Att gå och träna är ingen prestation!

P1030304

Nu kan man ändå säga att jag kommit igång med träningen lite, alltså har den senaste månaden tränat 2 gånger i veckan och nu känns det som att det blivit en rutin. SÅ SKÖNT! Visst finns tankarna om att komma igång med styrketräningen där och flåsar mig i nacken varje vecka men jag försöker fokusera på att den tiden kommer komma. Just nu räcker Zumba och step riktigt bra, dessutom är det ROLIGT vilket är A&O när det kommer till att hitta motivationen igen. Kan bara konstatera att det är en himla TUR att Viddes gudmor drar så bra pass att jag blir motiverad att träna, utan henne hade jag aldrig kommit mig iväg till gymmet på kvällarna.

Det skönaste just nu är ändå att träningen inte känns som någon prestation, jag kan gå och göra just så mycket som känns bra den dagen. Jag är helt fine med att gå då ”alla andra” hoppar, jag är helt fine med att göra den ”lättaste” varianten av en rörelsen och jag är helt fine med att ligga och aktivera magmusklerna då ”alla andra” gör situps. För i det långa loppet är det just det jag vinner på. Jag vet ju att ingen kollar vad jag gör även om det ofta känns som att ”alla ser”. Vet inte om det känslan blivit starkare efter att jag faktiskt jobbade som instruktör, för DÅ kollade ju folk faktiskt. Det var ju liksom meningen och min uppgift. Men nu har jag ändå svårt att tro att någon annan ens märker att jag förenklar. Helt klart en fördel av min egna utbildning och kunskap, jag kan ju liksom snabbt komma på motsvarande övning men lättare. För nu är jag inte där för att via för någon annan.

Nu är jag ju där endast och enbart för mig egen skull och behöver inte presenter något alls. Vilket är så skönt! Tanken om att jag som utbildad PT och instruktör borde det ena och det andra susar igenom mitt huvud, men jag litar på att min kropp förr eller senare kommer komma tillbaka. Det finns ingen genväg heller, man måste börja från dagsform och jobba från de. Tänker också ibland att jag kanske gör att någon annan också ”vågar” göra ett lättare steg och kanske känner att passet ändå  funkar okej.

Inte vet jag, är bara glad över att jag är okej med att ta det lugnt. Efter Saga föddes drog jag igång med träningen lite väl ivrigt vilket ledde till att jag fick problem med hälsporre. Något jag verkligen i mån av möjlighet aldrig mera vill ha. Så nu skyndar jag långsamt, småningom skall jag börja få in ett pass till i veckan med fokus på muskelträning, för varje vecka som går blir kroppen mer redo.

Men just idag är det ZUMBA som gäller, vardagsfesten som en kompis så fint kallade det. Och visst är det fest att på en vanlig sketen måndag i november få dansa sig glad och glömma allt annat för en timme.

 

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.