Att våga tänka efter

Precis som förra gången jag träffade psykologen så gick jag därifrån med en skön känsla i magen. Så skönt det är att få sitta och prata, berätta och fundera. Vet inte om det bara är jag, men jag kom liksom på en massa saker under tiden jag var där, frågorna som psykologen ställde fick mej väl att tänka till och inse saker.

Jag tyckte ju själv att jag kanske inte hade fått till hemuppgiften speciellt bra, men vartefter vi pratade visade det sig ändå att jag tänkt igenom saker och ting och började se mönster. Det tar tid, att landa, att varva ner och att hitta nya strategier. Jag behövde kanske krascha nu innan lillebror är här, att ro iland 3 små barn och må som jag har mått hade inte blivit bra för någon. Kanske jag kan titta tillbaka på denna tid om ett tag och se det som något positivt. Eller det kan jag nog göra redan nu, positivt i att jag fått tänka om och prioritera om, positivt att jag får ta tiden att tänka, känna och vila.

Det är inte farligt att känna efter, det är inte farligt att vara trött. Det är inte farligt att våga säga att man inte alltid orkar.

Positiva saker vi pratade om hos psykologen idag:

  • jag har världen bästa man
  • jag har världen bästa barn
  • jag har världens bästa mamma
  • jag är också världens bästa mamma till mina barn
  • jag är faktiskt ganska smart och har smarta tankar
  • jag kan se och analysera problemen i mitt liv
  • jag har lärt mig att leva med stora besvikelser i mitt liv
  • jag är en stark kvinna som gått igenom väldigt mycket
  • jag har verktyg att klara av utmaningar
  • jag är påväg mot rätt håll
  • jag kommer, tillsammans med Anton, att skapa en trygg och kärleksfull vardag för min stora familj

 

mitt allt, mina älskade små rumpnissar

Bokade in nästa träff med psykologen också, känns skönt att ha den där och vänta. Så skönt att bli tagen på allvar. Så skönt att bli bekräftad, att bli sedd. Undrar om jag inte skulle ta och försöka hitta en psykolog som jag kunde jobba med sådär på lång sikt, resten av livet eller så. Haha nej, men tror faktiskt att mitt psyke skulle må riktigt bra av att få gå igenom allt från början. Att ha en trygg person att få prata med ibland, också efter förlossningen. Det finns saker i mej som gått sönder redan då jag var liten, saker som jag kanske trott att jag varit klar med men som ändå påverkar mej nu. Jag skulle önska att jag kunde känna att jag duger som jag är, att jag inte måste försöka vara alla andra till lags hela tiden. Som ni märker, stora tankar och stora frågor. Jag vilar vidare, tänker och bearbetar.

 

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.