Dagen då jag insåg att jag är DEN DÄR MAMMAN nu

Vissa dagar är min stubin rätt så obefintlig jag går från reaktion till handling och hoppar över tankedelen helt. Det är inte riktigt typiskt mig, jag brukar oftast knyta handen i fickan, tänka några väl valda ord och gå vidare med mitt. Kanske beklaga mig över det till någon som orkar lyssna men ändå sansa mig och tänka ett varv innan jag agerar. Men så ibland, som sagt, händer det att min stubin är slutbränd. Ibland är det ju inte speciellt lyckat men andra gången är det ändå rätt bra.

Igår var vi ut och gå under tiden som Saga hade danslektion. Ebba sov i vagnen, Vidar cyklade med balanscykeln och Adam åkte på sin scoot (ni andra som är födda på 90-talet ja det är en kickboard men försök inte kalla den det, soooo last millennium liksom). Karin var också med, hon hade deras hund i koppel och ett barn i vagnen. När vårt ”lilla” ekipage kommer gående längs cykelvägen tar vi ju givet upp en del space. Rätt som det är kommer två lite äldre pojkar cyklande förbi oss och jag ropar till Vidar och Adam att dom skall hållas till sidan. När pojkarna cyklar förbi dem tycker den ena av dem att det är en svinbra idé att cykla på bakhjulet. Vidar vinglar till på sin cykel och killen som cyklar på bakhjulet har inte så bra koll på sin cykel. Och DÄR exploderar denna mamma och jag ropar:

CYKLA SKAPLIGT NÄR DU ÄR NÄRA SMÅBARN!

Inget hände som tur, Vidar cyklade vidare och pojkarna cyklade snällt med båda hjulen i marken efter det, i alla fall så långt som vi såg av dem. Jag vände mig till Karin och konstaterade att jag nu tydligen är ”den där mamman som ryter till andra barn”.

Det är inte första gången som jag konstaterat att jag helt klart hör till team föräldrar nu. Jag är alltså den där 30 åriga mamman som ryter och fostrar inte bara mina egna barn utan också andras. I ett skede kunde jag liksom smyga lite under radarn som förälder, liksom det var inte sådär självklart att jag var mamma om jag inte hade barnen med mig. Men nu är den gränsen passerad alltså, när jag till och med läxar upp andras barn när dom inte beter sig. Är man ute och cyklar bland andra människor behöver man ju hålla koll på trafiken men också på andra små nya cyklister som rätt snabbt kan få för sig att cykla rakt över gångbanan. Ja men ni hör ju, värsta präktiga mammaåsikterna här.. Dock tänker jag att det är BRA med vuxna som säger till och jag hoppas att det finns andra präktiga mammor som säger till mina barn om dom är ute bland folk utan mig och inte tänker sig för.

Hur gör ni andra? Kan ni säga till andra barn om ni tycker att dom inte beter sig?

2 reaktioner till “Dagen då jag insåg att jag är DEN DÄR MAMMAN nu”

  1. Klart som fan man säger till! Har varit dendärmamman sen före jag var mamma. Hör väl till att vuxna kan påpeka om ett barn beter sig som ett arsle nära mindre barn eller annars också.

    1. Ja precis 👍🏼 för mej krävdes det dock mammarollen innan jag ”vågade” iofs har jag ju varit mamma i snart 9 år och vuxen typ lika länge. Men ja viktigt att vuxna visar vägen för barnen ☺️

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.