En amningsuppdatering

Mycket handlar om amning just nu, vilket i sig inte är speciellt ovanligt när man har en liten bebis. Faktum är ju att dom äter och äter och äter lite till. Men efter att jag landat i vår situation och vågat börja lita på att Vidar mår bra och får det han behöver så har amningen igen gått till det jag önskade. Våra mysiga stunder, gosiga och utan ångest.

Jag vill tacka mig själv för att jag inte gav upp, inte för att det gör mig till en bättre mamma än någon annan och inte heller för att Vidar hade tagit skada av andra alternativ, men för att jag äntligen igen kunnat bevis för mig själv att jag KAN göra något.   Att jag fixade det, för att det var viktigt för mig. Vi är på inga vis i mål ännu, mycket med amningen kan bli kämpigt ännu men vi är på rätt väg och det känns bra.

Jag vill inte att mammor som inte ammat sina barn skall känna att jag på något vis ser ner på dem, eller att jag skulle tycka att någon annan inte försökte tillräckligt. Jag dömmer ingen. Det finns lika många amningshistorier som det finns bebisar och jag kämpar bara för min egen. Jag vill amma, och det är just den viljan som gör att jag kämpat mig igenom dessa månader.

Jag siktar på att helamma Vidar till 6 månader, för någon vecka sedan kunde jag inte ens drömma om det. Men nu känns det igen genomförbart. Jag njuter så länge läget är såhär. Väl medveten om att det kan vända när som helst igen.

IMG_2506

Tillsammans har vi kommit såhär långt Vidar och jag och vi har inga planer på att sluta nu. På söndag är det 3 månader sedan vi började denna resa. En evighet som gått hur snabbt som helst.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.