När hon ville och verkligen vågade

Förra fredagen var det en spännande dag här i vår familj. Saga hade nämligen dansuppvisning med sin dansgrupp. Hon har ivrigt dansat enda sedan hösten nu och OJ så hon växt och blivit modig. Vår lilla tjej stod där på scenen och jag ville bara gråta. Så stolt över henne, för jag VET hur nervös hon var innan. Stoltheten som lyste i hennes ögon efter uppträdandet värmde mitt mammahjärta. Anton hade åkt och köpt lite blommor till henne som hon fick. Precis som de äldre dansarna och SOM det uppskattades.

IMG_5296

Hon ÄLSKAR att dansa och är verkligen ivrig på att lära sig mer. Känns så roligt att hon hittat en hobby hon gillar. Under fredagens uppvisning dansade också många äldre dansare och Saga satt och drömde om dagen då hon också får dansa med balettskor och balettkjol. Som hon pratat om dessa, övar piruetter och tränar. Hon får hålla på med detta så länge hon är ivrig och tycker det är roligt. Vi får se om det blir en liten dansare av henne. Tänk att då kunna visa hennes första riktiga uppvisning, när hon som knappa 5 åring dansade fe-dansen med vingar och trollspö. Vår prima lilla ballerina.

Nu tar dansen snart sommarlov och då skall hon testa på fotboll, skall bli spännande att se vad hon tycker om det. Intresset för fotboll kommer från att Adam för ett par veckor sedan började träna fotboll. Jag är öppen för att låta henne prova, att ge barnen möjlighet till aktivitet och rörelse är något jag VILL prioritera.

I måndags var det då dags för den första fotbollsträningen med fotbollsförskolan. Det var en ivrig tjej som stolt drog på sig sina egna fotbollsskor och fyllde drickaflaskan med vatten. När vi väl kom fram till fotbollsplanen fylldes tjejens små ögon med tårar. Något jag var ganska beredd på. Det blev för spännande, det var för många barn och hela situationen blev skrämmande. Hade önskat att jag hade kunnat åka ensam med henne på träningen, men av olika anledningar var både Adam och Vidar också med. Adam dessutom på riktigt dåligt humör eftersom han minsann inte hade lust att vara där. Så med Vidar på armen och en gråtande Saga i handen lallade vi omkring på fotbollsplanen. Att inte då ge upp och bara lasta barnen i bilen och åka hem är en bedrift, men att dessutom lyckas vända det och sakta och i Sagas takt få henne att våga vara med. I slutet av träningen var hon till och med okej med att jag stod på sidan. Och vi var alla glada och nöjda när vi åkte hem. Jag var stolt över henne att hon vågade och utmanade fast det kändes jobbigt, jag var också stolt över mig själv som inte tappade nerverna utan försiktigt försökte få henne att våga det hon innerst inne ville.

Och JA visst ville hon fortsätta med fotbollen och visst ÄLSKADE hon att uppträda med dansen. Att som mamma försöka känna efter vad som är vad är inte alltid lätt, men just dessa två gångerna är jag glad att jag vågade pressa henne lite lagom. För hon växte flera cm efter att ha kommit över två jobbiga situationer. Och jag som mamma njöt av att se henne njuta.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.