Att vara pojkmamma

IMG_5573

Det pratas en del om hur man skall fostra sina döttrar för att dom skall klara sig i den patriarkala världen vi lever i idag. Vi pratar om hur vi kan förbereda tjejerna, skin på näsan, försvara sig och så vidare. Det är viktigt, SUPERVIKTIGT! Jag känner att Saga har en stark personlighet och hon är inte någon som kompisarna på dagis sätter sig på. Hon är stark och snäll, precis så som jag önskar att hon skall vara. Precis så som jag vill att hon skall fortsätta vara under hela sin uppväxt.

Det är ett stort ansvar att vara mamma till en flicka i dagens samhälle, men det är ett ännu större ansvar att vara mamma till en pojke. Något jag funderar på mer och mer nu när Adam blir äldre är hur jag skall fostra honom att bli en BRA pojke. I slutändan en bra MAN en fin MÄNNISKA. Länge var han ett väldigt lugnt barn och höll inte på med ”bråkiga” lekar men ju äldre han blir desto mera ”våldsamma” lekar kommer med. Jag är den där tråkiga mamman som inte låter honom rulla runt på golvet med de andra kompisarna och lek ”brottas”. Det är inte okej att leka att man slår, att man bråkar osv med kompisar man egentligen tycker om. (Såklart inte med någon annan heller!) Om inte flickor naturligt har det behovet så tror jag faktiskt inte att pojkar heller behöver ha det. Barnen får springa, busa, leka aktiva lekar, hoppa i soffor, klättra i träd osv, men att leka att man slåss är ändå inte något som känns bra för mej. I vilket skede ska pojkarna annars lära sig att det är okej att leka att man slåss men sen får man inte göra det på riktigt? Jag har inga svar här och det är därför jag funderar på detta så gott som varje dag. Försöker styra in barnen att se mer lugna och snälla barnprogram, mindre transformers alltså. Här har jag mycket att jobba på, eftersom Adam gillar transformers.

Jag vill fostra en mjuk kille, en snäll och omtänksam kille som INTE växer upp med totalt förvriden kvinnosyn. DET ÄR ETT PROBLEM IDAG hur män behandlar kvinnor, det är ett problem idag hur pojkar behandlar flickor. Och det är ett problem idag att pojkar och flickor behandlas så olika. Ibland kan jag bara gråta för båda mina barns skull. Vill inte att Saga skall behöva möta allt det hemska som väntar henne och vill inte att Adam skall bli en del av det hemska. Någon annan pojkmamma som känner igen sig i mina tankar?

Jag tror att så mycket handlar om hur vi är som föräldrar, vi visar modeller för våra barn och det är inte konstigt att barnen ofta gör på samma sätt som sina föräldrar. På gott och på ont. Det handlar om hur vi pratar, vem vi umgås med och framförallt hur vi behandlar andra människor. Att barnen får se vuxna människor behandla varandra med respekt är grunden för deras egna människosyn. Att vara medveten om detta som förälder är så OÄNDLIGT viktigt. Igen en gång kan jag konstatera att jag är så otroligt glad över att Anton tänker i samma banor som mej, vi pratar ofta om dessa saker och är båda överens om att vi har ett stort ansvar.

Är det bara jag som tycker att det känns skrämmande att vara pojkmamma? Alltså det är ju det mest underbara i världen att få vara mamma till en snart två pojkar, men det ÄR ett stort ansvar. Jag vill tro på en ljusare framtid för mina barn men jag tror inte framtiden blir ljusare om inte vi som fostrar barnen blir mer medvetna. Vi ser ju liksom hur samhället och pratriarkatet ser ut idag. Gör vi inget kommer inte hända. Skall skriva mer om detta, är super intresserad av hur ni andra tänker. Så skriv en kommentar här under och berätta.

Hur tänker ni andra pojkmammor? 

4 reaktioner till “Att vara pojkmamma”

  1. Oh ja! Jag har alltid tyckt det är minst lika viktigt hur jag uppfostrar mina två pojkar. För målet är väl att pojkarna ska uppfostras så att inte flickorna ska behöva uppfostras att ha skinn på näsan för att kunna stå emot.
    Men jag tycker det är svårt att veta hur, utan att trycka undan delar av de individer de är. Jag vill ju mina pojkar också ska få blomma upp. För jo, min tvååring älskar allt ”pojkigt” utan vi styrt honom åt det ena eller andra hållet (medvetet iaf) den kommentaren har han fått på dagis också, att han är en riktig pojk-pojke. Samtidigt älskar han att kramas och vara gosig och lär sig sätta ord på känslor. Som tur har vi ännu sluppit de våldsamma lekarna, där känner jag också att jag vill sätta stopp. Att busa, leka och tävla är okej men att slåss eller skjuta mot varandra är verkligen inte okej.
    Ja vart ville jag komma, kanske bara kommentera att jo, hur vi uppfostrar våra pojkar är ju minst lika viktigt men jag känner att vi saknar verktygen. Eller verktygen är så många att välja bland och jag kan inte välja alla.

    1. Skönt att läsa att andra har samma funderingar och att det känns utmanande för andra mammor också. Det handlar väl mest om att ge barnen alla möjligheter och låta dem välja själva. Men det är svårt det också ibland. Ju mera medveten man blir desto bättre verktyg får man 🙂

  2. Håller med i dina funderingar och tankar. Vill få dem att visa respekt för andra och vara en medmänniska. Själv kunna säga ja/nej när det känns så och inte dras med av andra om de inte vill. Styr också in på mera barnvänliga program för vet att det annars blir mycket funderingar. Här tillåts inga skjutvapen (förutom vattenpistol), sparkar/slag, brottningsmatcher. Vill de brottas/boxas blir det senare i någon kampsport. Säger också till kompisar ifall det blir för våldsamma lekar. Där tycker jag vi vuxna har att jobba med, att våga säga till och våga vara vuxen. Lite mera civilkurage behövs.
    Lycka till i uppfostringen, tyvärr finns inga garantier.

    1. Skönt att läsa att fler felar dessa tankar och funderingar. Och jag håller med tycker också att man skall säga till om andra barn gör ”fel”. Vi kämpar vidare och jobbar mot att uppfostra respektfulla fina killar <3

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.