Långsamma dagar

Jahap ingen bebis i siktet idag heller, vaknade inatt och kände av en molande mensvärksliknande känsla och hann redan tänka ”att det kanske skulle vara dags nu då”? Men nej, det blev ingen mera action där, somnade om och vaknade ”som vanligt” imorse. Försökte locka Bumlingen med att 18.06.18 hade varit en riktigt najs födelsedag, lite liknande som Adams 12.06.12 men han verkar inte vara speciellt intresserad av det. Anton har också heltiden sagt att Bumlingen kommer födas den 18.6. Hmm känns inte speciellt troligt. Klämde i mig en färsk ananas igår också, ni vet anans skall ju ”sätta igång” förlossningen. Men det enda resultatet det gav var ont i munnen. Och nej jag vet, man KAN INTE få igång förlossningen och man SKA inte göra det heller. Men ananas är ju inte farligt att äta heller, så där känner jag mig ändå helt lugn. Skulle aldrig börja mixa med saker som kunde vara skadligt.

Med det sagt får man ju gärna tipsa om saker som ”kan hjälpa” om inte för annat så har jag ju lite sysselsättning här hemma. 

Nåja 2 veckor max kvar, det skall väl gå eller ja det måste ju gå. Har inte direkt några andra val heller. Senaste veckorna har mitt instagramflöde fyllts av små nyfödda bebisar, alla bebisar som var beräknade kring samma veckor som Bumlingen. Kanske det är därför jag börjar känna mig klar med detta nu, vill ju liksom också mysa med en liten nyfödd och inte vanka omkring här hemma. Och bara vänta, jag är inte så bra på att vänta.

Blivande storasyskonen börjar också vara otåliga nu, men NÄR kommer bebisen då? Kommer den idag eller imorgon? Och det enda jag kan svara är att jag inte vet, att ingen vet men att lillebror kommer då han är redo (eller senast om typ 2 veckor då när någon läkare bestämt att han måste vräkas). Att gå omkring och inte veta är det jobbigaste, liksom hade någon bara sagt nu att det kommer ta 2 veckor ännu så kunde jag liksom slappna av i det och fokusera på annat tills dess. Försöker intala mig själv att jag kan ställa in mig på 4.7, att jag liksom från början kunde göra det. Men ju närmare beräknat vi kommit desto mer inser ja ju ändå att varit inställd på 20.6. Och ja jag vet, vi är ju inte ens där ännu och ändå är jag otålig. Nu känns det bara som att livet är på paus för att jag, vi, bara väntar. Men snart så, snart är han här.

N7K_6532

 

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.