Och så var plågan över

Idag var det då alltså dags för sockerbelastningen, något som jag inte sett framemot alls. Att vakna på morgonen och inte få äta frukost är verkligen jobbigt. Men vad hjälper det? Hoppade i bilen och styrde kosan mot labben, kom dit (i tid för en gångs skull) och de första provet togs. Sedan skulle vätskan drickas, ny smak denna gång. Hallon. Helt okej smak, sött såklart men helt okej. Första timmen gick bra, sedan var det dags för stick nummer två och efter det sticket började det snurra. Illamåendet kommer som ett brev på posten och jag insåg att jag kommer svimma eller spy om jag inte får lägga mig ner. Fick som tur en säng, och timme nummer två spenderades liggandes på sängen. Låg där på en säng och lyssnade på ljudbok, tiden gick som tur ganska fort. Klockan tickade neråt och äntligen dags för stick nummer tre och sedan var jag äntligen klar. Det är med stolta steg jag stegade ut från HVC, som värsta hjälten. Jag klarade det!

Det är minsann en pers denna sockerbelastning, speciellt om man som jag är rädd för nålar. Att sitta och stirra på en klocka som tickar ner mot nästa stick, att dom skall sticka mej 3 gånger och att 2 av dom gångerna måste vara i samma arm. Nej fy fan, så skönt att det är över. Och hatten av till alla duktiga labbskötare som sticker så noga och försiktigt.

Sällan smakar frukost och kaffe så gott som då man fastat hela morgonen. Sällan är man så sugen på att få äta och dricka igen. Nu ska jag vila ett slag till, och njuta av att det är förbi. Det kan hända att det slinker ner några chokladägg också, belöningen för att jag FIXADE det också den tredje gången.

IMG_0146

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.