar som ” om detta bara är allergi och påverkar hans lungor såhär.. vad händer då om han får corona? ” eller ” vad händer om det inte blir bättre? ” skrämmande tankar när man ligger ensam i sängen och skall försöka sova. Så glad att barnen har Anton i dessa lägen, han är lugn och trygg medans jag tar till lipen och själv blir rädd GENAST.

Som tur lättade andningen för Adam och idag på dagen fick de komma hem igen, med mediciner och strikta order om att inte anstränga sig. Så skönt att ha ALLA hemma igen, så skönt att alla mår bra och så skönt att höra syskonen bråka med varandra som vanligt. Det blev en lugn söndag, hemmet är kaos och städningen på hälft MEN ALLA ÄR HEMMA och ALLA MÅR BRA! Hoppas ni också har en fin söndagskväll!

Böckerna om Greta, en flicka med Downs Syndrom

Inlägget görs i samarbete med författare Jeanette Toivonen.

_MG_6273

– Pappa vet du va? Pappa jag är gjord av 46 pusselbitar, du också pappa! Men Greta, hon som vi läste om i boken hon har 47 pusselbitar, hon har en mera än mej.

Vi har läst böckerna om Greta tillsammans med barnen. Något jag kan rekommendera alla föräldrar att göra. Greta har Downs Syndrom och det gör att hon fungerar lite annorlunda ibland. I boken får vi bland annat lära oss några stödtecken som Greta använder när hon pratar. Detta tyckte både Adam och Saga att var roligt. Saga har använt stödtecken i sin dagisgrupp och visade stolt upp att hon t.ex. kunde veckodagarna.

_mg_6211

I första boken börjar Greta skolan, skolväskan är inhandlad och Greta är såklart ivrig. Att börja skolan är en stor och spännande grej. Gretas storasyster Anna är både ivrig och nervös, hon funderar över hur hennes vänner och andra i skolan ska bemöta Greta. Greta som inte pratar så tydligt ännu och rör sig annorlunda och lite klumpigt. Historien väcker många tankar hos såväl barnen som mig, vi stannade flera gånger och pratade och funderar tillsammans på det vi läst.

_mg_6210

I den andra boken ska Greta gå på kalas, också det är lite annorlunda men ändå väldigt lika. Greta är ivrig och lite nervös inför kalaset, hon planerar presenter och väljer kläder. På kalaset har hon roligt och hennes kompisar får lära sig att hon ibland behöver få vara själv en stund. Inte för att hon är ledsen eller så utan för att hon behöver det. Vi pratade med barnen att det är stor skillnad på att vara självvalt ifred och att vara ensam.

IMG_6492

Båda barnen har velat läsa böckerna om Greta många gånger redan, de bläddrar själva i dem kollar på de fina bilderna och övar på stödtecken. De pratar och funderar på dessa pusselbitar, på att Greta har en mer än dem. Jag tycker själv att böckerna var väldigt fint gjorda, det beskrevs på barnens nivå om hur ett barn med Downs Syndrom kan vara. Det är två värdefulla böcker som vi nu har i vår bokhylla. Saga hoppas redan på att det skall komma flera böcker om Greta.

_MG_6222

Du kan köpa böckerna på adlibris t.ex. Länk till Greta går på kalas / Länk till Greta börjar skolan. Det går också bra att beställa direkt av Jeanette Toivonen.

Just nu har vi en tävling på MammasKaffepaus fbsida där du kan vinna ett signerat bokpaket med båda böckerna. Delta gärna i tävlingen!

Bakgrunden till böckerna är också väldigt fin. Jeanette har själv en dotter, Moa, som har Downs Syndrom. När Moa skulle börja skolan började Jeanette leta efter böcker med det ämnet, så att de blivande klasskompisarna kunde bekanta sig lite mera med Downs Syndrom och hur det kan vara när man börjar i skolan. Det visade sig dock att det inte fanns några böcker och då bestämde sig Jeanette att hon skriver den väl själv då. Och på den vägen är det.

Äntligen är vi där

Vi har ett mål denna vecka, det kan hända att det är lite i överkant när man ser på väderprognosen men vi ska i alla fall försöka. Vi tänkte nämligen försöka klara av att cykla 100km på en vecka, hittills har vi cyklat 40km så omöjligt är det inte.

img_5601

Vi är vana att röra på oss mycket och även om barnen leker mycket ute och rör på sig så faller en stor del av vardagsmotionen bort så länge vi är isolerade här hemma. Så för oss alla 3 är det mer än behövligt att komma sig iväg på cykelturer några gånger i veckan. Gärna många men i alla fall några. Underbart när de orkar cykla lite längre streckor också, dagens kvällslänk blev 17km. Vi cyklade och levererade käsidesi som Adam sålt för att samla pengar till fotbollslaget. Perfekt kvällssysselsättning. Oc oj så skönt det är att hoppa in i bastun efteråt.

img_5618

Jag tror att vi börjar vara vid det läget nu att vi sen, när barnens hobbyn kör igång igen, kan börja cykla vissa kvällar. Är så trött på detta eviga bilåkande så jag JUBLAR verkligen över våra duktiga cyklister. Jublar över att de håller bra takt också, för jag gillar inte att cykla långsamt.

img_5712

Många delar av föräldraskapet är både svåra och utmanande. Finns många många delar av föräldraskapet där jag fallerar och behöver jobba mycket på. Men att cykla har mina barn i alla fall lärt sig. Jag hoppas de kommer minnas alla dessa turer när de blir stora. Behöver påminna mej själv om detta efter dagar då jag verkligen inte räckte till på alla plan.

Vad är din stolthet i föräldraskapet? Något du gör med dina barn som ni alla njuter av och du är lite extra stolt över?

En läsarfråga om pukymodeller

Jag fick en fråga om pukycyklarna och vid vilken ålder barnen börjat använda de olika modellerna, från en läsare. I detta inlägg skriver jag om det. Jag nämner och länkar till polkuped.fi eftersom det är de som levererat alla våra cyklar. Detta är inte ett sponsrat inlägg utan bara mitt genuina tips på ett BRA och pålitligt finlandssvenskt företag.

läsarfråga

Saga och Vidar är de av våra barn som vi haft pukylino åt. De har varit mellan 8 och 10 månader när vi plockat fram den cykeln och vi har börjat med att ha den inne. De har fått bekanta sig med cykeln inomhus och på sommaren lite ute. Men första året är nog majoriteten av cykelstunderna inomhus. Vidar speciellt ÄLSKAR sin pukylino och far nu omkring med den ute på gården som om man aldrig gjort annat. Han började inte gå så länge han hade tillgång till pukylinon här inne, han kom ju snabbt fram med den så varför skulle han behöva gå. Lade undan den en vecka och mitt i allt började han gå istället. Haha ja den är verkligen KÄR för honom.

Puky kom ut med en mellan modell mellan pukylinon och balanscykeln 2019, pukyMOTO heter den. Vidar fick en sådan i julklapp, då var han 1,5 år och hade just lärt sig gå. Den är poppis bland alla barnen och speciellt Saga gillar att glida omkring på den här inne. Vidar är försiktigare av sig och har föredragit pukylinon så länge den fanns här inne. Men när den flyttade ut så har han nog börjat använda moton också. Han verkar ändå klara av puky LR M riktigt bra där ute så jag tror vi håller moton här inne.

img_4090

De har varit kring 2 när vi bytt från pukylino till puky LR M. Våra barn har alla varit över året innan de börjat gå vilket såklart påverkat att de inte kunnat använda balanscykeln innan  de lärt sig att gå ordentligt. Alla 3 har börjat bekanta sig med balancykeln våren när de ska fylla 2 och alla har under då varit mogna att börja öva.

Det är ganska så jämt 6 år sedan vi köpte denna puky till en då knappa 2 årig Adam, fortfarande funderar den felfritt och nu är det då Vidde snart 2 år som övar med den. För våra barn har 2 års åldern varit passlig för en puky LR M och innan dess har pukylinon varit perfekt. Adam hade en motsvarande mopo som han åkte omkring med inne när han var 1 år. Barnens lilla kusin Adrian som fyller 1 snart får också en pukylino av oss till 1årsgåva. Så till en 1 åring hade jag nog satsat på en pukylino eller den lite större modellen av fyrhjulingen WUTSCH. Funderar man mellan olika cykelmodeller rekommenderar jag varmt att fråga råd av polkuped. Både Eva och Thomas är snabba att svara och har en massa goda råd och lång erfarenhet av balanscyklar.

Jag kan inte nog rekommendera balanscyklarna, våra barn har alla lärt sig cykla tidigt och helt utan stödhjul. De har från början utvecklat en bra balans på cyklarna och det har såklart gjort cyklandet med ”riktigt” cykel lättare. Har ni flera frågor får ni gärna ställa dem här. Vi börjar ha en gedigen erfarenhet av just PUKYcyklar i denna familj. Helt klart en investering för barnens cykelglädje!

Annorlunda men ändå bra Axel-dag

Igår bakade vi VÄLRDENS GODASTE KLADDKAKA! Inte bara för att det är så gott utan också för att vi idag skulle ha gofika och fira Axel-dagen. Alla pojkar i familjen Helenius heter Axel i andra namn, så när Axel har namnsdag brukar det nalkas fest. Vi snackar kakor, paket och hela köret. I år blev det inte så, men det blev bra ändå.

_MG_5083

Såhär satt vi sedan, med resten av partygänget på bild. Kusinerna i en ruta och Fammo och Faffa i en annan ruta. En stund hade de Anton med i en tredje ruta också. Vi fick fika tillsammans och för barnen var det viktigt att fikat ändå blev av. Det var både spännande och  roligt enligt barnen, ett nytt sätt att umgås och fika tillsammans.

_MG_5090

Knäckigt kladdig kladdkaka var inte fel det heller. Igår var den varm vilket var snäppet bättre men visst sjönk en bit idag också. Vispgrädde till kladdkakan var också lite lyxigt, men är det Axel-dag så är det. Och ja Saga och hennes kusin som är flicka firas också, även om de då inte råkar heta Axel. Axelia eller Axelina hade kanske varit en ide, men tjejkusinerna delar också mellannamn så den firar vi också.

IMG_5199

Yngsta Axeln som varit utomhus typ hela dagen idag, sov över 3 timmars dagssömn och har varit allmänt nöjd med livet idag.

Tack för en bra måndag, en lovande start på veckan och glada miner så gott som hela dagen. Denna måndag gav mer energi än den tog, det är inte dåligt det. Imorgon kör vi igen då. Får se vad som händer då.

Det är en värdslig sak

_mg_4956

Ja man kunde kanske tycka att det är ett misslyckande att de två stora barnen som redan nattade sig själva i sina egna rum ensamma nu sover på en madrass i vårt sovrum. MEN med tanke på omständigheterna tänker jag inte tycka att jag misslyckats. Adam och Saga funderar massor kring corona och det faktum att Anton ska iväg på jobb till Nyland igen imorgon är jobbigt för dem. Det är klart det är jobbigt att igen en vecka säga hejdå till varandra, speciellt när vardagen inte är som den brukar.

TIPS till er andra med småbarn, se buuklubbens corona film om ni inte gjort det ännu. Den var bra, informativ och på barnens nivå.

Nu sover de båda lugnt och djupt där på madrassen. De är trygga och vet att vi vuxna är nära, vi har pratat och kramats länge ikväll. Och för mig kan inte två tryggt sovande barn vara ett misslyckande. Undantagsläge får råda ett tag här också, det kommer komma en tid när de sover i sina egna sängar igen. Så länge alla sover hålls humöret också bättre. Och nu behövs verkligen ett bra humör.

_mg_4972

Att vara barn just nu måste vara speciellt. Att hela vardagen byts ut över en natt, tänk att just mina barn kommer växa upp och berätta om våren 2020 när coronan härjade i världen och till och med skolan stängdes. Tänk när de en dag ser tillbaka på denna tid. Jag önskar de ska minnas tiden med värme ändå, önskar de ska tänka att dom var trygga och att de till och med fick sova på en madrass i mammas och pappas sovrum.

_MG_4851

Dom har så mycket stöd av varandra just nu, även om de kan bråka så att alla grannar hör dem. Tänk vilken lycka att ha sitt syskon och bästa vän med sig genom varje dag, alla dagar såklart, men speciellt fint i en tid som denna.

Vi stannar hemma nästa vecka

Jag och barnen alltså, Anton åker iväg på jobb som vanligt imorgon. Vi är alla friska och vi väljer att hålla Adam hemma för att han hör till riskgruppen. Skolan är öppen och dagis lika så, men vi behöver inte belasta systemet just nu. Jag är vårdledig och hemma så att hålla barnen hemma vållar inget problem för oss. Adam går bara på ettan ännu och någon vecka borta från skolan kommer inte att påverka honom. Känns så otroligt onödigt att utsätta honom för eventuell smittorisk när det inte är nödvändigt.

Jag förstår att alla inte kan tänka som vi, att de som har jobb att gå till inte kan välja i samma utsträckning som vi kan. Jag hoppas att de som känner sig oroliga hittar sätt som känns trygga för dem. Som mamma till ett barn i riskgruppen ÄR man orolig just nu, det är inte konstigt alls. Jag tror att alla försöker göra det bästa av denna minst sagt konstiga situation.

35ECC0AD-33E4-4D28-B28E-A5030487F738

Vi har velat fram och tillbaka hela helgen, redan på fredagen bestämde vi att Saga får stanna hemma från dagis och nu ikväll tog vi beslutet om att Adam får göra det samma. Vi fick meddelande från rektorn och där framgick det att de går att ordnar undervisning på distans för de elever som tillhör riskgrupper eller av annan orsak inte deltar i undervisningen i skolan just nu. Det fick mig att lyssna på min magkänsla, och genast när beslutet var taget lättade en del av ångesten. Det känns också så att risken att skolorna kommer stängas i något skede är överhängande och då känns det onödigt att ha honom där i någon dag och sedan ändå bli hemma. Nu behöver han inte utsättas för eventuell smittorisk alls. Många har också sagt till oss att inte tveka på att hålla Adam hemma, det gjorde också beslutet enklare att ta. Vi är många föräldrar som går i liknande tankar ikväll. Jag vill rikta mitt varmaste tack till er alla, för det stöd ni gett oss idag!

Tidigare tyckte jag också att folk överreagerade, att vi här i lilla trygga Finland inte kommer drabbas. Ja jag vet att det är otroligt problematiskt att vara så ignorant, att liksom bry sig först sen när faran är tillräckligt nära. Jag insåg inte allvaret, förstod inte varför vi skulle vara oroliga för en ”vanlig flunsa”. För oss är Adams astma en ny grej, han fick sin diagnos i vintras och jag insåg inte ens genast att han kunde vara i riskgruppen. Den senaste veckan har dock min inställning ändrats, mitt i allt är vi inte helt trygga i Finland längre.

Vad var det vi sa ” kanske de tänker som redan förra vecka var oroliga och började förbereda för en eventuell Corona-epidemi i Finland. Jag önskar att det inte hade varit de som fick säga så, men nu gick det ändå såhär. Idag vet vi mycket mer än vi viste för en vecka sedan, jag erkänner att jag idag är orolig. Jag blir otroligt provocerad av de människor som fortfarande tycker att Corona inte är något farligt endast för att det inte drabbar dem. För mig känns det som att man då också skriver att det inte är viktigt att mitt barn kanske blir jättesjuk om han drabbas. Jag vet att det inte är personligt, att ingen menar det riktat till just vår familj men håll i åtanke att det känns så. Det är en konstig situation långt ifrån optimal för någon, men nu är läget vad det är och då måste vi helt enkelt anpassa oss. Evenemang inhiberads och planer görs om, företagare går på knäna och andra kan inte sova av oro. Ingen vinner på detta, förutom WC-papperstillverkarna då kanske.

img_2520

Försök tänka att du är lyckligt lottad om du inte behöver vara oroad över corona, du har det rätt bra om det enda corona ställer till med för dig är inhiberade nöjergrejer. I slutändan är det ändå ett litet pris att betala för att genom det trygga säkerheten för alla de som tillhör riskgrupper. De flesta behöver inte vara rädda, de flesta kan gå till dagis och skola imorgon och inte vara oroade, men för oss innebär detta en risk och därför är oron närvarande för oss.

Försöker behålla lugnet, tänker att vi just nu gör allt vi kan för att skydda barnen och ändå inte skrämma upp dem i onödan. Ingen vinner på att bli hysterisk! Men ingen vinner heller något på att säga vad någon annan kan, ska eller får känna oro över. Var snälla med varandra, visa att ni också bryr er och tvätta händerna. Snart är detta förhoppningsvis över och vi kan återgå till vardagen igen, förhoppningsvis klokare än vi var innan.

Regler för barnens skärmtid och en morot till läsning

Regler för barnens skärmtid, har ni det i er familj? Skärmtid och speltid är inga lätta grejer och det är säkert inte bara jag som funderar kring det rätt ofta. Redan innan vi bestämde att förra årets julklapp till familjen skulle bli en playstation 4, så hade jag pratat med en massa föräldrar hur de förhåller sig till spelandet. Jag pratade med familjer som har tv-spel och de som inte har. Vägde fördelar mot nackdelar och försökte komma fram till vad som passade bästa för oss. Det känns också ignorant att jag som vuxen bestämmer att tv-spel har noll tolerans hos oss, jag menar till och med jag spelade tv-spel som liten. Jag ville veta vilka regler som fanns (om dom fanns) i olika familjer gällande spelandet och om föräldrarna upplevde att det blev mycket tjafs kring det. Så redan innan vi hade köpt tv-spelet hade jag och Anton kommit fram till några regler för barnens skärmtid.

regler för spel

  • Hos oss följer vi åldersrekommendationerna, det betyder att Adam inte spelar spel han är för liten för. Han får t.ex. inte spela fortnite ännu, det är ju 12 års åldersgräns på det. Med Saga är det såklart svårare, i och med att hon ju kan se när Adam spelar, men hon är väldigt ointresserad av att spela så det har inte ännu skapat problem. Jag gissar att hon kommer få spela spel som är från 7 år före hon fyller 7, men jag kommer försöka lobba för de spel som är okej från 3 år de gånger hon vill spela.
  • Barnen har ingen speltid på vardagarna MEN man kan köpa sig en liten halvtimme om man gjort sina läxor och läser några sidor i en bok. Jag är ganska nöjd över denna regel eftersom den gjort att Adam läser med mycket större iver. Hans talterapeut gillade också idéen när jag pratade om det med henne och i skolan har dom också märkt att läsningen gått framåt. Ja det må betyda att han spelar en halvtimme om dagen MEN han läser också utan att gnälla VARJE DAG. Här känner jag att vi alla vinner.
  • Man får inte spela innan skola eller dagis. På morgonen startar vi inte tvn alls i vanliga fall. Det blir oftast bara gnäll och tjat om den är där och stör. Ibland kan Adam få se på film om han vaknar och stiger upp flera timmar innan taxin kommer och mamman i huset gärna somnar om en stund på soffan.

 

_MG_4042

Förvånansvärt lite tjafs har det varit, nu har vi ju ändå haft PS 4an i 2 månader. En gång har Adam fått spelförbud, men annars har det fungerat bra. Jag var rädd för att spelande hela tiden skulle vara en orsak till gnäll och bråk. Men våra regler har helt klart passat barnen (Adam främst just nu) och eftersom han vet reglerna så är det inte så mycket att diskutera eller gnälla om. Känns skönt. Man måste såklart inte ens ha ett tv-spel hemma, men samtidigt får Adam hellre spela hemma där jag är med och ser VAD han spelar. Tänker också att tv-spel kanske inte är lika spännande om man har det hemma, finns det inte hemma lockar det kanske ännu mer hos kompisar? Eller så ökar intresset? Omöjligt att veta, men för Adam är detta ett intresse och ganska många spel är förvånansvärt utvecklande för honom.

Ja hur man än vänder sig har man röven bak och alla föräldrar gör väl det som de själva tror är bäst för deras barn. Gladast är jag i alla fall över att spelandet också bidrar till antalet lästa sidor i böcker.

_MG_4033

Hur tänker du kring regler för barnens skärmtid eller speltid? Har ni några regler eller andra överenskommelser eller är det inte aktuellt i er familj. Just nu är vi i ett bra mode gällande detta. MÅ DETTA HÅLLA I SIG. Annars kan man väl dra ut strömkabeln och slänga ut spelet också, om det tar mer än det ger.

 

Stolta gymnaster och den viktigaste hejarklacken

Idag var det dags för klubbmästerskap i gymnastik för Adam och Saga. Det var lite mer tävling än vi hade väntat oss, men ändå lekfullt och på lagom nivå. De yngre gymnasterna hade en tävlingsbana som de alla turvis fick göra, domarna bedömde och sedan var det dags för prisutdelning. Det fina med klubbmästerskapet är ju att alla som deltar får medalj. Måste säga att jag är imponerad över att alla gymnaster vågade delta, att ensam inför en rätt stor publik genomföra hela banan är inte sådär bara. Tror barnen tyckte det var rätt spännande när de ropades upp och presenterades med namn och sedan var ALL fokus på dem. Som förälder sitter man ju där sedan på sidan av banan och är en blandning av gråtfärdig och stolt.

Saga hade dagen till ära fått en för henne ny tävlingsdräkt vilket såklart var viktigt för henne, hon matchade med de stora tjejerna som ju såklart är hennes idoler. När Sagas namn ropades upp och hon självsäkert med ett brett leende sprang till sin startplats var jag så stolt. WOW där är min lilla, i vanliga fall rätt blyga, tjej och som skiner. Otroligt vilket självförtroende hon fått, redskapsgymnastiken har hon inte ens hållit på med mer än någon månad. Och ändå stod hon där med iver i blicken och njöt av varje sekund. Banan gick riktigt bra och efteråt var hon så stolt, det hade varit roligt och lite spännande. Precis sådär som det ska vara.

Lite senare var det sedan Adams tur och banan gick galant för honom också. Adam går i en hobbygruopp där fokus är att lära sig grunderna, ha roligt och röra på sig. Han har utvecklats massor under detta år vilket alltid är roligt att se. Också Adam sprang självsäkert till startplatsen, lite nervös men ändå redo. När banan var slut såg man att nervositeten släppte och stoltheten lyste i hans ögon.

IMG_0874

Det mest spännande var sedan prisutdelningen. Adam stod där så stolt så och tog emot sin medalj tillsammans med sin jumppakompis. Tänk att en liten medalj kan vara sådär viktig för ett barn. Och tänk att en prisutdelning kan vara så högtidlig där mitt på ett gymnastiksalsgolv. Allt blir väl vad man gör det till.

IMG_0900

Sedan var det flickornas tur och då visade det sig att Sagas poäng hade tagit henne till en fin tredje plats. Oj så stolt hon var och lite förvånad också, tror nog inte hon hade förväntat sig pokal i sin första tävling. Adam blev lite ledsen, såklart harmade det att lillsyrran knep en pokal och hans just så värdefulla medalj var nu ”bara” en medalj. Vi pratade om känslorna en stund, han fick vara ledsen och tycka att det var orättvist. Efter ett tag tyckte han ändå att medaljen var fin igen och att det var ganska coolt att just HANS lillasyster fick pokal. Så slutet gott allting gott och hela upplevelsen av tävlingarna blev verkligen positiv för oss alla. Det viktigaste är ju att alla fick ha roligt, att barnen fick visa vad de kan och att alla föräldrar hejade på.

De finaste med dagen var, enligt mig, att barnen hade en så stor hejaklack på plats. Jag, Anton och Vidar var såklart där men också min mamma och Antons föräldrar var där för att heja på barnen. Jag minns ju själv när jag hade simtävlingar hur viktigt det var att veta att mamma och Fammo var där och tittade. Att dom var där visade att min hobby var viktig också för dem. Måste säga att våra barn har en enastående hejarklack som kommer och hejar på både fotbollsmatcher i ösregn en vardagskväll och gymnastikuppvisningar en lördag förmiddag. Det är värdefullare än placeringar och medaljer, det är nog det som dom kommer minnas när de blir äldre.

Tack till alla terapeuter vi mött genom åren!

Jag vill rikta mitt varmaste tack till ALLA människor som på ett eller annat sätt hjälpt och stöttat Adam i hans utveckling under åren. Jag vill tacka rådgivningen som rekommenderade terapier, barnläkaren som skrev remisserna efter lite övertalning av mig och såklart alla underbara ergo-, och talterapeuter vi mött. Jag vill också rikta ett tack till all dagis och skolpersonal som genom åren jobbat med oss föräldrar och terapeuter för att gynna Adams inlärande. Alla möten vi haft med professionella människor som endast och enbart handlat om att göra det så bra som möjligt för Adam. Det är LYX att ha fått uppleva det. TACK!

Det var verkligen en lycka för Adam att han fick börja sina terapier redan som 4 åring, att det som då ännu inte var något alarmerande ändå togs på alvar och rätt stöd genast kunde inledas. När förskolan avslutades för Adams del avslutades också ergoterapin eftersom han inte längre behövde det. Fantastiskt för oss alla att se att terapierna och stödet gett honom tid att hinna ikapp. Jag tror också att mycket av hans starka självkänsla idag är tack vare ergoterapin. Det var där han lärde sig att våga testa.

Igår satt jag för (antagligen) sista gången hos Adams talterapeut. Han var så gott som på åldersnivå på alla tester och talterapeuten såg inte längre någon orsak till att rekommendera fortsättning. Vi tackade för oss och avslutade det som i så många år till och från varit vardag för oss. Perioden i livet där kalendern påmint om terapier är förbi, i alla fall för Adams del.

_MG_3930

Jag vill peppa alla föräldrar som kommer från en möte på dagis/skola eller rådgivningen med en rekommendation att genomgå en utredning för eventuella terapier. GÖR DET, KRÄV DET och TA EMOT ALLA TERAPIER NI KAN FÅ. Ni förlorar inget på att göra en utredning och ta emot all den hjälp som ni erbjuds. Det är det finaste du kan ge ditt barn, vi har fått så mycket hjälp och stöd i hur vi ska hjälpa och stöda Adam. Vi har lärt oss en massa och nu som vuxen kommer jag själv att genomgå en utredning för att ta reda på om jag har någon bakomliggande diagnos som ställer till mitt ojämna mående. Jag tror inte att jag hade varit så öppen för den tanken om jag inte sett vilken nytta terapier verkligen kan göra för en människa. Är så tacksam för den lärdomen.

Att ditt barn behöver terapier betyder inte att du som förälder misslyckats, det betyder inte att du inte gjort ditt allt ( och säkert lite till ) för att hjälpa ditt barn. Det är inte pinsamt eller jobbigt för ett barn att gå till en terapeut. I vår familj är det lillasyster som är GRÖN av avund för att Adam i alla år fått göra en massa roliga saker i sina terapier som hon aldrig får göra. Efter varje rådisbesök önskar hon att hon också ska få börja i iallafall en terapi hon också. Och det är SÅ det ska vara!

Jag är så glad att vi tog tag i den magkänslan som vi själva hade även om det inte var ett solklart fall. Så tacksam över det faktum att staden betalat dessa terapier för Adam och att det från första stund varit en positiv sak. Visst är det tungt att sitta på möten och gå igenom om utlåtanden som ibland får barnet att verka så annorlunda men det är värt det. När vi gick ut från talterapin igår gjorde vi HIGH FIVE jag och Adam. Vi grejade detta tillsammans och nu har vi verktygen att fortsätta jobba och kämpa tillsammans.

IMG_8690

En liten fyra årig skrutt som just blivit rekommenderad utredning
för eventuella terapibehov

<3 Plutten vår <3