Jämställt föräldraskap = delad föräldraledighet?

Idag 19.3 är det Minna Canth-dagen, alltså jämlikhetensdag och på dagen för jämlikhet funderar jag lite extra på jämställt föräldraskap.

Vad är egentligen ett jämställt föräldraskap? Det handlar väl främst om barnens rätt till sina båda föräldrar. Allt som handlar om föräldraskap handlar ju egentligen om BARNENS rätt och inte föräldrarnas rätt. Handlar jämställdhet om att att dela allt i 50/50? eller kan man hitta andra sätt att leva sitt liv så jämställt som möjligt? Jag tycker att vi borde sträva till att dela 50/50 MEN inser samtidigt att vi inte riktigt klarar av det. Eller kanske att vi inte vill ha det så? Vi klarar oss helt okej på vissa fronter då det kommer till jämställt föräldraskap medans vi på andra punkter inte ens når halvvägs. Jag är verkligen FÖR ett jämställt föräldraskap, alla dagar i veckan. Jag tycker det är superviktigt att mina barn har en lika stark relation till sin pappa som dom har till mej, ändå står jag inte för allt vad det innebär. Dessa frågor är så knepiga.

11411614_10153243015949843_7989091838677565113_o

Det är en sak att se på denna fråga ur ett samhälleligt perspektiv, liksom hur det BORDE vara. Sen är det en helt annan sak att ta ner det på den egna familjens nivå. Det här med föräldraledigheten t.ex. I de bästa av världar skulle mamman och pappan (eller den andra föräldern om man inte har en mamma-pappa familj) dela jämt på den tiden. Båda föräldrarna skulle alltså vara hemma med barnet/barnen ungefär lika mycket under föräldraledigheten och det skulle liksom inte vara någon större grej med det. Som sagt i de bästa av världar skulle det vara bra. MEN så knackar verkligheten på dörren. Känslorna gör sig påminda, pengarna också och mitt i allt är det ändå inte så lätt. Mycket bottnar säkert i traditioner, strukturer, ”det har alltid varit såhär”-tänk och man ser inte riktigt hur ett annat alternativ ens hade varit möjligt. Det borde vara så enkelt att dela på föräldraledigheten. Ändå kommer vi inte att göra det, denna gång heller.

STD Malin och Anton 155 (kopia)

Jag tänker såhär, Anton brinner för sitt jobb och har en lön som är betydligt mycket högre än min, jag har inte ens ett heltidsjobb för tillfället. Anton är egenföretagare vilket betyder att jobbet inte blir gjort om han inte jobbar. Han har ju liksom inte någon vikarie istället för honom. Dessutom har han ju som bonde ansvaret över jordbruket och jordbruket tar liksom inte hänsyn till föräldraledighet. Det skall sås på våren och skördas på hösten oberoende av livssituation. Anton spenderar resten av dygnets timmar tillsammans med sina barn, tillsammans med sin familj. Han har liksom inte något annat som äter av hans tid. Det är ett val som han gjort, han har valt att jobba med sitt/sina intresse(n). Vi har pratat igenom detta otaliga gånger och just nu i vår vardag fungerar det bäst såhär. Skulle den dagen komma, då Anton också vill ha tid för något annat så måste den tiden tas från jobbtiden och inte från familjetiden. Där är vi överens, båda två.

Jag däremot VILL verkligen vara hemma med lillebror och känner mig inte alls tvingad till det. Har inte upplevt mej tvingad till det i någon av de tidigare föräldraledigheterna heller. I ärlighetens namn är jag nästan bara glad över att Anton inte är hemma med barnen på dagarna, eftersom det skulle ha betytt att jag då måste jobba. Borde jag alltså ändå i jämlikhetens namn TVINGA Anton att vara hemma med bebis för att jag motvilligt skall gå på jobb? Är det verkligen det bästa för oss? Det är kanske det bästa sättet rent samhällsmässigt, men inte för oss i familjen. Tvivlar inte på att Anton inte skulle klara av att vara hemma med en bebis, han skulle säkerligen klara av det lika bra som jag, kanske till och med bättre ibland? Lillebror skulle också såklart vinna på att få ha tid med sin pappa. Och det skulle vara hälsosamt för Anton att vara hemmapappa på heltid. Men ändå känns det inte rätt.

Rent krasst ekonomiskt är det så gott som omöjligt faktiskt, med Antons firmalån på olika maskiner mm som skall betalas varje månad. Min lilla lön skulle inte täcka upp för en bråkdel av alla de kostnaderna. Och då ska vi ju leva också, äta mat och ha kläder på kroppen. Borde vi alltså ändra hela vår vardag för att möjliggöra att Anton skall kunna vara hemma?

NEJ för mej och för oss känns det inte rätt, vi måste kunna lösa detta på andra sätt än såhär. Det måste få finnas flera sätt att sträva efter jämställt föräldraskap utan att det genast måste betyda att vi delar på föräldraledigheten. Anton är en underbar pappa, en underbar man och en väldigt fin människa. Han gav mej möjligheten att följa mina drömmar då jag ville utbilda mej i Sverige t.ex. Han tog över allt ansvar för hemmet under de veckor som jag var borta och DET är väl också ett kvitto på jämställt föräldraskap. I alla fall för mig.

STD Malin och Anton 176 (kopia)

En annan sak som jag tänkt mycket på är ju alla dessa hemmasysslor, planeringen kring familjelivet, vardagen och allt som har med det att göra. Hittade ett test som jag och Anton skall göra för att se hur vi delar upp hemmasysslorna hos oss. Återkommer då vi gjort testet och mer konkret kan SE hur det ser ut. HÄR gissar jag att vi har en del att jobba på för att hjälpa varandra. Av erfarenheten hösten och vintern gett oss inser vi båda att det minsann finns utrymme för förbättring. Om ena förälderns blivit utmattad är det något som varit fel. Medvetenhet hjälper oss längre, att bli medveten och sedan aktivt jobba vidare mot rätt väg gör oss till bättre och mer jämställda föräldrar. Så vi kämpar vidare, håller flaggan högt, även om jag kommer vara hemmamamma och Anton jobbar på.

Hur tänker ni andra föräldrar där ute? Har ni delat på föräldraledigheten? Varför/varför inte? Är intresserad av att höra hur ni tänkt och resonerat i ert föräldraskap.

bilderna är fotade av Creatella Camilla Hynynen

3 reaktioner till “Jämställt föräldraskap = delad föräldraledighet?”

  1. Jag har hört det många gånger, kvinnor sätter sina planerar på stop under tiden som barnen är små. Och visst låter det vettigt? Kanske kvinnan tycker om att vara hemma, kanske hon inte har en arbetsplats just nu, eller kanske hon har ett jobb med dålig lön? Mannen kanske förtjänar mer, han framskrider i sin karriär. Win-win eller?

    Ofta fortsätter detta även sedan när barnen är på dagis. Den ena vuxna stannar alltid hemma med det sjuka barnet, eller gör kortare arbetsdagar för att hinna hämta barnen från dagis.Det som kvinnor ofta glömmer bort, eller inte vill tänka på är framtiden. Vad sedan när barnen är större, har kvinnan något att gå tillbaka till? Har hon eventuellt missat sina chanser inom sitt arbete? Vad om pensionen? Visst, det är långt dit, men den dagen kommer. Vad om förhållandet inte håller? Vad har man att landa på? Att försörja barn är dyrt och kostnaderna stiger jämt med barnets ålder.

    Har (tyvärr) sett en massa kvinnor som inte ställt dessa frågor. Man har funderat på att man klarar ekonomin tillsammans, men aldrig funderat på hur man skulle få ekvationen att gå ihop ensam.Man har gett upp sina chanser, för att man har trott att man kan komma igen. Man har stannat hemma för att möjliggöra den andra personens arbete/karriär. Just nu, när allt är bra känns det kanske inte som en så stor sak, men framtiden är osäker. Det bästa man som ett par kan göra, är att se till att båda har samma möjligheter och ekonomiska tillgångar. Det är även det bästa för barnen. Att stanna hemma långa tider är en risk, som enligt mig bör delas. Det betyder inte det att man måste dela jämt, men att man ser till att den ena personen inte påverkas ensidigt av alla risker (dålig lön, snuttjobb, osäker arbetsförhållande, förkortad arbetskarriär p.g.a. långa tider hemma eller förkortad arbetstid, oförmåga att skapa karriär eller missa chanser samt låg pension).

    1. Ja det är just dethär som är så svårt! Jag förstår ju liksom hur det borde vara, hur man borde göra men ändå känns det liksom fel. Gällande min egna framtid har jag och vi faktiskt tänkt igenom saken lite längre. Vi äger gemensamt hus och gård och skulle vi gå skilda vägar kommer jag ha råd att köpa en egen lägenhet till mej. Som barn till skilda föräldrar har man kanske den tanken med sig på ett annat sätt. Min man betalar också privat pension till mej för att jag inte skall bli lika ”efter”. Så vi försöker nog och vi försöker tänka lite längre, men det är ändå svårt.
      Jag stannar inte hemma för att möjliggöra min mans karriär, jag stannar hemma för att vara nära mina barn.
      Som sagt, det är svårt och därför är det ännu viktigare att man pratar om de 🙂 tack för din långa kommentar, den fick mej också att inse att vi faktiskt tänkt längre än jag först insåg 🙂

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.