Stolta gymnaster och den viktigaste hejarklacken

Idag var det dags för klubbmästerskap i gymnastik för Adam och Saga. Det var lite mer tävling än vi hade väntat oss, men ändå lekfullt och på lagom nivå. De yngre gymnasterna hade en tävlingsbana som de alla turvis fick göra, domarna bedömde och sedan var det dags för prisutdelning. Det fina med klubbmästerskapet är ju att alla som deltar får medalj. Måste säga att jag är imponerad över att alla gymnaster vågade delta, att ensam inför en rätt stor publik genomföra hela banan är inte sådär bara. Tror barnen tyckte det var rätt spännande när de ropades upp och presenterades med namn och sedan var ALL fokus på dem. Som förälder sitter man ju där sedan på sidan av banan och är en blandning av gråtfärdig och stolt.

Saga hade dagen till ära fått en för henne ny tävlingsdräkt vilket såklart var viktigt för henne, hon matchade med de stora tjejerna som ju såklart är hennes idoler. När Sagas namn ropades upp och hon självsäkert med ett brett leende sprang till sin startplats var jag så stolt. WOW där är min lilla, i vanliga fall rätt blyga, tjej och som skiner. Otroligt vilket självförtroende hon fått, redskapsgymnastiken har hon inte ens hållit på med mer än någon månad. Och ändå stod hon där med iver i blicken och njöt av varje sekund. Banan gick riktigt bra och efteråt var hon så stolt, det hade varit roligt och lite spännande. Precis sådär som det ska vara.

Lite senare var det sedan Adams tur och banan gick galant för honom också. Adam går i en hobbygruopp där fokus är att lära sig grunderna, ha roligt och röra på sig. Han har utvecklats massor under detta år vilket alltid är roligt att se. Också Adam sprang självsäkert till startplatsen, lite nervös men ändå redo. När banan var slut såg man att nervositeten släppte och stoltheten lyste i hans ögon.

IMG_0874

Det mest spännande var sedan prisutdelningen. Adam stod där så stolt så och tog emot sin medalj tillsammans med sin jumppakompis. Tänk att en liten medalj kan vara sådär viktig för ett barn. Och tänk att en prisutdelning kan vara så högtidlig där mitt på ett gymnastiksalsgolv. Allt blir väl vad man gör det till.

IMG_0900

Sedan var det flickornas tur och då visade det sig att Sagas poäng hade tagit henne till en fin tredje plats. Oj så stolt hon var och lite förvånad också, tror nog inte hon hade förväntat sig pokal i sin första tävling. Adam blev lite ledsen, såklart harmade det att lillsyrran knep en pokal och hans just så värdefulla medalj var nu ”bara” en medalj. Vi pratade om känslorna en stund, han fick vara ledsen och tycka att det var orättvist. Efter ett tag tyckte han ändå att medaljen var fin igen och att det var ganska coolt att just HANS lillasyster fick pokal. Så slutet gott allting gott och hela upplevelsen av tävlingarna blev verkligen positiv för oss alla. Det viktigaste är ju att alla fick ha roligt, att barnen fick visa vad de kan och att alla föräldrar hejade på.

De finaste med dagen var, enligt mig, att barnen hade en så stor hejaklack på plats. Jag, Anton och Vidar var såklart där men också min mamma och Antons föräldrar var där för att heja på barnen. Jag minns ju själv när jag hade simtävlingar hur viktigt det var att veta att mamma och Fammo var där och tittade. Att dom var där visade att min hobby var viktig också för dem. Måste säga att våra barn har en enastående hejarklack som kommer och hejar på både fotbollsmatcher i ösregn en vardagskväll och gymnastikuppvisningar en lördag förmiddag. Det är värdefullare än placeringar och medaljer, det är nog det som dom kommer minnas när de blir äldre.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.