När coronan hittade hem till oss

Förra helgen hade vi fullt med program, vi hade halloweenfest för våra vänner, Saga hade STARA (gymnastikuppvisning) och livet kändes nästan som vanligt. Äntligen kan vi träffa människor igen, äntligen kan vi vara publik igen. Det kom meddelanden om att flera ställen vi ofta besöker tar bort sina restriktioner, minns att jag tänkte ”fy fan vad skönt ändå, vi klarade denna pandemi med förståndet i behåll”

klipp till ->

” Vidar Helenius ditt coronatest hos TyksLab var POSITIVT ” ja det meddelandet landade i min telefon på fredag eftermiddag när jag stod och skulle betala sushin i butikskassan. Jag kände hur jag frös till, en lätt känsla av PANIK samtidigt som jag försökte bete mig så normalt som möjligt. Jag hade Saga med mig i butiken och tillsammans packade vi ihop det vi handlat och gick mot bilen. Väl framme vid bilen ringde jag Anton, det är ju inte första gången jag ringt och med lite panik i rösten sagt ”det är positivt” men det är första gången som reaktionen var VOI HELVETE! När jag pratat klart med Anton ringde jag mamma, när livet krisar är det skönt att ringa mamma och få lite pepp och stöd. Mitt i det samtalet ringde de från smittskyddet.

Om vi tar allt från början då. På söndag morgon var Adam lite småkrasslig, så han fick stanna hemma när vi andra åkte iväg och tittade på Sagas uppvisningar i både rytmisk och redskapsgymnastik. Adam blev varken bättre eller sämre så jag bestämde att han fick bli hemma från skolan ännu på måndagen, vi avvaktar försäkerhetsskull liksom. Vidar for till dagis som vanligt på måndag, han var pigg, kry och glad. Där fanns inget som kunde hinta om någon kommande förkylning. När jag hämtade honom från dagis på eftermiddagen såg jag att hans näsa rann, ni vet genomskinligt snor som ju typ rinner konstant på småbarn när de ät ute. Torkade näsan på honom en gång och efter det rann den inte mer den dagen heller.

Natten till tisdagen blev han sjuk, han sov oroligt och var ledsen. På morgonen när han vaknade var det inte någon fråga om saken, han var förkyld och blev hemma från dagis. Sedan dess har han varit ordentligt förkyld, hostat och snorat, varit hes och trött men inget värre än så. Några nätter med falsk krupp hade vi, vilket för våra barn inte alls är ovanligt. Vi är vana att gå ut med barnen på natten och andas kall luft för att lugna hostan. En morgon när han vaknade tänkte jag för mej själv ”kanske han precis som Adam fått förkylningsastma, borde ringa läkaren och kolla om vi kan få en babyinhalator och lite ventoline till honom” men resten av dagen andades han som vanligt och efter det har det som tur inte varit problem med andningen.

På fredag förmiddag får vi då meddelande på Wilma, det har konstaterats ett fall av covid-19 på Vidars dagis. Då ringde jag HVC och ville rådfråga dem. Kunde vi kanske få komma på test för min egna sinnesfrid inför helgen? I och med det konstaterade fallet på dagis tyckte dom att det var en bra idé att testa honom och vi fick tid för test en timme senare.

Ännu här kände jag mig lite elak, måste jag utsätta Vidar för detta test bara för att JAG ska må bättre? Samtidigt som en annan känsla inom mig sa att det nog är bra att testa honom nu, han har varit sjuk flera dagar och det verkar inte bli bättre. Nätterna med falsk krupp spelades också upp i mitt huvud idag, svårt att andas kan ju vara ett tecken..

Sen kom då meddelandet och samtalet och mitt i allt var hela familjen försatt i karantän. Sådär bara POFF. Hon från smittskyddet är en person som vi känner sedan innan vilket kändes tryggt. Jag fick bra info och svar på de frågor som jag hade, det kändes tryggt och jag var väldigt lugn när vi avslutade samtalet. Vi köpte hem hamburgare till killarna (via drive in såklart) och körde sedan hemåt. På hemvägen ringde jag de som ja visste att vi umgåtts med under helgen, berättade att Vidars prov visade positivt och sa att de med väldigt låg tröskel skall boka test om de får symtom. Gränsen för Vidars exponeringar var söndag, men ville absolut meddela de som var hos oss till 23 på lördag kväll också.

Adam och Ebba är också flunssiga och eftersom Vidars test var positivt behöver också dom testas. Det var ingen panik att testa dem, vi kunde bra vänta till måndag när HVC i pargas är öppet igen, men jag är ju som jag är och vi hade ringt barnjouren i Åbo och bokat test till följande dag redan på fredagkväll. Igår testades då Adam, Saga och Ebba och nu väntar vi på deras provsvar. Hela familjen är i karantän oberoende vad deras resultat är, men det känns ändå som en sak jag vill veta. Dessutom betyder ju ett positivt coronatest ett grönt coronapass i 6 mån, så någon liten nytta har dom ju av att veta.

Så här är vi nu, söndag förmiddag och läget känns okej. Imorgon får vi säkert mer info om hur skolan skall skötas för de äldre två den kommande veckan, vi skall beställa hem mat och försöka göra något bra av en vecka helt utan program. Jag vill vara öppen med detta för jag vet att denna historia hade hjälpt mig som orolig mamma. Här i våra trakter är det just nu många som smittas och som förälder blir man ju snabbt orolig. Alla reagerar såklart olika på coronan också, men såhär kan det gå. Jag vill också vara ärlig så att det i lilla Pargas inte behöver börja gå några rykten om vem som är sjuk osv. Jag vet att vi gjort så gott vi kunnat för att undvika smittan men den hittade till oss i alla fall. Nu tar vi en dag i taget och hoppas att ingen får värre symtom än såhär.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.