” jag är ensam på skolgården ”

-9167993125739175170_img_8748

Vinkade åt en glad pojke imorse, han hoppade in i taxin och var väldigt peppad för sin andra skoldag. Jag, Saga och Vidde cyklade iväg mot dagis och mitt i tyngsta uppförsbacken ringer telefonen. Ser på telefonen att det är Adam som ringer.

hej mamma ” snyftar en liten ynklig kille fram. ”Jag är ENSAM på skolgården”. Mitt hjärta brast, inte för att han är ledsen utan för att jag inte hade förklarat tillräckligt tydligt för honom att han antagligen kommer vara ensam en stund eftersom hans taxi är där så tidigt.

Jag kände mig så maktlös, flåsande upp för en backe med en gråtande förstaklassist i luren. VAD FAN GÖR JAG NU? Vi pratade vidare med Adam och jag lovade honom att jag pratar med honom i telefonen tills det känns bra igen. För en liten 7 åring är 20 minuter en evighet men jag kan lova att tiden inte går snabbt för en vuxen heller när man försöker trösta ett förtvivlat barn. Gång på gång fick jag förklara åt honom att jag inte kan komma dit nu, att jag inte hinner dit före skoldagen börjar. Försökte tänka om jag hade nummer till någon förälder som kunde tänkas vara påväg till skolgården, som kunde hitta honom och trösta honom. Vi pratade vidare och han var verkligen ledsen. Det enda jag kunde göra var att bekräfta, jag förstår att det känns både skrämmande och läskigt att komma ensam till en stor främmande skolgård och jag förstår att han önskar att jag skulle vara där.

Sedan ÄNTLIGEN hörde jag att en lärare kom fram till honom, frågade vem han var och vad hans lärare heter. Han snyftade fram svaren och efter en stund hittade dom hans lärare och Adam viskade hejdå till mig. 20 minuter senare ringde telefonen igen och jag ÖNSKADE att han nu skulle meddela att allt är bra, vilket han också gjorde. Nu var han på lektion och allt kändes bra igen. Väldigt skönt att han fick ringa mig och berätta det, annars hade jag gått med en gigantisk klump i magen hela dagen idag.

Känner mig ändå som den sämsta mamman, som bara skickar iväg honom i en taxi. Vi hade pratat om att han kommer behöva vänta på gården ganska länge (ca 30 min) innan skoldagen börjar, vi hade pratat om att hans kompisar kommer sen efter en stund och att han kunde spela lite Minecraft tills vännerna var där. Han var med på det och tyckte själv att det skulle gå bra. Jag borde ha analyserat situationen lite bättre, borde ha följt honom ännu idag. Jag borde inte ens ha riskerat att andra dagen skulle kunna börja såhär. FAN. Jag blir så ledsen och arg på mig själv.

Ikväll ska vi i lugn och ro fundera hur vi skall göra i morgon, hur han vill ha det och vad som känns bra för honom. Jag vet att han säkert redan släppt det, att han kanske gärna åker ensam imorgon igen och inte alls blir så ledsen då. Jag vet allt det här, men jag kan inte släppa mitt egna misslyckande. Han borde ha fått känna sig trygg och säker på skolgården innan han är där ensam. Jag vet att jag är hård mot mig själv nu, men jag känner bara att jag svek honom.

2 reaktioner till “” jag är ensam på skolgården ””

  1. Neeej va jobbigt! Grät då jag läste. Vilken tuff situation, och svår att förutspå hans känslor tror jag! Bra att prata om det ikväll ännu säkert. Kram ❤

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.