Stärkt av Mia Skäringer

När vi åkte hem med båten igår hände en grej och jag är nöjd med att både jag och Julia visade var skåpet skall stå. Stärkt att min största förebild Mia Skäringer VÅGADE jag.

img_3107

Situationen är alltså : alla bilar lastas in i båten och alla som någon gång åkt båt vet att det blir rätt trångt på bildäck. Vi var alla trötta efter en hel dag på språng och när min syster och hennes familj kliver ur deras bil säger hon något till sin sambo med irriterad röst. Ni vet sådär som man lätt blir när det är stressigt, trångt och man har en bebis, väska, vagn osv att försöka få med sig.

Då känner en gubbe, en riktig liten mansgris, att han absolut måste säga till Julia att hon inte ska ropa så hon tappar rösten. Med mördande blick svarar hon : ”du behöver inte alls blanda dej i mitt liv!” (Gött tänkte jag, bra att hon genast sade till. Så otroligt onödigt att som totalt utomstående blanda sig!)

Vi fortsätter plocka ut våra saker från bilen, vi får allt med oss som vi ska ha och barnen står med min mamma och väntar. Ser att Julia kommer med Adrian i bärsele och en stor väska och frågar om hon behöver hjälp. Går för att hjälpa henne och då anser samma mansgris ( med en väska i storlek med en toalettväska) att han måste snäsa åt henne att flytta på sig så han kommer förbi. kände jag hur det bara brann till inom mig, hon står där med en bebis och en stor väska inklämd mellan bilar. Han står där med en liten liten liten väska, det är inte bråttom någonstans och han har redan en gång varit en rövhatt mot henne. Stärkt av den power No More Fucks To Give hade gett mig ställer jag mig framför mannen och nästan skriker. ”Hjälp till nästa gång istället för att bara stå där och pirra (gnälla) på andra!”.

Jag tar väskan och vi går mot de andra igen. Det hände inget mer, vi fick inga stående ovationer av våra medresenärer eller så. Men det kändes så skönt att vi, båda två, sa emot. Att vi inte bara mumlade eller kanske till och med bad om ursäkt för att vi var i vägen och sedan i det tysta när situationen var förbi kom på vad vi borde ha sagt. Anton var stolt, tyckte jag var cool och jag själv kände mig nöjd och full av adrenalin och kvinnokraft. Också barnen fick se att mamma minsann kan säga stop när någon beter sig som skit!

För någon annan är detta säkert en nonsens historia, det finns långt viktigare och större saker att prata och skriva om. Och ja, det är klart det finns, men för varje gång jag vågar stå upp för mig själv och andra kvinnor är det ett kliv åt rätt håll. Varje gång jag vågar, ökar chansen att jag kommer våga igen nästa gång något händer.

Tiden då gnällgubbar kan bete sig hur som helst är påväg att dö ut, vi har bättre saker för oss än att lyssna på deras bullshit!

Vi har helt enkelt No More Fuck To Give!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.