NER med murarna

Fyf*n vad jag känt mig LOST det senaste året. Tänker tillbaka på tiden efter bröllopet, hur jag verkligen kände mig lycklig på vårt bröllop och hur det rasat efter det. Många delar är bra, dom är MER än bra, rent av fantastiska. Jag kan förstå att det finns de som tycker att jag inte alls borde klaga, jag har världens finaste familj som jag älskar över allt annat. Jag har en fin man som jag älskar och som älskar mig och så våra tre underbara barn. Jag vet det, jag är tacksam över det. Jag tycker ju också själv att jag bara borde skärpa mig och TA TAG I MITT LIV. Det bara inte går, här är min verklighet just nu.

Jag har verkligen stundvis mått riktigt PISS, det har varit jobbiga saker att ta sig igenom och jag har känt mig som en trasa. Jag tampas med skuldkänslor över mitt mående. Vad har jag för orsak att må dåligt? Mår jag faktiskt dåligt? Det är mig det är fel på! Kanske jag bara är lat? Jag har nog bara dålig karaktär. Jag ska ta kontakt med någon, någon professionell, men vem? Jag SKA, en annan dag. Nu är den dagen.

När jag mår piss så äter jag, när jag äter mår jag ÄNNU sämre. Ju sämre jag äter, desto sämre mår jag. Ju sämre jag äter, desto mindre lust har jag att göra allt det jag egentligen vill. Ju sämre jag äter desto högre blir tröskeln till träning. Den onda spiralen har kört ner mig i ett stort DJUPT svart hål. Ett hål som är så mörkt att de flesta hade blivit riktigt mörkrädda här nere. Ett ensamt hål dit jag sjunker ner. Här nere kan ingen annan vara, här nere borde ingen vara.

Det finns ljus, det finns det absolut som jag redan skrev med vänner och familj, men när jag sitter här ensam och barnen har somnat är det NATTSVART i mina tankar. Jag lever för mina barn, jag kämpar och anstränger mig och vardagen rullar på. Men allt annat är ganska mörkt. Det har varit så länge nu, alldeles för länge. Jag har glömt bort vem jag är, jag har tappat bort mig själv. Jag tittar på min egna spegelbild och känner inte igen de där likgiltiga ögonen som stirrar tillbaka. VAR ÄR GLÖDEN? Var är ivern? Var är LYCKAN? Lyckan kommer, lyckan går.. Ja ni vet man kan inte vara på topp hela tiden, men jag är sa*ans trött på att vara på botten.

Jag är en person som ältar saker i det oändliga. Saker som blir och störa mig, ord som gjort mig ledsen, handlingar jag inte kan förstå eller förlåta, ja det är saker som kommer hemsöka mig i hela mitt liv. Jag får liksom acceptera att det är sådan jag är, men jag måste lära mig leva med det. Jag måste lära mig GÅ VIDARE.

Jag är så trött på att må såhär nu. Jag är så trött på att inte göra det jag vill för att jag inte vågar, för att jag inte täcks. Jag är trött på att jag behandlar mig själv såhär, jag är trött på att jag straffar mig själv HELA JÄVLA TIDEN. Vem skulle orka vara glad när man mår såhär? Vem skulle orka ta tag i saker när man mår såhär?

Ju sämre jag mår desto ensammare gör jag mig, ju sämre jag mår desto färre människor orkar jag ens träffa. I mina mörka stunder sitter jag sen och anklagar mig själv, att jag snart inte har några vänner kvar eftersom jag fryser ut dem jag har. Jag klarar inte av att låta mina vänner se hur jag egentligen mår.

Jag känner mig rädd, rädd på riktigt för att jag inte skall hitta tillbaka till mig själv. Eller rädd för att jag inte skall hitta den Malin jag vet att finns där djupt inne. Jag vill inte vara rädd längre, jag vill inte skämmas och jag vill inte vara ensam. I mina mörka stunder sitter jag och tror att jag inte duger, för att jag är fet. Tänk att jag VET att det är fel, men ändå kan jag sitta och tro att någon inte vill umgås med mig för att jag är fet. Livet blir så begränsat här på botten, livet blir halvt på något sätt. Jag vill inte leva ett halvt liv, jag vill leva ett HELT och gärna lite till.

De bor två monster i mig, ett frosserimonster och ett svältmonster. Det är två starka jävlar, som jobbar hårt för att vara i kontroll. När den ena är stark blir den andra svag. Just nu härjar frossaren. Monstret som gör det omöjligt att sluta, ett monster som lovar att sluta ” på måndag ” men likförbannat griper den klorna i mig igen. Ingen av dem är bra, ingen av dem får mig att må bra. Svältmonstret har också härjat, det monster som matas av komplimanger om viktnedgång. Det är monstret som blir stärkt av att kilon minskar på en våg, ett monster som NJUTER av att hoppa över måltider och pressa kroppen till det yttersta. Tills det svartnar framför ögonen. Och mitt i detta kaos har ni mig. Jag känner mig väldigt liten och maktlös, jag känner att jag gett upp och förlorat. Jag känner mig ensam och svag. Jag hatar att känna mig svag

799A5324

Det här är mina tankar. Det känns skrämmande att ens skriva detta. Svårt är det också när tårarna gör att jag inte riktigt ser ordentligt. Vågar jag ens publicera? Vad skall alla andra tänka? Tänk om folk tror att jag är en dålig mamma? Tänk om folk tror att mina barn inte har det bra? Dom har det bra, det vet jag. Jag är en bra mamma, det vet jag också. Mina barn har en bra mamma, en mamma som ger sitt allt för att dom skall ha det bra. Det är allt det där andra, som inte har med min roll som mamma att göra, som skaver. Snälla skriv inte att jag duger som jag är, att jag är fin som jag är osv. Förminska inte dessa känslor till att endast handla om utseendet. Jag vet att jag om jag vill kan gå tillbaka till kroppen jag hade innan graviditeten. Men jag skulle vilja fixa insidan också. 

Jag kan vara glad, jag kan skratta och ha roligt under korta stunder, jag njuter av saker jag gör som podden och allt med bloggen t.ex. jag njuter av tiden med min familj, jag har ljusa stunder i mitt liv och i min vardag. Men jag kan inte minnas att mitt liv haft såhär mörka stunder och tankar förr. Jag ska gå och prata med en psykolog, jag inser att jag inte kommer ta mig ur denna situation själv. Jag vill ta emot hjälp NU som ett första steg till en starkare version av mig själv. Som ett första steg uppåt, mot den Malin jag vill och kan vara.

 

8 reaktioner till “NER med murarna”

  1. Pratade här om dagen med min son, han sa att nu smakar det trä, att gå till jobbet, göra det han älskar tar emot. Att han aldrig känt så förr. Lyssnade på honom och sa, den här hösten har varit tung för hela familjen. Men en man/pappa med cancer. Ditt jobb kräver att du presterar hela tiden, alltid är på topp. Men var snäll mot dig själv. Allt man känner, allt man går igenom, allt gör att det tar krafter, det tar energi. Och i perioder känns det mesta skit. Men var alltid snäll mot dig själv, acceptera att du känner som du gör. För det vänder, men tills det gör det, var snäll mot dig själv. För naivt vill jag ännu tro på att genom alla svårigheter växer man som människa och kommer ut på andra sidan, lite mera ödmjuk, kanske lite mera gränssättande. Fortsättningsvis du, men kanske en bättre variant än den du var innan. Så var snäll mot dig själv och acceptera att du känner som du gör. Och det modigaste du någonsin kan göra är att öppet godkänna och berätta hur du känner och hur du mår.

    Situationerna är helt annorlunda. Men mitt budskap till dig är detsamma. Du är modig och var snäll mot dig själv ❤️

  2. Oj Malin känner så igen mig i mycket av det du skriver. När man känner att man tappat kontrollen och vet att det är dåligt, men ändå int kan förmå sig att sluta äta. Jag kan bli så trött på mig själv, men hittar ändå int gnistan att ta itu med det. Orkar inte, bryr mig inte. Men sen andra dagar mår jag så dåligt över hur jag släppt mig och hur det får mig att må. Man vill ju må bra och känna sig lycklig i sig själv, men som du skriver går det ju int när man ramlat tillräckligt långt ner.

    Du e en bra mamma och du är fin oavsett vad vågen visar, men vet precis känslan och vet att man int vill höra det under sina värsta stunder. De e en ständig kamp som vi och många andra kommer få ta med oss själva kanske resten av våra liv. Och jag kan tycka de e så orättvist när det finns ”normala” som aldrig behöver tampas med dethär eller ens fundera på det.. De kan aldrig förstå.

    Vi kämpar vidare ❤️

  3. Oj, det kan inte ha varit lätt att formulera det där inlägget! Ja menar, bara att få ORD för hur man mår är ju svårt, speciellt då man åker berg och dalbana mellan topp o dal och inte ens förstår VARFÖR man gör som man gör. Bra att du söker hjälp! <3

  4. Jag vet inte vad jag ska skriva för att hjälpa så jag skriver bara att jag känner igen väldigt många av dina tankar och känslor som du skriver om. Hoppas du hittar hjälp. Man kan inte fixa allt ensam. Strongt av dig att skriva om detta. <3

  5. Jag kom upp ur det värsta hålet med hjälp av depressionsmedicin. Nu håller jag på att trappa ner på dem och ibland kan de nattsvarta tankarna härja fritt, men jag vet att de går över. För mig var det guldvärt att gå till en psykiatriker (var dock tvungen att gå privat pga total nonchalans från hvs:s sida) och att hon konstaterade att jag har en sjukdom i huvudet och gav mig medicin, och terapi, förstås. Det är hemskt att vara nere i hålet <3

  6. Exakt hur jag kände mig tills jag bara kollapsade i somras och sökte hjälp. Precis som kommentaren ovan så fixade sig för mig med antidepressiva. Jag återfann livslusten, gick ner 10 kg och fick ordning på mina tankar och livet. Börjar också snart minska på dosen och gå i terapi. Vi har lite för hårda krav på oss själva nuförtiden. Man ska vara perfekt mamma, perfekt fru, vän, arbetare. Jag har åtminstone försökt vara lite snällare mot mig själv, man behöver inte alltid sträva till perfektionism, ibland räcker helt okej också 🙂

  7. Oj vad jag känner igen mig.. Och de där monstren har även jag, men har ingen aning om hur man blir kvitt dem.. För tillfället är det svältaren som vill börja ta över efter graviditet. Den kämpar mot frossaren och vill vinna!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.