Allt är kanske inte alltid så bra, MEN det är okej det också..

Vidar hade rådiskoll i måndags, en helt vanlig tvåmånaderskontroll. Han vägdes och mättes och vi pratade sådär allmänt. Precis som sina syskon så växer han inte med raketfart direkt. Ni vet sådär som vissa mammor har grädde i pattarna så kör jag själv tydligen mer på någon fettfri variant. Vi har en ny kontroll om två veckor för att se att vikten ändå stiger tillräckligt. Skönt så. Om vikten inte ökat så mycket då heller tror jag vi ber om remiss till amningspoli för att kontrollera att amningen fungerar som den ska. Då får dom också kontrollera att greppet är bra och om några senor eventuellt är för spända. Känns som en bra plan, försöker att inte stressa mer om amningen nu. Vi kör liksom på ett tag nu, han är ju nöjd och sover bra. Så ser vi sen.

IMG_4301

Sen fick jag också fylla i en blankett om hur jag mår, svara på frågor och ja vad skall man säga. Sådär spontant när någon frågar hur det är svara jag, som så många andra, att det är bra. Och allt är ju nog egentligen bra. Mina 3 underbara barn är friska och det är ju det absolut viktigaste. Men ändå är där något som skaver om man vågar gräva lite djupare. Jag vet egentligen inte vad det är, eller varför det känns såhär, jag vet bara att det är något som inte känns helt 100.

Och det är ju inte någon fara med det, det är vanligt att känna just såhär och man behöver absolut inte vara genom lycklig hela tiden. Det var tuffare än jag hade tänkt att bli trebarnsmamma. Och då får jag ändå sova väldigt bra på nätterna. Vi pratade lite om resultatet nog och konstaterade att jag skall fortsätta hålla koll på måendet. Borde kanske gå och prata med någon, innan det blir sådär mörkt i tankarna igen. Förlossningsdepression i light version kanske? Eller något helt annat? Jag vet inte helt, men jag är inte så rädd heller, jag vet nämligen att det finns hjälp att få genast då det känns som att det behövs. Det känns tryggt och jag kommer absolut att söka hjälp om det börjar kännas som att det behövs.

Fick ju bra verktyg hos psykologen sist också, skall försöka jobba lite mer aktivt med att själv också må bra nu också. Inte alltid sätta kraven så högt. Inte alltid stressa omkring här hemma och försöka städa och plocka. Sitta ner och ta det lugnt istället, den där tiden då man ”borde passa på att städa”. Inte tycka att jag alltid måste prestera på alla plan. Jag gör ju inte det, ingen gör ju det. Men jag har ofta dåligt samvete för att jag inte gör det. Jag skall bli snällare mot mig själv och SE de bra sakerna jag gör. Resten kan vänta, resten är inte lika viktigt. Jag är ganska trött nu och det viktigaste är att jag inte blir tröttare.

Malin-Anton-web-10

De (snart) två första månaderna har varit ganska tuffa, ja hela sommaren har varit ganska tung efter en lika tung vår dessutom. Kalla det otur eller något annat men mycket har liksom blivit lite jobbigare än det hade behövt bli. Renoveringen som drog ut på tiden, en massa krångel med ett golv, en bruten hand, förstörda åkrar som torkat bort, hettan som lamslog mig helt, besvikelser och brist på tid för varandra. Det är inte lätt att ro i land allt detta och jag måste inse att jag inte behöver klara av det själv. Jag vill släppa stressen, orkar inte bära omkring på den. Jag vill njuta av mina underbara barn utan att känna mig som en dålig mamma varje kväll innan jag somnar.

Innerst inne så vet jag ju att jag räcker till för dem, att dom har det bra också fast det är stökigt här hemma. Men dom överlever på köpis köttbullar och makaroner också, bara deras mamma orkar och mår bra. Jag kommer landa i rollen som trebarnsmamma snart och då finns det kanske mer energi igen, men tills dess tänker jag tillåta mig själv att gå där ribban är ens lite lägre. Var sak har sin tid.

IMG_3644

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.