Alla sätt är bra, ibland också de ”dåliga”

Oj så allt gällande Vidars ätande kändes både hopplöst och jobbigt för några veckor sedan. Vi var verkligen inne i en period av negativa spiraler som oftast slutade med att han inte åt. Ni andra med barn som vägrar äta ibland vet precis hur otroligt frustrerande det kan vara. Hade det inte varit för hans långsamma tillväxt hade jag haft mer is i hatten, ” inget friskt barn svälter sig själv” har jag alltid tänkt. Men tänk om han inte är frisk då? Tänk om han blir sjuk av att äta sådär lite? Ja tankarna och stressen eskalerade hastigt och jag blev alldeles för fokuserad på Vidars ätande, vilket såklart ledde till att han åt ännu sämre.

_MG_4300

Jag började känna att läget inte var hållbart och bestämde i samma skede att NU är alla medel tillåtna tills Vidar hittar sin aptit igen. Och vi provade allt, att låta honom äta själv, mata, endast favoritmat eller nya smaker, leksaker, muta och lirka och han åt ändå inte. Det enda som fungerade var babblarna eller Bolibompa i en iPad framför honom. Han fick i lugn och ro sitta och titta på filmen, äta och ibland lät han oss mata lite också. Han blev mätt igen och var också på bättre humör. Men jag skämdes, jag var mamman som lät mitt barn se på iPad vid varje måltid.

_MG_4283

Vi hade hittat något som fungerade, det tog bort fokus från själva ätande och det lugnade ner mig. Jag visste att han äter om han får se på film och han åt snällt bara han fick se på film. I ett skede var vi så djupt nere i iPad-träsket att han vägrade sätta sig i sin matstol innan han hade paddan framför sig. Det kändes också ganska hopplöst, jag kände mig som en riktig värdelös mamma som tillät detta ske, samtidigt som jag ju inte ville annat än att han skulle äta. Jag tillät maten att bli ett maktmedel och det var Vidar som hade makten. Det är nästan alltid barnen som har makten när det kommer till mat och sömn, vi föräldrar vill bara inte erkänna det. I början skämdes jag och kände jag mig svag och lat, som trebarnsmamma borde jag veta bättre än att låta barnet se på iPad vid maten. Men något inom mig gjorde ändå att jag tystade ner det dåliga samvetet lite och lät det fortgå. Min strategi var alltså i början att det inte skulle bli konflikt vid matbordet, ville han ha babblarna fick han det. Inga diskussioner, inget gnäll och matsituationerna blev lugnare igen. Ja babblarna skrålade på såklart men han ÅT.

_MG_4290

Sakta men säkert började maten smaka för honom igen, han började begära MAAAAAAA när han var hungrig. Vi kunde inleda måltider utan att paddan var framme och ibland hade han ätit all mat innan han ens kom ihåg paddan. Vi gick från alla måltider framför paddan till att det blev lättare och lättare att äta också utan. Det var någon spärr som släppte för Vidar och han började till och med äta med god aptit. Det gav mig ork och en tro på att vi kommer komma ur detta. Denna vecka har paddan inte varit i matbordet alls, två måltider har han sett på babblarna när han ätit och det har varit när vi inte varit hemma. För mig är det okej, det är långt mycket bättre än jag hade vågat drömma om i början på februari.

_MG_4291

This too shall pass! Och så är det oftast med barnen, de kommer in i någon fas och ju mer man jobbar emot desto längre tar det innan fasen är förbi. För att inte tala om hur jobbigt det blir för alla inblandade. Alla jobbiga faser går över! Det kändes som en EVIGHET när vi var mitt i det men nu ser jag ju i kalendern att det endast handlade om några veckor. Idag är jag glad att jag vågade gå emot allt jag själv trodde på gällande iPad vid maten, jag vågade släppa på just den regeln ett tag och idag äter Vidar 100 gånger bättre än han någonsin gjort. Men jag är inte proffs på att få barn att sluta matvägra, inte ens proffs för att få mitt egna barn att börja äta igen. Det är så lätt att få hybris, att tro att NU vet jag svaret på gåtan gällande barn och matvägran. Men jag vet inte mer än jag visste tidigare, jag vågade bara testa också de ”dåliga” (enligt mig) sättet. Finns det något bättre än att se sitt barn äta med got aptit, att sked efter sked med soppa sjunker och följs av ett mmmm. Det känns inte ens som samma barn, så skönt att vi får ha det lite lättare med maten igen nu.

_MG_4293

Så visst vi begränsar skärmtiden för barnen, vi har ganska strikta regler och system för när man får spela och ändå gav vi vika när paddan räddade matsituationerna. Det kan kännas dubbelt av mig att dela ett inlägg med hur vi förhåller oss till spel och skärm på samma dag som jag bloggar om hur skärmen fick tillbaka Vidars aptit. Men det är ju så det är, dubbelt. Livet är allt annat än svart/vitt. Jag hade aldrig trott att jag skulle tillåta skärmen vid matbordet men med facit i hand är jag glad att jag gjorde det. Denna hat/kärlek till skärmen, ibland är den roten till allt ont och ibland är den lösningen.

Ibland är alla sätt bra till och med de (som kan anses vara) dåliga.

Har ni erfarenhet av matvägrande barn? Hur har ni kommit igenom dom där riktigt jobbiga perioderna? Dela gärna med er av tips, kan vara bra att ha vid nästa fas!

9 reaktioner till “Alla sätt är bra, ibland också de ”dåliga””

  1. Så fick vi också göra och visst det är väl inte det ”rätta” men för oss var det det hon fokuserade inte på att knöla och det gick jättebra och det fungerar för hon har aptit. Dock vill hon ha mobil och så fortfarande emellanåt, men ässcch struntsamma känner jag

  2. Vi hade en pojke som åt bra till 1.5 års ålder och var en riktig ”klimp” och där efter kändes de som att han växte på luft tills han var 6 år 😊 vi provade allt kändes de som. Böcker, telefon, lekar, mutor, matlagning/bakning tillsammans, inte blanda matens innehåll alls utan allt skillt på tallriken, ta själv mat, alla ”sötsaker” bort, äta utomhus/skogen, äta hos mor- och farföräldrar, äta direkt efter utevistelse. Något funka alltid en tid någorlunda. Försökte tillsätta i kosten stadigare mellanmål eller speciellt kvällsmål om ätande under dagen var ursel- som äggröra/omelett, smör och olja eller ägg i gröten, nötter med frukt. Grönsakstickor funka alltid i alla former men inte mycket protein i de så… Men tillväxten var god på längd men tunn som en sticka. Tunn ännu idag (11 år) men tränar 4 ggr/vecka fotboll och cyklar från och till skolan så förbrukar massor på fritiden. Började äta vid 6 år bra och nu senaste 2 åren massor, mängder och måste börja laga dubbelt upp mat för att maten skall räcka till hela familjen och lite till lunch åt mig till nästa dag 😂 Nu minns man knappt den tiden mera men jobbigt var de då man var inne i de.

    1. tack att du delar med dig! Skönt att höra att andra haft kämpigt med maten och att det ändå vänt. Där är många bra tips som jag ska komma ihåg vid nästa fas, för de lär komma nya perioder där det går trögare med maten. Svårt att försöka variera maten och vara motiverad att laga mat när det inte duger, men ska försöka påminna mig om att det kommer gå över <3

  3. Jag skulle bara vilja ropa ut åt alla föräldrar som ständigt tvivlar på sitt föräldraskap, att lita på er själva och ert bondförnuft, så gör barnen också det! Jag tänker som så (har 3 barn i ålder 5-9) att ju mer regler jag sätter upp för barnen desto mer besviken blir jag på mig själv då jag själv inte orkar eller klarar av att följa dem. Det blir helt enkelt för stor press på krav och prestation. Jag har med åren (och psykologhjälp) lärt mig att tänka helt egoistiskt, vad som fungerar bäst för MIG och inte vad som andra förväntar sig av mig. Det innebär också att jag för att få nån timmes andningspaus bokstavligen kastar paddorna på barnen för att det ska bli tyst i huset så att inte JAG löper amok på dem. Jag tänker alltså alltid från mitt eget perspektiv, VAD behöver jag som mamma nu i denna situation för att orka? Är det padda vid matbordet som underlättar för MIG så är det faktiskt ok. För faktum är att då mamma mår bra så mår barnen bra. Ingen har rätt att skamma dig för dina överlevnadsstrategier, för hur du upplever situationer eller för de val du gör 👍 Det räcker ju att vara en tillräckligt bra förälder, och det är jag helt övertygad om att du är!

    1. tack för den kommentaren, behövde verkligen läsa detta. Så mycket handlar om att jag blir arg och besviken på mig själv för att JAG inte orkar hålla i reglerna. Jag ska jobba på att fundera mer på vad JAG som mamma behöver <3

  4. Som trebarnsmamma tänker jag att allt som funkar och underlättar vardagen är tillåtet. Att hålla för hårt på principer och tvinga sig att göra rätt och vara ”duktig” är ett säkert sätt att köra slut på sig själv. Sänk kraven!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.