De bästa förutsättningarna gav den jobbigaste graviditeten men den värdefullaste erfarenheten

Har konstaterat detta nu säkert 1000 gånger att VARJE GRAVIDITET ÄR UNIK och till slut har jag börjat tro på det och helt på riktigt förstå att det är så det är. Det handlar inte alls alltid om att ta hand om sig själv och den vägen liksom garantera en bättre/lättare graviditet, det är inte så enkelt. TYVÄRR! Det finns inga garantier för något och även om det är superjobbigt att behöva lära sig det den hårda vägen så är det säkert bra och viktigt också. Förr tänkte jag  att det är klart man mår bättre som gravid om man tagit hand om kroppen också innan. Att de som hade jobbiga graviditeter kanske inte hade förberett kroppen tillräckligt. Liksom det är klart man får ont i ryggen som gravid om man inte är vältränad. Har fått inse att mina tankar varit väldigt fel, för denna gång blev det ju inte alls så. Jag rörde på mig massor innan jag blev gravid, jag åt hälsosamt och tränade hårt. Var väl typ i vecka 6 då jag redan började må riktigt illa och därifrån har det fortsatt. Naivt hade jag liksom ”räknat” med att må minst lika bra som tidigare graviditeter. Tips till alla, TA INGET FÖR GIVET!

I början var jag så oändligt besviken på att jag mådde så illa, jag var så besviken på att jag inte orkade och att allt bara var jobbigt. Jag kunde börja dagen med att spy och klarade inte av att äta något ”hälsosamt” alls. Micropizza var typ det som sjönk, jag hade en dimma i min hjärna dag som natt och jag sov så fort jag inte jobbade. Jag hade ångest inför att åka på jobb eftersom det ofta innebar fysisk ansträngning och all den glädje som jag känt inför jobbet som instruktör var som bortblåst. Jag kämpade verkligen på, jobbade på morgonen, sov mitt på dagen, jobbade på kvällen och grät i bilen på vägen hem för att det kändes så hopplöst. Hade konstant dåligt samvete för att jag inte räckte till på något plan alls. Ja med facit på hand behöver man inte vara speciellt begåvad för att inse att det inte var hållbart. Och så slutade det med sjukskrivning för utmattning också.

Då plusset uppenbarade sig på stickan var jag övertygad om att jag denna gång skulle vara den där förebilden som tränar och är aktiv tills jag åker in och föda. Ni vet den där STARKA gravida mamman som bara lyser av lycka. Trodde att det handlade om ett val. Jag skulle inte börja äta onyttigt, jag skulle inte bli ”lat” jag skulle visa att det visst går att vara gravid och aktiv. Jag fick äta upp precis allt detta. Och det är en kamp att inte känna mig dålig över det. Något jag jobbar med varje dag.

Det är väl som med allt annat i livet, det finns inga garantier. Det är superhärligt att det finns människor som får må bra genom sin graviditet, som orkar både träna och jobba och vara aktiva. Och som med allt annat har man ingen aning om hur det andra alternativet är om man inte varit där. Jag har liksom inte förstått hur jobbig en graviditet också kan vara, liksom långtråkig ja och lite stånkig på slutet med allt där emellan har jag varit lyckligt ovetande om.

Jag hade verkligen försökt göra allt rätt inför denna graviditet, ändå blev det den jobbigaste hittills. Jag har lärt mig så mycket under dessa månader och jag hoppas att jag aldrig mera skall ha så svart-vita åsikter som jag tidigare haft. Mår man bra så är det ju super och mår man sämre så får man hoppas att det snart blir bättre igen. Man kan inte alltid påverka sitt mående. Trots allt detta är jag så evigt tacksam över denna resa, att jag ens kunde bli gravid är ju faktiskt helt fantastiskt. Och lilla bebisen där i magen är värd allt detta jobbiga 1000 gånger om.

preggo

En kommentar till “De bästa förutsättningarna gav den jobbigaste graviditeten men den värdefullaste erfarenheten”

  1. Allt beror på hormoner. Hade samma inställning som du. Aldrig varit så vältränad som innan min förra graviditet, tränade löpning, gym och fotboll flera dagar i veckan. Sen blev jag gravid… Kryckor i vecka 20… Hade kanske varit värre om jag inte var vältränad, men blev en sån motgång psykiskt. Denna graviditet var jag mer inställd på att de troligen skulle bli tufft och att träning inte fanns på kartan så fort fogarna började kännas 🙂 De gäller att va snäll mot sig själv, vad gör de om 10 år att man inte tränade och levde på socker under 9 månader. Troligen ingenting 🙂

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.