Ett minne från augusti 2017

Kollade in mina KANTA sidor idag, tänkte mest kolla om resultaten från sockerbelastningen hade kommit redan. Det hade dom inte. Läste igenom min andra historik där och landade på datumet 26.8.2017. Det är ett datum som finns kvar i hela familjen Helenius KANTA uppgifter och ett datum som vi kommer att minnas länge. Också barnens mins händelsen, som till all lycka slutade lyckligt.

Vi var påväg till Jakobstad, fredag eftermiddag, bilen var fullpackad för en helg i Österbotten. Barnen satt i sina stolar på baksätet och vi vuxna pratade på. Vi hade just kommit förbi Åbo. Mitt i fredagens rusningstrafik körde vi som alla andra, Anton konstaterade att trafiken löpte dåligt. Mitt i plötsligt stannar trafiken av helt, på grund av ett vägarbete en bit längre fram. Och då PANG! – PANG! Lastbilen som var bakom oss hade inte märkt att kön stannat av tillräckligt snabbt och körde rakt in i vår bil. Vår bil körde i sin tur in i bilen framför. Allt hände så snabbt, först förstod jag inte ens vad som hände.

Barnen grät, båda två och jag hann inte ens känna efter hur jag själv mådde innan jag rusade ut från bilen och öppnade bakdörren. Det enda jag tänkte var att jag måste kontrollera barnen. Adam blödde lite från sin tunga, som blivit emellan tänderna vid smällen. Saga hade ont i axlarna, där som bältet hade fångat upp hennes kropp. Mest var dom bara rädda. Förstod ju genast att det inte var frågan om några större personskador eftersom smällen som tur inte var SÅ hård. Lyfte ut barnen ut bilen och kramade om dem. Familjen i bilen framför oss gick igenom samma procedur. Ingen var desto värre skadad, som tur. Lastbilsföraren kollade genast att vi alla var okej och sedan ringde Anton 112. Vår bil såg ju värst ut eftersom den blivit krockad både bakifrån och framifrån, för att underlätta alla försäkringsgrejer är det alltid bäst att tillkalla polisen då man krockat. Alla var överens om att vi väntar på polisen. Och vi väntade. I fredagsrusningen stod vi där vid vägrenen och bara väntade. Jag tror det var värst för lastbilsföraren, han konstaterade flera gånger att det fanns barn i båda bilarna framför. Han tänkte säkert det som vi alla tänkte, det hade kunnat sluta så mycket värre. Anton ringde sin pappa, för vi insåg ju att bilen inte kommer gå att köra till Österbotten. Antons pappa startade från Pargas för att komma och byta bil med oss. Ringde min faster för att meddela vad som hänt, så att dom vet att vi inte kommer komma fram den tiden som vi hade trott. Ringde mamma för att berätta vad som hänt, tänk ändå vilken tur att få ringa och meddela att ingen hade stött sig.

Till slut kom polisen, alla papper skrevs och alla förare fick blåsa för att visa att ingen hade alkohol i blodet. Poliserna kollade också att alla mådde bra, dom sa att vi borde åka via jouren för säkerhetsskull. Speciellt med tanke på barnen, ibland märker man inte genast av en skada i nacken som senare kan börja bråka. Anton ringde TYKS jour och dom ville ha oss dit för kontroll. Det är också viktigt att man varit till en läkare med tanke på försäkringen, om någon av oss skulle ha fått någon skada så finns det dokumenterat varifrån skadan kommit. Lastbilsföraren fick böter eftersom han inte hållit tillräckligt säkerhetsavstånd och vi andra fick lappar att föra till våra försäkringsbolag. Antons pappa kom med en ny bil, polisen var klar med sitt och vi körde bort från den trafikerade vägen. Bytte bil med Antons pappa, flyttade om alla våra saker och installerade barnen i nya okrockade stolar. I och med att vi har många bilar, så har vi också många stolar. Sedan åkte vi ett varv via jouren, fick träffa läkare och han förklarade att det finns en risk att barnen fått en lindrig hjärnskakning och att vi vuxna kan känna av smärta i nacken några dagar framöver. Efter det kunde vi igen påbörja resan till Österbotten. Jag är glad att vi gjorde det, dom många timmarna i bilen tillsammans gav oss chansen att genast prata och bearbeta det som hade hänt.

IMG_4583

Slutet gott, allting gott. Vi kom tryggt fram och somnade skönt efter en lång resa. Det obehagliga var ju just insikten i att det KAN smälla till när som helst.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.