Skynda långsamt

Vardagen rullar och det börjar kännas som att vi är ifatt nu eller i alla fall påväg åt rätt håll. Adam stortrivs på förskolan och de senaste dagarna har inte heller morgonen längre varit en katastrof för Saga. Hon har haft det kämpigt med att komma tillbaka till dagis. Mycket har varit nytt för henne även om hon fortsätter på samma ställe. Hon har behövt hitta sin plats i en grupp där hon inte längre är ”Adams lillasyster”. Men som tur har vi tillsammans nu kommit överens om ett system som känns okej för henne. Det viktigaste för mig är att det känns bra för henne och nu börjar vi då vara där igen, skönt. Det är ju främst för Sagas skull som hon är på dagis, inte endast därför men främst. Och eftersom det skall vara för hennes skull behöver det också vara mer på hennes villkor. Situationen hade varit en annan om jag hade jobbat, då går det ju liksom inte att anpassa enligt barnet på samma sätt som jag har möjlighet att göra nu. Kortare dagar i början på veckan blev lösningen för henne och hittills går det bra. Håller tummarna för att det skall hålla i sig.

IMG_4989

Första månaden av ”vardag” har gått till att anpassa barnen till den. Vi har blivit mer noggranna med våra rutiner på kvällarna, vilket också gjort att barnen somnat tidigare. HURRA! Nästa steg blir att anpassa mig själv till vardagen också. Men jag skyndar långsamt, en dag i taget. Just nu försöker jag faktiskt ta det rätt så lugnt, gosa med Vidar och ge honom tid för amning och gos. Hur mycket jag än hade velat göra det från start så fanns inte den möjligheten, vardagen stannar inte för att en bebis föds. Ja med första barnet gör den ju det men inte med de andra. Stora delar av första tiden med tre barn var jag ensam med dem. Så vi tag igen den tiden nu istället. Blandar mystiden med att göra saker jag får energi av. Träffa vänner och gå på familjecafe. Snart skall jag nog få in någon form av träningsvana också, men som sagt försöker jag skynda långsamt.

Jag försöker att inte stressa över saker jag ”MÅSTE” göra, vissa dagar går det bättre än andra men jag försöker verkligen att inte ha några krav på mig själv under förmiddagen. Rätt ofta funderar jag hur alla andra får ihop detta pussel av projekt och vardagssysslor som ändå måste fixas? Går andra omkring med en känsla av att inte räcka till? En känsla av att trampa vatten och just och just hållas flytande, men genast man inte trampar för fullt sjunker man som en sten. Andra familjer får det att verka så lätt. Kanske vi hittar dit snart vi också? Kanske vi så småningom landar igen. Vidar är ju trots allt inte mer än 2,5 månader ännu.

Hur har vardagen kommit igång i din familj? Är det bara hos oss det känns lite stökigt ännu eller låter detta bekant? 

2 reaktioner till “Skynda långsamt”

  1. Oj vad det känns bekant! Har också tre barn nu, en nybliven 5 åring, en 2,5 åring och en snart 7 veckors bebis och oj vad det kan kännas kaotiskt ibland! Jag tycker att jag stressar omkring utan att räcka till någonstans. Men jag borde väl ta det lite lugnare och fokusera på det som är viktigast för stunden. Jobbigast är kanske att inte riktigt kunna sitta och amma i lugn och ro utan att de äldre syskonen börjar gräla eller riva huset eller nåt.. Ibland stänger jag in mig i sovrummet då pappan kommit hem för att jag och bebisen ska få lite lugn och ro. Men kanske vi snart börjar landa i det nya och får till en lugnare vardag.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.