För att jag duger såhär och på alla andra sätt

Idag är jag ledsen, jag är så otroligt ledsen för allt det HAT jag riktat mot min egna kropp det senaste året. Alla skamkänslor, alla känslor av misslyckande. Jag ser min egen spegelbild och vill gråta. Hur kan jag ens göra det? Min kropp har gett mig tre underbara barn, min kropp har burit och matat dem. Min famn är deras trygghet, hur kan jag samtidigt tycka att min kropp inte är fantastisk. Jag har haft turen att få ha en kropp som kan göra dessa fantastiska saker och ÄNDÅ är jag missnöjd. Nej kära kropp, jag vill samarbeta från och med nu.

Mitt förhållande till min kropp är så jävla fucked up, så skevt. Jag har tänkt så mycket elakt om hur den ser ut, så mycket elakt om mig själv och min ”avsaknad av disciplin”. Jag har varit så arg och besviken på mig själv, för att jag ”tappade det”. Det slutar i en enda ond spiral, alla dessa tankar gör mig både ledsen och energilös. Jag både VILL och BEHÖVER sätta min energi på VIKTIGA saker.

Hela mitt självförtroende kraschade i vintras. Och jag hade inte orken att ta tag i det då. Hade inte mer energi än att jag kom igenom det med förståndet i behåll. Vet inte om jag har orken nu heller. Men nu har jag i alla fall viljan. Säger inte att det är synd om mig, fiskar inte efter sympati. Kände bara att jag behöver få berätta. Kanske någon annan känner igen sig kanske inte. Jag skäms inte över mina känslor och om det kan hjälpa ens en annan att få veta hur jag känner så är det värt det.

Det sjukaste av allt är att jag inte ens tyckt att jag är värd att få må bra, att jag inte ens är värd att ta hand om min kropp nu. Jag straffar kroppen med att äta ännu mer. Jag anser mig inte vara värd att ta tid för träning heller eftersom jag ”misslyckats”. Ställer orimliga krav på mig själv för att jag vet att jag kommer misslyckas. Det är ju så hemskt men samtidigt är det min verklighet. En verklighet jag inte längre vill vara en del av.

Om ni bara viste hur mycket av min vakna tid som går åt till att vara missnöjd. Jag vill inte fortsätta såhär! Jag vill lära mig att vara bekväm. Jag vill lära mig att inte bry mig. Jag vill lära mig att göra BRA saker för min kropp för att jag skall MÅ BRA och inte för att bli smal. Det är inte lätt, det är FAN aldrig lätt. Men det skall gå. Jag skall få en sundare inställning till min kropp, mindre hatisk och mer kärleksfull.

Mitt värde sitter inte i hur jag ser ut, vilka kläder som passar eller vad jag väger. Mitt värde sitter i att jag har människor som älskar mig och kramar om vi ALLA dagar. Vad kan vara viktigare än det? Jag vill vara glad, stark och stolt. Det är jag värd, det är DU värd ja det borde vara ALLAS rättighet. Kämpar vidare!

IMG_3293

4 reaktioner till “För att jag duger såhär och på alla andra sätt”

  1. Många gånger när jag läst din blogg har jag varit lite småavundsjuk för hur stark du är. Jag är själv ”normal”storlek ifall man nu skall tala om kroppsform, MEN fakta är ju att musklerna i överkroppen är obefintliga. Jag tycker du ska vara stolt för allt du uppnått i livet och jag tycker Tiina Jylhä sa det bra en gång i en radiointervju: man skall komma ihåg att livet är pusslat av olika livsfaser. Man kan inte förvänta sig att man är 70 år likadan. Ibland har man mera fett, mera vätska, ibland mera muskler och mera ork. Det viktigaste är att lyssna på sin egen kropp och sitt eget mående just i den livsfasen.

    1. tack för dina fina kommentar <3 och det ligger något i det där, de olika faserna alltså. Lätt att glömma bort då man är mitt i en fas, att inget varar för evigt 🙂

  2. Fint av dig att lyfta fram detta, vi är många här ute som behöver få höra just de här orden, och vi behöver lära oss att vara snällare mot våra kroppar, lyssna på och uppskatta dem!

    1. ja det tror jag också, lättare att vara glad om man är tillfreds med kroppen. Den är ju fantastisk, önskar man kunde se på sig själv på samma snälla sätt som andra gör <3

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.