Mamman jag inte vill vara, men ändå blir ibland

Usch idag blev det ingen bra morgon och den med mest ansvar över det är ju mamman som nu sitter här. Kokade morgongröt till barnen och redan där meddelande den ena att hen minsann inte tänkte äta. Efter tjat och tjat och lite mera tjat ”stäng av TVn NU gröten är klar” *10 i alla fall, satt vi alla vid bordet. Men fortfarande var gröten för KOKHET för att ens kunna smaka på.

Klockan tickade och vi skulle ju iväg till Adams talterapi, det blev bråttom och tillslut var mitt tålamod slut. Blev den där mamman som jag inte alls vill vara, hon som ARGT säger till på skarpen att nu MÅSTE DU ÄTA om vi skall hinna. Barnet blir såklart ledsen och har ännu svårare att få i sig gröten. Jag försöker lugna ner mig men det är svårt, jag är både stressad och irriterad och stämningen kring frukostbordet blir dålig. Till slut fick jag i alla fall mata i barnet de sista skedarna med gröt och vi rusade ut till bilen.

Bråttom bråttom bråttom”, konstaterade jag och vi försökte skynda oss. DÅ kommer ena på att hen skulle ha med sig någon leksak. Jag konstaterar kort att VI INTE HINNER med det nu och föser in båda två i bilen. Med gråtande barn längst bak i bilen gasar vi sedan iväg mot talterapin och jag bara känner mig så TOTALT värdelös.

  1. Det är inte barnens fel att vi blev sena, det är ju jag som vuxen som måste planera tiden på morgonen bättre så att vi i lugn och ro hinner äta frukost
  2. Jag skall inte ryta till barnen, inget blir bättre av det, måste försöka att inte bli stressad eftersom det blir hundra gånger värre då
  3. Vi var faktiskt inte så sena i alla fall, svängde in på regnbågens gård 6 minuter innan talterapin ens skulle börja

Som TUR är det alltså en bit till talterapin och vi han faktiskt lugna ner oss alla och prata igenom morgonen. Vi pratade om att det är mamma som måste hålla koll på klockan för att vi inte skall bli sena, vi pratade också om att vi inte alls kan ha på TVn om man inte sen kan stänga av den då det är dags för frukost. Ja det kändes bättre där i bilen och då vi kom fram kramade vi om varandra alla 3. Jag sa förlåt, för att jag hade planerat så tokigt och för att jag hade blivit arg.

Inne på regnbågen fick jag sedan höra då barnet berättade om morgonen för talterapeuten. ” mamma blev arg och vi hade jättebråttom ” och jag fick bara sitta där och konstatera att mamma hade planerat tiden tokigt och att JAG måste bli bättre på den delen så att vi inte får så bråttom.

Nu är alla vänner igen vilket ändå är det viktigaste. Jag tror inte att det är själva bråket som är värst utan mer hur man väljer att lösa konflikten efter åt. För mig som mamma är det viktig att säga förlåt och ta ansvar då felet ligger hos mig.

N7K_6543

foto: Tiina Moilanen

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.