Fredags frågan v.40

Blank 4 x 2 in

Tack för alla roliga frågor jag fick på instagram, har material till många veckor framåt nu! Om du också vill ställa en fråga som jag svarar på i ett fredags frågan inlägg är det fritt fram att ställa frågan under detta inlägg t.ex.

Hur hade mitt liv sett ut om jag inte hade haft barnen? Det är en svår fråga, för barn har aldrig varit ett frågetecken för mig. Det har sedan start varit min tanke att jag vill bli mamma, att jag vill bli mamma relativt ung. Jag var redo för barn redan i gymnasiet, jag längtade efter den dagen jag skulle få bli mamma redan som ett litet barn. Det var aldrig en fråga OM utan snarare i så fall HUR. Jag trodde nämligen själv att vi skulle ha svårt att få barn, av någon anledning hade jag liksom ställt in mig på att vi skulle behöva hjälp för att bli gravida. Varifrån den tanken kom har jag inte heller någon aning om egentlig? Kanske för att flera barn i vår umgängeskrets kommit till med hjälp av insemination eller IVF.

85beee44-ed4c-4fe2-84ed-df9c320e8bc0

Hade jag alltså varit 28 år och inte haft barn ännu gissar jag att jag hade varit mitt i någon IVF rumba eller adoptionsprocess. Jag kan nästan lova att jag då hade klassat mig som ofrivilligt barnlös. Jag har så otroligt svårt att se vad jag hade gjort eller blivit om jag inte haft barnen. Känns nästan omöjligt. När jag ser tillbaka på mitt liv de senaste 9-10 åren kan jag med handen på hjärtat konstatera att livet innan barn sög. Mitt liv fick definitivt en mening när Adam kom, jag hittade min plats och min roll. Jag nådde mitt mål i livet där och då, att få bli mamma var och ÄR det största jag gjort. För mig var det absolut rätt val att bli mamma som 21 åring. Jag tror inte att jag skulle ha gjort något speciellt med de året som jag eventuellt hade kunnat vänta.

14900413_10154350105104843_5068394976071209647_n

Antagligen hade jag då studerat klart till socionom och jobbat på dagis, eftersom det var det jag ville göra innan jag fick egna barn. Möjligtvis hade jag också vågat satsa på drömmen om att bli klasslärare. Jag vill tro och hoppas att Anton och jag hade varit ett par också utan alla barenen, men jag ser ju nog där också barnen som limmet som håller oss tillsammans. Alltså inte så att vi bara är ihop på grund av barnen, men vårt förhållande blev helt klart djupare och stadigare när Adam föddes.

Malin-Helenius-web-1

Mina barn har format mig till den jag är idag, jag har haft turen att få bli just deras mamma och den uppgiften är den största meningen i mitt liv. Jag säger inte att jag inte har andra mål och drömmar i livet, men att få bli mamma har alltid varit högst upp på listan. Mitt liv hade definitivt känts tomt utan barnen. Alla behöver verkligen inte tänka eller tycka som jag, jag säger inte heller att andras liv skulle sakna mening eller vara tomt för att de inte har barn. Jag är bara evigt tacksam över att jag inte behöver veta vem Malin 28 år och utan barn hade varit.

Hur tänker ni andra som har barn? Kan ni föreställa er vem ni hade varit idag utan era barn? Är det svårt för alla föräldrar? Är nyfiken på hur ni tänker.

 

7 reaktioner till “Fredags frågan v.40”

  1. Jag är nog rätt lika och bara väntade på att få ”bli hemma” med barn/barnen. Började jobba som 19år så nästan 8år i arbetslivet hann det ändå bli. Jag ville nog ha mera ordning i livet först innan vi började försöka (vara gift, båda fast anställda, bra bostad osv). Jag har inga ambitionen på jobb eller yrke eller att klättra i karriären utan vill leva ett lyckligt familjeliv.
    MEN tanken på att inte kunna få barn hade slagit oss och ifall det inte hade gått naturligt hade vi valt att va barnlösa. Alla får göra på sitt sätt (!! dömer ingen för att vilja uppleva den lyckan i att få barn!!) men JAG ville inte ha ett ”konstgjort” barn.

    1. Jag skulle nog inte säga att det är barnet som är konstgjort utan snarare befruktningen isåfall. I den frågan tänker vi väldigt olika, jag hade nog gjort allt jag kan för att få barn om det hade visat sig att vi behöver medicinsk hjälp. Sen är det upp till var och en om man fysiskt och psykiskt orkar gå igenom alla behandlingar osv. Som tur får man själv välja ❤️

      1. Jo, förlåt, kanske jag förklarade klumpigt. Men för mig (just mig, dömer ingen) är ett icke-naturligt befruktat barn inte på världskartan. Lever kanske lite med den filosofin att isåfall ”fanns de inte i stjärnorna” att de skulle lyckas för oss. Lyckligtvis behövde vi ju aldrig uppleva det.

  2. Jag har drömt om familj och barn så länge jag kan minnas. Jag kan inte tänka mig ett liv utan. Så tacksam för våra tre barn!

  3. Har faktiskt aldrig funderat på hur mitt liv hade sett ut idag utan barn. Klart var det att jag önskade mig barn. Vad som däremot ofta kommer upp är tankar kring ett tidigare förhållande. En indiansommar i slutet av 90-talet fann jag en ung man som jag trodde skulle bli far till mina barn. Några år senare sprack alla mina framtidsvisioner då han insjuknade i cancer & kort därefter dog. Minns ännu hur jag, 21 år gammal, under begravningen tänkte att hur ska jag fixa det här, hur ska jag våga gå in i ett nytt förhållande igen & hur lång tid kommer det att ta?
    Är glad idag att det gick en tid innan M kom in i bilden, att jag fick bearbeta det som hände i egen takt. Trots det funderar jag ibland på hur mitt liv hade sett ut om B hade vunnit över cancern. Hade det blivit vi, hade vi fått barn? Kan ju inte annat än spekulera & konstatera att livet trots allt gick vidare & gav mig två underbara barn även om jag fick vänta lite längre än planerat.

    1. oj wow vilket historia, kan förstå att just den *tänk om* tanken finns hos dig. Vad ledsamt att han dog beklagar den förlusten även om det nu är länge sedan. Vad fint att du idag har din familj som du drömde om <3 livet tar minsann vändningar ibland som man inte kan vara beredd på. Kram

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.