2 positiva och 2 negativa

Igår kom då testsvaren på barnens coronatest. Jag gick som på nålar hela dagen, uppdaterade kanta flera gånger för att se om svaret kommit men där var lika tomt varje gång. På eftermiddagen packade jag Ebba i vagnen och traskade iväg på en promenad, pratade med en kompis en stund och försökte tänka på annat. När samtalet var slut satte jag på en podd och tänkte för mej själv att jag kollar kanta en sista gång när jag kommer hem, har svaret inte kommit då så går det säkert till måndagen iaf.

Knappt hade jag tänkt klart tanken så ringde telefonen, ett okänt nummet och jag gissade direkt vad det betydde. Någon av barnen är positivt. Och visst var det så, smittspåraren ringde och bekräftade att också Ebbas coronatest var positivt. Adam och Saga var dock negativa. Denna gång blev samtalet kortare eftersom barnen redan var i karantän och Ebba inte träffat några människor under de två dygnen innan hon blev sjuk. När jag lade på samtalet kändes allt mest bara märkligt.

Dels är det ju märkligt att vi ens fick corona, att det dessutom var familjens yngsta barn som träffar minst folk är ju ännu märkligare. Men märkligast av allt är ju att Adam som också haft symtom genom hela veckan var negativ. Mitt i alla dessa coronabobbor som finns hos oss nudå så har han ändå lyckats få något annat virus. Det är väl mycket med corona som vi ännu inte vet eller förstår, men nog är det minsann en märklig sjukdom.

Just nu är läget rätt lika som tidigare dagar, Vidar är trött och på dåligt humör, han ligger mest på soffan och kollar på TV. Emellanåt orkar han leka lite, busa med sina syskon eller bada i badkaret och då är han både pigg och glad men sen blir han trött igen. Det är segt, imorgon är det en vecka sedan han blev sjuk och det känns nog som att vi har många dagar framför oss ännu innan han blir helt frisk.

Ebba är piggare men har mer andra symtom, hon snorar, hostar och rosslar rätt mycket ännu. Men hon sover bra och vaknar glad, äter bra och är sig själv. En hostig och snorig version av sig själv.

Själv börjar jag känna mej trött, sover inte speciellt bra om nätterna och mycket energi går åt till att hålla koll på barnens måenden. Är han varm, känns hon slö osv. Pratade med vår kontaktperson (eller vad jag nu ska kala henne, hon som smittspårar osv) och känner mej lugnare efter det. Jag vet liksom vilka symtom jag behöver ha extra bra koll på. Men sen gäller det ju att ha koll på de stora barnen och sej själv också. Gissar att jag går på någon form av adrenalin ännu ett tag men sen kommer jag nog att behöva pausa och vila lite mer jag också.

Tacksam ändå över att vi är två vuxna hemma, det gör allt lite mer hanterbart. Det finns möjlighet för några promenader om dagen och vi hjälps åt med matlagningen och barnens behov. Idag fick skolbarnen hem skolmaterial också så imorgon blir det lite mer aktiv distansundervisning gissar jag. Men vi tar ingen stress över det heller, dom hinner nog ta ikapp sen när karantänen är förbi och det vanliga livet fortsätter. Får påminna mej om det med jämna mellanrum, detta är en fas som gör över. This too shall pass.

Nu sover alla barnen och jag och Anton skall komma veckan avsnitt av solsidan innan det är sovdags för oss också.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.