Familjen Helenius

välkommen

Innan vi gifte oss hette jag Malin Andersson, resten av familjen hette Helenius. Hade inte tänkt så mycket på det egentligen heller men nu efter ett halvt år som Malin Helenius kan jag konstatera att de känns ganska annorlunda ändå. Annorlunda på ett bra sätt alltså, på ett fint sätt. Jag tycket så mycket om att nu sådär ”påriktit” höra till resten av familjen, och jag trivs riktigt bra med mitt nya efternamn.

Jag trodde att de kanske skulle vara svårt att byta namn i vuxen ålder, att liksom komma ihåg att jag bytt. Men det har inte varit några problem alls, har ju iofs också behövt använt mitt nya efternamn rätt mycket iom att jag varit kund inom vården rätt ofta. Så jag har ju vant mig. Känns helt naturligt att ringa och presentera sig som Malin Helenius. Och det är ju bra, att det inte blivit knepigt på något sätt utan bara känns naturligt. Jobbigaste var ju att byta alla kort, som körkort och bankkort och sånt.

Har faktiskt bytt efternamn som barn också, så det var ju inte första gången jag bytte. För mej var det en självklar sak att jag skulle ta Antons efternamn, mest eftersom Andersson inte direkt är så unikt och Helenius känns som ett riktigt bra efternamn. Kändes också självklart att byta i och med att vi valt att döpa barnen till Helenius. Känner mej liksom inte mindre som mej själv även om mitt efternamn har bytt, men jag kan förstå att det kan kännas svårare att byta efternamn om man har ett mer speciellt efternamn t.ex. Det är ju bra att man nuförtiden inte heller måste byta, man får ju liksom välja själv. Och jag är nöjd med mitt val. Det bästa är nog ändå att vi nu alla har samma efternamn i vår familj, att vi kan skriva ”glad påsk önskar familjen Helenius” och att vi kan få post till familjen Helenius. Det räcker med att det står Helenius på dörren och på postlådan osv. Känns fint att dela efternamn med barnen och Anton. Inte för att jag inte känt att vi hört ihop innan vi gifte oss, men på något vänster är det ändå mysigt att alla nu heter samma. Hade inte tänkt att det skulle ändras på något sätt, men varje gång vi presenterar oss som familjen Helenius blir jag lite extra varm i hjärtat.

Lillebror kommer också vara vårt första barn som föds som pojke Helenius. Våra andra barn är ju födda som pojke/flicka Andersson eftersom dom fått mitt namn på BB. Känns ju lite roligt faktiskt. Dessutom blir han det första barnet som vi inte behöver godkänna faderskap för. För som vi alla vet så finns det INGEN chans att någon annan än mannen jag är gift med som kan vara pappan till barnet. Dom andra två är ju utomäktenskapliga och då vet man ju aldrig. Haha ja alltså de känns ju verkligen så löjligt, att just det faktum att vi nu är gifta automatiskt gör Anton till barnets pappa, medans vi tidigare behövt boka tid till barnatillsyningsmannen för att skriva under att jag inte haft oskyddat sex med någon annan än Anton. Man känner sig nog rätt fånig då man sätter sig där och svarar på frågor om sitt förhållande med sitt nyfödda barn på armen. Nåja nuförtiden får man väl ändå göra det på rådis, och det är ju för barnets skull man gör de så visst är det ju viktigt. Men som sagt känns väldigt skönt att vi inte behöver ifrågasättas denna gång.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.